Det var i våras och jag var mycket deprimerad och hade stora problem med min PTSD. Jag blev körd till psykakuten och efter någon timme fick jag träffa en läkare. Jag minns inte så mycket av samtalet men jag vet att jag sa ”det är ju inte så roligt att vara inlagd men jag orkar ju inte leva”. I slutet av samtalet sa läkaren att jag kunde gå hem med en medicinpåse, med läkemedel poängterade att de inte fungerade. Läkaren struntade i det och skickade hem mig när jag bokstavligt sa ”jag vill inte leva” och hälsade mig välkommen åter. Som tur var hade jag andra vårdkontakter som tvingade den läkaren att lägga in mig. Det är läskigt att tänka på att jag med största sannolikhet hade dött den eftermiddagen bara för att den läkaren inte lyssnade på mig.

Hej,
Hjärtat värker när jag läser om det fruktansvärda som hänt så många unga människor.
Jag kan inte jämföra mina upplevelser med hur illa det har varit för så många andra, men det är heller inte meningen att jämföra, utan enbart att berätta.
Jag var knappt 18 år när jag tog en intox för att jag var så deprimerad att jag såg ingen annan utväg. Jag ville nog inte dö, men jag ville så desperat ha hjälp. Jag började äta antidepressiva några veckor efter det, och livet tog ett enormt uppsving. Jag var glad, energisk och motgångar bet liksom inte på mig. Jag sprang ute på kvällarna och även när jag ramlade ner för en trappa och bröt min armbåge så reste jag mig och gick vidare. Min psykolog (som jag gick till privat) började oroa sig, ett sådant enormt uppsving i humöret på en person som precis börjat äta antidepp kunde tyda på bipolär sjukdom och mani. Hen, och min psykiater jag också gick till privat kunde inte jobba ihop då det inte finns något system för det, vilket ledde till att jag blev remitterad till en mottagning för unga vuxna. Jag fick efter många veckor ett brev hem om att jag skulle få träffa en läkare. Jag gick dit. Jag var en väldigt känslig person då, styrd av mitt humör och inte riktigt mig själv alls. Jag träffar denna läkare som är specialist inom psykiatri och valt att arbeta inom vård av unga, och berättar om hur min psykolog misstänker att jag möjligtvis är bipolär då jag blivit mycket risktagande och manisk sedan insättningen av min medicin. Hen kollar på mig och hånler, sedan säger hen ”Du kan inte komma hit och säga att du är bipolär bara för att du tycker att det är trendigt”
Jag reser mig upp och går. Min remiss blev sedan bortglömd och bortprioriterad eftersom att jag var vad som kallas ”icke vårdsökande” och hörde aldrig ett ord från hen igen.
Detta är en sak som jag tänkt på mycket. Det är en liten sak, men som jag tagit upp med flera psykologer/läkare på mottagningen efterråt. Kort och gott jobbar denna person fortfarande kvar på den mottagningen. Jag vet inte om min historia hjälper, eller om den ens är relevant i jämförelse med allt annat. Men nu har jag berättat.

Sökte slutenvård under fem års tid och tillbringade månader varje år på olika slutenvårdsavdelningar utan att jag blev bättre. Efter mitt sista slutenvårdstillfälle som slutade med traumatiserande händelser kommer jag aldrig att be om hjälp igen i psykiatrin. Har nu tillfrisknat med hjälp av privat vård i funktionsmedicinen och insett att varje slutenvårdsvistelse jag haft försämrat mitt tillstånd av PTSD. Min terapiresistenta depression och utmattningen är borta med ändrade livsstilsfaktorer. I psykiatrin fick jag bara mediciner och ibland tvångsvård. Vilket slöseri med skattepengar och min tid.

Jag blev våldtagen när jag var 15. Jag har berättat det för sammanlagt en kurator, en psykolog, två barnmorskor. Jag har skrivit ner det på formulär som barnmorskor senare fått sammanlagt tre gånger. Har aldrig fått ens en följdfråga när jag berättat det.

Efter tre depressioner kopplade till våldtäkten och försök att få hjälp från vården har jag lärt mig att det är bättre att prata med frivilligorganisationer då de är de enda som visat att de bryr sig.

Jag gick på en specialiserad ätstörningsklinik, samtidigt var jag diagnostiserad med depression och hade självskadebeteende. En dag fick min behandlare reda på att jag hade självmordstankar och då blev jag direkt avslutad och skickad med LPT till psykakuten. Jag hade en vecka tidigare berättat att det enda som höll mig motiverad var behandlingen, att bli fri från ätstörningar. Sen dess har jag bollats runt mellan olika ställen, för när man har flera diagnoser vet de inte vem som ska ta ansvaret.

Efter att i år ha mått dåligt och inte vågat söka vård så ringde jag till slut till min vårdcentral och bad om en konsultation. Jag sov 2 timmar per natt, hade ångestattacker dagligen och kunde inte gå utanför dörren.

När jag väl ringt, så ringer läkaren upp två dagar senare för en telefonkonsultation. Det går ut på att hen i fem minuter lyssnar på mina problem. Att jag inte sover, har svårt att äta, tidigare haft bekymmer med mat, har dagliga ångestattacker och inte klarar av att gå utanför dörren.

Efter allt detta frågar hen om jag studerar. Jag svarar att jag för två månader sedan börjat ett mycket krävande program på universitetet.

Hens dom? ”Men ditt liv fungerar ju så varför ska vi hjälpa dig? Du går upp ur sängen och pluggar på universitet. Då har du inga problem”.

Två år senare har jag fått diagnosen djup depression, bulimi nervosa med överhängande suicidalrisk och äter diverse tabletter samt går på psykologsamtal två gånger i veckan, och legat inlagd samtidigt som jag fortfarande läser vid universitetet.

Men hey, mitt liv fungerar ju så varför skulle jag söka hjälp?