Jag var inlagd på bup för första gången. En dag fick jag komma på permission, då jag valde att ha påverka mig själv av narkotika. När jag sa det till personalen när jag kom tillbaka var det ingen som brydde sig. När jag var påverkad i skolan var det heller ingen som orosanmälde.

Låg på HSL och skulle bli utsläppt. Informerade personalen om att det var exakt 8 månader efter min systers suicid, och att jag inte ville bli utsläppt för att jag visste att jag skulle försöka ta mitt eget liv. Blev utslängd och 4 timmar senare låg jag på IVA efter allvarlig intox. Hade läkaren på psykiatrin lyssnat på mig hade vi undvikit det hela.

Min dotter 17 år var inskriven på BUP och gick på regelbundna besök. Hon hade självmordstankar och existentiell ångest. Psykologen fokuserade alltid i samtalen på hur hon åt, motionerade och skötte skolan. Det fanns inga diskussioner kring min dotters verkliga problem. Hon fick ångestdämpande och seratoninhöjande medicin. Psykologen konstaterade en dag att min dotter var frisk och vi skulle skrivas ut från BUP då mat, motion och skola verkade fungera. På natten gör min dotter sitt första självmordsförsök. Efter försöker förvarades hon på ett hem för flickor med ätstörningar. Hon har aldrig lidit av det. Hon genomgick en utredning för autism men efter ett par intervjuer konstaterades det att hon inte hade autism. Hon är 22 år idag och har inte kunnat fullfölja varken gymnasiet, folkhögskola eller komvux. Hon har legat inlagd på vuxenpsyk för akut depression. Hennes diagnos är deprissiv episod. Hon kämpar fortfarande för att få rätt diagnos då hon inte kan studera eller jobba, blir lätt utmattad och inte riktigt kan ta ansvar för vardagssysslor.

Jag talade med läkaren under en inläggning och säger på samtalet att så fort jag kommer ut där ifrån så kommer jag ta en intox, varpå hen säger ”Du kommer inte göra det, för då skulle du inte sägs det till mig.” Mindre än 24h senare så var jag tillbaka och hade fått LPT pga en allvarlig intox som borde avslutat mitt liv.

Jag blev för första gången inlagd för suicidprevention. En månad senare gör jag mitt första suicidförsök, på avdelningen med tabletter jag hade fått på avdelningen. Ingen höll koll på att jag var trygg och säker.

Jag hade tydliga planer på hur och när jag skulle ta livet av mig. Min psykolog fick fram dem, eller delar av dem, och ville inte låta mig gå hem. Hen tyckte jag skulle använda min självvalda inläggning, att det var ett ypperligt tillfälle för det. Och att det vore väldigt synd om jag gjorde något som äventyrade mitt liv och möjligheten till förbättring genom vår behandling. Hen var lugn, uttryckte oro, lyssnade och var samtidigt bestämd.
Hen såg min panik som bara steg och istället för att skynda på samtalet, lät hen mig sitta tyst, svara i min takt.
Jag minns inte hur eller varför vi kom fram till att jag skulle få åka hem. Men hen gick med på det. Jag blev uppmanad att kontakta akuten om det blev sämre under helgen. Och hen sa så tydligt hen bara kunde ”vi ses nästa vecka, eller hur?” Det kändes som att hen ville det.
Vi avslutade samtalet men jag förmådde inte resa mig upp ur stolen. Hen sa att jag fick sitta kvar om jag ville. Vi satt i tystnad ett tag. Min panik var över. I huvudet ändrades de destruktiva reglerna och istället för att gå hem och försöka avsluta livet var nästa hållpunkt att gå tillbaka till min behandlare på måndagen.
”Vi ses nästa vecka, eller hur?” Frågade hen när jag tillslut reste mig upp. Jag sa ja och när jag gick ut såg jag att hen hade låtit mig dra över mer än 30 min utan att på något sätt få mig att känna stress över tiden.
Hen hindrade mig från att försöka ta livet av mig den dagen, utan att hämta läkare och sätta LPT, och bevisade samtidigt att det går att lita på hen.

Ett par veckor senare uppstod samma kris men när jag var hemma. Då vågade jag ringa och be att bli uppringd. Hen ringde snabbt och gav mig en timme med frågor, försök till hjälp, samtal till avdelning och allt för att styra upp och förenkla för mig.

Hen hindrade mig ännu en gång från att ta livet av mig och fångade upp mig när vi pratade igen dagen efter, och jag kände det som ett misslyckande. Hen sa att hen var stolt över mig, och glad att jag fanns kvar.

Den tillfälliga sommarvikarien kände oro för mig. Hon gick och pratade med läkare, vilket jag inte riktigt fattade, och kom tillbaka och sa att jag var tvungen att göra en bedömning. Jag följde med till läkaren i rummet intill och fick svara på hennes barska frågor som saknade intresse för mig och mina känslor.

”men om du säger att du inte tänker ta livet av dig nu, och sen åker du hem och jag vet inte, din pojkvän gör slut och du hänger sig. Förstår du inte att det blir dåligt för mig då?”

”vi gör som så att jag ringer dig, och svarar du inte kommer jag ordna med polishandräckning”.

Jag gick därifrån helt förvirrad och rädd. Tänk så skulle hon ringa och signalerna inte gå fram? Skulle polisen dundra hem till mig då? De skulle ju inte tro mig om jag säger emot?

Läkaren ringde både 5 och 15 min efter uttalade tider. Pratade i 2 minuter från hej till hejdå, om ens det. Hon frågade hur hamstern (som jag var hamstervakt år) mådde, om jag hade rastat den ute i gräset. Sedan sa hon hejdå.
Hot om polis och LPT, varning om att jag skulle kunna förstöra för henne om jag tog livet av mig om min kille skulle göra slut (hade inte ens sagt något om pojkvän, vilket jag dessutom inte hade) det ersattes med meningslösa samtal och sedan ingen uppföljning alls. Men i journalen stod det så fint ”suicidprevention, inget suicidalt framkommer”.

Jag är en kille på snart 18 år och överlämnas därför snart över till vuxenpsykiatrin.
Jag har väldigt många märkliga erfarenheter av dessa år inskriven i psykiatrin. När jag såg veckans tema tänkte jag att jag hade saker som jag vill säga till världen i hopp om att någon inte känner sig lika ensam.

Självmord har alltid varit på kartan sedan jag var ensiffrig i ålder. Men inte riktigt för samma motivering. Jag var ett glatt barn och hade ett precis lika roligt liv som barn i min ålder hade, trots familjeproblemen jag hade. Som 8-åring kände jag ändå att livet var meningslöst, inte för jag var deprimerad eller ledsen för det var jag inte. Livet hade många ljusa stunder men jag har alltid känt att livets ljusa händelser inte egentligen är så positiva och värda att leva för, utan istället kände jag att de istället var till för att man skulle orka med hela livet tills det tog slut själv. Jag håller med mitt åtta-åriga jag delvis. Jag har alltid tyckt livet varit värdelöst, men inte visste jag att det skulle göra såhär ont!

Jag har inte fått någon som helst behandling eller utredning av BUP, mer än en depressionsdiagnosering de första veckorna på BUP (flera år sedan). Jag har nämnt självmord och jag har inte nämnt självmord. Ändå har psykiatrin inte sett mig. När jag för första gångerna kom in till akuten mycket under en period blev jag hemskickad oavsett. De frågade alltid om jag hade en plan eller inte. Det hade jag inte då. Bara för jag inte hade en plan tog de inte det på allvar och det är något som jag tror vi måste ändra ifall vi ska preventera suicidförsök eller lyckat självmord.

Jag har dels egna erfarenheter men läser också psykologi i skolan då jag är beteendevetare. En person som inte har en plan på självmord behöver INTE vara i mindre suicidrisk. Många självmord begås av ren impuls. Av ilska, frustration, förtvivlan. När sådana känslor kommer kan man ibland inte styra upp känslorna och då kan det vara den enda utvägen man ser, även om det inte är rätt. Man kan få ett typ av tunnelseende och då ser hjärnan inget annat, missar fakta. Jag har själv varit inlagd några gånger men ska säga att det är jättesvårt att bli inlagd där jag bor. Det krävs en hel katastrof om du ska bli lyssnad på, och enligt mig är detta en katastrof redan.

Ibland har läkare gjort suicidbedömningar på mig utan att samtalet ens har handlat om suicid. Efter samtalet journaliseras det ”Bedömning låg suicidrisk”. Jag blir så ledsen och frustrerad, inte för min egen del men att man ens kan göra såhär! Detta triggade mig till ett suicidförsök och är också en grej som inte får förekomma i psykiatrin. Inte en till ungdom/barn, jag bryr mig inte om mig själv men jag tänker bara om detta vore min bästa vän… Jag berättade detta för en på slutenvården för en vecka sedan och hon tyckte att detta var oacceptabelt precis som jag. Om läkaren inte frågar om suiciftankar kan inte personen göra en bedömning av suicidrisk.

Många gånger av fallen, efter ett självmord har inträffat sätts det upp planscher och hjälplinjer längst korridorerna av vad det nu kan vara; skola, jobb, allmän plats. Det är alltid efter det har hänt och sedan säger de att de inte såg några tecken. ”Vi visste inte att detta skulle hända”. Det är så hemskt att det ska behöva hända något för att folk ska synas, man känner sig helt osynlig. Detta måste få ett stopp, om psykiatrin och bara vi som medmänniskor tar detta på massivt större allvar så kan vi hjälpa mycket fler och öka suicidpreventionen.

I många år har jag åkt ut och in från slutenvården, många gånger har jag varit där alldeles för lång tid utan att det har hjälpt mig nämnvärt förutom att hindra mig från att skada mig eller ta mitt liv. Enbart förvaring och medicinering. En skötare som jobbade där och känt mig i många år är bra på att se mönster, och visste att inläggning inte gör ett jädra skit för mig förutom i det sk ”akuta skedet” men efter det är det bara kontraproduktivt att ha mig kvar på avdelningen. Vid ett tillfälle låg jag bältad och han var där, överläkaren som ”ordinerat” (eller vad man nu säger)  tvångsåtgärden hade, efter att jag blivit om att få släppas loss, sagt att ”nähä du, du ska ligga där i fyra timmar och få två injektioner så att du skärper till dig” och jag blev FLY förbannad minns jag. Läkaren sa också att du kan glömma att åka hem, du blir kvar här ett bra tag. Denna skötare, vi kan kalla hen G, hade då tagit denna läkare åt sidan och sagt åt honom att han gjort fel. Detta berättade G för mig många år senare då hen började jobba här på mitt boende. Iaf så hade G fixat så att läkaren skrivit in i ”prokapita” tror jag han kallade det, att inläggning av mig ska undvikas så långt det går och endast i akut skede, sen ska vårdtiden vara så kort som möjligt och utskrivning ska ske så fort just det akuta skedet är över.
Jag visste ju inte om att detta stod i min journal när läkarna loggade in lixom, och jag tyckte det var lixom märkligt hur jag från att bli eskorterad av väktare till psykakuten efter varje självskadetillfälle och flertalet gånger blivit inlagd i minst 3-4 dagar upp till 2 veckor ENBART pga EN självskada så fick jag gå hem. Och när jag väl blev inlagd och dagen efter sa att jag vill hem så fick jag åka hem?!?! Jag tyckte det var helt fantastiskt och tänkte att ÄNTLIGEN har läkarna fattat att inläggning inte ger mig något. Att jag mår bättre av att vara hemma med mina rutiner osv. Men när jag träffade G igen efter 2,5 år då jag sluppit slutenvård och hen började jobba här på mitt boende så berättade hen vad som hade hänt den där kvällen när läkaren ”bestämt” att jag skulle minsann ligga där i fyra timmar och ”inte komma ut härifrån på ett bra tag”. Jag är oändligt tacksam för G och att hen på ett sätt satte läkaren på plats. Det var till och med den läkaren som skrev in detta i min journal efter att han samtalat med G om hur jag ”funkar” och vad som inte är hjälpsamt för mig osv.

Idag är det 2,5 år sedan jag var inlagd i slutenvården. Mycket för att jag bor på ett boende för personer med just psykisk sjukdom och ”långa slutenvårdsperioder” och de gör ALLT för att det även i dåliga perioder ska funka för oss att vara hemma. Men också för att jag är mer stabil, vågar be om hjälp vilket jag haft svårt för hela mitt liv och för att jag nu har kunnat släppa ”identiteten” som psykiskt sjuk lixom nu när den inte ”bekräftas” på samma sätt.

Jag förstår varför läkarna idag undviker att lägga in personer med självskadebeteende (specifikt eips-patienter vilket jag också är), det ÄR kontraproduktivt att göra det och med eips ingår en instabil självbild och stort bekräftelsebehov, och att då ”validera” självskadebeteendet spär då på hela skiten. Jag är nog den enda med eips som kan hålla med läkarna om att inläggning för vår patientgrupp bör undvikas så långt det går just för att det blir som en bekräftelse och det gör bara saken värre.

Fick träffa en ny läkare som sa att jag hade ”personlighetsproblem”. (De använde inte ordet -störning). Detta grundade hon på att hon läst min journal (vet inte om hon läst hela eller bara den nyaste datoriserade delen) och ansåg att jag hade ett ”fobiskt beteende”. Hon ställde diagnosen ”personlighetsstörning, ospecificerad” baserat på det hon läst i journalen.
De frågade om jag ville bli utredd vidare och jag tänkte att jag vill ju veta vad som är problemet så jag sa ja och fick göra en förenklad utredning som jag tror hette MINI-SCID- II. Det var alltså inte en hel utredning men min kurator sa att den brukar oftast ge rätt resultat.
Så hon och jag gjorde den och den visade på schizoid personlighetsstörning, vilket jag först tyckte stämde in på mig men efterhand när jag sökte mer info så förstod jag att diagnosen var komplett felaktig.
Som tur var så var det nån i kuratorns team som på en konferens de hade föreslog att jag skulle utredas för npf och det gjordes till slut och jag fick aspergerdiagnos och ADD-diagnos.
Personlighetsstörningsdiagnosen togs bort, som tur var.
Det är skrämmande att en läkare innan hon ens träffat mig hade bestämt att jag hade en personlighetsstörning, baserat på vad som står i journalen.
Mitt ”fobiska beteende” var såklart ett symtom på ptsd men psykiatrin ser mycket sällan till helheten utan de ställer diagnoser på varje enskilt symtom.

Olika ptsd-symtom som de kan förvandla till egna diagnoser:
Rädd för saker = fobisk personlighetsstörning
Drar sig undan, isolerar sig = personlighetsstörning, depression, depressiv episod, dystymi
Sömnsvårigheter= insomni, sömnstörning, depression
Ångest = ångestsjukdom, ångesttillstånd ospecificerat
Håglöshet, orkar inte göra saker = depression, depressiv episod, dystymi
Självmordstankar = depression
Aptitlöshet, svårt att äta = ätstörning
Hopplöshetskänsla = depression
Skam, skuldkänslor = depression

Så i stället för att diagnosticera varje symtom för sig borde de utgå från att det förmodligen är ett eller flera trauman som orsakar symtomen och då ska diagnosen vara ptsd, inte flera symtomdiagnoser.