Första gången jag fick en remiss till en ätstörningsenhet tog de inte emot mig med orden ”Hen kan inte komma hit och prata om sin mammas missbruk”. Min mamma missbrukade då för tillfället, men jag hade symptom som senare resulterade i diagnosen anorexia nervosa och flertalet inläggningar. När jag månader senare fick kontakt med ätstörningsenheten rådfrågade jag en dag min kontakt där, som var sjuksköterska, om ett självskadesår gjort dagen innan som blivit djupare än jag tänkt mig. Hen satte på tejp och skickade med mig plåster hem, och vi pratade inte ett ord mer om det. Ungefär en månad senare försökte jag för första gången ta mitt liv och hamnade på barnakuten.
Att fylla arton var en mardröm
Jag var 17 år och 11 månader och 3 veckor och 6 dagar. Det var dagen innan jag skulle fylla 18. Det var tisdag som alltid när jag gick dit. Jag satt som vanligt i bup-behandlarens soffa. Den var gul och väldigt obekväm och ful men det kändes tryggt. Jag gillade ändå min bupbehandlare trots att jag inte vet om det hjälpte speciellt mycket att gå dit men det kändes ändå bra, det stjälpte inte iallafall. Det var en trygghet jag hade. Den enda vuxen som jag litade på och hade lite förtroende för.
Jag hade precis börjat öppna upp mig för bup-behandlaren när hen lite försiktigt sa att jag inte skulle få gå kvar hos hen eftersom jag fyllde arton. Jag har nog aldrig haft en sådan stark panikkänsla i kroppen. Den enda tryggheten jag hade i mitt liv skulle ryckas undan från mina fötter. Helvete. Det går inte. Jag klarar inte det här. Jag hade väldigt starka självmordstankar och ett pågående självskadebetende, jag behövde hjälp och det var nu. Hen kunde inte bara släppa mig tänkte jag. Men det gjorde hen. Mitt i gråten frågade jag om jag kunde vända mig till vuxenpsykiatrin men hen bara skakade på huvudet och sa “Dom kommer antagligen inte ta emot dig eftersom du är för friiiiiisk” och la huvudet på sne. Redan då bestämde jag mig för bevisa för henne och för alla andra att jag inte alls var “frisk” och att jag behövde hjälp. Jag sa hejdå och gick. Visst kunde jag vända mig till vårdcentralen för att få fem gånger KBT mot något problem som jag säkert hade men jag visste att det inte var lösningen. Jag var säkert lite rädd för spindlar eller något. Något fanns det säkert att gå i KBT för men varför skulle jag vända mig till vårdcentralen när jag behövde ordentlig hjälp?
Det gick några veckor och det började bli tungt. Jag hade ju ingen att prata med nu när jag inte gick till bup längre. Jag var ensam. Visst kunde jag prata med mina vänner men det är inte på långa vägar samma sak. Det började göra förfärligt ont inom mig och jag bestämde mig för att fullfölja min plan som jag hade gjort upp i huvudet när bupbehandlaren sa att jag inte fick gå kvar. Sagt och gjort åkte jag en sen kväll till en bro och tänkte hoppa från den. Det fick vara nog nu tänkte jag. Jag kan inte stå ut med mera. Minnena är lite diffusa men jag kommer ihåg att jag höll stålräcket i mina händer.
Tack och lov hade jag ändå något slags hopp kvar inom mig och fick upp telefonen ur min jackficka. Jag ville ju inte dö, jag ville bara att någon skulle ta mig på allvar. Att någon skulle se mig. Jag ringde min dåvarande pojkvän som svarade. Jag skrek att jag inte ville leva och vart jag var någonstans i ren panik. Det hela gick bra och min dåvarande pojkvän och hans pappa kom och hämtade mig. Tack gode gud att jag aldrig hoppade och att min dåvarande pojkvän svarade i telefon. Jag ville ju inte dö.
Nu tre år senare förstår jag inte hur bupbehandlaren kunde släppa mig bara sådär. Det står lite fint skrivit i mina journaler “patienten verkar ledsen över att behöva avsluta kontakten” “informerar patient om att hen kan vända sig till vårdcentralen för vidare hjälp”. Hur kunde hen skriva att jag verkade lite små ledsen när jag satt och hulk grät? Jag förstår inte hur hen bara kunde släppa mig när hen visste om att hen var min enda trygghet. Hen visste mycket väl om att jag hade både självmordstankar och ett självskadebetende.
Epileptiskt anfall av psykofarmaka
När jag var 17 fick jag ett epileptiskt anfall till följd mediciner som skrivits ut av BUP och som jag tagit enligt ordination. Jag kommer dela upp texten i två delar, först berätta motiveringen min läkare hade till att skriva ut så mycket medicin och sedan vad som hände när jag anmälde händelsen till IVO.
Del 1:
När jag första gången träffade min läkare var jag 16 år och behandlades för min anorexia, min ångest och mitt självskadebeteende. Jag hade, när jag var fjorton, gjort en neuropsykiatrisk utredning som konstaterade att jag uppvisade vissa symtom för autismspektrum men diagnosen sattes aldrig eftersom jag var för sjuk i anorexia. Det konstaterades sedan av flera läkare att jag inte hade autism utan att mina autistiska symtom berodde på att jag var svårt sjuk i anorexi (så som tvångsmässighet och att jag inte ville umgås med andra människor). Detta går att läsa i journalen och konstaterades innan jag träffade min nya läkare.
När jag då var 16 och började hos min nya läkare var min medicinering relativt mild men när jag fortsatte må dåligt skrev min läkare ut allt fler och starkare mediciner. Då jag fick mitt epileptiska anfall var jag ordinerad följande mediciner varje dag:
– Flouxetin 60 mg
– Theralen 2x 15 mg
– Voxra 150 mg
– Mirtazapin 15 mg
– Lyrica 400 mg
– Ritalin 15 mg
Vid behov hade jag också
– Zyprexa 2x5mg
– Lergigan 2x5mg
Jag fick det epileptiska anfallet utan förvarning och jag hade tur som klarade mig med lindriga skador. Jag krampade och var sen medvetslös i ca 10 minuter. När jag vaknade till liv mindes jag ingenting och kunde inte röra mig. Ambulansen tog mig till sjukhuset där läkaren konstaterade att det epileptiska anfallet med största sannolikhet berodde på övermedicinering med Ritalinet som huvudorsak. Hen skickade ändå en remiss till epilepsiutredning eftersom att jag var minderårig. CT-röntgen och MR-röntgen visade inget så neurologen på sjukhuset konstaterade att krampanfallet berodde på övermedicinering. Jag har varken haft ett sånt anfall före eller efter att Ritalinet sattes ut och övriga mediciner sänktes.
När jag träffade min läkare nästa gång var jag arg och berättade vad som hänt och att neurologen med många års erfarenhet sagt att mitt krampanfall berodde på min medicinering. Min läkare svarade kort och gott att hen inte trodde att det berodde på min mediciner. Därefter var det slutdiskuterat.
Orsaken till att min läkare skrev ut Ritalin var för att jag var trött på morgonen. Min läkares egna motivering är att detta berodde på att jag hade visat symtom på neuropsykiatriska problem, detta grundat i utredningen jag nämnde tidigare och som flera gånger hade ogiltighetsförklarats. Jag har under min uppväxt alltid varit väldigt pigg på morgonen och anledningen till att jag var trött nu var för att jag fick så mycket sömnmedicin. Jag fick alltså Ritalin för att bli tillräckligt pigg för att orka kliva upp trots att sömnmedicinerna fortfarande gjord mig dåsig men eftersom jag inte har någon ADHD eller dylik neuropsykiatrisk funktionsvariation så blev jag hög av Ritalinet (som är narkotikaklassat då det är en amfetaminliknande substans). Jag var alltså hög varje morgon fram tills jag fick krampanfallet och läkaren på sjukhuset satte ut Ritalinet.
Del 2:
Jag anmälde ovanstående händelse till IVO. Gången är sådan att man först måste kontakta patientnämnden som vidarebefordrar ens ”klagomål” till vårdenheten som får svara på detta. Så jag skrev vad som hade hänt och fick efter några månader ett svar på posten skrivet av min gamla läkare. I det brevet totalförnekar läkaren att denne ska ha gjort något fel. Läkaren skriver dessutom flertalet faktafel, som doser på medicin och att jag fått diagnosen autismspektrumtillstånd. Dessutom genomsyras brevet av härskartekniker där stor vikt läggs vid min sk ”autism” och att jag bältats ofta. Sådant som inte alls har med saken att göra vilket jag och alla andra som läst brevet tolkar som att min läkare försöker sänka min trovärdighet.
Jag stryker under alla fel, förklarar och hänvisar till min journal. Sedan skickar jag in materialet till IVO. Ytterligare några månader senare får jag ett brev på posten som säger:
”Inspektionen för vård och omsorg (IVO) utreder inte ärendet eftersom IVO inte har skyldighet att utreda denna typ av klagomål enligt patientsäkerhetslagen, PSL.” Brevet avslutas med ”Detta beslut får inte överklagas enligt 10 kap 13 § PSL.”
Jag undrar verkligen hur det kan gå till såhär? Får man medicinera en minderårig patient på felaktig grund så att denna hamnar i ett mycket allvarligt somatiskt tillstånd, inte erkänna att man gjort fel, och sedan få fortsätta jobba som barnläkare? Och hur kan det vara så att det inte går att överklaga ett beslut från IVO? Och om man kan det på något annat ställe måste de väl i så fall informera om det? Jag ringde till dem efter det här och de hänvisade bara till paragrafen som säger att inget mer kan göras.
Barnpsykiatrisk avdelning
Det hela började i somras. Jag var fast i ett destruktivt förhållande och försökte hoppa framför ett tåg för första gången. En ordningsvakt greppade tag om mig och ringde polisen. När polisen anlände så sa dom att vi skulle åka emot barnpsykakuten. När vi kom dit blev jag bemött av en sur personal som bara stirrade på mig när jag skrek på hen att jag ville bli utsläppt. Inget lugnande från hen eller någon anna personal. När jag satt inne i samtalsrummet började läkaren be mig visa mina självskade ärr och sår. Jag blev förbannad och sa ifrån att jag inte ville. Jag sa ifrån tre gånger sen ringde de Soc framför mina ögon och bältessängen rullade in. Jag fick TVÅ sprutor av någotslags benzo. Nästa sak jag kommer ihåg är att jag är inne på heldygnsvården och en personal sitter och tittar på mig. Dag ut och dag in går jag genom korridorerna där, livsrädd för att vara med om samma sak som på akuten. En natt när jag är uppe och vandrar så går en personal fram till mig och säger surt ”Nu går du och lägger dig ditt anorexia as”. Jag blir helt förbannad och slår till personalen och spottar på den. Då kommer den, bältessängen. Jag springer allt vad jag har och låser in mig på toaletten. Försöker hålla kvar men eftersom jag var så svag så funkade inte det. Personalen kommer in och brottar ner mig på marken, säger till mig att jag måste akta mig i framtiden och spottar på mig sen släpar hen iväg mig till ett enskilt rum där jag får ta fighten om bältessängen. Jag skriker nej och gråter och det enda jag ville där i stunden var att dö. Såklart kom jag inte undan bältet och jag fick bo isolerad från de andra patienterna resten av min inläggning även fast jag inte utfört våld emot någon patient.
Bältad på BUP
När jag var femton blev jag bältad på BUP och eftersom jag inte lugnade ned mig bestämde läkaren att de skulle ge mig injektioner. Jag skulle få två olika sprutor, en med Phenergan och en med något annat, men efter att den manliga sjuksköterskan dragit ned mina byxor (det var män i rummet när jag bältades trots att jag blivit utsatt för allvarliga sexuella övergrepp som 14 åring, vilket jag berättat för personalen) och gett mig sprutorna medan jag skrikit åt honom att sluta och andra i personalen höll fast mig så frågade läkaren (som också satt med i rummet) vad sjuksköterskan gett mig. Sjuksköterskan insåg då sitt misstag, att hen gett mig två sprutor Phenergan istället för två olika sprutor. Jag somnade och under hela nästa dag kunde jag inte skriva, läsa eller gå utan att ramla in i saker eftersom jag var så medicinpåverkad. Om personalen gjorde en anmälan på det var det aldrig något jag fick veta och det skulle förvåna mig mycket. I journalen står det endast följande (jag skriver xx där det står namn och byter alla pronomen till hen):
”Pratar i telefon med bakjour xx och på hens ordination ges kl 21-22 inj. Phenergan 2,5%, 2ml i höger klinka. Ingen effekt efter 20 minuter utan xx skriker, vrider sig och sliter i bältet. På ordination av ÖL xx planeras då att ge ins Haldol 5mg/0,5ml men av misstag ger ssk i stället ytterligare ins Phenergan 2ml im kl 21:45. Momentant efter detta blir pat lugn. ”
Dagen efter berörs bältningen endast i följande anteckning:
”på frågan att hen upplevs av personal som nedstämd var hen något tveksam, på vad som kan vara orsaken, men hen berättar att hen känner sig lite dåsig i kroppen och något suddig syn som hen tycker är väldigt jobbigt, har stark träningsvärk och är öm i vänster ben/skinka. Detta är av injektionen från gårdagen.”
Samma personal fortsätter anteckningen genom att skriva vad jag ätit under dagen och avslutar med:
”Patienten samlar sig. I övrigt lugn och trevlig.”
Sekretessbrott
Vissa kliniker är supernoga med sekretessen men det är mer regel än undantag att väldigt känsliga uppgifter delas i korridorer och väntrum. Personal som ropar till varandra, har samtal med patienter mitt bland alla patienter och pratar med patienter om andra patienter. På slutenvårdsavdelningar finns det inga hemligheter, allt läcker ut förr eller senare eftersom personalen inte respekterar sekretessen.
Ett exempel är på akutpsyk där personalen av någon ougrundlig anledning valde att prata med patients anhöriga i väntrummet istället för i ett stängt samtalsrum. Så alla i rummet fick veta hur patienten mådde, vad den hade sagt osv. Ett annat exempel är personal på en sluten barnpsykiatrisk avdelning där jag vårdades som snackade skit om andra patienter med mig. Typ ”xx” är ju störig och jag får ju EGENTLIGEN inte säga det här pga sekretess MEN såhär är det: *berättar allt om patienten*.
BUP feldiagnoserade mig med ADD
Jag var LPT inlagd på barnpsykiatrisk slutenvårdsavdelning, jag var kanske 16 år, käkade olika mediciner, var suicidal och hade ett grovt självskadebeteende. Sömn var inget som fungerande, inte heller rutiner. Under dessa omständigheter så gjorde man ändå en ADD utredning på mig. Trots att dem visste om ovanstående, så gör dem en utredning om bla mitt fokus, tester som bla kräver fokus och sitt sinnesfulla bruk. Jag fick diagnosen ADD och det står i pappren att jag bla är ”låg begåvad och ligger under gränsen”, står att jag har svårt socialt, svårt med att fokusera på rätt saker etc. Men samtidigt under samma utredning så har dem skrivit att jag har det ”lätt socialt, lätt att prata med mig”. 1. Dem säger emot sig själv. 2. Dem drar slutsatsen om att jag är lågt begåvad och svårt med fokus under ovanstående omständigheter. Idag är jag 20+ och ingen på öppenvården jag går hos idag håller varken med eller känner igen beskrivningen, ingen av mina vänner eller andra omkring mig känner igen beskrivningen. Det ska ej vara möjligt att få göra en sådan utredning när man är så pass instabil, påverkad av mediciner, suicidal, sömnbrist etc. Detta innebar för mig att få käka mediciner som inte hjälpte, att få en diagnos som man säger idag är helt felsatt och felgjord. Men även det värsta, detta innebar också att få en stämpel som lågbegåvad.
Personalen ignorerade mina trauman
När jag var 14 blev jag utsatt för grova sexuella övergrepp och misshandel av jämnåriga. En månad efter övergreppen blev blev jag inlagd på barnpsykiatrin efter ett självmordsförsök. Jag sa då till personalen att jag inte klarade av att vara i samma rum som manliga patienter eftersom jag hade blivit utsatt för ett övergrepp. Personalen lyssnade inte utan blev irriterad och skällde på mig för att jag vägrade gå ut i matsalen/sällskapsrummet där det andra patienterna var. En personal satt ned och lyssnade på mig och svarade sedan att ”fast du kommer ju aldrig kunna undvika män” och sen var den saken slutdiskuterad. Ingen frågade mig ens om övergreppet eller hur jag mådde och jag fick absolut ingen traumaterapi.
Jag uppfattade det som att personalen, de enda vuxna jag hade i min omgivning eftersom jag var inlagd, inte tyckte att det jag blivit utsatt för ens var ett övergrepp utan helt normalt och att det var jag som var fånig. Detta ledde till att jag senare började använda sex som självskadebeteende. Hade de tagit det övergreppet på allvar hade jag inte behövt bli våldtagen ytterligare tre gånger och misshandlat mig själv tusenfalt för att hantera ångesten, skammen, rädslan och självhatet.
Bältessäng vs en kram
Jag har många gånger, både på BUP och vuxenpsykiatrin, blivit hotad med bältningar om jag inte ”skärper” mig (personalens ord). Det är inte ovanligt att personalen stått i korridoren och skrikit ”LUGNA NED DIG LUGNA NED DIG LUGNA NED DIG ANNARS KOMMER VI BÄLTA DIG” när jag haft panikångest (ofta pga traumatiserad från tidigare bältningar/sexuella övergrepp eller att jag bett om hjälp men inte fått någon). Detta lugnar såklart inte ned mig utan ger mig mer panik.
I en sån här situation på BUP när personalen hetsat med att de kommer ”ringa på doktorn så hen kan bälta dig” och tusen personal var i rummet och allt var bara kaos, både inuti och utanför, så kom en ny personal in i rummet. Jag var en späd, panikslagen femtonårig flicka. Hen vuxen och trygg. Lugnt gick hen i rummet, sa åt de andra i personalen som höll fast mig att flytta på sig och så omfamnade hen mig. Svepte in mig i sitt lugn. Trygghet. Paniken i mig lugnade sig nästan direkt och jag kunde andas igen. Slutade skrika och började gråta istället. Grät och grät och grät och hen fortsatte att krama mig tills jag gråtit klart. Jag tycker den situationen visar så tydligt vad barn behöver i panikslagna situationer. Att bältessängen bara gör saker värre.
Imovane utskrivet på BUP
När jag var fjorton skrev BUP ut Imovane till mig eftersom jag hade svårt att sova. Jag fick ingen effekt av tabletten mer än att jag blev hög varje kväll (något mina föräldrar noterade då det var svårt att missa). Trots det hade jag kvar medicinen i två månader. Jag protesterade inte eftersom jag ju blivit beroende och när den väl sattes ut började jag gråta.
Senast tillagt
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela erfarenheter. Till höger kan du hitta redan publicerade historier. Anledningen till att alla historier är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
