på inskrivningssamtalet tyckte läkaren att jag behövde ect. jag ville inte pga risker.  jag fick valet att göra det frivilligt eller under tvångsvård. givetvis skrev hon det inte så i journalen.

Kom till psykakuten i polisbil pga misstänkt intox, som jag förnekade. Däckade framför läkaren som istället för att skicka mig till medicinakuten lade mig i ett rum och skrev i min journal att jag var ohyfsad.

Jag fick en återremiss när den psykiatri jag gått på stängt av mig & jag sökt mig till en ny i samma stad som jag bor i…
I återremissen hade min gamla enhet skrivit att jag var ”icke behandlingsbar”…
De orden kändes både som en käftsmäll & som ett knytnävsslag i solar plexus…
Ingen hade pratat med mig innan de orden skrevs om mig…
Den nya psykiatrin tog trots allt emot mig men bemötte & behandlade mig väldigt illa…
Nu går jag på en helt annan i en helt annan stad..

i min journal står det skrivet fler gånger än jag antagligen vet att jag har ”kroniska självmordstankar.” Och ja tittar man på hur dom senaste tio åren av mitt 22 åriga liv sett ut så kan man nog säga att det är kroniskt eller iaf just nu. Men det blir så fel, det inger inget hopp. När min läkare gång efter gång sitter framför mig och säger att det finns hopp och att han tror på mig för att sedan i journalen eller på vårdintyg skriva ”patient med kroniska självmordstankar” Jag vet att det är ett ord men det är fel ord om dom inte menar att hela mitt liv kommer vara såhär. Vem vill höra att man kommer vilja dö hela sitt liv? Det får mig att fundera på hur långt dom tror att det kommer bli. För även i mina lite bättre perioder kommer jag på mig själv med att tänka på att jag är kroniskt suicidal.

Låg inlagd efter ett suicidförsök. Enligt min journal och enligt läkarna var det HSL, och jag hade gått med på det frivilligt. Men när jag ville lämna fick jag inte. Sa till de att jag låg på HSL och om de skulle hålla kvar mig behövde de ändra till LPT, men de ändrade inget. Hölls kvar på enheten under tvång, men enligt alla journalanteckningar var allt frivilligt. Fick ingen chans att överklaga eller få stöd då det ”officiellt” inte var LPT.

Var på psykakuten och hade både självmordstankar och planer. Blir hemskickad och läser i journalen efteråt att ”eventuellt suicidplaner men suicidrisken bedöms låg”…

Efter ett läkarbesök på öppenpsyk upptäckte jag att läkaren kopierat en ett år gammal journalanteckning som en annan läkare skrivit. Hen hade även skrivit in värden för blodtryck, puls och vikt trots att hen inte ens tagit dem! Jag har påpekat detta för en chef där som säger att det är svårt att göra något åt.

Jag sålde sex stor del av tonåren in till 20-års åldern. Blev utsatt flertal gånger för trauman och varenda gång jag försökte beskriva allt till vården så beskrev jag i journalen som någon med ”sexmissbruk”
Jag var komplext traumatiserad pga 10 åt av trauma av olika män. Men jag blev ändå stämplad som ”sexmissbrukare” och fick därför ingen hjälp.

Låg inne på psyk. Hade kraftiga skälvmordstankar.   Men läkaren skrev ut mig mot min vilja
Jag insåg att det var en stor risk att tag skulle dö när jag kom hem.  Den lilla delen av mig som vill leva var rädd och jag bad om hjälp
Sen när jag blev utskriven skrev läkaren i min tjornal att jag hotat med att ta livet av mig för att få vara kvar på avdelningen (vilket inte var sant. Jag bad om hjälp)

Jag har blivit otroligt illa behandlad både i den somatiska vården, och den psykiatriska. Jag har inte ens någon form av GAD eller Hälsoångestdiagnos, ändå, om det står att man haft depressioner/ångest eller har svår PTSD, så tar ingen en på allvar inom Somatiken. Oavsett vad man kommer in med, och oavsett om man redan har allvarliga somatiska sjukdomar eller inte.
Jag har gått ner 28 kg på 7 månader, fortsätter rasa 1–2 kg i veckan, har ingen aptit, men äter pga. mina svåra somatiska sjukdomar. Är helt sängliggande 23 h om dygnet. Ha ren myrad andra symtom, både fysiska och psykiska. Chefen på min förra vårdcentral, sa rätt ut, när jag satt i närheten och dissocierade; ”Det här är det bästa som kan hända för X.”, utan att ha utrett mig, och oavsett vad det beror på att jag rasar i vikt.
Mina gamla anorektiska tankar är tillbaka, jag vill gå ner i vikt, men jag vill ändå inte dö.
När jag sedan blev allt mer deprimerad, och gjorde flera allvarliga självmordsförsök (hindrades av min sjuka och svaga anhöriga), och berättade detta för min psykiatriker och specialist sska, så togs jag inte på allvar.
De är erfarna människor, men valde att ignorera vad jag sa, och min psykiatriker skrev inte ens in detta i journalen.
Jag gör aldrig suicidförsök, om jag inte mår överjäkligt och inte ser någon annan utväg.
Min specialistsska valde också att börja bete sig annorlunda mot mig, hon skulle precis sluta då, och när jag berättade om saker som varit traumatiska så var hon inte längre förstående och validerande. Istället sa hon att det var mitt eget fel att jag blivit utsatt och att jag var ”känslig” som upplevt detta som trauman, och satt även och gäspade i telefonen, när vi pratades vid.
Jag blev väldigt kränkt av hennes bemötande, och försökte påtala vad jag kände, men hon bad aldrig om ursäkt, istället sa hon ”vi är alla bara människor”. Jag slutade ha förtroende för henne efter detta och slöt mig helt, och tystnade.
När jag verkligen inte skulle överleva länge utan att göra ett nytt suicidförsök, sa vi detta till min specialistsska. Hon ville inte själv ringa 112, ”vi har inte resurser till det”, var hennes svar. Efter tjat från min anhöriga, ringde specialistsskan 112. Vi väntade i 40 min. Det kom ingen ambulans. Efter att min anhörig ringt 112 och frågat var ambulansen var, så fick vi en sjukresa.
Jag undrar hur pass suicidal man bör vara för att 112 ska ta det på allvar?!
När jag slutligen kom till psykakuten och sedan lades in, blev jag återtraumatiserad.  En  helt vidrigt kall, oempatisk sska frågade om jag ville skriva ut mig, mitt i natten, efter flashbacks. ”Om du inte känner dig trygg här, kanske det är bättre att du åker hem.” sa hon. Så svårt suicidnära patienter, som skrivs in för suicidrisk, de skickar man hem?!
Jag ville faktisk skriva ut mig, och pga. att jag kände mig så rädd och otrygg av denna sska. Jag vill aldrig mer träffa henne. Vad hon kunde ha gjort var att trygga mig istället för att göra mig mer otrygg.
Jag är tacksam att jag inte gjorde det. Då hade jag tagit mitt liv och varit död nu.
Detta är inte först gången jag blir sviken av vården, och jag vet att de flesta blir det, förr eller senare. Men det är helt oacceptabelt.