I många år har jag åkt ut och in från slutenvården, många gånger har jag varit där alldeles för lång tid utan att det har hjälpt mig nämnvärt förutom att hindra mig från att skada mig eller ta mitt liv. Enbart förvaring och medicinering. En skötare som jobbade där och känt mig i många år är bra på att se mönster, och visste att inläggning inte gör ett jädra skit för mig förutom i det sk ”akuta skedet” men efter det är det bara kontraproduktivt att ha mig kvar på avdelningen. Vid ett tillfälle låg jag bältad och han var där, överläkaren som ”ordinerat” (eller vad man nu säger)  tvångsåtgärden hade, efter att jag blivit om att få släppas loss, sagt att ”nähä du, du ska ligga där i fyra timmar och få två injektioner så att du skärper till dig” och jag blev FLY förbannad minns jag. Läkaren sa också att du kan glömma att åka hem, du blir kvar här ett bra tag. Denna skötare, vi kan kalla hen G, hade då tagit denna läkare åt sidan och sagt åt honom att han gjort fel. Detta berättade G för mig många år senare då hen började jobba här på mitt boende. Iaf så hade G fixat så att läkaren skrivit in i ”prokapita” tror jag han kallade det, att inläggning av mig ska undvikas så långt det går och endast i akut skede, sen ska vårdtiden vara så kort som möjligt och utskrivning ska ske så fort just det akuta skedet är över.
Jag visste ju inte om att detta stod i min journal när läkarna loggade in lixom, och jag tyckte det var lixom märkligt hur jag från att bli eskorterad av väktare till psykakuten efter varje självskadetillfälle och flertalet gånger blivit inlagd i minst 3-4 dagar upp till 2 veckor ENBART pga EN självskada så fick jag gå hem. Och när jag väl blev inlagd och dagen efter sa att jag vill hem så fick jag åka hem?!?! Jag tyckte det var helt fantastiskt och tänkte att ÄNTLIGEN har läkarna fattat att inläggning inte ger mig något. Att jag mår bättre av att vara hemma med mina rutiner osv. Men när jag träffade G igen efter 2,5 år då jag sluppit slutenvård och hen började jobba här på mitt boende så berättade hen vad som hade hänt den där kvällen när läkaren ”bestämt” att jag skulle minsann ligga där i fyra timmar och ”inte komma ut härifrån på ett bra tag”. Jag är oändligt tacksam för G och att hen på ett sätt satte läkaren på plats. Det var till och med den läkaren som skrev in detta i min journal efter att han samtalat med G om hur jag ”funkar” och vad som inte är hjälpsamt för mig osv.

Idag är det 2,5 år sedan jag var inlagd i slutenvården. Mycket för att jag bor på ett boende för personer med just psykisk sjukdom och ”långa slutenvårdsperioder” och de gör ALLT för att det även i dåliga perioder ska funka för oss att vara hemma. Men också för att jag är mer stabil, vågar be om hjälp vilket jag haft svårt för hela mitt liv och för att jag nu har kunnat släppa ”identiteten” som psykiskt sjuk lixom nu när den inte ”bekräftas” på samma sätt.

Jag förstår varför läkarna idag undviker att lägga in personer med självskadebeteende (specifikt eips-patienter vilket jag också är), det ÄR kontraproduktivt att göra det och med eips ingår en instabil självbild och stort bekräftelsebehov, och att då ”validera” självskadebeteendet spär då på hela skiten. Jag är nog den enda med eips som kan hålla med läkarna om att inläggning för vår patientgrupp bör undvikas så långt det går just för att det blir som en bekräftelse och det gör bara saken värre.

Fick träffa en ny läkare som sa att jag hade ”personlighetsproblem”. (De använde inte ordet -störning). Detta grundade hon på att hon läst min journal (vet inte om hon läst hela eller bara den nyaste datoriserade delen) och ansåg att jag hade ett ”fobiskt beteende”. Hon ställde diagnosen ”personlighetsstörning, ospecificerad” baserat på det hon läst i journalen.
De frågade om jag ville bli utredd vidare och jag tänkte att jag vill ju veta vad som är problemet så jag sa ja och fick göra en förenklad utredning som jag tror hette MINI-SCID- II. Det var alltså inte en hel utredning men min kurator sa att den brukar oftast ge rätt resultat.
Så hon och jag gjorde den och den visade på schizoid personlighetsstörning, vilket jag först tyckte stämde in på mig men efterhand när jag sökte mer info så förstod jag att diagnosen var komplett felaktig.
Som tur var så var det nån i kuratorns team som på en konferens de hade föreslog att jag skulle utredas för npf och det gjordes till slut och jag fick aspergerdiagnos och ADD-diagnos.
Personlighetsstörningsdiagnosen togs bort, som tur var.
Det är skrämmande att en läkare innan hon ens träffat mig hade bestämt att jag hade en personlighetsstörning, baserat på vad som står i journalen.
Mitt ”fobiska beteende” var såklart ett symtom på ptsd men psykiatrin ser mycket sällan till helheten utan de ställer diagnoser på varje enskilt symtom.

Olika ptsd-symtom som de kan förvandla till egna diagnoser:
Rädd för saker = fobisk personlighetsstörning
Drar sig undan, isolerar sig = personlighetsstörning, depression, depressiv episod, dystymi
Sömnsvårigheter= insomni, sömnstörning, depression
Ångest = ångestsjukdom, ångesttillstånd ospecificerat
Håglöshet, orkar inte göra saker = depression, depressiv episod, dystymi
Självmordstankar = depression
Aptitlöshet, svårt att äta = ätstörning
Hopplöshetskänsla = depression
Skam, skuldkänslor = depression

Så i stället för att diagnosticera varje symtom för sig borde de utgå från att det förmodligen är ett eller flera trauman som orsakar symtomen och då ska diagnosen vara ptsd, inte flera symtomdiagnoser.

Utifrån att jag gjorde en orosanmälan till socialförvaltningen om misstänkta sexuella övergrepp på mitt barn så begärde handläggaren på socialförvaltningen att jag skulle genomgå psykiatrisk utredning. Eftersom jag inte hade, eller aldrig tidigare hade haft, några psykiska problem så trodde jag i min naivitet att detta inte skulle vålla mig några problem. Handläggaren själv bestämde vem som skulle skriva intyget. I efterhand har jag kunnat utröna av dokumentation att både handläggaren på socialförvaltningen samt aktuell psykiatriker samarbetade med den anmälda förövaren (narcissistisk psykopat). Förövaren manipulerade involverade personer till att tro att jag led av allvarlig psykisk störning. Förövaren angav tonen och diagnosen, paranoia. Aktuell psykiatriker fastställde den.
   Psykiatrikern bedömde mig som ”paranoid” eftersom jag sade att mitt barn utsatts för övergrepp och stod fast vid det. Att jag därutöver berättade att jag själv varit utsatt för sexuella övergrepp som barn gjorde inte saken bättre. Några andra grunder för denna diagnos finns inte.
   När förövaren lyckats att manipulera psykiatrin att tro att jag led av paranoia så kunde han börja att hota mig och mitt barn. Ingen skulle tro på vad jag sade grundat på diagnosen (eg stämpel) som jag fått. När jag berättade för psykiatriker på aktuell klinik att jag och mitt barn levde under hot (bevisbart) så fick jag diagnosen ”paranoia av förföljelsekaraktär”. Psykiatrin förde ingen dialog med mig. De ville inte ens veta hur hoten såg ut.
   Senare när förövaren och hans suppleanter satte hoten i verket och jag berättade det för psykiatriker så fick jag diagnosen ”vanföreställningar”. Psykiatriker hade fortfarande ingen dialog med mig. De samarbetade och lyssnade enbart på förövaren och andra dysfunktionella personer i min familj. Trots att psykiatrikerna på denna klinik inte på något vis kände till vad jag varit med om så satte de denna diagnos – utan utredning och INTE på vetenskapliga grunder.
   Nej, jag lider varken av paranoia eller vanföreställningar. Jag lider av ett enormt dåligt bemötande inom psykiatrin. Har gått igenom många svåra trauman ända sedan jag var barn, men får inget stöd, hjälp och behandling. Psykiatriker på denna klinik angriper patienter som utsatts för övergrepp som barn. Har aldrig haft kontakt med psykolog och har inte råd med privat sådan.
   När man i efterhand läser journalen så kan man fundera hur det stod till hos den psykiatriker som bedömde mig som ”paranoid” utifrån att jag talade om att jag utsatts för övergrepp som barn samt att mitt barn även var utsatt. Han kallar våldtäkten på mitt lilla barn för ”fullbordat samlag”. Samlag med en 5-åring? Har man det? Är det verkligen lagligt? Vem är frisk och vem är sjuk?

Istället för att utreda och intervjua vård och anhöriga EFTER att någon tagit livet av sig, varför inte fråga alla oss som överlevt suicidförsök? Och varför får man ingen traumabehandling efter det första försöket? Varför får man inte mer praktisk hjälp (istället för neuroleptika)? Mitt förtroende för vården är nu nere på noll. Den senaste personen inom vården har jag haft kontakt med en gång i månaden i över två år, efter ettochetthalvt år skrev hen ner att jag hade suicidtankar i journalen, och jag nämnde det redan vid första besöket…

Hade mycket ångest och sömnproblem.

Läkare A: Om du inte somnat inom en halvtimme så ska du inte ligga kvar i sängen utan gå upp och göra något en stund och sen försöka somna igen, somnar du inte inom en halvtimme går du upp och gör något igen.

Läkare B: Om du inte somnar snabbt ska du ligga kvar och blunda tills du somnar.

Inget av råden fungerade.

En läkare på psykiatrin skrev i min journal ”troligtvis Eips”. Detta gjorde att min ätstörningsbehandlare på en annan mottagning trodde jag hade Eips och behandlade mig utifrån det i 8 mån tills hon tog upp det och jag ifrågasatte det. Först ville hon inte erkänna att hon hade fel men efter två senare besök sa hon att hon hade läst fel 🙂 Jag blev aldrig frisk med hjälp av den behandlaren.

Minns inte hela konversationen men hittade lite anteckningar som jag gjorde efter besöket.
Jag mådde dåligt och hade svårt för att komma på vad jag skulle svara men kom på en del tankar efteråt.

Läkaren: – Man får inte ha centralstimulantia och andra narkotikaklassade läkemedel samtidigt!

Efteråt kom jag på att det var denna läkare som satt in mig på cs och hen visste ju då att jag redan stått på de andra medicinerna långe.

Jag: – Det är så dåligt organiserat här, jag får inte tag på X (min kontaktperson där som jag skrivit meddelande till flera gånger under ca två månader. Hen hade sagt att om jag skriver meddelande via 1177 så ringer hen upp inom någon vecka).
Läkaren: – Det här är ingen akutverksamhet! Vi har patienter hela tiden!

Efteråt tänkte jag att det är väl inte för mycket begärt att de ska göra som de själv sagt att de ska göra? (Ringa upp inom en viss tid).

Jag: – Jag har självmordstankar och -planer varje dag.
Läkaren: säger ingenting, lyfter inte upp blicken, ignorerar mig.

Jag har kämpat med panikångest, ätstörningar, självskadebeteende samt självmordstankar och -försökt de senaste 13 åren av mitt liv. Under de senaste fyra åren har jag upprepade gånger sökt mig till psykakuten, främst för att jag velat ta mitt liv. Trots att rätt ut ha sagt ”Jag kommer ta mitt liv ifall jag går härifrån, jag kommer hoppa från bron här utanför”, har jag aldrig fått ett ordentligt bemötande. Det jag istället har fått höra är ”Gå hem och sov på saken”, ”Visst söker du hit bara för att få uppmärksamhet?”, ”Förstår du att vi har patienter här som faktiskt mår dåligt, till skillnad från dig?” och andra helt nonchalanta och förminskande kommentarer. Vid flertalet gånger har jag blivit hemskickad mot min vilja. Väl hemma har tagit alla tabletter jag haft hemma i ett försök att ta mitt liv, för att sedan vakna på akuten. Hur kan inte vården ta oss som säger sådana här saker på större allvar och faktiskt bemöta en som en riktig person?

Jag var inlagd på tvångsvård och det var sommar, överläkaren var på semester så vi hade en vikarierande jourläkare. Detta var en helgdag (lördag tror jag) och kvällen innan hade det blivit lite ”stökigt” så att säga och jag hade gjort något självdestruktivt men jag minns inte vad. bakjouren den kvällen satte in så kallad ständig tillsyn, eller extravak som man också kan säga. Jag minns inte exakt vad som hände kvällen innan, men dagen efter var jag stabil och en läkare skulle komma och göra en bedömning angående tillsynen (ta bort den ständiga, vilket vi alla trodde och ville). Jag satt helt lugnt i min säng och sa till läkaren att jag inte hade några planer på att skada mig själv och kände själv att någon extra tillsyn inte längre var nödvändig. Han sa att jag skulle få injektioner: haldol, stesolid och cisordinol. SAMTIDIGT. Jag var alltså helt lugn och tillbaka i mitt ”habitualtillstånd” som det kallas, men nej tillsynen skulle absolut vara kvar och motsade jag mig injektionerna skulle de spänna fast mig och ge mig dem med tvång. När ssk till slut kom in med brickan med tre sprutor och blå handskar så grät jag och sa snälla snälla gör inte såhär mot mig, jag bönade och bad. ”Jag är ju lugn!!!” Skrek jag. ”Jag måste ge dig de här, för det är läkarens order och det måste jag följa. Men jag kommer att prata med chefen sen”. Jag drog snällt ned byxorna och tog emot alla tre sprutor. Sen sov jag i 2 dygn, vaknade och ville röka och blev ledd till rökrummet av personal och till slut hämtade de en rullstol för för det första såg jag knappt nånting och sen kunde jag inte gå ordentligt heller. Efter rökningen sov jag i ett dygn till, men under det dygnet kunde de iaf väcka mig och få svar på frågor t.ex ifall jag ville ha mat. Personalen sa att det var tur ändå att läkaren vägrade lyfta ständiga tillsynen/extravaket för personalen var titt som tätt fram till mig för att se ifall jag ens andades, kände på pulsen och syresättningen osv. Vad som hände med den här läkaren sen vet jag inte, men den gången var första och sista gången jag stötte på honom.

Till slut ger man upp. Jag har försökt anmäla det de utsatte mig för avdelningen som var menad att hjälpa; rädda mig. Men oavsett vad jag säger eller gör så ”finns det fler sidor av händelsen”. I journalen saknas anteckningar dagarna det skedde så det saknas bevis och plötsligt är det bara deras sida som räknas. Det är en så överväldigande och iskall maktlöshet. Vad man än gör kommer man aldrig få den rättvisa man bedjat om.