Jag blev inlagd för första gången och var helt hysterisk. Träffade första dagen en vuxen som var underbar. Jag sade att jag inte duschat på tre veckor och bara legat med ansiktet in i soffan. Hen hjälpte mig till duschen. Jag sade att tack, är det så bra här. Hen sade till mig att varje gång du vill tala med oss så säg till, vi är här för dig. Varje gång jag bröt ihop ringde jag efter någon och de blev ju förbannade på mig. Jag förstod ju inte varför, hen sade ju att det var så jag skulle göra. Det skrevs då in i journalen att jag var narcissistisk och ville att alla där skulle lyssna på mig. Före detta, alltså månader så skulle min psykolog bedöma mina drömmar. Jag sade bland annat att jag ibland kan flyga i drömmarna. Hen tyckte det lät spännande och det tyder på att jag är frihetssökande. Men när jag lades in blev hen kränkt för att hen hade bedömt mig som frisk. Jag var ju då diagnostiserad bipolär så det är ju inte konstigt att det verkade bra men en månad senare katastrof. Hen var så förbannad så hen sade till mig att alla där skulle lyssna på mig, att jag nog var narcissistisk och allt jag berättat för henne i två år var lögner. Att mina drömmar att jag kunde flyga är ett tecken på att jag ser mig som bättre än alla andra. Det förtroendet gick aldrig att reparera.
”Blev lilla du ledsen då?”
Jag sitter i väntrummet för att gå till min psykolog. Efter tjugofem minuter hade hen inte kommit så jag gick till hens dörr och knackade på. Hen öppnade och jag sade att jag undrar om hen kanske hade glömt bort tiden. Hen lade huvudet på sned och hånflinade. Sade att åh, då blev lilla du ledsen då eller, va va? Inte humor utan förakt och hån i hens ansikte.
Är du officer klarar du att vara hemma
Åker in till akuten. Jag och min fru vill att jag läggs in. Den första läkaren börjar att, trolla mig. Fiska efter en reaktion. Hen börjar med att du har jobbat som officer va? Ja säger jag. Det kan ju inte alla göra eller? Du måste vara lite extra duktig för att klara det. Jag blev så glad att någon sade något bra, jag hade legat så sjuk i många år. Jag skiner upp och börjar prata om att vara officer. Jag var ganska duktig ja, det har du rätt i osv. Jag var så glad för lite glädje trodde jag. Hen sade att officerare är ju starka så de kan klara sig hemma. Jag blev hemskickad för att två dagar senare komma tillbaka och då blev jag inlagd. När jag sedan läste journalen hade hen skrivit att jag hade tydliga narcissistiska drag. Jag kände mig lurad och förrådd. Kändes som att någon man vill skall hjälpa en lurar en bak ryggen.
Bipolär är en modediagnos
Skulle gå till en ny psykolog. Bara någon träff in så säger jag att jag tror att jag är bipolär. Mina vänner säger det och jag själv känner det. Jag hade då varit enormt sjuk i flera år och varit inlagd tre gånger. Hen säger nej nej, då hade din läkare sett det och du hade gått på lithium. Dessutom tycker jag att bipolär är en modediagnos. Jag sökte en privat specialist, fick direkt diagnosen och lithium mm. Det räddade mitt liv, jag har fått leva åtta år mer pga av det.
Stå på led, ta emot och tacka
Inlagd och en vuxen där, snarare ung vuxen, var mycket snarstucken och man kände att man skulle hålla sig ifrån hen. Hen verkligen osade förakt när hen tittade på oss patienter och talade med oss. Hen fick för sig att alla patienter på hela avdelningen skulle upp och hoppa. Ställa sig på ett led i köket. Sedan skulle vi gå fram till hen en och en, få sin medicin, ta den och tacka. Hen menade på att hen gjorde det för att hen retade sig på alla som bara låg ned. Man kan faktiskt upp och hoppa. Inte bara ligga där hela tiden. Det var ett av de mest förnedrande ögonblicken i mitt liv. Bli tvingad till förnedring inför tjugo personer.
Ersatt mina föräldrar?
Inlagd första gången på psyk för svår depression och totalt sammanbrott. Fick svåra självmordstankar för första gången under just den sjukdomsperioden. På psyk frågar jag en kvinna och en man, som verkar sympatiska om de vill gå en promenad med mig varje dag. Jag var tvungen att ha med någon som kollade mig för de trodde jag var mer suicid än jag var. Men när jag sedan kom ut efter en vecka och kom åter till min psykolog så blev hen helt vansinnig. Hen var av den gamla skolan att allt beror på mamma och pappa. Jag har idag äntligen rätt diagnos, bipolär. Vi hade snackat, vridit och vänt om mina föräldrar i två år. Hen tyckte att jag varit duktig och befriat mig från dem och att jag verkade så glad och frisk. Hen blev kränkt av hela grejen och sade till mig att de två jag gick promenad med var en ersättning för min riktiga mamma och pappa. Att jag var dålig och inte kunde bryta mig loss mentalt. Hen slängde pennan på sitt block och stormade ut. Den sekunden lovade jag mig att aldrig öppna mig mer och sedan sluta.
Varför ringer du mig?
Var precis utbränd. Extremt sjuk. De sade att jag var bland top fem värsta fallen de mött. Jag hade en psykolog som hade problem med dåligt humör ibland. Jag var dessutom då diagnosticerad bipolär. Jag låg på golvet i totalt sammanbrott. Min fru ringer psykologen och frågar vad hon skall göra. Då säger psykologen till min fru att, varför i hela friden ringer du till mig, han är väl inte suicid eller.
Självdestruktiv i 9 år
Hade levt med ätstört och självdestruktivt beteende i 5-6 år, och sen när jag slutligen tog kontakt med min husläkare för det fick jag rådet att ta en paus från gymnasiet, eftersom hen ”bara” trodde det handlade om skoltrötthet och ”vanlig” tonårsförvirring. Tog ytterligare tre år och otaliga husläkare innan nån tog mig på allvar och skicka remiss till KBT. Efter att jag varit självdestruktiv i nio år.
Suicid
Min pappa sökte hjälp av psykiatrin efter påtryckningar från mig i januari 2018. Han skrevs in akut på grund av självmordstankar och fick stanna mellan tisdagen och fredagen. På fredagen skrevs han ut (utan att ha fått träffa en terapeut eller psykolog under hela inläggningstiden) av en at-läkare med ett recept på sömntabletter i handen. Hem fick han åka, sömndepraverad med en kraftig urininfektion (som förhindrade honom att sova även om han hade en burk sömntabletter) och våldsam ångest. Om någon hade bemödat sig att öppna hans journal hade de sett att både min farfar och två av farfars bröder avlidit av suicid, det står nämligen längst upp i journalen. Vidare hade de kunnat läsa att pappa hade fått ect i omgångar och att det faktiskt fungerat rätt bra. All den där psykofarmakan som de promt skulle proppa i honom gav honom bara bieffekter och hade gjort det i över 15 års tid. Jag tror att han blev bara mer nere när han fick ångestpåslag och så torr mun så han knappt kunde prata efter en doshöjning. Nej, hem skulle han. Äta mer verkningslösa mediciner skulle han. Platsbrist fick vi anta. Han orkade kämpa i tio dagar till. Då hade ingen återkoppling gjorts, inga övriga åtgärder. Hem och dö.
Nu har ett år gått, jag har anmält vården han fick i omgångar. Jag får ingen återkoppling hur jag än gör. Nu senast ivo-anmälde jag i september. Antar att de så småningom kommer att höra av sig. Hade varit lättare att hantera sorgen och smärtan efter min pappas bortgång om vi döttrar hade fått prata med någon, fått hjälp att ta reda på vad som hänt och hjälp med att förstå. Men nej, de enda som bemött oss i sorgen var poliserna som kom med dödsbeskedet.
Skötaren älskade överfallslarmen
Under en längre inläggning noterade jag en skötare som alltid var sur och butter. Hen var säkert 23-25 år. Jag såg aldrig att hen pratade med några patienter och inte heller med mig. Hen var mer av en fångvaktare/övervakare. Serverade mat. Öppnade och stängde dörrar.
De gånger hen sken upp var när överfallslarmen sattes igång. Hen sprang iväg med ett glatt och upphetsat ansikte. Hann larmet stängas av innan hen hann lämna avdelningen kom hen tillbaka med tunga steg och om ännu mer sur och frustrerad. Det var inget hen dolde. En gång när hen hindrats (inte fått komma iväg) från det hen verkade tycka vara det roligaste, inom sitt arbete, så satt hen med en dagstidning. Hetsade och hade sig när hen vände blad. Den gången kunde jag inte hålla truten och bad hen ”ta det lugnt med tidningen” och att hens beteende var inte särskilt ”trevligt utan spred oro”.
Senast tillagt
- Läkare förstår inte konsekvenser av tvång
- Fick hjälp av privat psykolog
- Kollega sexuellt ofredade mig
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
