Opsynliga – berättelser från psykiatrin

Deprimerad men frisk?

Förra året brast allt för mig. Jag blev såpass dålig att jag även började förstöra för min omgivning. Jag sökte akut till min vårdcentral där jag berättade om aptitlöshet, sömnproblem, självmordstankar, kraftig ångest och självskadebeteende. För första gången i mitt liv fick jag antidepressiva, Mitrazapin…För de som inte har hört talas om Mitrazapin så är det inget jag rekomenderar. Ett par månader in i ”behandlingen” med antidepressiva och kuratorsamtal mådde jag ännu sämre. KBT terapin som jag erbjöds där mina tankar skulle omfokuseras på ”hur saker fick mig att känna, vilken doft jag tänkte på när jag ex. duschade och dylikt” valde jag att avsluta min behandling och min medicinering. Jag upptäckte efteråt att jag var ständigt trött, gick upp i vikt och var periodvis ännu mer ledsen med medicin än utan. Efter att ha läst skräckhistorier om denna medicin på nätet så blev jag otroligt illa berörd av vad jag läst. Människor som mått ännu sämre, varit trötta alltid och ökat i vikt… Efter ett par veckor var jag nere på min normalvikt och mådde aningen bättre. Ångesten fanns fortfarande kvar och jag bestämde mig för att söka hjälp hos en psykolog istället för en kurator…Då började helvetet….

Åtskiliga samtal till min vårdcentral där jag grät i telefonen och talade om att jag inte orkade mer ledde till en väntetid till ett telefonsamtal till min läkare på 2 veckor! Efter 2 dagar ringde jag in så akut och ville inte leva mer… Jag hade då haft ett par samtal med en psykologmottagning om hur jag mådde och att jag hört talas om EMDR och ville testa den behandlingsformen, de stöttade mig och förstod mig. Efter många om och men fick jag en akutbesök till en annan läkare på min vårdcentral dagen efter.

Jag kommer till vårdcentralen och talar om hur jag mår, hur nära det är att jag ger upp och att jag bara vill få må bra…jag vill bara vara lycklig. Jag berättar om återkommande besök hos psykolger från dess att jag var 17 (jag är 29 idag) och om olika behandlingar som inte hjälpt. Jag berättar med tårfyllda ögon att jag har hittat en behandling som jag tror kan fungera för mig, EMDR hos en psykolog. Jag ber om en remiss dit. Läkaren tittar på mig och säger ”Jag vill inte kalla dig för ett hopplöst fall, men vad ska jag säga? Du har gått hos psykolog fram och tillbaka sen dess att du var 17, varför skulle det hjälpa nu? Du berättar om hur du mår och hur du påverkar din omgivning. Mest troligast så känner du dig så här ledsen nu bara för att du har bråkat med din familj och din särbo.” Jag brister, rasar och ser på doktorn och menar på att jag är 29…i över 10 år har jag burit på en smärta och sorg inom mig som aldrig bearbetas helt och att de behandlingar jag fått ej har fungerat. Jag ber om hjälp för att jag tror att detta är min sista utväg för jag orkar inte mer, allting har kommit ikapp mig en gång för alla och jag vill bara bli frisk. Läkarens svar ”Du är inte tillräckligt sjuk i mina ögon för att få den remissen.” Jag får tårar i ögonen och ber hen att ändra åsikt, att ge mig en chans. Läkaren menar på ”att det är bara att ändra tankesätt, KBT fungerar inte så vad skulle fungera?” Jag känner verkligen hur allt rinner av mig och talar med sorg om att be någon att bara ändra tankesätt är som att säga till en alkoholist att bara sluta dricka sprit, det går inte utan hjälp och stöd.

Efter många om och men så fick jag min remiss, 10 besök… Jag vet om att jag hade kunnat anmäla läkaren om jag orkat, men att sitta och slåss för min egen hälsa framför hen var den energi jag hade kvar. Jag söker mig aldrig mer tillbaka till den vårdcentralen…för så vit jag vet så ska man aldrig någonsin behöva slåss för sin egen hälsa när läkarna vet om hur dåligt man faktiskt mår.

Läs mer om: #Ångest • #Bemötande • #Depression • #Mediciner • #MellanStolarna • #Öppenvård • #Självskadebeteende • #Vårdkö • #Vårdkvalitet • #Vuxenpsykiatri Publicerad 6/1-2020

Nekad vård på akuten

För andra gången den här veckan har jag blivit nekad vård av personal på akutpsykiatrin. Överläkaren ville bara diskutera mediciner och trots att jag vid ett flertal tillfällen försökte berätta hur jag mådde och inte ville leva längre så ignorerade hen det totalt. Nu är jag hemma igen och känner ångesten stiga. Fasar för imorgon. Vill inte uppleva morgondagen. Man ska inte behöva bli behandlad så när man redan mår dåligt.

Läs mer om: #Bemötande • #Psykakuten • #Vårdkvalitet • #Vuxenpsykiatri Publicerad 6/1-2020

För stort kontrollbehov?

Min dåvarande sambo misshandlade mig fysiskt i ett gräl, efter en lång tids psykisk misshandel. Vårt barn var då ca 1,5 år och jag hade tagit hand om hen till 95% eftersom min sambo jobbade borta under veckorna och ”behövde vila” när han kom hem på helgerna.

Efter grälet sökte jag hjälp och fick antideppressiva och psykologkontakt.

Första – och enda – mötet med psykologen går ut på att hen sitter med händerna knäppta över pösmagen och säger att om jag inte hade så stort kontrollbehov så skulle det här nog lösa sig…

Läs mer om: #Bemötande • #Misshandel • #Vårdkvalitet Publicerad 6/1-2020

”För intelligent” för att få adekvat vård

Jag har sedan barnsben alltid varit mycket duktig på språk. Det var en flykt att få komma in i böckernas värld. Jag lånade säkert tio böcker eller mer per vecka. Språket hos mig var därför mer utvecklat än hos jämnåriga ungdomar.

Tydligen är intelligens ett hinder ifall man vill ha psykiatrisk vård. Jag led i många år av självmordstankar, självskadebeteende, ångest och depression. Jag har sökt vård hos BUP och vuxenpsykiatrin sex, sju gånger. Många är de gånger jag har hört att jag är för smart för att må dåligt. För tystlåten. Inte tillräckligt aggressiv. ”Du är för vältalig för att vara sjuk” fick jag höra när jag skar mig och drack alkohol som mest. Det gör ont att inte bli trodd. När jag begärde ut mina journaler vid ett tillfälle står det att jag är ”lugn med ett normalt tankeflöde”. Ja, jag kan resonera, jag kan väga alternativ och jag har kapacitet att se ur många olika perspektiv. Jag var inte desto mindre självmordsbenägen på grund av barndomstrauma. Jag har haft mer hjälp av AA än av psykiatrin i Sverige. De tog mig åtminstone på allvar. Det är ett stort problem att man som en tystlåten och introvert personlighet inte kan få adekvat hjälp då man inte passar in i någon slags ”mall”.

Jag har aldrig varit inlagd inom psykiatrin, men jag har å andra sidan aldrig känt tillräckligt med tillit för att erkänna att jag har varit självmordsbenägen. Jag anser att det borde ha räckt med att erkänna alkoholmissbruk, ärr, depression och destruktiva tankar. Någon borde ha tagit sig tid att se på fakta, istället för att se mig som en snäll liten flicka med ”vanliga tonårsproblem”. Dessutom hade jag hört att inläggning kan innebära att man av någon anledning riskerar att få en plats inom rättspsykiatrin och där hör man absolut inte hemma som ensam kvinna utan brottshistorik. Jag har sökt hjälp vid olika tillfällen i 15 års tid, och har istället alltid landat i att jag får hjälpa mig själv att överleva. ”Antingen överlever jag det här eller så gör jag det inte” har varit mitt mantra, min enda tröst i en hård och kall verklighet. Jag har fått läsa KBT och socialpsykiatri på egen hand för att bota mig själv. Jag är mycket bättre idag, men inte helt bra. Jag lider fortfarande av ångest inför helt vanliga samtal till vårdcentraler och myndighetskontakter eftersom jag bär på känslan av att inte bli trodd.

Jag anser att en del av psykiatrin bör utökas med avdelning av ”själslig vård” där någons uppgift enbart blir att lyssna och bekräfta istället för att döma och kategorisera. Att bli sedd är nämligen det första steget till läkning. Ett mer radikalt förslag är att man tänker utanför boxen och erbjuder meditationsövningar, nedvarvningstekniker och Qigong. Det är bättre att man instruerar och visar hur man varvar ner än att man skickar hem patienter med ”hemuppgifter” som till exempel består av att tänka fem positiva tankar om sig själv varje dag. Det blir för orealistiskt. Psykiatrin behöver bli mjukare och mer medmänsklig.

Läs mer om: #Barnpsykiatri • #Bemötande • #Depression • #MellanStolarna • #Öppenvård • #Självskadebeteende • #Vårdkvalitet • #Vuxenpsykiatri Publicerad 6/1-2020

Helhetsbild

Jag hade erfarit mobbning (vid mer än ett tillfälle) på jobbet och bröt slutligen ihop. Jag har även diagnosticerats med Hashimotos, vilket jag upplyste psyk om – och vilket de fullständigt sket i.

Istället stirrade man sig blind på MADRS-skattningen, försökte pumpa i mig antidepressiva och atarax samt försökte leda alla frågor till att jag skulle vara bipolär.
”Är du heeelt säker nu att du inte har upplevt…. upplevt… ehm.. lite ”gladare perioder”?”

Ja – jag är helt säker.
Jag blev mobbad på jobbet och hade en sköldkörtel ur funktion…
(Vilket senare också bekräftades hos en endokrinolog)

Men se.. det sket man i… Varför skulle arbetet eller någon kroppslig sjukdom påverka måendet?

Läser man dessutom lite mer om mobbning så kan man lätt se att ptsd är rätt vanligt förekommande bland mobboffer… och att nedstämdhet är tämligen vanligt bland hypotyreos-patienter…

Godtyckligt så att det skriker om det.

Läs mer om: #Bemötande • #Depression • #PTSD • #Vårdkvalitet Publicerad 15/6-2019

Suicidförsök

”Hur kommer det sig att du inte har lyckats med dina hängningsförsök? Det brukar ju vara en effektiv metod”

Efter att ha varit inlagd flera månader på en psykiatrisk avdelning pga anorexi med skyhög ångest som gjorde att jag upprepade gånger försökte ta mitt liv på avdelningen fick jag denna fråga slängd i ansiktet av min läkare. Det fanns nog inget hen kunde ha sagt som kunde ha fått mig att känna mig mer värdelös.

Läs mer om: #Ångest • #Ätstörningar • #Bemötande • #Slutenvård • #Suicid Publicerad 15/6-2019

Mellan stolarna

Jag ska inleda med att min historia må vara lång, men inte såpass hemsk som många andra.

Sedan 8 år tillbaka har jag varit inom psykiatrin, då efter att en skolkurator slagit larm, nu efter, tja, egentligen samma sak, fast på universitetet. Redan i början insåg jag att det här med psykiatrin och att faktiskt få hjälp, det kan bli knepigt. Fick träffa en socionom, två veckor senare var hen iväg på semester, så jag skickades till en ny behandlare. Det funkade dåligt med den nya behandlaren, jag var suicidal och deprimerad, men enligt hen var mina fobier (nålar och folkmassor) viktigare att behandla. När det sedan plötsligt skulle utredas om Autism och ADHD utan att jag ens informerats fick jag nog och lämnade psykvården. Jag ville ha hjälp, inte få reda på fler problem med mig och min person. Ett försök med privatpsykolog gjordes men då var jag redan så trött på folk som skulle riva i mitt känsloliv och allt vad KBT heter att det inte blev vidare bra.

Ett halvår senare, nu inne på gymnasiet var jag tillbaka på psyk. Lika deprimerad och med precis samma sjukdomsförlopp. För mycket stress och PANG depression. Nu ville vården inte alls utreda mig, utan skickade mig till ännu en behandlare. Denne behandlare var det nog inget fel på, förutom att hen var van vid yngre barn och tilltalade mig som en femåring. Någon som vanligtvis är skärpt, och 17, vill inte bli tilltalad som en femåring… ännu en gång gav jag upp.

Ett år senare hade jag utvecklat en ätstörning, och skickades till ätstörningsenheten. Jag fick träffa en dietist som faktiskt verkade förstå mig. Hen kunde stötta mig, men egentligen inte behandla. När vi, jag och dietisten, bad överläkaren om att jag skulle få en psykolog fick vi höra ”du får ingen psykologkontakt innan du äter som folk”. Jag hade anorexia. Man kan tycka att en överläkare skulle förstå problemet här men när jag påpekade att jag försöker, men inte kan, fick vi höra ”nejmen då får vi väl vänta tills du är så underviktig att vi kan lägga in dig med tvång.”. Jag lämnade rummet och gick aldrig tillbaka. Tilliten till sjukvården fick sig ännu en törn.

Jag var nu inne på sista året i gymnasiet och hade på egen hand lyckats gå upp så att jag var normalviktig, men stressen fortsatte och jag var fortfarande deprimerad. Man skickade mig till öppenvården och började genast sätta in mediciner, jag hade tagit tre antidepressiva innan och under sista terminen i gymnasiet och en bit in på hösten mitt första år på folkis mer än fördubblades det. Efter 7 antidepp och en antipsykotisk gav man upp. Jag fick dock även en samtalskontakt, som inte var fäst vid KBT utan istället körde PDT. Det tog två år, men sommaren 2018 bedömdes jag som inte deprimerad, känslig javisst, men inte sjuk.

Vårterminen 18 hade jag gått kanske två-tre dagar i veckan, och fått ta antihistamin som ångestdämpare för att klara det. Trots det bestämde jag mig för att börja studera på universitet hösten 2018. Jag fick två månader, sedan upptäcktes på en rutinkontroll att mitt blodtryck var skyhögt. Stress sades vara orsaken, under en vecka skickades jag från UMO, till Studenthälsan, till vårdcentralen till jourenheten för psykiatri. Man satte in medicin igen och sa åt mig att ta maxdos av mina antihistaminer och stressa ner, men jag fortsatte gå i skolan.

Efter Jul sket det sig igen, jag var hemma hos mina föräldrar, 100 mil från min studieort och nu började helvetet igen. Jag kan få akut vård här, men de vill inte röra medicin som tros vara orsaken till min försämring. Istället sätts en stark ångestdämpare in så att jag kan ta mig till studieorten så att de där kan sätta ut medicinen. Först nu frågar man i studieorten om man får läsa min journal där det står om mina tidigare, ganska misslyckade medicineringar. Det står klart att jag inte kan studera utan måste vara sjukskriven, men inte får vara ensam. Så jag flygs tillbaka till mitt föräldrahem och vården ojjar sig över att nu kan jag bara få akut vård. Man skickar trots allt en remiss och jag får nu vård av min gamla samtalskontakt igen.

Men ska jag tillbaka till min studieort måste jag nu stå i kö igen, max 90 dagar säger vårdgarantin… men den kan de inte garantera att de håller, för den samtalskontakt det beslutades att jag skulle få. Beslutet togs i november, jag hörde av dem i mars. Samordningen mellan dessa två orter fungerar inte bra alls, jag är tillbaka på ruta ett med enbart symptomlindrande behandling.

Läs mer om: #Ätstörningar • #Bemötande • #Depression • #Mediciner • #MellanStolarna • #Vårdkvalitet Publicerad 15/6-2019

Långa väntetider och ingen tydlig plan

Jag upplever att vården, speciellt psykiatrin är så otroligt dålig på att inkludera patienten i beslut som fattas osv. Iallafall enligt min egen erfarenhet har det sällan skapats en vårdplan, och om det funnits en så har den skrivits utan att jag ens varit med. Man får inte reda på om det sker förändringar eller om man till exempel flyttas från en avdelning till en annan. Det är som att läkarna fattar beslut över huvudet på en.

Sen är det otroligt lång kö för allting, och även fast jag redan är inne i systemet sedan en tid tillbaka så går det otroligt långsamt. För läkarna vet inte vad de ska göra av mig, de är oense om mina diagnoser och vart jag borde få hjälp. ”Vi måste skriva en remiss dit, så att de kan utesluta att du har den diagnosen och sen kan du eventuellt ställas i den här kön för att få den här behandlingen. Och just det, till varje del är det lång kö, kanske upp till ett år.” Så vad händer under tiden? Jag får ingen behandling alls. Det är som att de måste följa vissa bestämmelser och rutiner, men de ser inte vad som hade varit mest hjälpsamt för patienten.

Läs mer om: #Bemötande • #MellanStolarna • #Vårdkö • #Vårdkvalitet Publicerad 12/5-2019

Att bli tagen på allvar

Jag har varit inlagd på LPT ett antal gånger. Sällan har jag varit inlagd enligt HSL då mina behandlare har menat att de inte lägger in folk med diagnosen borderline. Jag berättade om mina självmordstankar och maktlösheten jag känner inför dem, och till svar får jag att jag knappast ser suicidal ut och att det faktiskt är mitt val. MITT VAL. Jag säger alltså att jag inte kan styra över mina tankar och mitt agerande och jag har konstant röster som säger åt mig att ta livet av mig. ”Men du måste faktiskt våga leva,” får jag som svar. Så jag går därifrån, känner mig inte alls validerad och har tappat hoppet om allt för inte ens mina behandlare tror att de kan hjälpa mig. Så vart ska en suicidal person vända sig som inte orkar ta upp fajten längre mot alla behandlare/läkare/skötare?

Man ska inte behöva göra ett suicidförsök för att bli tagen på allvar, och om ens då. Att vart man än är så slösar man på folks tid där. Tydligen bedömer också läkarna allvarlighetsgraden i ens suicidförsök, så mina försök räknas knappt ens. Jag säger inte att psykiatrin gör fel och är inkompetenta (fast ibland har man faktiskt oturen att stöta på dessa personer också), men jag önskar att alla som jobbar inom psykiatrin och bemöter alla oss personer som mår så dåligt, att personalen ska bli bättre på att validera en. Att man inte ska behöva känna sig som en utomjording eller känna sig totalt missförstådd när man försöker förklara hur dåligt man mår, vilket bara förvärrar ens situation. Ofta är psykakuten ens sista utväg, och då ska man inte behöva höra att man slösar bort deras tid, att man blir hemskickad med orden att ”du har ju ändå en öppenvårdskontakt”. På grund av det bemötandet tidigare gånger så har jag gett upp om psykakuten och får sån stark ångest bara av att tänka på om jag skulle hamna där.

Sen undrar de varför jag aldrig ber om hjälp. Kanske hade det varit lättare för mig att göra det om bemötandet vore bättre. Men en person som redan befinner sig på botten orkar inte fajtas för att göra sig förstådd och fatjas för sin rätt om att få vård, och speciellt inte när man redan känner att man inte förtjänar deras hjälp.

Läs mer om: #Bemötande • #EIPS • #Psykakuten • #Suicid Publicerad 12/5-2019

Besvärlig patient

Jag har ätstörning, autism och ptsd. Jag satt nyligen på ett SIP-möte som socialtjänsten hade kallat till för att samla in underlag inför en eventuell behandlingshemsplacering. Båda ätstörningsenheterna från min stad var med. Rent krasst var syftet att de skulle berätta för socialtjänsten varför de inte vill behandla mig på sina kliniker. Det gjorde ont att höra att ett av skälen till att jag inte går att ha på en ätstörningsklinik är att min starka ångest påverkar de andra, framförallt yngre, patienterna negativt. Jag förstår det, det är jobbigt för vem som helst att se någon som har panik och hyperventilerar. Och självklart är unga patienters vård viktigast. Men det gör fortfarande ont. Att veta att de tycker att jag stör, förstör. Och att min behandling inte är lika viktig. Hade jag fått rätt hjälp när jag var liten hade jag inte behövt stå här som vuxen med ångest som påverkar andra. Jag ska inte sticka under stol med att en sådan kommentar startar självmordstankar hos mig. Är jag värd vård? Är jag värd ett behandlingshem som kommer kosta samhället enorma summor? Hur mycket har jag inte redan kostat i misslyckade, avbrutna behandlingar och långa inläggningar inom psykiatrin? Jag önskar att hen visste det, att hens kommentar att jag inte är bra för de yngre patienterna får mig att tänka att det vore bättre för alla om jag försvann helt.

Läs mer om: #Ångest • #Ätstörningar • #Autismspektrumtillstånd • #Bemötande • #PTSD Publicerad 12/5-2019