Det har skett många kränkningar men de som nog påverkat mig mest är att inte bli trodd.
Jag led av c-ptsd och hade svåra dissociativa störningar. Genom åren har såväl läkare och överläkare anklagat, journalfört och bemött mig genom att påstå jag låtsas för att få uppmärksamhet, trots att dissociation är en vanligt förekommande störning hos pat med c-ptsd. Jag har haft så svåra störningar som lett till kramper och andningsuppehåll. Vid en inläggning lät läkaren bli att ge mig kramplösande medicin för att ”se när krampen upphör av sig själv”. Hen hade gått hem för dagen. När jag på kvällen krampade ringde sjuksköterskan ner till psyk akut för att det fanns ingen ordination kvar på medicin o jag hade så svåra kramper som i ett epilepsianfall. Men avdelningens läkare hade faxar till jouren tidigare och sagt till de att ingen medicinering ska ordineras. Jag var på tvångsvård. Det gick lite mer än 2h innan kramperna slutade. 2 timmar där varje muskel vred sig i kroppen, från tå till käkarna. Jag hade kissat ner mig. Och jag hade fruktansvärt ont efteråt i dagar av den muskelanspänningen. Min puls o blodtryck var tidigare skyhöga men läkaren tyckte inte vitala parametrarna behövde kollas mer trots att även min syresättning sjönk avsevärt.
Jag grät efteråt. Hur kan man göra ngt så omänskligt. Jag har som barn varit utsatt för många års grova sexuella övergrepp av flertal män. Mamma hade psykos. Jag led tillräckligt av mina trauman som jag dessutom inte fick hjälp för. Och så blir man inte trodd och åter traumatiserad. Det här var bara ett tillfälle av oändligt många. Jag har blivit utskriven mitt i ett dissociativt anfall. Man har nekad mig vård för man trodde jag spelar teater och tar plats av de som verkligen är sjuka. Jag har vägrats lugnande när jag skakat som ett asplöv av ångest pga hemska flashbacks för att jag ”överdriver”. Jag har blivit bältad trots att jag då återupplevde övergrepp. Jag har blivit feldiagnostiserad 16år med borderline och bipolär men har hela tiden haft komplex ptsd, en (min första o enda) utredning visade 16år efter stämpeln borderline att jag bara uppfyllde 2 kriterier för det men alla för ptsd o panikångest. Jag har låsts in på lpt månader i streck utan terapi. Jag har blivit sydd utan bedövning efter en självskada. Jag har blivit tvångsmedicinerad med antipsykotiska läkemedel när jag ist haft dissociativa störningar. Jag har blivit utskriven efter ett självmordsförsök för att jag tvingades lova skriftligt att inte skada mig på avdelningen (mitt självskadebeteende var livsfarligt och flera gg om dagen så jag kunde inte hålla mig till en sådan överenskommelse) så jag skrevs in för ett problem och skrevs ut för samma inom loppet av 24h. Jag har blivit hemskickad med lugnande piller från psyk akut när jag precis avgiftasts på beroendecentrum. Läkare ordinerade vak men fick inte in personal så min partner satt vak mer än 12h. Vak har somnat och jag skadat mig. Man har släppt ut mig trots ingen utgång var tillåten, gick hem o tog en överdos. Ja, listan kan fortsätta länge till o allt finns i mina journaler, svart på vitt. 18 år av vanvård. 18 år jag inte får tillbaka. Man har berövat mig inte bara mina rättigheter utan även mitt egenvärde genom att systematiskt tuta i mig att jag ju inte ville bli frisk. Att få höra att man är hopplös, omöjlig att rehabilitera, inte vill bli frisk under så många år när allt man gör är att överleva de trauman som skadat mig för livet med ett lidande så ofattbart, det knäcker en. Jag har behövt söka vård för psykiatrins ”vård”. Som tur är har jag till slut hittat en behandling som hjälpt och idag är jag fri från allt det som plågat mig. Men psykiatrin har ärrat mig för en livstid.

Jag var självmordsbenägen och fick vänta i två år innan jag fick plats på vuxenpsykiatrin efter att jag fyllt 18. Tänkte att allt äntligen skulle lösa sig, men så blev det inte.

Jag fick en ”läkarkontakt”. Denna läkarkontakt får jag träffa max var tredje månad, då tar besöket ungefär tre minuter hur dåligt jag än mår. Ibland slänger läkaren fram en eventuell diagnos efter att ha pratat med mig i två minuter. Om jag blir sjuk inför ett läkarbesök måste jag vänta i tre månader extra, mer än så har dom inte tid med.

Ibland får jag träffa en sjuksköterska mellan mina läkarbesök. Ber alltid om samtalskontakt och sjuksköterskan lovar alltid att hen ska ta upp det på teammötet, men det händer aldrig.

En gång kom jag dit och jag hade mått extra dåligt det senaste och behövde verkligen hjälp. Väl där fick jag reda på att min sjuksköterska avbokat tiden utan att berätta för mig och jag bröt ihop i väntrummet. Jag stod och grät och kunde knappt andas. Då så kom en sjuksköterska som egentligen hade rast och tog hand om mig. Hen var den enda bra hjälpen jag fått på mottagningen. Men hen fick jag aldrig träffa igen efter denna incidenten.

Hur mycket jag än ringer dem, får ”prio ett” och allt möjligt så får jag ingen hjälp. När jag ringer in med relativt akuta fall så får jag alltid svaret ”vi skickar detta med högsta prio, någon hör av sig idag” och ändå får jag ringa varje dag och påminna. Efter 10 dagar där dom skickat ärende med högsta prio hörde någon av sig. Detta har hänt flera gånger.

Ska jag verkligen behöva riskera mitt liv för att ingen bryr sig om mig? Jag trodde att jag äntligen skulle få hjälp när jag blev inskriven på allmänpsykiatrin, men inget händer. Jag har borderline och bipolär sjukdom typ 2, och ändå så får jag inte den hjälp jag behöver. Självmordstatistiken för människor med dessa diagnoser är hög men det verkar ingen inom vården bry sig om.

Ända sedan jag blivit diagnostiserad med Borderline (EIPS) har jag upplevt hur psykiatrin inte tagit mig seriöst. Allt jag gör är ett sätt att få uppmärksamhet, enligt dem. Jag blir inte validerad i mina känslor och får höra flera gånger att jag egentligen inte vill ta livet av mig. De kommer på egna förklaringar och egna antaganden om hur jag mår. Jag blev bara sämre under tiden jag var på den mottagningen inom psykiatrin och min psykolog sa till mig ett tillfälle att ”det finns inget vi kan göra för dig. slutenvården verkar inte fungera så det är väl ditt val. vi kan inte hindra dig från att försöka avsluta ditt liv.” Den kommentaren triggade mig och ledde till ett självmordsförsök. Kanske var det en reaktion på vad psykologen hade sagt, men mina känslor och det jag berättar borde väl tas på allvar oavsett vad vårdarna har för åsikter kring det.