Efter att mitt liv av olika anledningar vändes upp och ner och jag nästan lyckades ta mitt eget liv tog jag tillslut beslutet att åka in akut och därefter fick jag vara på en beroendeenhet i tills det fanns en ledig plats på den slutna psykiatriska Avdelningen. Den första tiden var jag nästan gränspsykotisk, grät hela tiden, tog mig knappt upp ur sängen. Men med tiden började jag må bättre och skapa förtroende för dem flesta på avdelningen, men speciellt en person var ihärdig. Jag tyckte han var snäll och omtänksam. Han ville verkligen hjälpa mig tänkte jag. Jag berättade allt om mig själv om alla mina innersta vrån. Han var ett stöd, trodde jag. Han började bli alltmer olämplig, han tog på mitt lår och fingrar med mina händer vid olika tillfällen, kramade mig ständigt och talade om för mig hur vacker jag är osv osv osv. Jag såg han som en mentor, en bra manlig förebild, han är 12 år äldre än mig. Jag missade blint hans avsikter för vi hade skapat en slags relation och jag började lita på han helt och hållet, jag började behöva han, han skulle hjälpa hjälpa mig med allt möjligt och jag var helt ensam och HELT vilse Då så det kändes tryggt att veta att han fanns och ville mig väl, han brydde sig om mig. Han uttryckte att han såg bara möjligheter i mig och trodde så mycket på mig att jag började tro på mig Oxå!

Han höll i min behandlingsplan dem ca 5 månaderna som jag låg inlagd, vilket är betydande.

Efter min utskrivning kände jag hopp, det hade blivit vår och jag såg fram emot att må bättre och en nystart, börja leva igen. Jag hade fått boendestöd och planer för sysselsättning, så jag kände mig trygg när jag skrevs ut. Jag stod inte helt ensam.

Inför min utskrivning hade jag och en kvinnlig skötare pratat om att jag ville bjuda hem dem på kaffe och fika när jag kommit hem,,  hon och Han (X) som stått mig närmst på avdelningen.

Jag ringde till avdelningen 1-2dag Efter utskrivningen som vi kommit överens om. X svarade, vi småpratade sen frågade jag om Hon hans kvinnliga kollega var där för jag kände mig mer bekväm att prata med henne om att ses på fika. Hon var inte där enligt han. Jag berättade att jag ville fråga om dem ville hälsa på , på fika. Nåja två tillsammans. X drog en lögn (fick jag reda på senare, om hur hans kvinnliga kollega inte kunde för hon hade priva problem, men sa samtidigt att han gärna kommer. Det kändes jättefel men jag kunde inte säga Nej bara. Så 4 dagar efter min utskrivning, kom han hem till mig. Det var så obekvämt. Vi fikade, småpratade, jäääättteee obekvämt. Så tar han fram Yatzi han hade med sig, vi brukade spela det på avdelningen, OCH han tar fram woka och gin från sin svarta Stadium väska. Så himla knepigt tänkte jag men vi var väl vänner???!! Han blandade drinkar och vi drack och spelade Yatsi, han hade bilder med sig från fester med kollegorna som han visade mig, som om jag hade varit på kollo?? Hur som helst, han sa att vi ska ut och äta ikväll har jag bestämt så det gjorde vi. Vi gick till en restaurang.  Det var soligt och vi satt först på uteserveringen sedan gick vi in och han beställde en massa drinkar. Jag blev onykter. Vi gick hem till mig vid 8-9 på kvällen och satt i min soffa när han börjar kyssa mig. Här drar jag mig tillbaka och frågesporter honom, jag minns inte vad han säger men jag låter det hända. Det slutar med att han sov över hos mig den natten. Dagen efter mådde jag så sjukligt dåligt. Jag fick en stressrelaterade kort psykos, blev inlagd i en annan stad där efter, trots allt det så fortgår relationen och kontakten. Han hade lyckats manipulera mig så pass bra att jag blev fast, helt beroende av honom nu. Efter bara någon månad visade han sig vara våldsam och polis tillkallas till min lägenhet, därefter försöker jag undvika honom och ignorerar han, när jag väl svarar är han full och otrevlig, han hotar med att döda mig, våldta mig, han säger med helt lugn röst att…… Du har det vackraste ansikte jag sett men jag kommer krossa dig söta lilla ansikte, stampa på dig Osv Osv. Här tycker jag han är extremt obehaglig och jag berättar för min boendestödjare som visar mig en app i telefonen som spelar in samtal. Jag spelar in en del samtal som leder till att han döms för olaga hot!

TROTS ALLT DETTA … så fortsätter relationen efter ett tag igen. Min sk trygghet, min person som jag kan lita på har blivit ett monster som jag inte kunde vara utan. Han slår, hotar, våldtar, ”predikar” i timmar om vilken höra jag är, jag är ingenting utan han, jag kan inte ens jobba och jag är bara fel fel fel. Jag tar detta som en patetisk liten jävla skit säger jag knappt ens emot. Han kunde slänga ut mig med våld mitt i natten, ghoosta mig någon vecka för att komma tillbaka och göra om allt igen. Jag var så liten då, han var sååå hemsk men ändå kunde jag inte vara utan han. ALDRIG känt så förens jag blev så sjuk och träffade honom. Jag har alltid klarat mig bra själv innan. Hursomhelst, blockerade jag han däremot ringde han en bekant till mig och grät, jag blockade upp och han var redan på väg när jag ringde han, han var inte ledsen när han kom till mig , han var ursinnig, slog sönder saker  i min lägenhet, slog och tog stryptag på mig, spottade på mig och satte sig över mig i min säng över mina axlar med hans kön vid mitt ansikte som han tog ut ur sina byxor och tryckte i mitt ansikte och sa saker som, du gillar ju Bamse .. ect.

Jag anmälde detta. Jag anmälde oxå en tids händelser då han hålla på i timmar i taget, slagit mig 50tal gånger med öppen hand , resulterade ändå med blåmärken, drog mig i håret , höll mig hårt om käken och tvingade mig öppna min mun och spottade, loskade i min mun, tvingade mig stå naken där vi stod och bråkade i hans kök, flyttade jag mig sparkade han mig så jag fick ett ca 10cm brett svullet blåmärke på benet därefter våldtog han mig med våld. Sen la han sig bara för att sova och Jag grät i duschen för att inte göra han arg och kände mig så liten och äcklig och kunde bara inte förstå situationen jag befann mig i. Jag var sååå nedbruten och trasig.

Jag trodde inte jag skulle klara mig utan Han, han som förstörde mig så djupt att jag Aldrig trodde jag skulle bli bra igen.

Jag anmälde denna händelsen och fler jag inte nämnt här för det skulle bli en roman om jag hade gått igenom alla detaljer här. Idag är det nästan precis ett år sedan jag anmälde honom och förundersökningen pågår ännu. Jag mår bättre idag och har skapat mig några sunda relationer genom bla Kvinnojouren och min sysselsättning, relationen med min mamma vårdar jag mest men jag är långt ifrån hel än. Jag hoppas han döms ordentligt men jag vet ännu inte.

Han fick naturligtvis avsluta sin tjänst och fick istället jobba som lokalvårdare på ett annat sjukhus.

Så kan det tyvärr oxå gå när man söker och litar på psykiatrin som ska hjälpa en. Jag är absolut inte hans första offer men jag blev hans sista offer på psykiatrin iallafall.
Ursäkta om rörigt.
Tack för mig. Kram

Slutenvården har förstört mig. Dem har förstört mitt liv. Min c-ptsd är ur kontroll att jag skadar mig. Förstå att vården gör att jag skadar.. sanslöst. Dem hjälpte inte mig, dem hotade, kränkte,skrek, men fan inte hjälpte dem mig. En gång drog en överläkare mig i mina flätor som straff för jag gjorde suicidförsök. Jag kommer aldrig förlåta.

Delar för att skapa medvetenhet och hoppas på förändring för andra som kommer promenera i korridorerna efter mig.

Brist på konskvenstänkande och prioritering av att lösa problemet i stunden har lämnat mig med en känsla av att vara ensam med min sjukdom. Utan tillit till vården och med stor rädsla för att söka hjälp står jag ensam kvar lika sjuk som när beslutet om tvångsvård togs.

Jag blev lurad till ett möte med läkaren. Så kändes det åtminstånde. Mötet tog plats på psykiatrin pga det var där läkaren jobbade den dagen och inte kunde möta upp på ätstörningsenheten. Högst tveksam till att åka på mötet bad jag om en försäkran att inte bli inskriven (kände att det var ansökande) och att om planer fanns på det iaf få möjlighet att packa med mig kläder och andra tillhörigheter samt förbereda mina barn på att jag skulle vara borta en period. Svar uteblev.

Eftersom jag var/är i behov av hjälp åkte jag ändå med en svag förhoppning om att det var tydligt att jag frivilligt sökte hjälp och att inlåsning som skett efter egenremiss till avdelningen ca halvåret tidigare inte fungerat. Att de nu visste hur stressad och förstörd jag blev av den typen av behandling. Att de inte skulle ta det beslutet igen. Inte göra samma misstag.

Vid ankomst till mötet fanns det inget tvivel om att beslutet om tvångsvård redan var taget. Oavsett vad jag sa så var beslutet redan fattat och förankrat hos läkarens kollega och därför inte gick att överklaga. Utan hänsyn till annan sjukdomsbild, att jag tagit steg i rätt riktning och att jag aldrig missade ett avtalat möte ansågs det ändå för farligt att låta mig åka hem. Detta utan att prover eller kontroller av hjärta, vikt och blodtryck gjordes. Prover som troligtvis hade visat låga men godkända värden.

Pga sociala begränsningar är vårdavdelningar djupt traumatiserande. Att endast bli erbjuden ett grupprum innebar för mig, i ett försök att undvika människor, att i två dagar (minst) bli sittande i ett hörn i korridoren. Detta  efter att först ha fått en panikattack och hamnat i kraftig hyperventilering vid ankomst till avdelningen. Utan mat och vatten i två dagar tappade jag över två kilo. De två kilo jag sen tvingades gå upp för att bli utskriven.

Jag lastar inte avdelningen eller personalen. Det finns eldsjälar och hjältar där!!
Jag lastar bristen på vårdplan, bristen på behandling!! (inte kontroller) och bristen på att se alla aspekter av en människa och tänka vad är bäst på sikt. Brist på medmänsklighet och vilja att anpassa vården efter individen. Inte följa protokollet i första hand utan att första prioritet är personen! framför dig. Att skapa kontakt och tillit.

Inskrivningen skedde för ett halvår sedan. Jag mår sämre sen dess.
Jag har inte varit på ett enda vårdbesök.sen den dagen.
Jag vågar inte.
Vill att dem motiverar varför jag ska gå på kontroller. Vill inte bli bara kontrollerad. Det är jag ganska bra på själv. Jag vill ha hjälp, vård och en plan att följa.

Avdelningen skrev ut mig för att jag inte vill boka nya möten utan att få dem motiverade eller ha en plan framåt. Möten jag vet att jag behöver men är livrädd för, NU.

När man frivilligt söker vård, går på alla bokade besök och tar alla prover borde inte inlåsning vara aktuellt. Att jag inte frivilligt vill bli inlagd beror på att jag blir sönderstressad i sjukhusmiljön och inte klara de socialakrav som det innebär. Att jag blir deprimerad och får kämpa med mörka och betungande tankar i veckor efteråt. Att jag blir bestulen på livet utan möjlighet att planera saker jag kan längta till och sträva mot.

Jag behöver vården och hade frivilligt gått på vilka möten och provtagningar som helst för att hjälpa mig själv ta mig loss ur sjukdomens grepp. Hade valet getts att få stöd och behandling hade jag tacksamt stått först i kön.
Istället blev jag lurad.
Nu känner jag mig lämnad övergiven med min värsta fiende.
Anorexia Nervosa

Några gånger har psykläkare inom öppenvården remitterat mig till somatiska utredningar, t.ex på sjukhus och vårdcentral.

Långt efteråt när jag begärde att få ut kopior på remisserna så står det:

”Patienten samtycker till att den verksamhet som remissen skickas till, och som ingår i en annan vårdgivare, tar del av ospärrade journaluppgifter inom den remitterande verksamheten när så bedöms nödvändigt för att kunna ge god och säker vård? – Ja”

Jag har aldrig blivit tillfrågad om samtycke. Trots det står det att jag samtyckt.

(Som vi vet är allt som står i psykjournaler sant, även fast det är lögn).

Träffade en läkare på öppenpsyk och när vi avslutade mötet fick jag ett screeningformulär som jag skulle fylla i och lämna till personalen. Satt i väntrummet och fyllde i det, sen lämnade jag det till en i personalen och sa tydligt att han skulle ge det till läkare x. Om jag minns rätt så sa han att han skulle lägga pappret i läkarens fack.
Långt senare läste jag i journalen att de skrivit att jag gått därifrån utan att ge dem screeningformuläret.
Det stämmer ju inte.

En annan gång läste jag i journalen att läkare y ringt mig många gånger men att jag inte svarat.
Fakta är att ingen ringt mig. Hade inga missade samtal.

Som patient inom psykiatrin lär man sig med tiden att allt som vårdpersonal skriver i journalen är sant, fastän det inte är sant i verkligheten.

Jag är utbildad läkare, men har även flera psykiatriska diagnoser som gjort att jag upprepat behövt slutenvård. Under en lång inläggning valde överläkaren att på eget bevåg ringa min chef och berätta att jag tvångsvårdades på psykiatrin, helt utan min vetskap. Hen ansåg nämligen inte att jag någonsin borde få jobba som läkare. Jag fick reda på vad som hänt via kollegor på sjukhuset och anmälde. Jag fick till slut rätt, det bejakades att överläkaren brutit som sekretesslagen. Men hen fick inga påföljder. Jag däremot, förlorade min tjänst.

Jag var 18 år och inlagd på en slutenvårdsavdelning för självskada. Jag hade sagt till läkaren och personalen att jag inte ville att någon skulle nämna att jag skadat mig på avdelningen. Det första läkaren berättade när mina föräldrar kom på mötet var att säga just det ”hon har ju skadat sig här på avdelningen”. Mina föräldrar blev ledsna och arga på mig och jag kände mig så rädd och sviken av läkaren.

Jag har kommit in till bup-akuten flera gånger med polis, dem flesta gångerna slutade med bältesläggning då dem ansåg att jag var aggressiv. Men en gång var annorlunda än dem andra. När jag kom in den gången med polis som vanligt möts vi av en skötare som sa direkt, vi kanske borde lägga henne i bälte med en gång, )
( istället för att vänta och höra med läkaren. ) Poliserna och skötarna lägger mig då i bälte utan en bedömning. Utan som en rutin grej, som att varje gång jag kommer in med polis lägger vi henne direkt i bälte.

När jag vårdades på sluten avdelning vårdades samtidigt en kvinna med anorexi där eftersom att hon var för gammal för att vårdas på ätstörningsavdelning (35 år). Varje dag sa personalen ”äter du inte upp idag får du inte gå ut sen”. I perioder fick hon ligga i sängen hela dagen och rullas omkring i rullstol när hon behövde förflytta sig. Är det en bra metod att få anorektiker att äta med hot och bestraffningar?

Har haft depression, social fobi ångest och ett undvikande beteende sedan 14 års ålder (är 39 år idag). Har isolerat mig större delen av dom åren. Har egentligen aldrig fått den psykiatrisk vård jag behövt och som kunnat förbättrat min problematik. Har haft kontakt med BUP och vuxenpsykiatriska mottagningar. Träffade en kurator på psykiatrisk mottagning i många år (som inte har tillräcklig kunskap för att kunna hjälpa till). Hade djup depression och ångest men fick ingen egentlig vård. Fick först träffa en psykolog vid 30 års åldern (i en annan kommun) varav jag äntligen fick en diagnos bpd/avoidant personality disorder) som förklarade mitt beteende, mer än social fobi. Beteendet var dock cementerat och psykologen pratade om att hon vela träffat mig vid 20- årsåldern. Psykologen blev sedan privat (efter några månader) och inga av mina knutar löstes upp. Har sedan varit obehandlad (förutom medicin/sjukskrivning) och fler problem har tillkommit med åren bla ocd. Har fått KBT 10-20 veckor för min ocd  (inte hjälpt men åtminstone varit ett försök till vård/behandling). Ocd mottagningen är den enda psykiatriska mottagning (som jag stött på) med professionellt trevliga läkare med god kompetens!  Tycker i allmänhet att den psykiatriska vården är nästintill obefintlig, det som erbjuds är medicin och sjukskrivning ev någon lättare samtalskontakt med kurator) . Utöver det är det många utövare i allmänna psykiatrin som är direkt otrevliga emot sina patienter (samt förvrider journaler till sin fördel). Mottagningschefer som är okontaktbara (trots att man kontaktat patientnämnden). Har alltid (numera)med mig min sambo till psykiatrin för att inte bli illa bemött. Skulle nog säga att psykiatrin gjort mig sjukare än frisk. De otrevliga bemötandet har gjort mig ännu mer undvikande i mitt beteende, mer ångest och tillitsproblem tex). Antingen rustar man psykiatrin (med kompetens, omtanke och riktiga behandlingar) eller lägger ner detta luftslott till mottagningar. Skulle aldrig råda någon att sätta sitt barn på varken BUP eller inom den allmänna psykiatrin med tanke på hur det ser ut ( man tar mer skada än man får vård). Var rädda om era barn ( sök andra vägar).