Opsynligas logga

”Parasuicidförsök”

I varje kontakt med psykiatrin så bedöms min suicidrisk som låg oavsett vad jag säger eller hur tydligt jag beskriver hur jag skulle kunna ta mitt liv. Har aldrig fått förklarat för mig vad en kroniskt förhöjd suicidrisk betyder, bara sett det skrivas i journalen tillsammans med att den inte verkar akut förhöjd i nuläget eller att risken bedöms som låg för jag inte har en konkret plan med exakt metod och datum.

Blev i somras hemskickad från psykakuten efter att jag tydligt beskrev för läkaren att jag tänker ta mitt liv om jag går hem, ville inte berätta hur jag skulle göra det men berättade att jag hade en tanke/plan på hur jag skulle gå tillväga. I journalen skrev hon att jag inte hade någon plan eller tankar på att ta mitt liv – hon bedömde suicidrisken som något förhöjd men fortsatt låg men att det verkade vara mitt habitualtillstånd så inget att oroa sig för. Dagen efter inkom jag till somatiska akuten efter ett suicidförsök. Inlagd på IMA blir jag tvungen att träffa läkare från psykiatrin som nästan skäller på mig för att jag inte bad om hjälp innan jag gjorde detta. I journalen står det sedan att jag har parasuicidförsök i sjukdomshistorien och sättet journalanteckningen är skriven får det att verka som att läkaren tyder på att detta försök var för uppmärksamhet. Suicidrisken är fortsatt bedömd som låg men kroniskt förhöjd.

Brottsutsatthet behandlad som självskadebeteende

Jag hade under en lång tid blivit utsatt för människohandel där jag blev såld för sexuella ändamål. Berättade om detta till läkaren som i sin tur gör anteckning i min journal att ”patienten har ett sexuellt självskadebeteende”, jag påtalade detta för läkaren och sa återigen att jag blir såld av andra människor, då säger läkaren ”ja men det är ju samma sak”

Försökte förklara till läkaren att jag blivit såld, att jag själv aldrig har sålt sex. Men läkaren fortsatte att anteckna om att jag har ett sexuellt självskadebeteende. Vilket aldrig någonsin har hänt.

Både skötare och sjuksköterskor jag mött under min tid som patient inom psykiatrin har därmed även antecknat i min journal om att jag är sexmissbrukare och även sagt detta till mig. Trots att jag flertalet gånger förklarat att jag har blivit såld och därmed varit utsatt för brott, men ingen som förstod skillnaden mellan att bli såld för sexuella ändamål och själv sälja i självskadande syfte.

Allt blir EIPS men EIPS blir aldrig utrett

Att flyttas över från en psykiatrimottagning till en annan kan förändra allt.

Fem månader med djup depression blir ”en svacka i måendet” och ska inte benämnas depression. Symptomen ska beskrivas och sorteras då enkelt in som EIPS symtom; depression och ångest blir humörsvängningar, uppgivenhet, hopplöshet och meningslöshet blir tomhetskänslor och dödslängtan blir självmordstankar. Och att det vore märkligt att jag, med mer än tjugo års erfarenhet och kunskap om varningssignaler och mönstren i depressionerna, inte skulle känna igen dem, är det ingen som ägnar en tanke åt.

Psykiskt, verbalt och sexuellt våld förklaras med ”att personer med den här diagnosen ofta har intensiva relationer”. Jag kräks nästan när läkaren säger det och undrar varför den som blir utsatt landar i samma kluster B problematik som förövaren. Att läkaren nästa gång säger att hen inte menade att mina traumatiska upplevelser beror på EIPS gör ingenting det minsta bättre.

Att få nej till traumabehandlig, nej till DBT, nej till psykolog, nej till KBT och förklaringen ”vi kan erbjuda medicinsk behandling” blir vid nästa besök frågan ”vad förväntar du dig av mottagningen”. Svarar att jag längtar efter grundläggande stabilitet, en framtidstro. ”Inte intresserad av att testa antipsykotisk eller antidepressiv medicin i nuläget” antecknas. Diskuterades mediciner? Nej, inte alls. Att 12 års medicinering gett negativ effekt är också helt bortglömt.

”Säger att hon har mått dåligt i tjugo år”, skriver läkaren i journalen. ”Mått dåligt”? Förminskandet av det jag säger är på en helt ny nivå. Varför vet inte läkaren att jag ”mått dåligt” i tjugo år. Varför har läkaren inte koll på att jag rullat runt i psykiatrins system och gjort allt vad de, FK och AF begärt i 20 år? Ätit 18 olika mediciner, träffat mer än 40 läkare och varit inlagd i flera omgångar, misslyckats med att ta livet av mig tre gånger och blivit så sjuk av medicinerna så jag i perioder skurit sönder armarna. ”Mått dåligt” är en tillfällig magsjuka, en kraftig förkylning eller nåns sätt att säga att den är bakfull. Det är inte 20 års psykisk sjukdom behandlad inom psykiatrin.

Att psykiatrin ska behandla oss patienter på ett värdigt sätt med individens bästa i fokus är på den här psykiatriska mottagningen endast ord på en affisch i väntrummet. Och att EIPS ska utredas precis som vilka andra sjukdomar är en utopisk tanke. Att det är så 2024 tänker jag är en katastrof.

Feltolkad i journalen

Träffade en inhyrd läkare för att diskutera fortsatt deltidsjukskrivning. När jag blev känslosam av att prata om mitt mående försökte han prata om något annat o frågade om jag inte funderat på att byta jobb eller plugga, för där kan jag ju inte jobba hela livet (inom LSS). I journalen stod det att jag ”fick tår i ögat för att jag inte fick som jag ville ang sjukskrivningen”

Dålig krisplan och ingen förståelse

Efter ett läkarbesök såg jag i journalen att läkaren gjort en (usel) krisplan, utan min medverkan och utan att jag visste om det.
Krisplaner ska alltid utformas tillsammans med patienten.

Jag skrev ett meddelande om att jag inte fått veta om det eller vara delaktig och att jag ville ha kvar den förra krisplanen, som var en bra plan och som jag gjort själv, tillsammans med en kurator.
Någon svarade kort att jag hade en krisplan (den dåliga) gjord datumet x och att jag kunde läsa den i journalen. Punkt.

Ingen som helst förståelse för att jag inte vill ha en dålig krisplan som jag inte medverkat till.

Läkaren läste journaler utan tillåtelse

Förnyade recept via 1177 och klickade i engångssamtycke till att psykläkaren fick kolla i läkemedelsförteckningen.
Senare upptäckte jag att nån varit in i dolda uppgifter. Blev rätt fundersam, jag har inte dolt nåt.
Kollar om jag dolt nåt och det visar sig vara ett mer än två år gammalt recept på en medicin (ej narkotikaklassad) som jag inte tagit på två år och antagligen därför dolt.
Kontaktar Läkemedelskollen och får veta att läkare måste ha ett speciellt medgivande från mig för att gå in i dolda uppgifter.
Det hade inte läkaren bett mig om.
Samma läkare har vid minst ett annat tillfälle utan tillåtelse läst i andra vårdgivares journaler.

… men de förväntar sig att man ska lita på dem till 100% … annars anser de att man ”har bristfällig formell och emotionell kontakt”

Psykologen bad om intima detaljer

År 2020 hade jag en psykolog. Jag skulle genomgå prolonged exposure-terapi (traumaterapi) för bl.a. ett sexuellt övergrepp när jag var fyra år gammal. Psykologen hade andra planer. Istället för att fokusera på att jag skulle bearbeta mina trauman ville han ha genomgående och detaljerade beskrivningar av vad jag gör när jag onanerar, hur jag gör och hur ofta. Sedan senast? Vad använder du? Hur då? Kom du? Hur kändes det? Sedan skulle jag byta till att beskriva övergreppen på min nakna fyraåriga kropp. När läkaren var med på ett samtal betedde han sig helt annorlunda; han verkade inte kåt alls. Inget skrevs i journalen om det vi faktiskt pratat mest om. Jag minns att jag frågade honom om jag fick ta mitt liv nu och då sa han att ”hans gräns gick där”. Jag gick från sista sessionen vi genomförde och gjorde ett självmordsförsök, hamnade på hjärtintensiven. Ingen fick veta på nästan fyra år.

Det känns som om jag blev utnyttjad för att jag var kraftigt övermedicinerad, hade svår PTSD och var den suicidala ”revolving door patient”. Hur genomgående vidrigt är det inte att jag antagligen hade rätt i att jag hade hamnat i trubbel om jag berättat?

Läkaren förväxlade patientjournaler

Skickade receptbegäran via e-tjänsterna på 1177 men efter ca en vecka hade jag fortfarande inte fått nya recept. Hade tid hos kurator nästföljande vecka så tänkte att jag kan fråga då varför jag inte fått recept.
Så frågade hen. Hen skrev ett meddelande till läkaren och frågade varför jag inte fått mina recept. Läkaren svarade att eftersom jag ju fått recept av annan läkare på mottagningen och även fått recept från en annan psykmottagning så skulle jag inte få några av hen.
Det var bara det att det inte stämde. Jag hade inte fått några recept från aktuell mottagning och den andra psykmottagningen hade jag aldrig besökt!
Jag fick kuratorn att kolla i journalen och hen kunde ju se att jag inte varit på den andra mottagningen. Jag loggade in på mina recept och visade kuratorn att jag INTE fått de recept som läkaren påstod att jag fått.
Hen skrev ett nytt meddelande till läkaren och förklarade saken.
Senare när jag kommit hem igen så ringde någon av dem och bad om ursäkt för att det blivit fel och jag fick mina recept som jag skulle ha.
De sa det inte rätt ut men läkaren måste ha kollat i någon annans journal, eller så hade nån skrivit in en annan patients recept i min läkemedelslista i journalen.

Sånt här är enormt uppstressande, när man inte får sina mediciner i tid och inte blir trodd och måste bevisa att man talar sanning.

Läkaren minns inte vad vi sagt

Öppenvårdsläkaren minns inte vad hon säger utan kommer med förslag, förklaringar och direktiv som hon sedan ändrar och/eller ifrågasätter mig för med anklagande tonfall vid nästa besök. Blir helt förvirrad.

Förenklade exempel

Besök 1
Läkaren: Man har kommit på att man ska ta centralstimulantia i samma dos varje dag, så det vill jag att du gör.

Besök 2
Läkaren: Ja du tar ju samma dos varje dag, oavsett om du jobbar eller har semester. Ditt hjärta får ju aldrig vila! Varför gör du inget uppehåll?

*

Besök 1
Läkaren: Vi har ju gruppbehandling här, varför har du inte gått den? Jag tror verkligen att den skulle hjälpa dig. Jag tar upp det på teamkonferensen!
Jag: Jag har inte fått frågan… ja det vill jag, men jag trodde inte att man fick gå om man har individuell psykologkontakt.
Läkaren: Joodå, det har jag flera patienter som gör!

Besök 2
Jag: Jo du skulle kolla den där gruppbehandlingen, hur går det med det?
Läkaren: Men den får man ju inte gå om man har en individuell psykologkontakt!

*

Besök 1
Läkaren: Okej! Då är vi överens om att du tar Attentin varje dag en bestämd tid.

Besök 2
Läkaren: Jaha, tar du Attentin VARJE DAG? Varför då?!

*

Besök 1
Läkaren: Eftersom du fick de här biverkningarna nu när vi höjde medicin X provar vi att sänka medicin Y.
Jag: Men jag är rädd att jag inte får tillbaka den om livet inte funkar utan. Och det är ju medicin X som ger biverkningarna…
Läkaren: Nä men det är inte min avsikt, då höjer vi den igen bara och prövar någonting annat!
Jag gick därifrån med en dålig känsla i magen.

Besök 2
Jag: Livet funkar inte, jag vill höja medicin Y igen.
Läkaren: Nej det kan vi inte göra eftersom du har så högt blodtryck! Det kan jag inte ta på mitt ansvar!
Jag: Men det var ju inte därför vi sänkte… och blodtrycket är ju oförändrat…
Läkaren ignorerar mig och hänger kvar vid sin plötsligt uppkomna blodtrycksanledning till sänkningen. Fortfarande efter 1 år. Och livet funkar inte nu heller.

Dokumentationsbrister

Vid ett öppenvårdsbesök sa jag av rädsla för att dokumenterade självmordstankar i en mer akut situation skulle leda till tvångsinläggning: ”det är väl bara att låta bli att dokumentera det så har du ryggen fri om jag dör” till läkaren. Sedan dess är det exakt vad som händer. Ingenstans dokumenteras mitt mående som jag återger det. Om jag dör framöver, vilket skulle kunna ske, kommer ingen att förstå sammanhanget, eftersom det jag har sagt vid vårdbesök inte finns. Något jag slängde ur mig i desperation av rädsla för slutenvård blev tydligen ett tips till läkaren.

Berättelser från psykiatrin

Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.

Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.

Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.