Opsynligas logga

Sjuksköterskan ströp henne

Jag låg inne tillsammans med en dåvarande kompis på samma avdelning. Jag var väldigt utåtagerande och hade lätt att bli arg. Min kompis hade liknande tendens att göra detta.

En av gångerna hamnade vi båda i bältesäng. Personalen på våran avdelning tryckte på överfallslarmet och det rusade upp personal. En bältessäng kom fram, men eftersom vi båda skulle hämtas så var dom tvungna att hämta en från en annan avdelning. Min vän hade sin syster på besök och hon och andra patienter ser hur personalen samt vårdenhetschefen försöker få kontroll på läget.

Min vän hålls ner av 6 st vårdare samtidigt som vårdenhetschefen försöker lägga sig i. En av dom ansvariga sjuksköterskorna tar strypgrepp på henne så hon tuppar av på golvet. Hennes syster som står bredvid får panik och blir utkörd från avdelningen.

Dom som håller på med mig dunsar mitt huvudet i golvet innan dom lägger upp mig i bältessängen. Jag ligger i sängen och är bältad, jag förs in i det så kallade medicinrummet och min vän förs in avdäckad i ett annat rum.

Vårdenhetschefen går med den ansvariga sjuksköterskan plus en vårdare till mig och även in till min vän och säger att inget konstigt har hänt och ingen kommer att lyssna på er ändå eftersom ni är psykiskt sjuka.

Efter nån dag blev min vän utskriven ganska snabbt och jag fick vara kvar ytterligare nån dag innan jag skrevs ut.

Enhetschefen jobbar nu som överläkare inom öppenvården.

Hur ska man kunna läka i en otrygg miljö?

Det är lördag jag har inte fått ha läkarsamtal på 4 dagar och vill få gå ut och ta frisk luft utanför med personal. Att sitta inne på avdelningen gör mig panikslagen, jag vill bara få andas frisk luft. Jag var inlagd för svår Anorexi. Eftersom jag inte får träffa en läkare förenns på måndagen blir jag mycket upprörd och gråter mycket då jag känner mig instängd (vilket jag var på lpt). Istället för att försöka lugna mig med ord släpar 4 i personalen in mig i bältesrummet, där jag får ligga fastspänd timmar i sträck, drar ner mina byxor och ger mig en spruta i ena skinkan, fasst jag lovar att vara helt tyst när de väl hade bältat mig. Att vara bältad är för mig hemskt och okontrollerbart. Varför ska psykvården vara så hård. Hur ska man kunna läka i en otrygg miljö?

Läkaren lät bli att ge kramplösande

Det har skett många kränkningar men de som nog påverkat mig mest är att inte bli trodd.
Jag led av c-ptsd och hade svåra dissociativa störningar. Genom åren har såväl läkare och överläkare anklagat, journalfört och bemött mig genom att påstå jag låtsas för att få uppmärksamhet, trots att dissociation är en vanligt förekommande störning hos pat med c-ptsd. Jag har haft så svåra störningar som lett till kramper och andningsuppehåll. Vid en inläggning lät läkaren bli att ge mig kramplösande medicin för att ”se när krampen upphör av sig själv”. Hen hade gått hem för dagen. När jag på kvällen krampade ringde sjuksköterskan ner till psyk akut för att det fanns ingen ordination kvar på medicin o jag hade så svåra kramper som i ett epilepsianfall. Men avdelningens läkare hade faxar till jouren tidigare och sagt till de att ingen medicinering ska ordineras. Jag var på tvångsvård. Det gick lite mer än 2h innan kramperna slutade. 2 timmar där varje muskel vred sig i kroppen, från tå till käkarna. Jag hade kissat ner mig. Och jag hade fruktansvärt ont efteråt i dagar av den muskelanspänningen. Min puls o blodtryck var tidigare skyhöga men läkaren tyckte inte vitala parametrarna behövde kollas mer trots att även min syresättning sjönk avsevärt.
Jag grät efteråt. Hur kan man göra ngt så omänskligt. Jag har som barn varit utsatt för många års grova sexuella övergrepp av flertal män. Mamma hade psykos. Jag led tillräckligt av mina trauman som jag dessutom inte fick hjälp för. Och så blir man inte trodd och åter traumatiserad. Det här var bara ett tillfälle av oändligt många. Jag har blivit utskriven mitt i ett dissociativt anfall. Man har nekad mig vård för man trodde jag spelar teater och tar plats av de som verkligen är sjuka. Jag har vägrats lugnande när jag skakat som ett asplöv av ångest pga hemska flashbacks för att jag ”överdriver”. Jag har blivit bältad trots att jag då återupplevde övergrepp. Jag har blivit feldiagnostiserad 16år med borderline och bipolär men har hela tiden haft komplex ptsd, en (min första o enda) utredning visade 16år efter stämpeln borderline att jag bara uppfyllde 2 kriterier för det men alla för ptsd o panikångest. Jag har låsts in på lpt månader i streck utan terapi. Jag har blivit sydd utan bedövning efter en självskada. Jag har blivit tvångsmedicinerad med antipsykotiska läkemedel när jag ist haft dissociativa störningar. Jag har blivit utskriven efter ett självmordsförsök för att jag tvingades lova skriftligt att inte skada mig på avdelningen (mitt självskadebeteende var livsfarligt och flera gg om dagen så jag kunde inte hålla mig till en sådan överenskommelse) så jag skrevs in för ett problem och skrevs ut för samma inom loppet av 24h. Jag har blivit hemskickad med lugnande piller från psyk akut när jag precis avgiftasts på beroendecentrum. Läkare ordinerade vak men fick inte in personal så min partner satt vak mer än 12h. Vak har somnat och jag skadat mig. Man har släppt ut mig trots ingen utgång var tillåten, gick hem o tog en överdos. Ja, listan kan fortsätta länge till o allt finns i mina journaler, svart på vitt. 18 år av vanvård. 18 år jag inte får tillbaka. Man har berövat mig inte bara mina rättigheter utan även mitt egenvärde genom att systematiskt tuta i mig att jag ju inte ville bli frisk. Att få höra att man är hopplös, omöjlig att rehabilitera, inte vill bli frisk under så många år när allt man gör är att överleva de trauman som skadat mig för livet med ett lidande så ofattbart, det knäcker en. Jag har behövt söka vård för psykiatrins ”vård”. Som tur är har jag till slut hittat en behandling som hjälpt och idag är jag fri från allt det som plågat mig. Men psykiatrin har ärrat mig för en livstid.

Tvångsåtgärder

Jag kommer inte ihåg hur många gånger jag blivit bältad och sondmatad under mina inläggningar på barnpsykiatrin. Jag förstår att jag behövde få i mig näring, men jag har mardrömmar flera gånger i veckan. Jag minns hur fem personer tryckte mer mig i bältessängen, spände fast armar och ben. Jag minns sjuksköterskans parfym när hen stoppade in sonden genom näsan och hur den kom ut genom munnen, och hur jag hoppades att jag skulle kvävas till döds. Jag minns hur det inte fungerade när den nya sjuksköterska utan vana skulle hantera sonden. Hur de gick ut och rådfrågade läkaren medan två personal tryckte ner mig mot golvet, hur en tre gånger så stor person satt ovanpå mig för att hålla mig nere. Varje gång någon säger ordet bälte eller har den söta parfymen sjuksköterskan hade bryter jag ihop.

Jag minns allt det här, jag förstår att jag var i livsfara utan vård. Men jag kan inte låta bli att undra, fanns det inte något annat sätt?

Livsfarlig dos Theralen

När jag var inlagd på en barnpsykiatrisk slutenvårdsavdelning sa min överläkare att jag var tvungen att ta theralen varje timme. Jag ifrågasatte den höga dosen som jag skulle ta varje timme men läkaren sa att om jag inte tar theralen varje timme kommer de att bälta mig och ge mig det med tvång. Jag ville inte bli bältad, så jag tog den stora dosen Theralen varje timme. Jag somnade vid 18 på kvällen och vaknade 13 dagen efter. En behandlare kom in i mitt rum och var extremt orolig. Hen berättade att de har försökt att väcka mig hela morgonen och var tvungna att ringa till akuten efter att de sett att jag fått så pass mycket theralen. Akuten ville att jag skulle dit och ta blodprover då de var oroliga över att min lever skulle ha blivit skadad av så pass mycket medicin. Min behandlare frågade mig varför jag hade bett om så pass mycket medicin. Jag svarade att det var läkaren som hade sagt till mig att jag var tvungen att ta så mycket medicin. Sedan fick jag veta att min överläkare hade skrivit in i min journal att jag tydligen hade bett om att få så pass mycket theralen, och sedan hade min överläkare tagit ledigt och åkt iväg på semester. Min behandlare berättade att om jag hade fått en till dos av theralen den kvällen hade det varit en stor fara för mitt liv.

Bältad när ångesten var över

Jag var inlagd på slutenvården och fick med jämna mellanrum svåra ångestattacker. Under en av dessa attacker fick jag injektioner och lyckades efter en liten stund lugna ned mig. När jag alltså redan blivit lugn och inte utgjorde någon fara för mig själv längre så kommer läkaren in och säger ”vi kommer lägga dig i bälte”. Jag blev alltså bältad efter att jag hade HAFT en ångestattack som vid den tidpunkten redan gått över.

Bältesläggning

När jag var inlagd andra gången på vuxenpsyk blev jag bältad för första gången. Jag fick ligga så i över 12 timmar trots att jag var lugn. Och sen på morgonen efter, innan de släppte mig ”råkade” de släppa in mina besökare till mig trots att jag låg bältad. Så då fick mamma, min moster och min ex flickvän se mig ligga bältad. Har aldrig varit så ledsen. De visste inte ens om att jag låg bältad så de blev helt chockade. Har aldrig vågat prata om det med någon.

”Då får du kissa på dig”

Jag blev bältad när jag hade en ångestattack. När min ångestattack startade höll personal i mig, och jag var tydlig med att de måste släppa mig för jag fick mer panik av att de höll i mig. Jag förklarade tydligt att jag hade en ångestattack och det enda sättet för mig att lugna ner mig på, var om personalen släppte mig. Ingen lyssnade på mig, istället gick larmet igång och bältessängen rullade in. Jag fick mer panik, jag var helt fast och kunde inte ta mig loss. De tvingade i mig lugnande som inte hjälpte och jag mådde sämre än någonsin. Personalen satt och läste en tidning och när jag försökte prata med dem, ignorerade dem mig. Jag lugnade ner mig efter ett tag men jag fick inte gå upp från bältessängen. När läkaren kom in i rummet för att kolla om jag var lugn, bad jag läkaren om att få bli släppt. Jag förklarade att jag var lugn, lovade att hålla mig lugn och så sedan att jag måste gå på toaletten. Läkaren trodde inte på att jag var lugn och berättade att om jag behöver gå på toa får jag kissa på mig. Efter nästan 5 timmar blev jag släppt och då säger en sjuksköterska ”Om du så mycket som smäller i en dörr kommer vi att lägga dig i bältessängen igen och då kommer du inte att få sova i din egen säng inatt”.

Hot om tvångsåtgärder

Lite kort bakgrundsinformation bara. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag spänts fast i en bältessäng. Hade en lång period helt utan bältningsläggning.
Jag hade alltså inte spänts fast på länge när den här händelsen inträffade.

Så när jag sedan skadade mig på en avdelning och allt vad det innebär, så upplevde jag att de hotade med bältesläggning utan att ens ha prövat något annat, som de enligt lag måste. Sa hela tiden att de inte fick hota men nonchalerades bara eller så sa de att ”det är ju så”. Det var det första de sa när jag skadade mig, att de skulle bälta mig om jag inte lugnade ner mig… när det inte ens hade gått så mycket som FEM minuter.
Med min bakgrund och allt, blev jag så rädd att jag till slut avbröt just den självskadan på något sätt, bara för att jag blev så rädd.

Någon dag senare sa en av skötarna som var med angående just hoten, ”ja, men hur ska vi annars få dig att sluta?”

Ja, inte genom att hota om något som är en bidragande orsak till mina vårdtrauman. Fastspänning ska alltid vara sista utvägen. Och att spela på min rädsla istället för att hjälpa mig är något jag inte förstår alls.

Berättelser från psykiatrin

Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.

Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela erfarenheter. Till höger kan du hitta redan publicerade historier. Anledningen till att alla historier är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.

Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.