Läkare som träffat mig 10 år tidigare  i slutenvård sätter tillbaka samma diagnoser (reviderande depression med psykotiska inslag) trots att jag gått över 10 år hos psykolog o 3 år tidigare fått DID diagnos av läkare i öppenvård. Det står tydligt i journal o jag uttrycker även att jag dissocierar o inte vill ha tunga mediciner utan vet att det kommer lägga sig. Han rusar argt ut o jag ser risken o skriver snabbt ut mig. Han medicinerade mig kraftigt, gjorde ECst o utfärdade massa tvångsåtgärder 10 år tidigare. Jag var livrädd att detta skulle upprepas. Min psykolog berättar för mig att läkaren satt tillbaka diagnosers som avskrivits i journalen igen. På samma sjukhus.

Psykiatriakuten. Blir alltid hemskickad oavsett varför jag är där & hur dåligt jag mår bara för att läkare läser i journalen att jag har EIPS och då alltid säger att dbt är det enda som kan hjälpa mig & dom kan inte hjälpa med något där. Jag tror inte ens att jag har eips, känner inte igen mig i diagnosen, har aldrig utreds för det utan läkarna har skrivit det i journalen som diagnos utan någon utredning.

Jag vet inte hur många gånger jag lämnade bup efter att noggrant ha beskrivit mina självmordsplaner, för att sen läsa i min journal att jag inte nämnt något om detta. Mina tankar togs aldrig på allvar och viftades bort med argumentet att jag redan hade varit död om det var vad jag ville.

Efter en natt på PIVA får jag prata med en överläkare om mitt mående. Överlag får jag ett respektfullt och korrekt bemötande. Men när jag pratar om min försämrade aptit lutar sig läkaren fram mot mig och sätter en hand på mitt knä. Stirrar in i mina ögon och säger med sträng röst: ”Du måste äta!” Jag hinner tänka: ”nu kränker hen min fysiska integritet”. Jag vågar inte säga ifrån eftersom jag är rädd att bli tvingad att stanna kvar på avdelningen om jag gör verbalt eller fysiskt motstånd. Jag nickar bara och blir lovad att bli utskriven samma dag. Efter den incidenten drar jag mig för att söka hjälp på psykakuten eftersom jag inte litar på att allt går rätt till där. Jag var inte ens inlagd ett dygn innan en i personalen omotiverat tog mig på benet. Tänk då hur mycket orätt som skulle hända om jag var inlagd en längre tid. Självklart står det inget om övertrampet i min journal.

Jag har mött flera läkare som utövar maktmissbruk men utav dessa står en ut mer än de andra.

Han skrev i min journal att mina självmordsförsök var på lådsas och att jag bara självskadade för uppmärksamhet. Han skrev någon slags rubriktext att alla skulle läsa hans anteckning. Detta med förödande resultat. I många år blev jag behandlad utifrån den här läkarens journalanteckning. Jag har vart så nära död man kan komma…

Självklart har jag aldrig gjort suicudförsök på lådsas och inte heller självskadat för uppmärksamhet.

Planerade en överdos, hade allt till den, bestämt datum och tid, skrivit avskedsbrev, planerat detaljer till min begravning, jag skulle inte överleva.
Berättade för sjuksköterskan på psykiatrin som jag hade samtal med varje vecka (fick ingen psykolog trots att jag bad om det och hörde till den kliniken i över ett år) men hennes svar var ”ja men så är det väll alltid för dig? Du har ju kroniska suicidtankar så sånthär är väll inget nytt?” Trots att jag gav alla detaljer fick jag inget gehör och efter ca 60 minuters samtal avslutade vi.
Det datumet jag hade bestämt så tog jag en överdos och låg ensam på golvet i min lägenhet i både spya och urin i ungefär 20 timmar innan jag orkade få upp migsjälv, tvätta av mig och golvet, och sen låtsas som att inget någonsin hänt.
Veckan efter så berättade jag för sjuksköterskan vad jag gjort och vad som hänt, hon frågade om jag ville ha ett läkarsamtal för att se om något var fel med min kropp vilket jag nekade. Det var ungefär 6 månader sedan och i dagsläget är mina blodprover, värden, och organ i totalt kaos och har leversvikt.
Hade dom bara tagit min plan på allvar kanske inte min kropp tagit sån skada och det är ett rent under att jag inte dog den gången

Har läst i min journal att risken är förhöjd pga. kroniska suicidtankar/att jag är kroniskt suicidal.
Aldrig någon som pratat med mig om att detta är ett tillstånd som det finns en benämning på.
Jag börjar tro att jag måste acceptera att leva med viljan att dö. Samtidigt är mitt sista hopp att det inte är så, att jag inte ska behöva finna mig i det. Jag vill så gärna vilja leva.

Min syster tog sitt liv medan hon var inlagd på en sluten psykiatrisk vårdavdelning. Hon var intagen med LPT. Trots flera allvarliga suicidförsök tidigare, både hemma och inne på avdelningen, och trots att hon lyckades rymma från sjukhuset vid två tillfällen under den sista inläggningen så höjdes inte hennes tillsynsgrad, och suicidrisken togs inte på allvar. I hennes journalanteckningar från dagen/dagarna innan hon dog står det ”Suicidrisk: Låg/ingen.” på flera ställen. När hon hittades död i sitt rum var det 5 timmar efter att hon senast tittats till.

I varje kontakt med psykiatrin så bedöms min suicidrisk som låg oavsett vad jag säger eller hur tydligt jag beskriver hur jag skulle kunna ta mitt liv. Har aldrig fått förklarat för mig vad en kroniskt förhöjd suicidrisk betyder, bara sett det skrivas i journalen tillsammans med att den inte verkar akut förhöjd i nuläget eller att risken bedöms som låg för jag inte har en konkret plan med exakt metod och datum.

Blev i somras hemskickad från psykakuten efter att jag tydligt beskrev för läkaren att jag tänker ta mitt liv om jag går hem, ville inte berätta hur jag skulle göra det men berättade att jag hade en tanke/plan på hur jag skulle gå tillväga. I journalen skrev hon att jag inte hade någon plan eller tankar på att ta mitt liv – hon bedömde suicidrisken som något förhöjd men fortsatt låg men att det verkade vara mitt habitualtillstånd så inget att oroa sig för. Dagen efter inkom jag till somatiska akuten efter ett suicidförsök. Inlagd på IMA blir jag tvungen att träffa läkare från psykiatrin som nästan skäller på mig för att jag inte bad om hjälp innan jag gjorde detta. I journalen står det sedan att jag har parasuicidförsök i sjukdomshistorien och sättet journalanteckningen är skriven får det att verka som att läkaren tyder på att detta försök var för uppmärksamhet. Suicidrisken är fortsatt bedömd som låg men kroniskt förhöjd.

Jag hade under en lång tid blivit utsatt för människohandel där jag blev såld för sexuella ändamål. Berättade om detta till läkaren som i sin tur gör anteckning i min journal att ”patienten har ett sexuellt självskadebeteende”, jag påtalade detta för läkaren och sa återigen att jag blir såld av andra människor, då säger läkaren ”ja men det är ju samma sak”

Försökte förklara till läkaren att jag blivit såld, att jag själv aldrig har sålt sex. Men läkaren fortsatte att anteckna om att jag har ett sexuellt självskadebeteende. Vilket aldrig någonsin har hänt.

Både skötare och sjuksköterskor jag mött under min tid som patient inom psykiatrin har därmed även antecknat i min journal om att jag är sexmissbrukare och även sagt detta till mig. Trots att jag flertalet gånger förklarat att jag har blivit såld och därmed varit utsatt för brott, men ingen som förstod skillnaden mellan att bli såld för sexuella ändamål och själv sälja i självskadande syfte.