kommer på mitt första möte på vuxenpsykiatrin efter 8 år på bup. Jag är nervös och har gjort mig så fin jag kan (har socialfobi och rädd för att träffa nya människor). Jag berättar min historia och om mina tidigare diagnoser, då säger psykologen ”jag tror att du kan vända dig till vårdcentralen om du skulle vara ledsen någon gång, du ser ut att må bra och vara en pigg tjej”. Efter det gick jag aldrig dit igen
Fick inte ens såret omlagt
Jag satt på psykakuten med en brännskada av tredje graden. Trots att det rann blod medan jag pratade med både personalen i kassan och senare med läkaren så blev jag hemskickad utan att ens få såret omlagt.
Min partner förtjänade bättre än mig
Min dåvarande partner släpade in mig till väntrummet på psykakuten. Medan jag låg och grät på golvet så tog en skötare och en sjuksköterska hen åt sidan och uppmuntrade hen att lämna mig där och åka hem för att de tyckte att hen förtjänade bättre än att behöva ta hand om mig.
Gosedjur
Jag har tappat räkningen över hur många gånger jag blivit hånad och skrattad åt av personalen på psykakuten för att jag tagit med mig mitt gosedjur.
Låg avsvimmad i duschen i en timme
Låg i duschen på BUP i en timme, hade svimmat av eftersom jag skurit mig så mycket. Ingen märkte eller sa något när jag kom ut ur duschen. När läkaren fick reda på det sa han ”jaha, men du får tänka efter nästa gång så ingen annan kommer över de vassa föremålen du tar med in”.
”Här ligger bara personer med riktiga besvär”
Denna kvällen tänkte jag ta mitt liv. En sån ångestfylld kväll, som tur va började jag skrika av all panik och alla känslor som fyllde mig och familjemedlemmar hjälpte mig till psykakuten.
”Jobbigt att du ska må såhär” säger läkaren. ”Men här ligger bara personer med riktiga besvär så du får åka hem igen.” Två sömntabletter fick jag med mig hem iaf.
Blev hemskickad som 17 år gammal med två sömntabletter, självskador och starka känslor av att vilja dö.
Läkare hånskrattar åt patient
Under mitt missbruk för några år sedan hade jag mycket problem med psykoser, stora som små. En gång när jag kommer in till psykakuten för att söka hjälp och när jag förklarade hur allting runt mig kändes (vilket var helt overkligt, som att jag var med i en film/simulator). Läkaren som jag pratade med när jag berättade det hånskrattade åt mig samtidigt som han vräkte ur sig en kommentar som fick mig att känna mig ännu mer osäker på min omgivning.
Tid om 4 veckor, även om personen var suicidal
Min kompis ringde till psykakuten och sa att hen var självmordsbenägen och mådde fruktansvärt dåligt. De hänvisade till att hen kunde få en inbokad tid om 4 veckor. Veckan efter försökte hen ta sitt liv, men lyckligt nog vaknade hen upp på akuten. Då var hen välkommen till psykiatrin.
Deras strategier gjorde mig tydligt sjukare
”Sluta, du skrämmer de andra patienterna”, sa personalen till 12-åriga jag som i enorm rädsla, sorg och panik skrek och grät på golvet i mitt rum efter att de i flera månader tvingat mig kvar i strategier som väldigt tydligt gjorde mig sjukare.
Under samma period som sådana här saker sades till mig nästan dagligen (personalen gick in i rummet där jag var i intensiv panik och skadade mig själv (visserligen i närvaro av mina föräldrar, men de visste inte vad de skulle göra) men sa bara att jag skulle sluta skrika) då jag hade mycket frekventa panikattacker i koppling till att vården inte hjälpte och att saker nästan helt bestämdes över mitt huvud och fysiskt tvingade användes (då jag inte hade LPT gjordes det genom att mina föräldrar till exempel höll fast mig så att jag skulle kunna tvångsmatas, samtidigt som det pratades om att det var ”mitt val”).
Det här är bara en av många situationer som fått mig att känna mig absolut maktlös inom den psykiatriska vården. Den absoluta makten som psykiatrin hade över mig samtidigt som de var de enda som skulle kunna hjälpa mig och tycktes helt oförmögna att förstå vad som gjorde så ont och utan att kunna hjälpa mig, gjorde mig otroligt rädd. Idag har jag långa perioder av intensiva påträngande minnen och en känsla av att vara tillbaka där. Rädslan och den intensiva rädslan sitter kvar i kroppen och det känns som att jag aldrig kommer helt ut ur det där sjukhusrummet jag så kämpade för att komma ur.
Deras slarv och tomma ord gör mer skada än nytta
Det finns många starka historier som jag tack och lov blivit skonad från. Jag vill ändå belysa att missförhållanden kan ta olika former och att brister inom vården inte alltid är så påtagliga, men ändå kan få konsekvenser. Jag var inlagd och kämpade länge med att få till en bra medicinering och hade stöd av en fantastisk skötare och i slutet av hens arbetsvecka gick det helt ok. Hen lovade att rapportera vidare till kommande personal. Jag vet inte vem som gjorde fel, om hen inte rapporterade eller om den nya personalen inte läste, men jag fick ingen medicin längre och vågade inte be om det. Allt blev värre. Allt började om.
Vid flera tillfällen har saker lovats för att lugna mig, men allt är tomma ord. Allt har alltid fallit mellan stolarna och jag har känt mig obeskrivligt maktlös och oviktig. Vid de få tillfällen jag vågat be om något har jag fått förklarat att personalen inte har tid, alternativt att de ska bättra sig – men inget sker.
Vid varje utskrivning har läkare lovat att kalla mig till återbesök men det har aldrig hänt, trots att jag vid utskrivningstillfället har påpekat att det aldrig har blivit av och hen har lovat att det ska bli av denna gång. Läkaren har även lovat skicka remisser till öppenvården osv, men har aldrig gjort det. Nästa gång vi hörs är först nästa gång jag blivit inlagd.
Jag känner mig så utlämnad och oviktig av att alltid hamna mellan stolarna. Som om jag är en obeskrivlig börda ingen orkar ta i tu med. Jag vill inte tro att varken läkare eller skötare har för avsikt att vara elaka, men deras slarv och tomma ord gör mer skada än nytta
Senast tillagt
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
