Hade en djup depression och fick träffa en ny ung kille till läkare på min psykiatrimottagning då min ordinarie läkare va sjuk. Han tyckte inte jag verkade så deprimerad då jag var sminkad och såg välvårdad ut (trots att jag pratat om mina suicidala tankar). Han frågade mig om jag hade pojkvän och jag svarade ja men förstod inte vad det hade med saken att göra. Han sa då ”men vet du, jag tycker att du borde gå hem och bli gravid. Barn är ju roligt och då skulle du ju få någonting annat som tar upp din tid och dina tankar.”
Satt bara där och gapade och trodde att han skämtade. Det gjorde han inte.
Blev otroligt stött och svarade att jag nog inte alls tänkte gå hem och bli gravid. Satt sedan tyst resten av tiden med noll förtroende för honom. Träffade honom aldrig igen som tur är.

De sa till mig att jag inte fick prata om mina självmordstankar och planer om jag ville fortsätta gå till mottagningen annars kunde de inte hjälpa mig. Det får dig bara att må sämre! Jag kunde inte längre uttrycka det jag mådde som sämst av och blev ännu svårare att prata om hur jag kände pga av min selektiva mutsim. Så jag har inte sedan dess kunnat prata om det med någon.  Och fick man någon  hjälp för man gjort som det sagt, nej! Tvärtom ingen samtalskontakt längre, utan enbart glesa besök hos läkare när det passar dom. Nu är jag istället ensam i mörkret. Nu vill jag inte längre ha hjälp. För jag vet när man behöver och vill ha hjälpa är man bara en damtuss för dom! Där ens tankar inte blir tagna på allvar!

Jag var 13 år första gången jag kände någon form av nedstämdhet. Jag började skära mig på armarna, använde bara långärmat.

Tillslut kunde inte skolan eller mina föräldrar undvika att se det. Jag blev tvungen å prata med skolans kurator. Något jag inte gillade alls, förutom att det var en man och jag inte alls hade bra erfarenheter av män (då min pappa och jag inte direkt har haft en konfliktfri relation) jag försöker ta mitt liv 13 år gammal. Å senare även vid 14 års ålder. Efter många tiders väntan, av samtal från mamma och min mentor fick jag äntligen tid hos Prima. För att både utredas för adhd och depression.

13 år gammal får jag en enda diagnos. Asperger. Inget jag någonsin har hört talas om eller ens visste att jag utreddes för. Deprimerad trodde man inte.

Kvar på Prima bytte jag läkare, psykolog och sjuksköterska mer än 7 gånger på ett år. Och jag har aldrig haft det lätt att lita på någon, speciellt när jag behöver börja om från 0.

Vid 14-15 års ålder fick jag en läkare eller sjuksköterska som förändrade mitt liv. Jag har alltid har haft svårt att sova, fått prova hela alfabetet med sömnmediciner och fått äta fluoxetin (för panikångest/ dåligt mående) men det blev bara värre.

Läkaren sa: ”om inte denna sömnmedicin hjälper så får vi försöka hitta något annat.”

Samma kväll med medicinen sov jag en hel natt. Och där fick jag min adhd diagnos. Å depression på papper.

Gick över till vuxen psykiatrin vid 17 års ålder då jag fyller år så pass sent på året för att förbereda mig.

Först verkar den nya läkaren toppen och h*n lyssnar verkligen.

Nu 5 år senare säger läkaren trots att jag mår så dåligt och står på högsta dosen SSRI- mediciner (sertralin) att OM du skulle må sämre så ska jag ta kontakt med dem eller psykakuten. Jag försöker förklara att jag inte vill mer men får ingen hjälp, han påstår att jag är för högfungerande för att må så dåligt som jag säger.

Jag överreagerar, är inte så deprimerad menar h*n.

Min sjuksköterska tycker detta är väldigt konstigt då läkaren sätter in mer mediciner å blandar flera olika sorter istället för att försöka hitta en lösning.

Sjuksköterskan säger även om jag mår så dåligt som jag gör så har jag enormt svårt att gråta framför någon, det krävs så mycket för att jag ska bryta ihop och att skalet omkring mig ska falla.

Några veckor senare frågar jag sjuksköterskan varför det bara står:
”Depression, medelsvår episod” som ”diagnos” i min journal.
Sjuksköterskan förklarar då att min läkare anser att det hela tiden har hänt saker i mitt liv som har varit orsaken till mitt mående.

Att oavsett hur jag mår inuti så har det ALLTID varit en utomstående sak som orsakat det.

Jag vill idag utreda varför jag inte har fått någon mer hjälp, visst depressioner kan komma å gå men jag har inga tydliga toppar eller dalar, bara ibland. Men det tycker inte läkarn.

Utan min sjuksköterska hade jag inte varit vid liv idag.

Fram och tillbaka in på samtal och ut. Nej men du är bara nedstämd fick jag höra. Tillslut sa dem att jag var deprimerad. Det var för 8 år sedan.

Idag när jag frågar min sjuksköterska om varför det inte står tydligare i min journal. Får jag detta till svar:
”Det vet jag inte. Men din läkare har tyckt att ditt mående har varit beroende på omgivningen. Du har varit med om väldigt mycket saker som kan leda till att man mår såsom du gör.”

Jag tittade förvirrat upp och hon tittade lika förvirrat. Hade inte jag haft min sjuksköterska hade jag inte levt idag. Kämpar än idag med jobbiga tankar, ”röster” och dagar då allt är åt helvete.

8 år senare står jag på maxdos 200 mg sertralin, mår nästintill lika dåligt som jag mådde för 8 år sedan. Och det står i min journal: ”medelsvår episod, depression.” Min läkare (har bytt nu) vill hellre trycka i mig fler mediciner som gör mig till en zombie.

Denna läkare uttryckte sig såhär förra gången vilket ledde till att jag aldrig igen går till h*n.
”Du verkar inte må så dåligt. Du är mer högfungerande än andra personer som är djupt deprimerade. Så om du mår sämre får du höra av dig.”

Har varit deprimerad i många år nu och upplever fortfarande inte att man tar det på allvar. Numera så lyssnar man inte längre, utan man blir arga istället. När vården frågar hur man mår så är svaret som deprimerad oftast att man är trött. Jag som patient får då höra ”det säger du jämt’ eller ”rör på dig mer då och sluta lata dig”. Träffar man inte vård som tror att promenader är enda lösningen så träffar man de som tror piller är det enda. Man har nu skrivit ut och testat så många mediciner att jag inte längre vet hur många jag faktiskt testat. Men det jobbigaste är att när man går till vården och söker hjälp, öppnar sig och berättar. Så svarar dom att man bara är lat, att andra har det värre och att alla blir deprimerade ibland. Man fullständigt minimerar problemen och vänder det till att jag bara gnäller, när jag desperat försöker få hjälp.

Jag fick en kraftig psykos 2013. Jag fick åka polisbil till psykakuten där de bältade mig och sedan la in mig på LPT vård. Jag fick hoppa mellan olika avdelningar (suicid, beroende och bipolär).  Personalen hade ingen erfarenhet av psykos alls (deras tillvägagångssätt var mest hot, våld och bältning).

Jag gick djupare och djupare in i psykos på grund av den kaosartade stämningen på avdelningen där våld, hot, tvångssövning och bältning kom att bli min vardag och till slut hade jag inte ätit, sovit eller druckit vatten på 8 dygn. Min familj fick höra av överläkaren att jag kanske inte skulle överleva.

Jag blev bättre efter att ha fått ECT-behandlingar och eftersom jag fick ligga på ”vanligt” sjukhus för mitt fysiska tillstånd + medicin. Men det tog väldigt lång tid. Om jag bara hade fått vara någonstans där det var lite lugn och ro från början och haft vårdpersonal som vet hur man behandlar psykos så hade det antagligen inte gått så långt.

Jag har varit på sluten avdelning fyra gånger med ganska långa inläggningar (från två veckor till tre månader).

Något som var vardag på avdelningen var kränkande och nedlåtande kommentarer från personalen riktade mot patienterna. Det var till exempel en kvinna som hade öknamnet ”prinsessan”  för att hon hade svårt att äta maten som serverades på avdelningen. Personalen pratade även illa om patienter bakom ryggen på dem – med andra patienter. Det hände flera gånger att några av skötarna snackade skit om patienter med mig när jag själv var väldigt psykiskt sjuk, vilket jag mådde mycket dåligt av.

Något som hände oroväckande ofta, och som jag själv blivit utsatt för är att personalen sa nedlåtande och provocerande saker till en patient och när denne då blev arg och upprörd så fick den antingen en haldolspruta eller bältessäng.

Jag har fått haldolspruta två gånger på grund av att jag har blivit arg och upprörd på personal som fått mig att känna mig nedtryckt och kränkt och det har påverkat mig rejält i efterhand då de dessutom ger sprutan med tvång och våld.

Jag har PTSD och kraftigt sänkt självkänsla efter de åren jag var in och ut på psykiatrin men sedan jag började gå i terapi hos en psykolog har jag inte behövt läggas in igen.

Jag var 21 år. Inne i ett av mitt livs värsta kriser. Jag var deprimerad och ville inte leva. På psykakuten avfärdades jag som att jag var mer eller mindre inbillningssjuk och när jag ringde in 3e gången för att få hjälp, lämnades telefonen över från en sköterska till en annan och jag hörde hur första sköterskan sa till sin kollega, ”nä, men det är bara hon med den killen som är dum mot henne.. Igen följt av en djup suck. Jag kände mig så besvärlig och allt jag ville var att få hjälp att sluta må såhär. Min dåvarande pojkvän misshandlade mig och mina barndomstrauman kom ikapp. När jag berättar för en överläkare om hur ful, tjock och äcklig jag känner mig frågar han om jag hör röster och vill utreda mig för schizofreni, då det uppenbarligen inte stämde med verkligheten. Hur kan en överläkare på psykakuten inte ha mött en ung kvinna med liknande tankar om sig själv, utan att hon varit schizofren? Tack och lov att jag hade vänner som drog mig ur relationen, samt såg till att jag fick stöd och antidepressiva.

Jag behandlades för bulimi till och från under större delen av min tonårstid. Alla åtgärder handlade bara om att förhindra mig från att kräkas och gå ner i vikt. På min 18-årsdag blev jag remitterad till Allmänpsykiatriska öppenvården och jag kan med handen på hjärtat säga att personalen där räddade mitt liv. Från sjuksköterskor som frågade hur jag ville hantera mina läkemedel för att undvika intoxer, till läkare som satte ut mina SSRI och en psykolog som gjorde allt i sin makt för att få mitt liv i balans igen. Det var som att det äntligen var någon som litade på att det jag sa var sant. Någon som tillät mig vara vuxen och delaktig i mina beslut, och framförallt någon som trodde på min egen förmåga. 1.5 år sedan skrevs jag ut, färdigbehandlad. Tack mottagningen.

Vår son, då 17 år, besökte läkare tillsammans med mig, hans pappa. Datum saknas, då läkaren inte journalfört besöket, men det var under hösten 2021. Läkaren var stressad och att han pratade argt. Läkaren sa tvärsäkert  ”en sån med din problematik blir inte hjälpt av antidepressiva” och han sa vidare att han hade människokännedom och förstod att det var något neuropsykiatriskt.
Han klagade även på BUP och kallade patienter problem, som behövde skickas från BUP.  Det var att ” lassa problemen på oss”

Sonens lärare på gymnasieskolan hörde om det här och uppmuntrade oss att anmäla det.

Vi frågade sen, efter detta besök, psykologen hur den sk erbjudna hjälpen skulle hjälpa vår son. Han hade inget svar på det. Hur kunde då läkaren, som vi uppfattade det, då prata mycket argt om det och att sonen inte ville ta emot hjälpen som erbjöds. Försöker sjukvården lura på människor vård som inte är vård?

En vårdkontakt inte ska göra att man mår psykiskt sämre av själva besöket. Dessutom var sonen vid tillfället inte vuxen och vid tillfället psykiskt skör. Bemötandet är otroligt viktigt.