Opsynliga – berättelser från psykiatrin

EIPS?

Jag fick diagnosen runt 18 års ålder, utan min vetskap eller dialog med läkare, efter en kaotisk tid inom både öppen- och slutenvården på grund av anorexi som dåvarande vårdenhet inte klarade av att hantera, tillsammans med utvecklade självskadebeteenden. Då fick jag en mörk erfarenhet av slutenvården, med tvångsvård, bältningar, tvångsmedicinering vid hög ångest med mera. Jag fick då höra av flera läkare ”vi vet inte vad vi ska göra med dig”.

Min väldigt negativa erfarenhet av slutenvården gjorde att jag i ett senare skede hade enormt svårt att söka hjälp igen, av rädsla för vad jag skulle mötas av. Efter ett suicidförsök valde jag dock att vara mer öppen om vad som förorsakat mitt beteende, i hopp om att få rätt behandling och hjälp. Jag bad om en samtalskontakt och sjukskrivning på grund av utmattningssymtom och livskriser som avlöst varandra under kort period. Men när en av läkarna sen såg min tidigare diagnosticering var det kört. Min erfarenhet viftades bort, och en läkare förklarade att jag ”var bara ute efter att få skada mig själv och lägga skulden på vården”. Därför skulle jag hållas kvar på LPT, och medicineras, oklart gällande bestämd tid, samtalskontakt skulle inte hjälpa mig. Om jag vägrade medicin skulle hen se till att den gavs med tvång, samt att LPT kunde förlängas.

Jag fick dock ingen medicin. Men hölls kvar i slutenvården i 3 veckor, i ren väntan på byte av läkare. Jag fick även höra av en skötare att ”jag borde skrivas in på hem, för sådana som jag kunde inte släppas fria då jag inte var kapabel till ett sådant fritt liv”. Idag, en utredning senare stämmer inte den diagnosen. Jag går på universitet, bor själv, utan medicin, och klarar mig bra.

Läs mer om: #Ätstörningar • #Bältesläggning • #Bemötande • #Diagnostisering • #EIPS • #Slutenvård • #Tvångsvård • #Utmattningssyndrom • #Vårdkvalitet • #Vuxenpsykiatri Publicerad 26/1-2022

”Jag vet hur sådana där fungerar”

När jag var runt nitton och var på psykakuten träffade jag en läkare som tydligt bemötte mig som att jag var en stereotypisk ”borderlinepatient”. Jag hade självskadebeteende och han tog mig inte på allvar utan menade att jag överdrev och inte alls behövde bli inlagd trots att jag var suicidal. När min pappa sedan fick prata med honom i enrum sa han till min pappa ”jag vet hur sådana där fungerar.” Jag blev diagnosticerad med EIPS några år senare, men han antog det utan att någon utredning hade gjorts och bemötte mig verkligen som en stereotyp genom att förminska mig och signalera att jag bara var ute efter uppmärksamhet.

Läs mer om: #Bemötande • #EIPS • #Psykakuten • #Suicid Publicerad 26/1-2022

Diagnos utan utredning

Det står EIPS i min journal, trots att jag inte gjort utredning och min psykolog inte tycker det stämmer in. Detta medför såklart felbedömningar och förändrat bemötande. Jag får frågor som utgår från den stereotypa EIPS-personen, vilket i säg är fel, men också för att jag inte kan svara på merparten av dem. Jag har komplex PTSD och det finns nästan inga ja/nej svar. Så läkarna bedömer inte det jag faktiskt säger, utan vad de tolkar utifrån sin förutbestämda uppfattning av mig, utan att ens ha läst i min journal. Det är som att de säger åt mig vad jag ska tänka och känna, så det passar in i deras box. Resultatet blir att jag återigen står utan adekvat hjälp och tvingas till åter-traumatisering, gång på gång. Lösningen är egentligen enkel; lyssna.

Läs mer om: #Bemötande • #EIPS • #Öppenvård • #PTSD • #Vårdkvalitet Publicerad 12/10-2021

Det enda jag fått från min mottagning är mediciner och 5 olika läkare

Jag har borderline. En psykiatrisk diagnos som för lidande ofta slutar med självmordsförsök. Sedan mina två utvärderingsmöten som jag ska få DBT (vilket är den enda vården för personer med borderline) så har jag väntat 1 år och 3 månader. Under denna tid har ingen annan mottagning velat/kunnat ta emot mig då jag är ”under pågående vård”. Det enda jag fått från min mottagning än så länge är mediciner och 5 olika läkare.

Läs mer om: #EIPS • #Mediciner • #MellanStolarna • #Öppenvård • #Suicid • #Vårdkö Publicerad 14/6-2021

Att bli tagen på allvar

Jag har varit inlagd på LPT ett antal gånger. Sällan har jag varit inlagd enligt HSL då mina behandlare har menat att de inte lägger in folk med diagnosen borderline. Jag berättade om mina självmordstankar och maktlösheten jag känner inför dem, och till svar får jag att jag knappast ser suicidal ut och att det faktiskt är mitt val. MITT VAL. Jag säger alltså att jag inte kan styra över mina tankar och mitt agerande och jag har konstant röster som säger åt mig att ta livet av mig. ”Men du måste faktiskt våga leva,” får jag som svar. Så jag går därifrån, känner mig inte alls validerad och har tappat hoppet om allt för inte ens mina behandlare tror att de kan hjälpa mig. Så vart ska en suicidal person vända sig som inte orkar ta upp fajten längre mot alla behandlare/läkare/skötare?

Man ska inte behöva göra ett suicidförsök för att bli tagen på allvar, och om ens då. Att vart man än är så slösar man på folks tid där. Tydligen bedömer också läkarna allvarlighetsgraden i ens suicidförsök, så mina försök räknas knappt ens. Jag säger inte att psykiatrin gör fel och är inkompetenta (fast ibland har man faktiskt oturen att stöta på dessa personer också), men jag önskar att alla som jobbar inom psykiatrin och bemöter alla oss personer som mår så dåligt, att personalen ska bli bättre på att validera en. Att man inte ska behöva känna sig som en utomjording eller känna sig totalt missförstådd när man försöker förklara hur dåligt man mår, vilket bara förvärrar ens situation. Ofta är psykakuten ens sista utväg, och då ska man inte behöva höra att man slösar bort deras tid, att man blir hemskickad med orden att ”du har ju ändå en öppenvårdskontakt”. På grund av det bemötandet tidigare gånger så har jag gett upp om psykakuten och får sån stark ångest bara av att tänka på om jag skulle hamna där.

Sen undrar de varför jag aldrig ber om hjälp. Kanske hade det varit lättare för mig att göra det om bemötandet vore bättre. Men en person som redan befinner sig på botten orkar inte fajtas för att göra sig förstådd och fatjas för sin rätt om att få vård, och speciellt inte när man redan känner att man inte förtjänar deras hjälp.

Läs mer om: #Bemötande • #EIPS • #Psykakuten • #Suicid Publicerad 12/5-2019

Psykiatriakuten

På psykiatriakuten ligger det ibland patienter på golvet och har panikångest och/eller gråter. Och personalen ber dem att skärpa sig. Jag vet det för att jag sett det. Och för att vid två tillfällen var det jag.

Första gången hade min behandlare från öppenvården tagit med mig dit. Jag har svåra problem med dissociation efter trauma och tappar ibland kontakten med mig själv, eller med min kropp. Ibland tappar jag förmågan att röra min kropp, ibland delar av den och ibland hela. När det är som värst kan jag inte ens hålla uppe mitt huvud. Jag hade när det här hände dessutom svåra självmordstankar, så under dissociativa episoder där jag tappat kontakten med mig själv kunde jag gå rakt ut i trafikerade vägar utan att se mig för. Jag var på besök i öppenvården och min behandlare blev orolig för hur jag skulle ta mig hem själv. Hen hade svårt att få kontakt med mig. Hen kallade dit min läkare för bedömning. De övertalade mig att jag behövde vara inlagd, men eftersom klockan blivit så mycket fick vi åka till psykiatriakuten. Min behandlare åkte hem, och jag behövde inte vänta särskilt länge innan jag fick träffa läkare. Hens bedömning blev också att jag behövde läggas in. Sen händer någonting konstigt. Överläkaren bedömer att jag behöver läggas in, men att det inte finns tillräckligt med platser. Jag får åka hem. ”Du får söka igen imorgon”. Jag får panik. När sköterkan som släpper ut mig öppnar dörren och ger mig mina saker frågar jag hen hur jag ska överleva tills imorgon. ”Du gör som du brukar göra”. Jag frågar hur jag ska ta mig hem själv, jag är rädd att jag ska dissociera så där kraftigt igen. Hen svarar ordagrant, ”det är inte mitt problem”. Jag är där ensam. Jag är så rädd att jag får panikångest, sjunker ned på golvet och storgråter, precis utanför dörren till psykiatriakuten. Jag vill resa mig, gå tillbaka in och be om en ny läkarbedömning. Någonting måste ha blivit fel. Men jag kan inte resa mig, jag lyckas inte röra mina ben. När jag till slut tittar upp står två väktare bredvid mig. ”Du måste följa med dem ut, NU”. Hulkgråtandes försöker jag förklara att det här händer mig ofta , att det heter dissociation, att jag inte kan röra mina ben. Sköterkan tror mig inte. Hen ber väktarna sätta mig i en rullstol, och rulla mig till busshållplatsen. På vägen frågar väktaren mig vad som hänt, och hur jag ska kunna ta mig hem själv när jag inte kan röra mina ben. Jag förklarar för hen. Hen ber mig att inte berätta för någon att det här är hens idé, för hens jobb nu är egentligen att sätta mig på marken vid busshållplatsen och lämna mig där. Men hen klarar inte av att göra det, hen är för orolig, det är sent och jag är ensam, och hen ringer 112. När jag senare pratar med personalen om den här händelsen tar de undan mig, som om de inte vill att någon av deras kollegor ska se, ger mig namnet på personalen som beslutat att jag ska rullas ut i rullstol och lämnas ensam och orörlig på marken, och berättar för mig hur jag ska gå tillväga för att anmäla till enhetschefen. Jag mår så dåligt att jag inte vet hur jag ska överleva, hur ska jag orka göra en anmälan?

Andra gången är värre. Jag har precis träffat läkare och är på väg därifrån, och jag minns att jag springer in på toaletten för att det känns som att jag måste kräkas. Jag låser in mig på toaletten, blir yr och tung i huvudet och blir sittandes på golvet. Jag tappar kontakten med mig själv och sitter orörlig, stirrandes framför mig. INGEN människa hade, om de kunde välja, valt att sitta på toalettgolvet på psykiatriakuten och stirra. Hade jag kunnat, hade jag såklart inte gjort så. Jag är helt borta, jag kan inte tänka klart, jag kan inte röra mig, jag kan inte prata. Jag minns att personalen låser upp dörren och ber mig komma ut. Efter ett tag kommer hen tillbaka. Hen säger argt ”du kan väl åtminstone titta på mig när jag pratar med dig”, ”du kan väl åtminstone svara när jag pratar med dig”. Jag minns att vill skrika åt hen att sluta behandla mig som om jag är en frisk person som bara beter mig konstigt. Jag mår fruktansvärt, och jag gör så gott jag kan. Men jag har tappat förmågan att prata. Hen går därifrån. Mitt huvud blir tyngre och tyngre, och jag gör allt jag kan för att hålla uppe det, jag pressar upp det med mina händer för jag VILL inte hamna liggandes på golvet. Till slut tappar jag synen. Men jag är fortfarande vid medvetande. Till slut lyckas jag börja prata. Jag hör att det är någon i närheten, och jag undrar varför ingen svarar mig, för jag antar att det är personal. Sen känner jag hur någon klättrar över mig. Och sen hör jag hur någon sätter sig och kissar på toaletten jag sitter bredvid. Jag får panik, jag ser inte om det är en man eller kvinna, jag kan fortfarande varken röra mig eller se någonting men nu skriker jag, men ingen personal är i närheten. Sen minns jag inte så mycket mer än att de sätter mig i en rullstol, men eftersom jag har PTSD och inte klarar av när någon rör mig, och befinner mig i något slags paniktillstånd där jag inte riktigt har kontakt med mig själv så skriker jag, för jag ser ingenting och främmande människor rör vid mig utan att prata med mig. Läkaren kommer dit för att prata med mig, jag är så fruktansvärt ledsen och jag är rädd och känner mig misstrodd, och hen försöker lugna mig. När jag lugnat ned mig och läkaren gått, hjälper de mig upp i en rullstol. De ger mig en lugnande tablett. Jag kan se, och prata igen. Men mitt huvud är fortfarande svårt att hålla uppe, jag är yr och illamående och jag ber dem hjälpa mig för jag har svårt att röra mig och eftersom jag har svårt att hålla mig upprätt känns det som att jag ska ramla. Jag kämpar emot, och flera gånger säger jag till personalen som sitter med mig att jag måste få hjälp att lägga mig någonstans för jag orkar inte hålla uppe mitt huvud mer. Till sist faller jag till golvet och hen säger högt ”men då får du väl ligga där”. Jag ber hen hjälpa mig upp men hen säger att det är jag själv som valt att ligga där. Jag gråter högt, kan inte röra mig, och jag är rädd och ropar åt personalen. ”Snälla låt mig inte ligga här, snälla hjälp mig”. De lämnar mig där och jag ligger ensam och gråtande på golvet tills den lugnande tabletten börjar hjälpa, och jag kan resa mig upp och sätta mig på en stol. Jag har snor i hela håret, i hela mitt ansikte och på båda mina händer, men jag vågar inte resa mig för att hämta papper. Tänk om jag hamnar på golvet igen. När en personal går förbi ber jag hen hjälpa mig. Hen tittar på mig men svarar inte. Jag ber igen, och hen går därifrån. Istället hjälper en annan patient mig.

Jag är fortfarande i behov av psykiatrisk vård. Jag har varit patient inom psykiatrin i drygt ett år. Jag har hunnit få diagnoserna PTSD, borderline och depression, men jag har fortfarande inte fått någon långsiktig behandling, eller ens någon behandlingsplan. Ibland när jag dissocierar kraftigt, tappar kontakten med mig själv, har intensiva självmordstankar och impulser och behöver vara inlagd, eller bara inte vet hur jag ska göra för att stå ut, måste jag söka akut. Men jag vill aldrig sätta min fot på psykiatriakuten igen.

Läs mer om: #Ångest • #Bemötande • #Depression • #Diskriminering • #Dissociation • #EIPS • #Lagligt? • #Maktmissbruk • #Mediciner • #MellanStolarna • #Öppenvård • #Psykakuten • #PTSD • #Suicid • #Vårdkvalitet Publicerad 17/3-2019

Slutenvårdsavdelning

Jag var inlagd på en psykiatrisk avdelning. Det var en av de mest stressfyllda veckorna i mitt liv. Jag hade under behandling mot dissociation, borderline och PTSD fått tillbaka minnen av ett trauma, var svårt chockad och hade intensiva självmordstankar. Jag berättade för läkaren på avdelningen att de inte fick låsa in mig där, att jag var tvungen att få gå på promenader och få aktivera mig normalt. Jag var där frivilligt. Överläkaren satte mig på en vårdgrad som innebar att jag endast fick lämna avdelningen för att gå på promenader tillsammans med personal. Varje dag bad jag om att få gå ut. De hade inte tid. Till slut fick min läkare från öppenvården komma dit och hjälpa mig bli utskriven. Jag var inlåst där i en vecka, fick inte veta vem min kontaktperson var eller hur länge jag skulle vara där. Personalen hade inte tid att svara på mina frågor.

Första morgonen när jag vaknade låg en patient på sitt rum och skrek på hjälp. I andra änden av avdelningen skriker en annan patient. Jag och de andra patienterna som var ute på avdelningen sprang i panik runt och försökte hitta personalen. De var helt försvunna.

En av de andra patienterna åt inte. Under fem dagar var hen i sitt rum, och var inte närvarande vid några måltider. Vi blev oroliga och försökte göra personalen uppmärksamma. De sa åt oss att inte oroa oss, hen hade visst ätit sa de. När hen gick ut för att röka såg vi blod från skärsår på hens ben. Vi försökte prata med hen, och hen pratade inte om någonting annat än självmord. Vi meddelade personalen och väntade på att de skulle göra någonting, men ingenting hände. Så vi, de andra patienterna, bestämde oss för att ingripa. Vi såg till så att hen aldrig var ensam, att det alltid var någon i hens rum eller att hen var i någon av våra. Senare berättade hen för mig att hen var där pga självmordsförsök, hon var tvpngsvårdad. Hen berättade att innan vi ingrep, hade hen hunnit vira loss en rem från en säng som stod i hens rum, och hade förberett för att kunna ta livet av sig inne på avdelningen. Vi avbröt hens självmordsförsök, ett självmordsförsök som personalen inte ens kände till. Hen berättade att personalen varit inne i hens rum och skällt ut hen eftersom vi sagt att hen inte ätit. ”Du oroar de andra patienterna”. Efter några dagar fick vi hen att äta. Hen var trött på att personalen skällde på hen för att hen inte åt, och ville visa att hen försökte. Hen var ätstörd, så hen hyperventilerade, skakade, och tårarna rann när hen försökte äta. Vi hämtade personal, som satt bredvid hen och försökte hjälpa. De sa att hen kunde få försöka äta i lugn och ro, ifred på sitt rum. Men dagsköterskan som gick förbi och såg avbröt dem, och jag har aldrig sett en människa prata med en annan människa på ett så respektlöst, empatilöst och kränkande sätt innan. Hen stod över patienten, som hade pågående panikångestattack, och sa med sträng, hög röst att ”nu går du inte från bordet förrän du ätit upp hela portionen”. Vi patienter som såg fick högljutt säga ifrån, ingen från personalen gjorde någonting.

En manlig patient blev kär i en kvinnlig patient. Hon var inte intresserad. Han försökte smeka hennes kropp och kysste hennes nacke. Hon försökte säga ifrån. När jag försökte hjälpa henne blev han aggressiv, och de andra patienterna fick hjälpa oss. Vi bad om personalens hjälp, de sa att de inte ville lägga sig i ”konflikten”. Han blev hotfull och skrek, personalen såg detta men ingrep inte. Vi gömde oss inne på hennes rum, han vägrade lämna oss ifred. Vi fick låsa dörren. Personalen bytte från dag- till kvällspersonal, de som gick på sitt pass blev aldrig informerade om händelsen utan undrade varför vi hade låst in oss.

En patient som varit där längre än mig berättade att hen veckorna innan jag kom dit bevittnat hemska saker. En patient hade spräckt sitt skallben mot en vägg. En annan tog livet av sig under en kort promenad. Jag frågade läkaren, som bekräftade. Det var därför jag inte fått gå promenader, de var rädda att det skulle hända igen. Det är ett så konstigt sätt att försöka hålla suicidala, svårt sjuka människor vid liv. Att låsa in dem, knappt prata med dem och inte låta dem aktivera sig med någonting annat än att och fundera på självmord. Jag var så rädd. Vi patienter fick hjälpa och stötta varandra.

En dag ringde en patient från en annan avdelning till en patient på avdelningen. Hen hade under en promenad de tog tillsammans varit på apoteket på sjukhuset, och hämtat ut allt hen kunde. Fick med sig tabletterna in på avdelningen och svalde dem där. Hen ringde nu sin bästa vän för att säga hejdå. Vi ringde personalen på hens avdelning för hjälp, de tackade för informationen. Men under hela tiden hade patienten på högtalartelefon på, så hens vän på vår avdelning, och vi som försökte hjälpa och trösta hen, hörde hur personalen kom in i hens rum och gav hen en utskällning. ”Varför ringer du till andra för att oroa dem?” ”Varför ljuger du för att få uppmärksamhet?” ”Enda sedan du kom till avdelningen har du bara varit ett problem”. Ingen ingrep och vi hörde hur hens tal blev mer och mer sluddrigt. Hens vän fick panik. Vi fick ringa 112. Hen vaknad upp på medicinsk akutvårdsavdelning, och de skickade hen tillbaka till avdelningen.

Sista dagen pratade en sköterka med mig innan jag skulle bli utskriven. Hen undrade hur jag mådde, och jag svarade att jag inte bryr mig om varken min ångest eller depression längre, jag står inte ut med det som hänt. Hen hade läst i min journal så hon visste vad jag menade. Mitt trauma, anledningen till att jag var där. Det var för stort, för svårt, jag kunde inte ta in det. Hen frågade någonting som jag tyckte lät märkligt, så jag bad hen förtydliga. Hen frågade om jag var säker på att det verkligen hade hänt. Jag sprang därifrån i panikångest. Hen brydde sig inte ens om att följa efter, eller se hur det var med mig.

Läs mer om: #Ätstörningar • #Bemötande • #Dissociation • #EIPS • #Mediciner • #PTSD • #Självskadebeteende • #Slutenvård • #Suicid • #Vuxenpsykiatri Publicerad 9/2-2019

Fel diagnos i sjukintyg

Har varit sjukskriven länge till och från. I ungefär varannat sjukintyg ändras mina diagnoser. Jag får EIPS, en diagnos som aldrig ställts på mig. Jag har gått in i journalen med vårdpersonal och ändrat detta två gånger, men det kommer igen på senaste sjukintygen.

Läs mer om: #EIPS Publicerad 5/2-2019

Skrivas ut eftersom ”hen inte vill leva”

××××××Journalanteckning×××××××
”Sammanfattningsvis bedömer vt [avdelningens överläkare] att patienten är färdigbehandlad, varken ECT eller antidepressiva kan bidra till att hindra pat från upprepade suicidförsök då hen har bestämt sig för att hen inte vill leva.”
××××××××××××××××××××××××××××
Detta var överläkarens beslut efter att kommunen inte beviljat behandlingshemsvistelse. Psykiatrin hade erbjudit sig betala hälften av kostnaderna. Kommunen sa nej, då jag inte hade något missbruk utan ”bara” psykisk sjukdom. Hur kan man som överläkare ta ett beslut att jag var färdigbehandlad, då jag hade kvarstående självmordsrisk och som byggde på psykotiska symtom? Färdigbehandlad = utskrivning från avdelningen.

Bakgrund och nutid: Sedan 2007 (till journalanteckningen 2010) hade jag varit inlagd mer tid än jag var hemma. Mycket svåra depressioner med psykotiska symtom med flera självmordsförsök. Jag har varit i ”grönsaks tillstånd” majoriteten av inläggningarnas början. Kraftig ångest, med dissociationer, depersonalisering och derealisering och då också psykotiska hallucinationer och vanföreställningar där självmord var den enda lösningen som jag hade. En tidig psykologutredning visade inte på någon personlighetsstörning, ändå fick jag efteråt 3 olika sådana diagnoser vid 3 olika slutenvårdstillfällen. Med sådana diagnoser i journalen blev jag aldrig bra bemött när jag var inlagd. Det var också bara slutenvården som hävdade dessa diagnoser.

Sedan 2016 har jag diagnosen Schizoaffektiv sjukdom. Jag har haft fler långa slutenvårdstillfällen efteråt, men nu har jag bättre medicinering och hjälp av öppenvården. Rätt diagnos = rätt och bättre hjälp! Öppenvården har alltid trott på mig och varit en grundtrygghet. Jag har haft samma sjuksköterska, samtalskontakt och psykiater i nu 13 år! Men inom mig finns en rädsla och ångest att behöva bli inlagd igen, med risk för nya trauman

Läs mer om: #Bemötande • #Dissociation • #ECT • #EIPS • #GodaExempel • #Journalföring • #Lagligt? • #Maktmissbruk • #Mediciner • #Öppenvård • #Psykossjukdomar • #PTSD • #Slutenvård • #Suicid • #Vårdkvalitet • #Vuxenpsykiatri Publicerad 5/2-2019

Läkaren lät bli att ge kramplösande

Det har skett många kränkningar men de som nog påverkat mig mest är att inte bli trodd.
Jag led av c-ptsd och hade svåra dissociativa störningar. Genom åren har såväl läkare och överläkare anklagat, journalfört och bemött mig genom att påstå jag låtsas för att få uppmärksamhet, trots att dissociation är en vanligt förekommande störning hos pat med c-ptsd. Jag har haft så svåra störningar som lett till kramper och andningsuppehåll. Vid en inläggning lät läkaren bli att ge mig kramplösande medicin för att ”se när krampen upphör av sig själv”. Hen hade gått hem för dagen. När jag på kvällen krampade ringde sjuksköterskan ner till psyk akut för att det fanns ingen ordination kvar på medicin o jag hade så svåra kramper som i ett epilepsianfall. Men avdelningens läkare hade faxar till jouren tidigare och sagt till de att ingen medicinering ska ordineras. Jag var på tvångsvård. Det gick lite mer än 2h innan kramperna slutade. 2 timmar där varje muskel vred sig i kroppen, från tå till käkarna. Jag hade kissat ner mig. Och jag hade fruktansvärt ont efteråt i dagar av den muskelanspänningen. Min puls o blodtryck var tidigare skyhöga men läkaren tyckte inte vitala parametrarna behövde kollas mer trots att även min syresättning sjönk avsevärt.
Jag grät efteråt. Hur kan man göra ngt så omänskligt. Jag har som barn varit utsatt för många års grova sexuella övergrepp av flertal män. Mamma hade psykos. Jag led tillräckligt av mina trauman som jag dessutom inte fick hjälp för. Och så blir man inte trodd och åter traumatiserad. Det här var bara ett tillfälle av oändligt många. Jag har blivit utskriven mitt i ett dissociativt anfall. Man har nekad mig vård för man trodde jag spelar teater och tar plats av de som verkligen är sjuka. Jag har vägrats lugnande när jag skakat som ett asplöv av ångest pga hemska flashbacks för att jag ”överdriver”. Jag har blivit bältad trots att jag då återupplevde övergrepp. Jag har blivit feldiagnostiserad 16år med borderline och bipolär men har hela tiden haft komplex ptsd, en (min första o enda) utredning visade 16år efter stämpeln borderline att jag bara uppfyllde 2 kriterier för det men alla för ptsd o panikångest. Jag har låsts in på lpt månader i streck utan terapi. Jag har blivit sydd utan bedövning efter en självskada. Jag har blivit tvångsmedicinerad med antipsykotiska läkemedel när jag ist haft dissociativa störningar. Jag har blivit utskriven efter ett självmordsförsök för att jag tvingades lova skriftligt att inte skada mig på avdelningen (mitt självskadebeteende var livsfarligt och flera gg om dagen så jag kunde inte hålla mig till en sådan överenskommelse) så jag skrevs in för ett problem och skrevs ut för samma inom loppet av 24h. Jag har blivit hemskickad med lugnande piller från psyk akut när jag precis avgiftasts på beroendecentrum. Läkare ordinerade vak men fick inte in personal så min partner satt vak mer än 12h. Vak har somnat och jag skadat mig. Man har släppt ut mig trots ingen utgång var tillåten, gick hem o tog en överdos. Ja, listan kan fortsätta länge till o allt finns i mina journaler, svart på vitt. 18 år av vanvård. 18 år jag inte får tillbaka. Man har berövat mig inte bara mina rättigheter utan även mitt egenvärde genom att systematiskt tuta i mig att jag ju inte ville bli frisk. Att få höra att man är hopplös, omöjlig att rehabilitera, inte vill bli frisk under så många år när allt man gör är att överleva de trauman som skadat mig för livet med ett lidande så ofattbart, det knäcker en. Jag har behövt söka vård för psykiatrins ”vård”. Som tur är har jag till slut hittat en behandling som hjälpt och idag är jag fri från allt det som plågat mig. Men psykiatrin har ärrat mig för en livstid.

Läs mer om: #Ångest • #Bältesläggning • #Bemötande • #Diagnostisering • #Dissociation • #EIPS • #Journalföring • #Lagligt? • #Maktmissbruk • #Mediciner • #MellanStolarna • #Överdos • #Psykakuten • #PTSD • #SexuellaTrauman • #Självskadebeteende • #Slutenvård • #Suicid • #Tvångsvård • #Vårdkvalitet • #Vuxenpsykiatri Publicerad 3/2-2019