KBT har gett mig CPTSD. Jag växte upp i en sekt där mina tankar skulle kontrolleras och min magkänsla ignoreras. När jag lyckades lämna det utanförsamhället för att delta i det riktiga samhället så fick jag samma behandling av psykriatrin m.h.a. KBT. Mina tankar skulle dissikeras och det skulle letas efter errors. Den lilla magkänslan jag hade analyserades men alltid till fel slutsats. Jag togs inte på allvar utan blev istället gaslightad och nedtryckt. Det var mig det var fel på fick jag lära mig av KBTn. Jag önskar att jag kunde ta tillbaka alla de 15år av psykriatrins sketna självförgörande KBT men det har format mig så pass mycket att jag skulle inte längre vara jag, utan det. Jag blev feldiagnotiserad med Borderline men det jag egentligen har är CPTSD och jag är AuDHD.

Jag var tvungen att i månader fejka att jag planerade ett självmordsförsök för att få vård. När jag kom till psykriatrin och sa att jag var rädd för mitt liv, att mina suicidtankar är så pass intensiva att jag måste ha hjälp,  – så blev jag invaliderad och inte tagen på allvar. Min suicidrisk bedömdes som låg och jag blev hemskickad trots att jag redan hade tre suicidförsök bakom mig. Jag fick först hjälp när jag spelade teater för att checka av alla boxar i den mall som används för att bedöma suicidrisk.

Jag kom tillbaka till min dåvarande psykolog efter sommaren där jag gått ner en del i vikt, vilket psykologen såg direkt. Det första hen sa var ”oj vad du har gått ner i vikt”.
I slutet av samtalet så sa hen ”nu får du börja äta ordentligt för annars kommer jag ringa din mamma”. Jag var 22 år.
Där förstörde hen den tillit jag innan haft till hen och jag pratade aldrig mer om min ätstörning.

Vi är ofta för få skötare vilket resulterar i att den psykiatriska omvårdnaden åsidosätts, endast det ”mest akuta” hinner tas om hand. Många tappar gnistan att försöka hjälpa när man arbetar 14 h pass underbetalt och inte ens har fungerande överfallslarm.

För mer än tio år sedan gick jag till psykolog. Han frågade bla om jag kunde bli riktigt arg, om jag brukade vara kåt och vad jag skulle göra om det kom in en älg i rummet.

Psykologen trodde att jag hade ngn medfödd eller störning och skickade en remiss till ett ställe.

För många, många år sedan hörde jag om det inte var dags för en tid. Jo en remiss var skickad såg dom.

Efter mer än tio år har jag nu fortfarande inte blivit kallad.

Lika bra är det.

Hade min första riktigt stora panikattack kvällen jag hade blivit inlagd på psykiatrin, kunde inte sluta gråta och hyperventilera och visste inte vad jag skulle ta mig till. Tillslut gick jag ut till avdelningen för att försöka be om vid behovs medicin. Är osäker på om jag ens fick fram så många ord men jag fick någon tablett osen följde en skötare med mig in till mitt rum och stannade tills jag blivit lugnare. Hon sa åt mig att sätta mig på sängen och  satte sig bredvid mig, tog min hand och pratade lugnt med mig, ställde enkla frågor och påminde mig om att andas. Vet inte vem det var, hade inte pratat med henne  innan denna händelsen och kom inte ihåg vem som varit där efteråt, men ändå fick hon mig att känna mig så trygg, bara av att finnas nära. Trots att jag oftast inte har riktigt så intensiva och långa attacker som den kvällen så hade jag önskat att man alltid fick det stödet av personal inom slutenpsykatrin. Brukar alltid bara få lugnande medicin och sen få sitta och vänta ut paniken själv på rummet.

Jag blev handgripligen tvingad till ECT trots att jag var på frivilligvård. Det enda som jag sa var att jag inte ville, jag upprepade, upprepade och upprepade detta. De sa att de inte skulle göra någonting, detta lovade de flera gånger. Plötsligt kände jag hur mitt hjärta stannade, som om att jag hade dött. Han sprutade saker rakt in i blodet på mig. Jag trodde att jag dog, vad knappt medveten längre och slutade andas. Efteråt när jag vaknade visste jag ingenting om världen, om mig själv, bara att jag var på en psykiatrisk avdelning. Situationen var extremt skrämmande. Två ”behandlingar” till blev det (de hjälpte inte). Jag hade svår ångest och kunde inte sova i flera år efteråt, dissocierade av stress när jag försökte besöka psykiatrin. Jag fick aldrig någon hjälp med det, ingen ursäkt heller. Min hjärna återhämtade sig på ett halvår. Det är nu många år sedan och det har tagit mig lika lång tid att reparera upp mig själv igen, helt på egen hand.

När jag var inlagd med LPT för anorexi på vuxenpsykiatrin, det blev akut och för lång kö på BUP, så fick jag mina bröst kommenterade och jämförda med annan patient av manlig nattpersonal

Jag har varit på ett sjukhus och jag kallar psykitrin där ” house of horror ”
Jag har blivit utsatt för felmedicinering, kränkande uttalande, fasthåller av 7 st kvinnor när de skulle ge mig en tvångsinjektion.
Jag har aldrig mått så dåligt som när jag var inlagd på de sjukhuset.
Ville man leva innan man kom dit ville man typ dö när man var därinne.
Jag blev utsatt för övergrepp av medpatienter och på förhandlingar med förvaltningsrätten blev jag anklagad för att vara en potentiell läkarmördare, helt på lösa grunder och det kändes helt absurt.
Jag var helt chockad när jag gick från den förhandlingen.

Jag var inlagd på psyk.
Jag har en magtarmsjukdom som gör att jag ibland har svåra diarréer. En dag gick jag till sjuksköterskan och bad om dimor/loperamid. Ett läkemedel, mot just diarréer, stoppande helt enkelt. Inget konstigt läkemedel utan vanligt vid  t ex ”turistdiarréer”. Och jag hade den på min medicinlista. Jag fick en tablett.
Inom en timme frågade jag efter en tablett till. Nä, det gick inte för sig. Hon krävde att nästa gång jag var på toa skulle hon minsann komma och titta så att jag verkligen hade diarré! Jag stod väl där som en fågelholk och undrade om jag verkligen hade hört rätt.
Jag sa lugnt och stilla att hon gärna fick läsa i FASS att den vanligaste ordinationen var att först ta 1-2 tabletter för att vid nästa diarrétillfälle fylla på med ytterligare en tablett. Efter en stund återkom hon och sa ”ja, här har du en då” och stängde dörren till expeditionen.
Helt otroligt – komma med och titta i toaletten! Det är sjukt!