Jag blev inlagd för första gången när jag var 13 år. Sondad innan jag ens visste vad en sond var. Men jag minns tydligt första gången jag blev bältad. Jag vägrade mat och de behövde tvångssonda mig. De drog fram sängen och sade åt mig att lägga mig ner. De spände fast mig och jag fick total panik. Och då visste jag inte vad det var en början till. Än idag kan jag inte ligga på rygg i sängen. Jag får dagligen flashbacks från alla bältningar. De lämnade mig där. Själv i sängen. I flera timmar. Aldrig mer tänker jag befinna mig inom psykiatrins väggar.

Jag har länge varit inom vården. Bott på behandlingshem. Varit inlagd. Vården som skulle hjälpa mig gav mig istället ptsd och det får jag leva med varenda dag. Jag önskar jag hade anmält men nu är det för sent. Det var inte förrän jag kom därifrån som jag insåg hur fel de behandlade mig. Jag valde att flytta för att slippa den psykiatrin jag tillhörde då. Idag vårdas jag inneliggande men blir inte utsatt för den sortens trauma som tidigare.

Jag har blivit rörd så många gånger i slutenvården att jag klarar inte fysisk kontakt på samma sätt. Dem har dragit mig över golv, hållit fast mig, slitit saker ifrån mig. En gång drog en överläkare mig i mina flätor.  Jag har så mycket ptsd av allt detta som hänt och jag är ständigt rädd. Drömmer mardrömmar varje natt av att dem tar mig. Mitt lidande är fruktansvärt.

Trots att jag haft diagnosen Autism i över två år bekräftad blev jag behandlad efter en diagnos som jag inte har. Pågrund av fel diagnotisering har jag fått fel hjälp i alla år. Jag får ständigt höra tveksamhet kring om jag har det så fått genomgå två långa bedömningar ifall jag har det. Vilket det slutade med att jag har..

Från 9 års ålder har jag lidit av psykisk ohälsa i form av utmattning, återkommande depressioner, ångest och anorexia men först vid 24 år fick jag en ADD-diagnos och vid 28 år Aspergers syndrom. Anledningen till jag inte fick en Asperger-diagnos från början var pga för god social kompetens, om psykiatrin haft tillräcklig kunskap om tjejer med Asperger skulle de haft koll på vad kamouflering är. I snart 3 års tid har jag krigat mot psykiatrin för att få den vård jag har rätt till, men jag är för högfungerande och de kan bara erbjuda samtalsstöd till personer som är suicidala. I kontakten med psykiatrin är det jag som sitter på mest kunskap om tjejer med NPF och det är inte kunskap som jag fått genom erfarenhet utan som jag läst mig till.

Träffade en läkaren ifrån psykiatrin. fick åka hem. i journalen stod det att ”det är en tydlig risk” med att jag åker hem, men enligt denna psyk läkaren skulle inte en inläggning ”hindra mig ifrån ett nytt suicidförsök”

var inlagd på bup. under hela vårdtiden var det flera personal som inte ens kunde lära sig mitt namn – blev flera gånger kallad ”hon i rum 9” eller ”suicidpatienten” (jag var den enda på avdelningen som inte var inlagd för anorexi)

Sist när jag var inlagd så ville jag hem (var över en helg) pratade med en skötare och hon höjde rösten åt mig och kändes nästan som hon skrek åt mig ”du kommer bara när det passar dig och när du ska hem” blev ledsen för det stämde inte. sa till henne att hon får mig inte vilja stanna kvar direkt när hon säger sådana saker. hon sa hon ber om ursäkt och att hon ”formulerade sig fel”

Jag blev efter tre fina år p samma avdelning som sjuksköterska utsatt för kränkande särbehandling, mobbning och diskriminering från en ny chef och hon började med att sätta mig framför sig och såga mig vid fotknölarna genom att säga saker som ”alla hatar dig, alla vill att du slutar, du är inkompetent, människor säger upp sig pga dig” mm.

Jag visste inte då att det ens fanns människor som ville skada andra så fullt medvetet. Jag hamnade i totalt chock. Det blev fler och fler gånger och jag utvecklade PTSD.

På vuxenpsykiatrin fick jag höra att jag inte kunde ha det eftersom jag inte hade upplevt något trauma!

En privat psykolog som jag till sist fick tag på sa att jag hade solklar PTSD men jag fick inte hjälp i tid så det kommer att vara kvar.

Jag fick en allvarlig ätstörning när jag var 14 år. Till slut kunde jag inte stå på benen och tappade ca 4 kilo i veckan. Till slut blev jag inlagd på barnkliniken med sond i en vecka.

Därefter tog BUPs vårdavdelning över. De var totalt oförberedda när jag kom dit. Jag fick ett litet rum med sönderhackade väggar. De började rota genom mina saker och klippa byxorna jag hade på mig. Första natten bröt jag ihop. Jag kände mig så otrygg och rädd. Under natten hade de ingen kunskap om sonden över huvud taget och jag fick därför inte portionen jag behövde.

Den första veckan fanns ingen planering över huvud taget. Sedan började de sätta sonden i snabbare fart fast barnkliniken hade sagt att man inte fick göra det vilket min mamma började. På kvällen svimmade jag. Även där hade inte personalen en aning om vad de skulle göra.

Efter jag svimmat blev det mer planering. Men de började säga åt min mamma att vara där mindre. Min enda trygghet. Därefter gick allt snabbt utför. De drog mig in i duschen under tvång, ibland upp till tre personer därav män. Ibland låste de ute mig från mitt rum och höll fast mig i korridoren medan jag hade ångest. Samtidigt blev jag förminskad gång på gång. När jag hade ångestattacker så sa de åt mig att låta mindre för att jag skrämde andra och att de inte förstod vad jag hade ångest för. När jag självskadade sa de åt mig att det inte var tillräckligt djupt för att behöva hjälp.

Det var ännu mer och jag fick PTSD av min erfarenhet på slutenvården. De gav mig medicin så att jag skulle ha bättre samtal med dem. Jag kände mig aldrig tillräcklig. När jag fick autismdiagnosen respekterade de inte det. Det tog lång tid innan jag ens var redo för en behandling för PTSD.