Jag var 9 första gången jag medvetet minskade på maten för att gå ned i vikt. Pendlade i perioder. Som 13 åring började de spåra ur, och kuratorn blev inkopplad och remiss till bup. Som aldrig kom fram. Våren som 14 åring försökte jag ta mitt liv. Berättade då om mina problem men fick höra att det och mitt suicidförsök (som i efterhand klassats som riktigt allvarligt) var helt normalt och att jag kanske behövde hjälp av skolan att hantera betyg stress.
Men att de pga mitt försök behövde ha kontakt m något intervall för protokoll

När jag var 15/16 kom jag i kontakt igen. Då var det helt plötsligt hot om inläggning. Och blev av m ridning och allt jag hade för leva för. Rasade ännu mer i vikt och fick ingen hjälp annat än mer och mer hot.
Som 17 åring pendlade jag in och ut från slutenvården pga suicidrisk. I komb m äs. Som jag ej ville ha hjälp med för de skulle bara ta bort hästarna.

Var dock en läkare där inne. Som jag avskydde på många sätt men hon sa att bup i min stad var skit och att sättet de behandlade mig på var fel. Hon skulle se till jag fick en bra samtal kontakt och att jag skulle hem, rida, strunta i skolan, äta de jag ville och fick i mig men att huvudfokuset nu var att jag skulle hitta mening m livet och hästarna igen. Att det aldrig mer skulle ta bort dem och att de skulle hon se till. Att jag inte längre behövde vara rädd för ta emot hjälp för de skulle ej ta bort hästarna.

Det öppnade för mig att börja våga ta emot hjälp. Men kom att falla tillbaka igen och igen. Som 19 åring fick jag återigen ätstörning uns på papper. Men när jag fyllde 20 flyttade jag utomlands och jobbade en sommar och sen till högskola tre h bort hemifrån.

Någonstans här, var hela nya miljön omkring mig frisk och för en gång skull klarar jag mig helt och är frisk sen snart ett år tillbaka❤️ det går tillslut

Det är ett par år sedan vår son mådde dåligt. Inga kompisar och väldigt lite energi. Efter en tid får han komma till en ”unga vuxna mottagning”. Ett par gånger går han dit själv. Tror det är tredje besöket som jag följer han dit. Ja, det låter ju bra med en överläkare som skrivit en doktorsavhandling.
Men under besöket börjar det gnaga i mig, detta är inte vård som hjälper! Läkaren verkar vara väldigt ”taggad” på ”bipolär diagnoser”. Just när besöket är slut frågar jag om han har några råd till min son. Läkaren sitter tyst en stund och stirrar i golvet. Efter ett tag får han fram ”följa rutiner”. Ja, vilken enorm kostnad för samhället för att få fram dessa ord. Om ändå läkaren hade kunnat ge exempel på några hälsofrämjande rutiner…. Men icke!

Sen var vi ett par gånger till BUP akuten, där fick vi ett bra råd – ”det är ni i familjen som är det team som hjälper varandra”

Mitt råd till andra föräldrar är att lita inte på att psykiatrin hjälper er. Hjälp er själva istället.

När min mamma körde in mig till BUP sluten psykiatrin p.g.a min atypiska anorexia så fick jag mig en uppläxning.
”Vi har riktiga sjuka tjejer som ligger härinne och om du inte skärper dig kanske du också blir sjuk!”
Då hade vi dessutom legat inne bara några månader tidigare p.g.a Bradykardi och dåliga värden. Som att atypisk anorexia inte redan var ett slag i magen.

Jag var 15 år&vägde 45 kg på mina 1.58 cm. Jag vägrade äta och gå ut från mitt rum. De slet ut mig och höll fast mig vid stolen. Och tvingade mig äta. Spydde rakt ut på golvet. Jag fick torka upp de själv. Skammen och blåmärkena kommer jag alltid få leva med.

Något som för mig är så frustrerande är att jag gör verkligen ALLT jag kan för att må bättre innan jag söker vård. Försöker göra ALLT för att må bättre. Jag försöker och håller ut tills det inte går mer. När jag väl söker hjälp (För då har det verkligen totalt brustit), tror vården inte på mig. De tror inte att jag har ens försökt att göra saker som får mig att må bättre. Jag tror inte de tar mig på allvar när jag inte har överdriven ansiktsmimik, trots att jag TYDLIGT förklarat hur illa allt är. När jag var i ett sånt stadie att jag ville ta livet av mig (föräldrar fick vabba och vaka över mig) kommer bup och säger ”men har du provat att andas i en fyrkaaaant? Håll uuuuuut”. Detta är som att få en käftsmäll

Jag är 18 år och har sedan i höstas varor mycket till och från på en slutenvårdsavdelning. På avdelningen jobbar det en hel del personal som inte bryr sig särskilt mycket om patienterna, som mest sitter med sina mobiler och även en del som säger rent ut sagt kränkande och förminskande saker. Jag som hade varit inlagd på bup innan (på en helt fantastisk avdelning men jättebra personal) kände mig så sjukt ensam och missförstådd på avdelningen. Men det är en skötare som behandlar mig som sitt eget barn. Varje gång hon jobbar sitter hon i timmar med mig och pratar, lägger pussel, spelar kort, ser till att jag går upp på morgonen, att jag äter och att jag inte skadar mig. Hon är helt underbar, och ser inte mig som min diagnos (till skillnad från många andra inom vården som bara ser min eips). Hon bryr sig genuint om sina patienter, och det var en så otroligt fin sak hon sa. Hon sa att hon inte brukar läsa så mycket i journalen innan hon pratar med patienterna och själva låter de beskriva sitt mående och sina svårigheter. Detta för att man lätt automatiskt bildar sig en uppfattning om en patient utifrån journalen och att det omedvetet påverkar sitt sätt att se på patienten. Jag är så tacksam för henne, hon ser mig som en person som råkar må dåligt och inte som ”hon med eips”.

Jag känner mig väldigt trygg med min behandling då jag vårdas av ett DBT-team. Det innebär att jag både har färdighetsträning i grupp samt individualterapi en gång i veckan. Utöver det kan jag ringa min terapeut mellan sessionerna för att undvika självskada eller självdestruktivitet. Det här hjälper mig mycket i min vardag och jag känner mig trygg med mina behandlare som ständigt finns tillgängliga, har respekt för mig som patient samt validerar mina känslor och upplevelser.

När jag var inlagd på bup i en stad långt ifrån hem träffade jag en fantastisk sjuksköterska. Hon kom och kramade mig varje gång jag hade panik och lugnade mig. Jag blev ganska fast vid henne så läkaren sade att vi inte skulle vara med varandra mer. Men ändå kom hon till mig när jag hade panik, för hon ville inte lämna mig ensam. Det var ingen annan som brydde sig.

Jag upplever att vår dotter har starka negativa upplevelser efter slutenvården, och hon vägrar nu att följa med till bup eller att vi ens nämner ordet bup. Det var en mardröm att vara med om olika händelser under den tiden hon var inlagd.

Det värsta var när hon tvingades i medicin inför undersökning på sjukhuset. Den stress personalen gav henne var helt meningslös! Detta då det visade sig att det inte var någon tidsbrist, utan att vi satt och väntade på SJukhuset i nästan 1 Tim. Det var mkt dålig planering och dålig kommunikation mellan slutenvården och SJukhuset.

Ett annat hemskt och onödigt lidande är det tillfället en jourläkare kommer in till vår dotter. Han hade aldrig mött henne förut och började skälla på henne i affekt. Det slutade med tvångsinjektion och en utskällning till oss föräldrar. Hur vi kunnat uppfostra henne på det här sättet. Det var så fruktansvärt oproffsionellt och kränkande. Och att den här läkaren inte kunde skilja på hennes sjukdom och sina egna affekter.
Under det här tillfället satt fler läkare och skötare i rummet. Ingen sa någonting.

Vidare så bestämde slutenvården tillsammans med socialtjänsten och bup att min dotter skulle skriva under ett kontrakt på hur hon skulle sköta sig om hon ville komma ut från slutenvården.
Jag skulle vilja låta dem veta  HUR barn med Autism BÖR bemötas!
Jag är chockad över okunskapen inom vården 2024!
Min dotter fick tex sitta tillsammans med flera läkare och ett antal skötare dagligen för att bli intervjuad. De satt mitt emot henne och tittade henne i ögonen. Det värsta en autistiskt person i stress kan tänka sig! Hon blev inlåst och tvångmedicinerad. Hon blev ifrågasatt när hon fick den mat hon gillade. Jag köpte sånt som hon gillade. Hon är selektiv i maten.
Det var mestadels förvaring att sitta där i 3 veckor. Kontakt med psykologen med samtal kom inte in förrän i slutet av perioden, och då hann min dotter bara med halva utredningen!
Sedan ville inte bup använda sig av samma psykolog som hade funkat efter hon kommit ut, så nu har hon inte gjort klart utredningen.

Skötarna som var där hade dålig kommunikation med varandra. Vissa sa att min dotter skulle ta medicin, andra sa att hon inte behövde det.
Vi fick vid ett tillfälle fel journal i händerna. Alltså en journal för ett annat barn!
Det var olika skötare varje dag och ….hann aldrig skapa relation eller kunna känna sig trygg med någon. Detta är också mkt viktigt om man har npf (autism). Min dotter började umgås med ett barn med svåra ätstörningar som aldrig fick göra några fysiska aktiviteter, så hon blev mkt påverkad av henne och tillslut satt de och pratade om matvägran och medicinvägran. Detta när andra skötare satt i sina fåtöljer med sina mobiler!

Min dotter har varit extremt känslig mot krav när hon varit sjuk. På slutenvården blev hon tvungen att plocka upp efter sig när hon i ilska kastar saker. Detta var extremt ångestfyllt för henne. Hon skulle liksom ”uppfostras”.
Hon fick inte hålla kontakten med mig när hon ville, utan blev inlåst på rummet utan mobil. Och när jag var hemma med lillebror fick hon inte ringa mig. Detta skapade extrem panik och ångest. Andra föräldrar som var på avdelningen hörde av sig till mig för att be mig kontakta personalen, eftersom hon hade skrikit i ångest flera timmar!
Detta är omänskligt och fruktansvärd behandling mot ett barn! (10 år)
Jag upplevde större delen av personalen som mkt hämmade och okänsliga. Detta kan bero på den miljö de jobbar i, men det är inte ok!

Jag kommer aldrig någonsin låta min dotter komma tillbaka dit. Jag kommer göra allt i min makt för att slippa detta.

Min dotter berättade för mig att skötarna skrattade åt henne när jag inte var där.
Hur ska vi orka efter dessa upplevelser ?!!

Jag var bara ett barn när jag fick ECT under tvångsvård. Jag hade inte fått terapi, bara en antidepressiv som inte fungerade, därav trodde man att man tog den snabba vägen genom att ge mig ECT. Det blev början på ett nytt helvete. Det har gått 6 år sedan dess och jag lider fortfarande av biverkningar. Jag önskar att jag hade vågat stå upp för mig själv mer.