Jag har vårdrelaterad PTSD och enda sättet för mig att hantera det är genom att självskada. Hör hur ironiskt det låter.. vården får mig att skada mig. Jag är alltid spänd i hela kroppen och så rädd att jag blir paranoid. Jag är så rädd för makten psykiatrin har och för bältessängen. Den sängen har förstört mitt liv.

Vården har skadat mig o kränkt mig så mycket att jag fått PTSD. Det enda jag drömmer om är bältningar, injektioner, fasthållningar, gråt, skrik. Är livrädd dag ut & dag in att det ska ske igen. Vården, som skulle hjälpa, gav mig bara mer trauma.

Jag blev påtvingad ECT behandling. Bältad varje gång och fasthållen när dem skulle söva ner mig. De fick avsluta efter ett antal gånger då mitt minne var helt förstörd. Jag glömde saker jag sagt på två minuters intervaller. 1,5år senare har jag fortfarande miness problem. De sa att det skulle komma tillbaka vilket det inte gjort.

Skötare på Psykakuten: ”om du inte slutar gråta kommer dom bälta dig”

Jag fick diagnosen runt 18 års ålder, utan min vetskap eller dialog med läkare, efter en kaotisk tid inom både öppen- och slutenvården på grund av anorexi som dåvarande vårdenhet inte klarade av att hantera, tillsammans med utvecklade självskadebeteenden. Då fick jag en mörk erfarenhet av slutenvården, med tvångsvård, bältningar, tvångsmedicinering vid hög ångest med mera. Jag fick då höra av flera läkare ”vi vet inte vad vi ska göra med dig”.

Min väldigt negativa erfarenhet av slutenvården gjorde att jag i ett senare skede hade enormt svårt att söka hjälp igen, av rädsla för vad jag skulle mötas av. Efter ett suicidförsök valde jag dock att vara mer öppen om vad som förorsakat mitt beteende, i hopp om att få rätt behandling och hjälp. Jag bad om en samtalskontakt och sjukskrivning på grund av utmattningssymtom och livskriser som avlöst varandra under kort period. Men när en av läkarna sen såg min tidigare diagnosticering var det kört. Min erfarenhet viftades bort, och en läkare förklarade att jag ”var bara ute efter att få skada mig själv och lägga skulden på vården”. Därför skulle jag hållas kvar på LPT, och medicineras, oklart gällande bestämd tid, samtalskontakt skulle inte hjälpa mig. Om jag vägrade medicin skulle hen se till att den gavs med tvång, samt att LPT kunde förlängas.

Jag fick dock ingen medicin. Men hölls kvar i slutenvården i 3 veckor, i ren väntan på byte av läkare. Jag fick även höra av en skötare att ”jag borde skrivas in på hem, för sådana som jag kunde inte släppas fria då jag inte var kapabel till ett sådant fritt liv”. Idag, en utredning senare stämmer inte den diagnosen. Jag går på universitet, bor själv, utan medicin, och klarar mig bra.

När överläkaren och två skötare förhindrar mitt suicidförsök på avdelning, så drar läkaren mig i mina flätor och ber skötarna ta in mig på mitt rum. Jag sitter i min säng med en skötare på varje sida, medan läkaren skriker på mig ”är du helt jävla dum i huvudet,vadfan håller du på med” jag blir chockad & sitter tyst. Läkaren hotar mig med ”Om hon fortsätter såhär så bältar ni henne”. Jag har aldrig varit så kränkt i hela mitt liv.

Jag blev inlagd på bup efter ett allvarligt självmordsförsök. Efter en knapp månad blev jag lagd i bälte 1-2 ggr om dagen uppemot fyra timmar om gången vilket fortgick under fem månaders tid. I början blev jag fasthållen, och fick tvångsinjektioner när jag fick ångestattacker men efter att jag blev lagd i bälte första gången var det en spiral rakt ner i avgrunden. Jag blev lagd i bälte nästintill på rutin. Vid minsta tecken på ångest drogs bältessängen fram och jag blev lagd i bälte och tvångsmedicinerad för att jag var ledsen och grät.

Jag träffade en psykolog på en specialistmottagning inom  psykiatri som hävdade att  över 70 bältesläggningar samt åtskilliga andra tvångsåtgärder, var ”några gånger” och förklarade för mig att det var skillnad på att vara med om något traumatiskt som resulterar i ptsd och att vara med om ”något jobbigt” när jag lyfte frågan om ptsd och efterfrågade terapi.
Bältningarna i fråga var alltså ”något jobbigt” i hennes mening
och inte något som traumatiserat mig trots att sviterna av tvångsåtgärder i form av bältesläggning, avskiljning, fasthållning, tvångsmedicinering och sondmatning är något jag lider utav dagligen. Bältesläggningarna kunde ske dagligen, ibland två gånger om dagen, ofta var jag fastspänd under fyra timmar i sträck för att därefter släppas upp och sedan bältesläggas igen, tvångsåtgärderna skedde även med inslag av verbala kränkningar. Det skedde även att tvångsåtgärderna var utförda på ett sätt som jag har förstått strider mot lagen, exempelvis att jag blev lämnad ensam i rummet fastspänd, blev lagd i bälte fastän jag var lugn eller endast grät. Jag blev även fasthållen och bortburen av män till avskiljningen för att jag grät inne på mitt rum och det ansågs vara störande för min omgivning.
Jag är oerhört ledsen och har gett upp hoppet på att någonsin få gehör och adekvat vård för de upplevelser jag varit med om.
Jag försökte öppna upp mig i hopp om att få hjälp att hitta redskap till ett liv värt att leva, men så blev inte fallet.

Jag var välkänd på en avdelning där jag då bodde. Jag hade behandlats inneliggande i månader och de visste vem jag var. De tog emot mig efter överdoser gång på gång och stod alltid redo när jag kom med polis i fotfängsel handfängsel och midjebälte. Poliserna hämtade mig på Iva där jag var sövd och satte på fängslen innan jag väcktes. Sen körde de mig två timmar bort till psyk där de då alltid stod redo. Det hände flera gånger. Poliserna körde mig i en rullstol och in i bältesrummet där de stod redo att bälta mig innan de ens träffat mig. Hur lugn jag än var spände de alltid fast mig och gav mig medicin jag inte ville ha. Mot psykos. Jag var inte psykotisk och medicinen fick mig att krampa och ögonen rullades bak. De lyssnade inte på mig när jag sa hur obehagligt det var och det var inte förrän jag fick hög feber som de hämtade läkaren igen som gav mig medicin mot kramperna.

Jag blev så traumatiserad av alla de här gångerna att jag valde att flytta därifrån. Jag får ångest av att bara åka förbi staden där jag var inlagd då. Får flashbacks och drömmer mardrömmar om det här ofta. Jag har ännu mer trauman i bagaget nu några år senare. Men det gör så ont att se tillbaka på mitt 18 åriga jag som behandlades som världens brottsling. Poliserna var ofta med och bältade mig och gav mig alltid en klapp på kinden. Jag är fortfarande inom psykiatrin och har varit inneliggande länge. Varit nära döden och vill fortfarande dö. Dessa minnen gör mig galen.

Jag var inlagd på psykiatrin mot min vilja. De tog ifrån mig alla mina ägodelar för att jag försökte skada mig och ta livet av mig. Jag fick bara vara ensam om jag inte hade kläder på mig. Utan låg naken i trosor och sängkläder. En natt lyckades jag smuggla in ett klädesplagg och försökte strypa mig. När de hittade mig fick jag panik och de tog tag i mig och bar mig i bara trosor genom hela avdelningen till bältesrummet där jag blev bältad. En skötare la försiktigt en filt över mina bröst för att dölja dem. Sjuksköterskan kom med medicin och tog sats och gav mig den hårt i låret. Minns jag hade panik och fick ligga där hur länge som helst. När jag senare skulle byta avd till en lugnare fick jag fortfarande inte ha kläder på mig när jag skulle sova på natten fast att jag delade rum med andra. De bad mig klä av mig och lägga mig och sova i endast trosor trots att jag inte var ensam. Kunde inte gå upp och be om vb eller något för jag hade ju inga kläder. Minns än idag hur naken jag kände mig och obetydelsefull.