Jag minns inte varför jag var så stark motståndare till ect och varför jag undvek det i sju års tid. Men nu var jag så deprimerad att jag kunde gå med på allt. Nu minns jag ingenting av december månad, inte min pappas efterlängtade besök, vi hade inte setts på två år. Jag minns ingeting . Minns inte julen med mina barn. Och måste ofta svara på deras frågor att jag måste fråga deras pappa
16 ECT-behandlingar mot sin vilja
Jag var deprimerad. Igen. Men det var värre än någonsin tidigare. Jag hade jobbat alldeles för mycket, alldeles för länge och lyssnat alldeles för lite på kroppen. Plötsligt tog jag slut.
Jag märkte själv hur jag saknade mimik och kroppspråk. Hur min svarslatens blev allt längre för jag orkade verkligen inte prata. Vad spelade det ens för roll vad jag sa? Varför skulle jag då lägga min sista energi på att hålla ögonen öppna och låta munnen forma ord?
Till sist blev jag inlagd. Igen. Trots att jag undvikit psykiatrin i nästan tio års tid. Såren de åsamkat mig tidigare var så smärtsamma. Men nu fick jag inte längre välja.
De provade ett läkemedel. De provade två. Sen sa de ECT och jag borde kanske blivit livrädd men jag var allt för avstängd. Kände ingenting.
Så jag fick en behandling.
Två.
Tre.
Fyra.
Och jag minns ingenting.
Jag fick behandling på morgonen, besök vid lunch och när min partner kom på kvällen mindes jag varken behandlingen eller lunchbesöket. Och depressionen kvarstod.
Så jag fick fem behandlingar.
Sex.
Sju.
Tio.
Tolv.
Och mitt minne kunde inte längre hålla ihop verkligheten.
Men depressionen kvarstod.
Så jag fick tretton behandlingar.
Fjorton.
Femton.
Sexton.
Och sen vägrade att någonsin sätta min fot där igen.
Jag minns smärtan från mina sönderstuckna, tunna, rullande blodkärl som tre gånger varje vecka skulle perforeras för att få en pvk på plats.
Smärtan i tummen eller fotryggen när nålen efter otaliga stick satt där.
Och så paniken för narkosen.
Den som var en lättnad för så många, som bara var ren skräck för mig.
Att andas i syrgasmasken innan narkosmedlet sprutades in i min kropp gav mig kvävningskänslor.
Och sen föll jag.
Bokstavligen kändes det som att jag föll genom britsen jag låg på. Föll med brinnande kolsyra i kroppen, in i döden.
Tre gånger varje vecka, fem veckor i streck.
Fullskalig panik.
Och så var det minnet.
Det de lovat bara skulle påverkas på kort sikt.
Det som alltid återhämtar sig.
Det gjorde inte det.
Sju år senare bär jag på ett tolv månader svart hål närmast före och efter behandlingen.
Jag hittade kläder i garderoben jag inte mindes var mina.
Gick vilse i min egen stad.
Träffade människor jag kände men inte kände igen.
Läste rapporter jag skrivit jag inte kom ihåg.
Delade två högtidsdagar med älskade anhöriga som jag inte minns annat än genom bilderna som bevisar att jag var där.
Jag vet inte om det var ECT:n som hjälpte mig till sist eller om det var den sista medicinkombinationen man satte in. Det spelar ingen roll. ECT tar jag aldrig emot igen. För min del skadar det mer än det hjälper. Och jag vill aldrig riskera att förlora minnena av de barn jag fått sen förra behandlingen.
Samtidigt arbetar jag nu i psykiatrin.
Ser varje vecka de rent mirakulösa effekter ECT kan ge.
Av närmast bibliska mått börjar människor gå och tala och röra sig och le, efter bara enstaka behandlingar.
När ECT träffar rätt är det en fantastisk behandling.
Men när det slår fel, då kan det bli så brutalt.
Jag önskar att båda delarna får finnas, på riktigt. Både de livräddande effekter behandlingen kan ha för många, och de förödande effekter den kan ha för andra.
Bara så kan vi nå en nyanserad bild och ett balanserat samtal om ECT. Inte genom att dölja något, utan genom att låta alla erfarenheter få finnas.
Läkaren blev arg när jag avböjde ECT
Jag var inlagd för första gången för förlossningsdepression och hade en läkare som direkt ville sätta in ECT. Jag visste inte va det var (och läkaren förklarade ej utan sa ”så här gör vi nu.”) Läkaren bokade in mig för första behandling dagen efter. Jag gick och läste på och bestämde att jag inte ville genomgå behandlingen utan att prova andra saker först.
När jag berättade för min läkare att jag inte ville utan prova andra behandlingsformer först blev hon arg. Hon kränkte mig, skrek i princip, berättade sekretess belagda saker för den personen som va i rummet med mig, och hotade att ringa soc om jag inte genomgick behandlingen (hon visste att jag inte visste att det görs ändå).
Kände mig så dåligt behandlad att jag krävde en ny läkare pch skrev ut mig själv samma dag.
Min berättelse
Min berättelse. Vart börjar man egentligen. Jag började må dåligt när jag var 10 år och självskadande första gången när jag var 11. Det eskalerade snabbt och vid 13-års ålder skar jag upp hela armarna varje kväll. Till slut tog jag mig mod att berätta för mina föräldrar. Jag blev snabbt inskriven på BUP. Äntligen tänkte jag, men det blev inte allt som tänkt. Min psykolog reste sig från sin stol, tog sats mot mig och drog upp mina tröjärmar utan att ens fråga. För hon behövde ju se. Där och då skar jag mig inte så djupt – men mycket. ”Jaha men det här var ju inte så farligt” fick man som respons. Själv satt man där – 13 år gammal. Blottad. Förminskad. Jag manipulerade henne rätt snart efter det och fick henne att tro att jag mådde bra. Och hon gick på det – eller så orkade hon bara inte hjälpa någon som enligt henne inte behövde hjälp. Jag manipulerade mina föräldrar också, som verkligen trodde jag mådde bra igen. Gick och bar på allt i min ensamhet.
Sen sökte jag hjälp igen. Denna gången var det på ungdomsmottagningen. Där fick jag faktiskt ett bra bemötande, men blev snabbt hänvisad till Unga vuxna istället. Kände mig jobbig och hopplös. Men jag gick dit. Jag var 16-17 år nu. Hade nyligen brutit mig ur ett destruktivt förhållande och mådde otroligt dåligt. En sjuksköterska sa till mig med en skämtsam röst ”haha.. ska vi lägga in dig eller”. Efter andra mötet där blev jag remitterad till Vuxenpsykiatrin. Ännu en gång kändes det som att jag var ett hopplöst fall som ingen orkade eller ville hjälpa. Kanske behövde jag bara bita ihop?
På vuxenpsykiatrin fick jag under mitt andra besök träffa en sjuksköterska. Vi pratade om ”min historia” som innehöll självskada, självmordstankar, missbruk av olika slag, en våldtäkt och otroligt mycket ångest. Jag berättade om min problematik med alkohol – att det ofta spårar ur och att jag ofta har minnesluckor efter att ha druckit. Att jag dricker mycket – och ofta. Fortsätter sedan med att berätta om våldtäkten. Får till svar ”ja… så blir det ju lätt om man dricker för mycket”. Sitter där i stolen mittemot henne och blir helt paff. Känner mig liten, onödig och jag fylls av skam. Får till slut fram ”fast alltså jag var faktiskt nykter när det här hände”. Hon svarar inte ens. Kollar på sin datorskärm och antecknar något och går sedan vidare. Jag går där ifrån. Med mer tyngd på axlarna än vad jag hade innan jag kom dit.
Får i alla fall sedan träffa en läkare. En bra sådan. Med stor förståelse. Vi börjar prata om hur jag fungerar och vad jag fått för hjälp tidigare. Vad som har hjälp och vad som inte har hjälpt. Att jag främst behöver hjälp att hantera GAD. Han kollar på mig frågande. ”Det låter inte som att du har GAD”. Jag förstår inte riktigt vad han menar. Jag har fått höra att jag har det sen jag gick på BUP. Vi kom i alla fall fram till att det låter mer som en personlighetsstörning – kanske EIPS/borderline. Jag går hem, läser på om det och jag känner igen mig så mycket. Tänker att nu kanske jag äntligen kan få rätt hjälp. Men min psykolog vägrade utreda mig eller ens prata om det med mig. ”Din läkare har fel. Och vet du, han ska ändå sluta om en månad så hans bedömning spelar faktiskt ingen roll”. Går tillbaka till psykologen några veckor senare. Då är jag mer självmordsbenägen än vad jag någonsin varit. Jag har planerat allt. Vet precis hur det ska gå till. Har skrivit ett självmordsbrev. Men det är en del av mig som ändå vill fortsätta kämpa. Inte lämna min familj på det viset. Skuldkänslor. Så jag bestämmer mig för att berätta för min psykolog om det här så jag kan få hjälpmedel att ta mig igenom det. Vad kan jag göra för att inte gå och ta livet av mig? Får till svar ”vet du vad? Du går nog bara igenom en kris. Och här på vuxenpsykiatrin är det faktiskt så att vi behandlar personer som har mer problem än dig. Du får vända dig till din VC”. Jag brister. Får en panikångestattack. Jag får inte fram ett ord. Jag sitter där och hyperventilerar och allt jag vill är att springa där ifrån, men jag sitter fast i stolen. Lyckas inte ta mig upp. Efter ett tag så lugnar jag ner mig. Bara nickar åt allt han säger och sen går jag där ifrån. I min journal står det att jag och min psykolog tillsammans kom överens om att det skulle passa bättre för mig att söka hjälp på VC…
Jag tog mig faktiskt till min VC. Fick träffa en läkare – som sa åt mig att söka mig tillbaka till vuxenpsykiatrin igen, för jag har problem dom inte behandlar. Sen dess har jag inte tagit någon hjälp. Jag vill – för jag vet att jag behöver det. Men jag vet inte vart jag ska vända mig. Och helt ärligt vågar jag inte heller. Tyvärr är det här inte dom enda berättelserna om dåligt bemötande jag har. Men det har redan blivit en alldeles för lång text. Det här är dom bemötandena som har satt djupast spår i mig.
Öppenvårdsläkaren räddade mitt liv
Jag har haft en svår anorexia under mer än hälften av mitt liv. Sommaren 2015 mådde jag väldigt dåligt och åkte in och ur från sjukhuset antingen via psykiatrin eller direkt från somatikem efter suicidförsök. Varje försök efterföljdes av en bedömning av en psykiatriker, majoriteten av gångerna fick jag åka hem så fort jag var färdigbehandlad somatiska. Precis som jag ville, då kunde jag komma hem och samla ork till nästa suicidförsök. Hoppas att det lilla motivation till behandling som jag hade inte skulle ta över och göra att jag en stund efter intox skulle ringa 112.
Så kom dagen jag bestämt mig att återigen försöka suicidera, denna gången var det en orolig vän som ringde 112 när jag inte svarade. Hamnade på IVA efter ett hjärtstopp och låg i respirator i flera dygn, allt tydde på kraftig hjärnskada och oklarhet om jag ens skulle vakna upp igen. Det gjorde jag med en dubbelsidig pneumoni, efter en lång behandling med iv antibiotika skulle en psykiatriker återigen bedöma mitt mående, hade då haft vak i två veckor. Jag skyllde återigen på ångest och att intoxen bara var ett sätt att lindra den. Läkaren, som jag träffat tidigare säger då ”Vi tror att vi vet att du tar intoxer i suicidsyfte, men vi har ingen möjlighet att behandla både din depression och din anorexia, så säger di att du inte är suicidal så låter jag dig åka hem igen”. Dagen efter detta så körde min läkare i öppenvården mig direkt till en avdelning i sin egen bil och efter att hon skällt ut läkaren som skrev ut mig dagen innan så la hon in mig på lpt. Kan idag se hur hennes agerande räddade mitt liv.
Jag är henne alltid tacksam
Chefen ansåg inte att de brustit trots suicid
Min vän beskrev sin dödslängtan, att hen planerat tillvägagångssätt, vad som hindrat hen tidigare, att situationen var ohållbar.. bedömningen gjordes av en osäker kurator som kollade på mig som anhörig för stöd. Fick till sig att de skulle jobba med hälsoångesten trots jag beskrev flera bakomliggande faktorer till hens dödslängtan och att situationen var ohållbar. Hen sov inte, åt inte, hade hög ångest, medicinera inte, hen försökte följa råden av sjukvården att fånga solen och motionera vilket inte var hjälpsamt i hens tillstånd. Uppfattade hen som nästan psykotisk. Vi ringde mobila teamet flertalet gånger om och om igen, de kom ALDRIG UT, utan sa till oss de hade en plan med min vän. Vad den var fram kom aldrig och om så var fallet följde hen den inte. Tror ingen mer suicidbedömning gjordes än den jag fick till. Hen tog två veckor senare sitt liv. I samtal med chef har jag fått till mig att de inte anser de brustit i sitt ansvar, kring sin bedömning eller hanterande av min vän.
Ingen hjälp utan att involvera föräldrar
Trodde att det svåra skulle vara att be om hjälp. Att när jag väl tog det enorma klivet att erkänna att jag mår dåligt, skulle det sedan gå uppåt och jag skulle få den hjälp jag behövde. Inte visste jag då att våran psykiatri är lika med bajs.
Har mått dåligt hela mitt liv. Bad mamma om hjälp när jag var 15. Ville egentligen inte prata med henne men sa att det var viktigt och bad henne boka en tid åt mig. Tydligen ringde hon bup som hänvisade till umo, dit jag fick en tid två månader senare. Gick dit några veckor, men pratade bara med en kurator som inte kunde göra något.
Hon bad mig kontakta bup, som sedan sa över telefon att mina problem inte var tillräckligt allvarliga- gå till första linjen. (Bara för att jag inte ville tala om att jag hade ett självskadebeteende pga då skulle ju mina föräldrar få redan på det!!) ”Första linjen” var inte till hjälp, min psykolog var värdelös och ställde in flera månader i rad. Började även någon online kbt som bestod bara av att jag skulle läsa massa texter om mindfullness.. fick ingen hjälp så jag hoppade av.
Ringde massa andra ställen som inte tog emot mig. Försökte komma i kontakt med en läkare / psykiatriker för eventuell medicin, för jag ville inte leva och var enormt deprimerad med sjukt stor ångest. Kunde inte heller sova. Läkarna kunde inte göra något. Skrev remisser till varandra utan att jag fick någon hjälp. Träffade en ny psykolog som ställde otroligt konstiga frågor. Fick leta vidare.
Började hos en privat psykolog som hjälpte mig kartlägga mina problem och faktiskt stöttade mig. Både hon och min skolläkare har skrivit en remisser till läkare för jag behöver extra hjälp att komma ur min depression, men hon hänvisar sedan till någon annan. Nästan tre år har gått och känner fortfarande inte att jag har fått hjälp överhuvudtaget. Bara för att jag inte vill involvera mina föräldrar.
Detta är bara en BRÅKDEL av de strulet jag upplevt inom psykiatrin och hela tjotafräset. Allt är helt knas
Snart är jag 18 iaf
Åkte till Danmark för att få hjälp
Jag började misstänka att jag har adhd för några år sedan, när jag var 23-24. Jag hade för första gången sökt psykologhjälp för min depression och ångest, som jag gått och burit på sen mellanstadiet. När jag tog upp med psykologen att jag skulle vilja göra en utredning för adhd sa han att jag absolut inte kunde ha det, jag kunde sitta på min stol under besöket, hade gått ut gymnasiet med bra betyg och pluggade på universitetet. Alla mina symptom kunde förklaras av depression och ångest. Jag försökte förklara att jag trodde att det var tvärt om, att min psykiska ohälsa berodde på adhd. Men han vägrade att lyssna. Trots jättehöga poäng på skattningsskalor och en textbook-upplevelse av att växa upp som ”duktig flicka” som kraschar när det inte finns externt stöd längre. Det har jag insett i efterhand.
Det har tagit mig ÅR att hitta någon som lyssnade på mig. Psykologer som säger ”du behöver inte medicin, du behöver bara träna mer”, ”nej, du kan inte ha adhd, du är ju inte hyperaktiv”, och när jag äntligen fick en remiss skickad till specialistpsykiatrin i januari 2021 avvisades den med motiveringen att jag har ett jobb och ett hem, så då har jag inget hjälpbehov och får inte ens stå i kö till utredning. Trots utbrändheter oavslutade studier, ångest, depression, ätstörning, och att jag inte kunde vara tydligare med att jag behöver hjälp. I min region krävs det remiss från specialistpsykiatrin för att man ska kunna söka privat utan att behöva betala hela utredningen själv, vilket kan kosta 30 000 kr, men de ville inte ens ge mig den möjligheten.
Efter att min remiss avvisats fick jag via en fb-grupp kontakt med en klinik i Köpenhamn som utreder svenskar som inte får hjälp av vården hemma, och jag åkte dit för att göra utredningen i våras. Jag har aldrig känt mig så sedd och bekräftad. När jag åkte hem visste jag tre saker: att mitt iq är klart över genomsnittet, att jag har adhd, och att jag är autistisk. Psykologen som utredde mig kunde inte förstå hur man kunde prata med mig så mycket som mina tidigare psykologer gjort och inte se det.
Det är både en sorg och en lättnad att äntligen ha fått svar. Men det är så mycket att bearbeta och jag önskar att jag förstått mina svårigheter tidigare, för då hade jag kanske inte behövt må så dåligt innan jag fått hjälp. Psykiatrin tar bara emot de som mår allra sämst, som exempel vill habiliteringen inte ta emot mig trots att jag nu har en autismdiagnos, och jag förstår att man måste prioritera, men det finns också en vinst i att arbeta förebyggande för att förhindra att fler kraschar totalt och får en onödigt lång väg tillbaka.
Bättre vård för adopterade
Jag är adopterad och sökte psykisk hjälp mellan 2007 och 2017. Jag mötte tre psykiatriker och fem olika psykoterapeuter och psykologer genom den offentliga vården, varav två som jag betalade privat för. Ingen av dem adresserade de upprepade, permanenta separationerna från olika omsorgspersoner som jag utsattes för under mitt första år i livet. Det tycker jag är direkt undermåligt.
Det har genom studier länge varit ett välkänt faktum att adopterade har sämre psykisk hälsa än befolkningen i allmänhet. Ändå har det inte funnits något stöd att få. Inte ens någon stödgrupp. Den intresseorganisation startad av adoptivföräldrar, Adoptionscentrum, som ansvarar för de flesta adoptioner i Sverige har inte ens kunnat tipsa om något stöd. Som vuxen adopterad har du inte haft någonstans att vända dig för kompetent hjälp.
Idag har adopterade därför kämpat sig till rätt till kostnadsfri terapi. Tyvärr upphandlades den billigaste formen, KBT på distans, trots att adopterades egen organisation avrådde från just KBT som terapiform i sitt remissvar.
”Pratterapi” som KBT fungerar för många, men sällan för adopterade och andra traumatiserade, eftersom det (kortfattat) är andra delar av hjärnan och nervsystemet som aktiveras av trauma. Men i Sverige erbjuder den offentliga vården inga andra alternativ än KBT och möjligtvis psykodynamisk terapi. Att betala privat för traumainriktad terapi är för många adopterade inte ekonomiskt möjligt, då man på grund av traumat har svårt att få ihop livet.
Vårdcentralens psykiatriker rekommenderade mig att betala privat för schematerapi, som beskrevs som en vidareutveckling av KBT ”för de som KBT inte fungerar för” (och som den offentliga vården inte hjälper). Schematerapeuten skrattade mig rakt i ansiktet när jag föreslog att vi skulle prata om min adoption. ”Adoption är inget trauma!” fastslog hon. Inte konstigt med tanke på att adoption inte tas upp alls på psykologiutbildningar i Sverige. De traumamottagningar som finns fokuserar på de som varit med om krig eller sexuella övergrepp.
När jag för första gången sökte hjälp hade jag några månader tidigare blivit lämnad av min långvariga partner, blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp och genomgått en abort. Jag var för avstängd för att själv göra kopplingen mellan dessa händelser och min nedstämdhet. Jag tog inte upp det självmant, och det gjordes ingen screening, så vi talade inte om detta i den terapi jag erbjöds.
Jag förstår inte varför vården i Sverige, till skillnad från i USA där jag nu bor, inte screenar för traumatiska livshändelser och livssituationer. Särskilt som det är välkänt att traumaoffer tar på sig skulden och ofta inte förstår att de varit med om någonting traumatiskt.
När jag senare blev kliniskt deprimerad av obehandlad celiaki fick jag efter diagnosen ingen psykisk hjälp. Jag fick heller ingen förklaring till varför ett av huvudsymptomen för celiaki är just depression. Däremot fick jag veta att det kan ta upp till två år för tarmen att läka om man lägger om kosten. Två år är en lång tid att känna sig så sänkt som jag var, utan någon hjälp.
Efter att på egen hand ha läst mig till att serotonin bildas i tarmen (som omvandlas till melatonin) förstod jag bättre varför jag mådde sämre än någonsin och dessutom för första gången i livet hade svårt att sova. Jag tjatade till mig SSRI av min husläkare. Efter att ha läst in mig ytterligare slutade jag medicinera på egen hand då jag kände mig mer balanserad. Längden på behandlingen var ingenting jag och min läkare diskuterade. Inte heller utsättningssymptom.
Ett problem jag haft i mötet med vården är att jag som adopterad alltid strävat efter att anpassa mig (en omedveten överlevnadsstrategi för att inte riskera att bli övergiven på nytt). Jag är väldigt duktig på att verka glad och resonabel. Det är förvånande att personer jag mött i vården, med både utbildning och erfarenhet, inte kunnat genomskåda detta. ”Är du säker på att du är deprimerad?”, sa en psykiatriker.
Jag har haft stora problem med både fokus och affektreglering, liksom många adopterade. Hamnat efter med vuxenblivandet, att skaffa mig försörjning och familj, som många adopterade. Att oproportionerligt många adopterade får psykiatriska diagnoser som ADD, ADHD, bipolaritet och faktiskt även könsdysfori (blir HBTQ-personer) ser jag som ytterligare ett tecken på att vården saknar helhetsperspektiv. Det är inte beteendet som är grundproblemet. Det är traumat bakom. Man måste sluta behandla symptomen!
Nekas utredning trots långvariga problem
När jag var 19 så hade jag rätt så täta kontakter med psykiatrin pga av min tourettes, ocd och ångestproblematik med självskadebeteende. Hade kontakt med en psykolog som jag först tyckte var bra, om än lite för empatisk mot mig men ändå ok. Jag bad om en utredning då jag hade känslan att någonting inte kändes helt rätt inombords och trots att han visste om min historik med självdestruktivt beteende sedan jag var 6 så tycker han att det är onödigt. Får ett samtal några dagar senare där han säger ”Alla människor är ledsna ibland, vissa är ledsna lite oftare och vissa är glada lite oftare, du vet sådär som det kan vara, det är helt okej att vara ledsen ofta” jag var inte ledsen, jag hade ångestattacker dagligen, var deprimerad och hade ett aktivt självdestruktivt beteende just då som han visste om och ändå väljer att ringa för att tala om att jag bara är en ”lite ledsen person”? Tappade tron lite där..
Senast tillagt
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
