Jag har varit svårt sjuk i anorexi och varit på sjukhus många gånger och en gång när jag och min pappa var på bup så skulle vi äta mat pappa satte sig och börja äta men jag fick panik och börja sparka och slänga stolar. Medans jag var uppe i en hemsk panikattack så kommer överläkaren in och säger till pappa ”ser du inte att din dotter mår dåligt nu är det dags för er att åka hem det här är ingen resturang”  jag kommer aldrig glömma bort hur dåligt bemötande bup har.

Jag har mycket trauman med mig vilket gör att bemötande blir extremt viktigt för att inte göra situationen värre eller trigga osv. Jag vet inte hur många gånger det hänt att vårdpersonal i psykiatrin lekt psykologer fast de kanske är skötare. Jag tror inte de gör det medvetet eller för att skada, men det blir skadligt. Jag tänker att deras uppgift är att stötta/lyssna medans behandlarens uppgift är att behandla.

En undersköterska skulle ju inte få utföra en kirurgs jobb, så varför kan skötare göra en psykologs? Linjerna är otydligare, men konsekvenserna är lika förödande.

Det är kompetensbrist, de vill hjälpa men förstår inte vad gränsen går, vilket blir så dumt. Det lägger bara ytterligare ansvar på patienten som egentligen behöver få känna sig trygg, inte vara den som sätter gränserna på det sättet.

Träffade en psykolog  för ca 2 år sedan eftersom jag lider av ångest och depressioner.
Berättade om vilken stark ångest jag fick på arbetet då jag fick lov att utföra arbetsuppgifter tillsammans med en kollega pga jag känner mig så värdelös och dålig på allt jag gör.
Psykologen svarade: ojdå dig kan det ju inte vara roligt att jobba med.

De sa till mig att jag inte fick prata om mina självmordstankar och planer om jag ville fortsätta gå till mottagningen annars kunde de inte hjälpa mig. Det får dig bara att må sämre! Jag kunde inte längre uttrycka det jag mådde som sämst av och blev ännu svårare att prata om hur jag kände pga av min selektiva mutsim. Så jag har inte sedan dess kunnat prata om det med någon.  Och fick man någon  hjälp för man gjort som det sagt, nej! Tvärtom ingen samtalskontakt längre, utan enbart glesa besök hos läkare när det passar dom. Nu är jag istället ensam i mörkret. Nu vill jag inte längre ha hjälp. För jag vet när man behöver och vill ha hjälpa är man bara en damtuss för dom! Där ens tankar inte blir tagna på allvar!

Har varit deprimerad i många år nu och upplever fortfarande inte att man tar det på allvar. Numera så lyssnar man inte längre, utan man blir arga istället. När vården frågar hur man mår så är svaret som deprimerad oftast att man är trött. Jag som patient får då höra ”det säger du jämt’ eller ”rör på dig mer då och sluta lata dig”. Träffar man inte vård som tror att promenader är enda lösningen så träffar man de som tror piller är det enda. Man har nu skrivit ut och testat så många mediciner att jag inte längre vet hur många jag faktiskt testat. Men det jobbigaste är att när man går till vården och söker hjälp, öppnar sig och berättar. Så svarar dom att man bara är lat, att andra har det värre och att alla blir deprimerade ibland. Man fullständigt minimerar problemen och vänder det till att jag bara gnäller, när jag desperat försöker få hjälp.

Jag har varit på sluten avdelning fyra gånger med ganska långa inläggningar (från två veckor till tre månader).

Något som var vardag på avdelningen var kränkande och nedlåtande kommentarer från personalen riktade mot patienterna. Det var till exempel en kvinna som hade öknamnet ”prinsessan”  för att hon hade svårt att äta maten som serverades på avdelningen. Personalen pratade även illa om patienter bakom ryggen på dem – med andra patienter. Det hände flera gånger att några av skötarna snackade skit om patienter med mig när jag själv var väldigt psykiskt sjuk, vilket jag mådde mycket dåligt av.

Något som hände oroväckande ofta, och som jag själv blivit utsatt för är att personalen sa nedlåtande och provocerande saker till en patient och när denne då blev arg och upprörd så fick den antingen en haldolspruta eller bältessäng.

Jag har fått haldolspruta två gånger på grund av att jag har blivit arg och upprörd på personal som fått mig att känna mig nedtryckt och kränkt och det har påverkat mig rejält i efterhand då de dessutom ger sprutan med tvång och våld.

Jag har PTSD och kraftigt sänkt självkänsla efter de åren jag var in och ut på psykiatrin men sedan jag började gå i terapi hos en psykolog har jag inte behövt läggas in igen.

Jag var 21 år. Inne i ett av mitt livs värsta kriser. Jag var deprimerad och ville inte leva. På psykakuten avfärdades jag som att jag var mer eller mindre inbillningssjuk och när jag ringde in 3e gången för att få hjälp, lämnades telefonen över från en sköterska till en annan och jag hörde hur första sköterskan sa till sin kollega, ”nä, men det är bara hon med den killen som är dum mot henne.. Igen följt av en djup suck. Jag kände mig så besvärlig och allt jag ville var att få hjälp att sluta må såhär. Min dåvarande pojkvän misshandlade mig och mina barndomstrauman kom ikapp. När jag berättar för en överläkare om hur ful, tjock och äcklig jag känner mig frågar han om jag hör röster och vill utreda mig för schizofreni, då det uppenbarligen inte stämde med verkligheten. Hur kan en överläkare på psykakuten inte ha mött en ung kvinna med liknande tankar om sig själv, utan att hon varit schizofren? Tack och lov att jag hade vänner som drog mig ur relationen, samt såg till att jag fick stöd och antidepressiva.

Vår son, då 17 år, besökte läkare tillsammans med mig, hans pappa. Datum saknas, då läkaren inte journalfört besöket, men det var under hösten 2021. Läkaren var stressad och att han pratade argt. Läkaren sa tvärsäkert  ”en sån med din problematik blir inte hjälpt av antidepressiva” och han sa vidare att han hade människokännedom och förstod att det var något neuropsykiatriskt.
Han klagade även på BUP och kallade patienter problem, som behövde skickas från BUP.  Det var att ” lassa problemen på oss”

Sonens lärare på gymnasieskolan hörde om det här och uppmuntrade oss att anmäla det.

Vi frågade sen, efter detta besök, psykologen hur den sk erbjudna hjälpen skulle hjälpa vår son. Han hade inget svar på det. Hur kunde då läkaren, som vi uppfattade det, då prata mycket argt om det och att sonen inte ville ta emot hjälpen som erbjöds. Försöker sjukvården lura på människor vård som inte är vård?

En vårdkontakt inte ska göra att man mår psykiskt sämre av själva besöket. Dessutom var sonen vid tillfället inte vuxen och vid tillfället psykiskt skör. Bemötandet är otroligt viktigt.

När jag precis fyllt 18 år blev jag nekad överflyttnign från BUP till vuxenpsykiatrin. Tre månader senare blev jag inlagt på LPT. Det var min första inläggning någonsin. Jag var 18 år gammal, hade ingen kontakt med vuxenpsykiatrin. Jag visste ingenting. Vissste inte hur det fungerade att vara inlagd, eller vad som var normalt. Det jag sen fick gå igenom traumatiserade mig för livet.

Jag blev inlagd på avgiftningen, avdelningen för missbruk. Ingen talade om för mig att det fanns andra avdelningar, Det innebar att jag fick klä av mig framför vårdpersonalen, kissa i en kopp, bli av med alla mina tillhörigheter. Bytte om till sjukhuskläder, för man fick inte ha sina egna och blev ledd till mitt rum. Jag hade fått x-vak. Ingen hade talat om för mig vad det betydde. Så en person satt kvar i rummet. När jag ville gå på toa försökte jag stänga dörren, men då öppnade de den igen. Så förstod jag vad ett x-vak betydde.

På en missbrukaravdelning får ingen annan än personalen gå in och ut. Det betydde att jag inte kunde ha någon kontakt med mina anhöriga.Jag kunde ha min telefon en timme om dage ungefär. När jag tagit slut på batteriet fick jag be om hjälp att ladda den. Eftersom jag inte vågade, så kunde blev det att jag inte hade den vissa dagar.

Ingen ur personalen förklarade någonting för mig. Varannan dag träffade jag läkaren, som sa att jag var för skör för att flyttas över till allmönpsykiatrisk avdelning. Jag hade ingen aning om vad skillnaden var, så jag protesterade inte.

Jag mår dåligt av att äta ihop med andra. Så jag åt nästan inget under tiden jag var inlagd. Ingen ifrågasatte det. Ingen brydde sig. Den mesta av tiden tillbringade jag i min säng, för rädd för att gå ut och tittta på tv. Låg och stirrade in i taket. Jag pratade nästan inte med personalen. Jag vågade inte.

Jag visste inget, förstod inget. Jag var 18 år gammal.

Efter två veckor i detta limbo, utan någon som förklarat varför jag var där, fråga vad jag ville och hur jag mådde, vad jag behövde, fick jag nog. Jag började skrika till läkaren att om hon inte lät mig gå hem så skulle jag hitta ett sätt att ta mitt liv, kosta vad det kosta ville. Avdelningsläkaren ringde chefsöverläkaren som skrev ut mig på två röda sekunder. Hon förstod direkt att detta hade gått fruktansvärt fel. Men allt var redan för sent. När jag kom hem hade jag gått ner 8 kg, jag var så tunn att min mamma grät.

Mina historier från psykiatrin blev hemskare efter denna händelsen. Berättelser om våld, fysiskt och psykiskt. Tvångsmedicineringar och bältesläggningar. Jag skriker att det gör så ont, det känns som om de försöker dra av min arm, de svarar att jag ska vara tyst. Blåmärken från nedbrottningar och fasthållningar. Men de djupaste ärren är alltid orden. Sjuksköterskor som vägrar tala om för läkaren att man behöver hjälp, läkare som ignorerar journalerna. Skötare som säger att man är dum, löjlig, att man har fel, mår fel. Eller som säger att man aldrig skulle våga att ta sitt liv, för man är för feg. Nästa dag ligger man på som-intensiven med så mycket gifter i kroppen att man är nära att dö. Svält i ren frustration, tvångsmatning. In och ut. Men inget våld jag varit med om, varken det fysiska eller det psykiska kan slå det där första bemötandet. Den gången när man precis har blivit vuxen, står utan hjälpen från BUP för första gången och måendet bara rasar. Och man blir lämnad själv. Avklädd, utsvulten, på en avdelning med personal som har erfarenhet av missbruk och avgiftning. Rädd och ensam.

Jag är fortfarande rädd.

Jag känner mig utan rättigheter när jag är inlagd. Jag har varit inlagd på LPT fler gånger än jag kan räkna. Under de gångerna har jag varit i rätten, men bara två gånger har jag fått träffa en advokat. Efter 5 minuters samtal ska de försvara mig mot läkaren som skrivit in mig, en sakkunnig som alltid lyssnar på läkaren och rättens ledamöter som i nästan inga fall går på patientens linje. De få rättigheter som finns för LPT-patienter finns inte. De finns inte. Jag har flera gånger bett om kontaktperson, vilket jag har rätt till enligt lagen. Det har jag aldrig fått. Inte en enda gång. Så vad gör man? Man skriker och gråter. Man agerar utåt. Man får x-vak och tvång. Om och om ingen.

Jag önskar att jag skulle få någon på min sida. Oavsett vad. Oavsett om jag bad om det eller inte. Oavsett hur jag mådde . Andra frihetsberövade har rätt till försvarsadvokat, men det har inte jag. Bara 5 minuter före min förhandling, kanske om jag har tur. Inte alla gånger, och inte förrän efter ett visst antal dagar. Jag har inte rätt till läkare när jag behöver det och ber om det. Jag har rätt till stödperson, men det får jag inte. Så vad ska jag göra? Hur kan jag inte vara rädd?

Jag var AT-läkare på en allmänpsykiatrisk avdelning. På avdelningen fanns bl.a. patienter med anorexia, d.v.s. en dödlig psykiatrisk sjukdom. Mitt i korridoren, framför alla patienterna, pekar plötsligt en skötare som jag aldrig träffat förut på min mage, ler och frågar ”Och vad har du där för nåt?”. Jag blev helt ställd. Personen undrar alltså om jag är gravid. Jag ser alltså uppenbarligen gravid ut. Jag ser alltså uppenbarligen tjock ut eller som att jag har stor mage. Tack för den. Jag har själv haft problem med ätstörningar så det kändes extremt jobbigt att en främling ställer sig och kommenterar min kropp bara sådär. Men att dessutom göra det framför alla patienter som potentiellt skulle kunna triggas i sina symtom genom att jag, som INTE är tjock, blir kallad tjock mitt framför deras ögon! Jag svarade bara ”En tröja från H&M” och gick in på expeditionen och smällde igen dörren. Jag skrev också en avvikelserapport men ingen brydde sig, den stängdes ner. Jag skrev den inte så mycket för min egen skull men för att patienterna ska slippa höra sånt när de är INLÅSTA MOT SIN VILJA PÅ GRUND AV ANOREXIA NERVOSA. En relaterad historia är när jag jobbade på BUP och jämt fick gå och rensa bort veckotidningar med bantningstips som låg framme trots att vi hade ätstörningspatienter inlagda. Försökte framföra det till chefen men ingen verkade tycka det var en så viktig fråga.