Under en av mina inläggningar hade jag en kväll fått ett kraftigt ångestpåslag som så många gånger innan. Och ju mer ångest jag får ju starkare blir mitt motstånd mot att ta mediciner. Jag har ett starkt kontrollbehov och när ångesten stiger blir jag övertygad om att medicinen ska ta över mig och att jag ska förlora kontrollen. Därför vägrade jag att ta emot den medicin som sjuksköterskan erbjöd. Hon insisterade och fortsatte gå fram mot mig och jag backade tills jag slog emot väggen och sjönk då ner på golvet. Ihopkurad satt jag mot väggen då sjuksköterskan suckade och sa ”då får det bli med tvång”. Sen utan att kontakta en läkare satte hon på sig handskar, fick två skötare att hålla i mitt huvud och tryckte in tabletten i min mun och när jag lyckades spotta ut den gjorde hon samma sak igen och hällde vatten i min mun för att tvinga mig svälja den. Sjuksköterskan i fråga verkade inte medveten om att det hon gjorde var fel utan sa när vi pratade nästa dag att ”ja ibland när du mår sådär så måste man tvinga dig”. För att förtydliga genomförs tvångsmedicinering efter läkarordination och då genom tvångsinjektioner och inte som ovan beskrivit.

Jag vårdades inom slutenpsykiatrin på grund av att jag var suicidal relaterat till PTSD. Efter en överfallsvåldtäkt. En manlig skötare kommer gång på gång, vid upprepade tillfällen under samma dag, och ställer sig precis bakom ryggen på mig. När jag spelar kort med medpatienter, när jag står i korridoren och pratar med annan personal osv. Jag får fruktansvärd ångest av detta och börjar hyperventilera. Till slut tar jag mod till mig och säger ifrån. ”Jag tycker att det är jättejobbigt när du står så nära mig, med tanke på vad jag har varit med om”. Till svar får jag ”men du vet ju att du inte behöver vara rädd för mig” samtidigt som han flinar och lägger en hand på min axel.

Jag skulle få en skallad tvångsvissitering. Två kvinnliga skötare står med mig I rummet och hotar med att om jag inte klär av mig naken nu så står det fem män utanför som kommer komma in. Försiktigt tar jag av mig kläderna varpå en kvinna sliter i mig och jag backar. Fem män kommer in och sliter av mig alla kläder naken på en säng varpå jag gråter.  När kläderna är på går alla medans jag hulkar ur mig dem sista tårarna och dörren stängs. Jag var 18 år.

Jag blev utnyttjad av en nattskötare inom  psykiatrin. Han kom in till mig, själv, under sina pass och hjälpte mig av med kläderna (tröja, bh:n) och tog på min kropp samtidigt som han pussade på mig och sa att han älskar mig. Han tog mitt nr från journalen och ringde mig på kvällen innan han kom till jobbet. Han sa att jag inte skulle berätta för någon. Detta pågick under en längre period och när jag väl vågade berätta om vad han gjort så trodde ingen på mig förens jag visade att han ringt mig. Jag anmälde händelsen men polisen avskrev anmälan. Han fick jobba kvar men på en annan avdelning med unga tjejer. Jag har fått PTSD från bla detta övergrepp och är något jag fortfarande får flashbacks från.

Skötare på Psykakuten: ”om du inte slutar gråta kommer dom bälta dig”

Jag har sedan jag var 12 år fått kämpa med mitt mående, jag har gått till skolsköterska, kurator, psykolog och psykiatriker, förra året när jag fyllde 30 år, då fick jag en massa dokument med skattningsskalor från en läkare när vi hade ett möte, jag fick ingen riktig förklaring – men jag fyllde i dem så gott jag kunde och skickade in dem – någon månad efter detta så blev jag kallad till läkaren igen och fick veta att jag hade diagnosen: Emotionellt instabilt personlighetssyndrom… jag kände mig så fruktansvärt ensam efter detta mötet, lite omtumlad. Jag fick information om att det finns en terapiform som ska fungera för såna som mig.. DBT..

Jag hade tur, jag var en av dem som inte behövde vänta i flera, flera år för att få komma in till en DBT-grupp-terapi i min hemstad. Problemet för mig var att min terapeut, min läkare och kontaktsjuksköterska hörde av sig till min chef, som talade om för mina kollegor att jag förutom hade EIPS, så har jag haft ett antal hallucinationer, mina kollegor är oroliga för mig, dem har ett helt annat beteende runt mig och jag vet inte hur jag ska hantera detta längre. Jag har tagit beslutet att byta arbetsplats, jag ska börja om i en ny stad.

Under tidig graviditet bad jag om utsättning av en av mina tre mediciner då den pga graviditeten verkade påverka mig annorlunda än tidigare, vilket gick bra enligt läkarbedömning. Jag kände mig stabil psykiskt på de två mediciner jag hade kvar och graviditeten fortlöpte helt normalt. Halvvägs genom min graviditet hade äntligen min hyperemesis gått över och jag började trivas med att bära på ett litet liv. Då ringde en psykiatriläkare jag aldrig träffat upp mig, vi samtalade lite kort och hen sa att hen bedömde att jag var frisk och att all min medicinering skulle sättas ut. Jag kände mig inte bekväm med det, hen sa att jag kunde fundera på saken till min läkartid två veckor senare. Jag gick till besöket som visade sig vara med en av hens AT-läkare istället för hen själv, jag stod fast vid att jag inte ville sätta ut medicinen nu när jag var så stabil men läkaren argumenterade att det var det bästa för barnet, och som blivande förälder ville jag självklart göra det som var bäst för mitt barn!

Utsättningen var snabb, från maxdos till inget på två veckor. Barnmorskan var synbart obekväm när jag berättade om utsättningen, hen sa att jag skulle ringa hen när jag blev att må dåligt. NÄR, inte OM. Kort därefter vaknade jag en morgon och ringde i panik till min barnmorska, jag var övertygad om att jag blivit angripen av en alien då jag kände rörelser inuti mig. Detta var inte första gången jag känt fosterrörelser, men utsättningen av mina mediciner hade fått mig att tappa verklighetsförankringen helt och jag förstod inte alls vad som pågick. Trots snabb insättning av medicinerna igen av mödravårdsläkare och kontinuerlig kuratorskontakt hela resten av graviditeten återfick jag aldrig känslan av samhörighet med barnet i magen utan kände mig som att det var en parasit, jag hade ständiga panikattacker och utarbetade till slut en detaljerad suicidplan. De sista veckorna var jag inlagd på sjukhus eftersom min ångest inte gick att hantera.

Enda anledningen till att jag orkade hela vägen till förlossningen var min fantastiska barnmorska som gav sitt allt och lite till för att hjälpa mig, och enda anledningen till att jag skrotade mina suicidplaner var att jag vid första anblick av mitt barn äntligen kände den där samhörigheten och kärleken som jag helt berövats under graviditetens andra halva pga att medicinerna sattes ut. I efterhand läste jag i bipacksedeln där det på den ena medicinen stod med stor text att den inte fick sättas ut hastigt under graviditet, och när jag begärde ut min journal för att se läkaranteckningen om min medicin stod det inte mer än ”läkemedel sätts ut, patienten är okej med detta”, utan ett ord om hur mycket de tjatade. Även efter mödravårdsläkaren satt in medicinen igen ringde psykiatriläkaren (som jag till dags dato fortfarande aldrig träffat) upp mig och försökte pressa mig till att sätta ut medicinen en gång till. Tack och lov stod jag emot den gången.

Jag låg inne på slutenvården på psykiatrin och gjorde ett självmordsförsök. Gång på gång förvarnade jag hur dåligt jag mådde men fick ingen respons. De lämnar mig ensam och jag gör ett suicidförsök. Jag blir medvetslös och sövs ned i respirator. De vet inte om jag kommer överleva.

När jag mår bättre igen och kommer tillbaka till avd får jag höra av personal att jag skulle bett om hjälp trots att jag sa till innan att jag inte nådde bra och bad om att få prata med en syrra som inte hade tid. Personalen hotar även med att sluta pågrund av mig. Säger ordagrant, ”gör du så igen kommer jag sluta här och då är det ditt fel”. Jag svarar inte men blir ledsen inombords.

Jag blev inlagd på bup efter ett allvarligt självmordsförsök. Efter en knapp månad blev jag lagd i bälte 1-2 ggr om dagen uppemot fyra timmar om gången vilket fortgick under fem månaders tid. I början blev jag fasthållen, och fick tvångsinjektioner när jag fick ångestattacker men efter att jag blev lagd i bälte första gången var det en spiral rakt ner i avgrunden. Jag blev lagd i bälte nästintill på rutin. Vid minsta tecken på ångest drogs bältessängen fram och jag blev lagd i bälte och tvångsmedicinerad för att jag var ledsen och grät.

Började gå på bup vid 12års ålder pga trauma från sexuella övergrepp. Fick ingen behandling för traumat, blev bara erbjuden antidepressiva. Jag började må sämre och utvecklade ett självskadebeteende som ingen på bup tog på allvar, de höjde bara antideppen och tillslut gick jag på 300mg sertralin vilket gjorde mig till en zombie utan känslor. Blev groomad av en mycket äldre man under denna tid som jag berättade för min samtalskontakt på bup, vilket hon inte alls reagerade på utan frågade bara ”Är han snäll då?”. När jag berättade att jag mådde dåligt över de sexuella övergreppen jag varit med om så fick jag bara svaret att de inte diskuterar sånt på bup, då får man vända sig till en annan klinik.

Fick dessutom en aspergers diagnos som inte alls stämde in på mig, mina föräldrar undrade varför dom ställde denna diagnos, varav bup svarade att vid ett samtalstillfälle hade jag sagt att jag var hungrig och frågat om man kunde få fika. Vilket enligt bup var ett typiskt ”aspergersbeteende”. Den andra anledning var för att de bedömde mig som ”lågt begåvad inom tal” eftersom att jag inte pratade så mycket, vilket var ett resultat av den stora mängd antidepp jag gick på. Blev även tvingad att gå i särklass.

Under 6 års tid på bup fick jag träffa ungefär 30 olika samtalskontakter. Men aldrig fick jag gå i terapi, eller rätt diagnos. Jag har minnesluckor från tiden jag gick på den höga dosen antidepp och det känns som att min tonår blev stulen ifrån mig av bup. De vuxna som skulle hjälpa mig och se till att jag mådde bra förstörde bara för mig och för min familj.