jag var inlagd på bup slutenvård o över 16månader i sträck. bältesläggningar, sondningar och tvångsinjektioner var min vardag. när jag kom dit var jag bara en tjej som mådde dåligt och var svårt sjuk i anorexi, när jag kommer därifrån var jag trasigare än någonsin och tjejen som en gång funnits var helt borta. Det bestämdes i förväg att jag skulle sondas och bältas varje dag. Jag fick frågan 3-4ggr om att försöka sondas frivilligt. alla de 100tals andra gångerna frågade eller försökte de inte ens göra det utan bälte eftersom bälte var deras rutin. utöver det fick jag nästan aldrig möjlighet att prata om vad jag varit med om eller någon form av behandling alls. jag låstes in, utsattes för trauman, behandlades som ett problem som behövde hanteras istället för än människa och blev helt förstörd. jag fanns inte kvar alls. efter alla trauman jag lever kvar med idag som kan trigga igång panikattacker så kan jag fortfarande inte fatta hur man kunde tycka det var okej. ja, de höll mig levande, fysiskt, men resten av mig försvann. Jag har otaligt av berättelser om allt fel personal och läkare utsatt mig för. Puttad genom korridorer, folk som skrattar åt mig medans jag legat bältad, läkare som sagt ”du vill ju det här”, personal som jämfört patienters självskador, avdragen alla kläder medans fem män höll fast mig och liknande saker jag inte klarar av att tänka på. att man inom barnpsykiatrin ser det som vardag att bälta barn är för mig helt sjukt. att ingen reagerar är ännu sjukare. barn traumatiseras och blir sjukare men ändå tänker man inte om. det gör ont i hela min kropp att veta att det idag är nya barn som går igenom exakt det som hänt mig och så många andra och det finns inget jag kan göra för att hjälpa dem.

När jag var 14år blev jag inlagd på BUP, ibland blev jag väldigt arg och vid ett tillfälle slängde jag in en schampoflaska i väggen, det var det enda som krävdes för att jag skulle bli bältad i 2tim, trots att jag var lugn precis när dem bältade mig så blev jag bältad iaf, bara för att jag gjorde det jag gjorde. Det var min första bältning och jag var väldigt rädd.

Jag blir nypt i bältningssängen för att jag gråter och skriker av sjuksköterskan. Han vill att jag ska hålla tyst.

De hade kommit personal från vuxenpsykiatrin för att fastspänna mig på bup. När sjuksköterskan går för att hämta injektioner lägger personalen från vuxenpsykiatrin en kudde över mitt ansiktet när jag ligger maktkös fastpänd i bältesängen för att jag skulle sluta gråta och skrika. Jag höll på att kvävas, tills sjuksköterskan kommer efter några minuter och skriker ut personalen och de tar bort kudden.

Jag fick så mycket mediciner att jag började krampa när jag låg bältad. Jag kände hur kroppen spände sig och ögonen rullade bakåt utan att jag kunde kontrollera dem. Jag uttryckte till mitt vak att något var fel men han trodde mig inte. Efter en stunds övertalning kontaktade han sjuksköterska som kom med en sjuksköterskestudent. Den enda som kändes snäll var studenten och jag höll hennes hand och bönade och bad att hon skulle hjälpa mig. Sjuksköterskan bad mig tillslut att hålla ögonkontakt med studenten för att se om jag kunde det. Vilket jag inte kunde. Så sjuksköterskan som först inte trodde mig gav mig då injektion mot biverkningarna, kramperna. Och tillslut blev det bättre. Men att inte bli trodd på i ett sådant utsatt sammanhang var sjukt hemskt.

Jag berättade om våldsutsatthet för en vårdkontakt. Istället för att få hjälp med situationen jag befann mig i medicinerades jag med haldol pga dom trodde inte att det jag berättade kunde hända.
(jag fick senare hjälp av polisen)

Från att jag var 12 år tills jag fyllde 18 kämpade jag för att få hjälp av myndigheterna då jag levde i en svårt dysfunktionell familj, men jag blev aldrig trodd trots otaliga anmälningar, polis- och ambulansbesök, jourplaceringar mm. Min förälder lyckades manipulera myndigheterna att tro att jag var psykiskt sjuk för att flytta ansvaret från sig själv. Ja, jag mådde otroligt dåligt, men på grund av min hemmiljö. Jag utsattes under flera år för inläggningar, tvångsåtgärder och behandlingar så som ECT mot min vilja istället för att fokusera på det som orsakade mitt mående. Jag fick allvarliga kroniska psykiatriska diagnoser, anklagades för att ljuga, sågs som manipulativ på grund av mina ”sjukdomar”. När jag fyllde 18 och kunde fly hemmet för gott blev jag ”mirakulöst” frisk. Idag lever jag ett helt vanligt Svensson-liv med villa, Volvo, vovve och barn påväg och alla de felaktiga diagnoserna har blivit borttagna. Den enda diagnos jag har idag är PTSD, orsakad av psykiatrin och socialtjänsten. Psykiatrin har bekräftat att man missbedömt situationen under flera år, och det är en vinst naturligtvis men ärren efter allt jag utsattes för inom psykiatrins tvångsvård och alla svek är något jag kommer tvingas leva med resten av livet.

Den tillfälliga sommarvikarien kände oro för mig. Hon gick och pratade med läkare, vilket jag inte riktigt fattade, och kom tillbaka och sa att jag var tvungen att göra en bedömning. Jag följde med till läkaren i rummet intill och fick svara på hennes barska frågor som saknade intresse för mig och mina känslor.

”men om du säger att du inte tänker ta livet av dig nu, och sen åker du hem och jag vet inte, din pojkvän gör slut och du hänger sig. Förstår du inte att det blir dåligt för mig då?”

”vi gör som så att jag ringer dig, och svarar du inte kommer jag ordna med polishandräckning”.

Jag gick därifrån helt förvirrad och rädd. Tänk så skulle hon ringa och signalerna inte gå fram? Skulle polisen dundra hem till mig då? De skulle ju inte tro mig om jag säger emot?

Läkaren ringde både 5 och 15 min efter uttalade tider. Pratade i 2 minuter från hej till hejdå, om ens det. Hon frågade hur hamstern (som jag var hamstervakt år) mådde, om jag hade rastat den ute i gräset. Sedan sa hon hejdå.
Hot om polis och LPT, varning om att jag skulle kunna förstöra för henne om jag tog livet av mig om min kille skulle göra slut (hade inte ens sagt något om pojkvän, vilket jag dessutom inte hade) det ersattes med meningslösa samtal och sedan ingen uppföljning alls. Men i journalen stod det så fint ”suicidprevention, inget suicidalt framkommer”.

I många år har jag åkt ut och in från slutenvården, många gånger har jag varit där alldeles för lång tid utan att det har hjälpt mig nämnvärt förutom att hindra mig från att skada mig eller ta mitt liv. Enbart förvaring och medicinering. En skötare som jobbade där och känt mig i många år är bra på att se mönster, och visste att inläggning inte gör ett jädra skit för mig förutom i det sk ”akuta skedet” men efter det är det bara kontraproduktivt att ha mig kvar på avdelningen. Vid ett tillfälle låg jag bältad och han var där, överläkaren som ”ordinerat” (eller vad man nu säger)  tvångsåtgärden hade, efter att jag blivit om att få släppas loss, sagt att ”nähä du, du ska ligga där i fyra timmar och få två injektioner så att du skärper till dig” och jag blev FLY förbannad minns jag. Läkaren sa också att du kan glömma att åka hem, du blir kvar här ett bra tag. Denna skötare, vi kan kalla hen G, hade då tagit denna läkare åt sidan och sagt åt honom att han gjort fel. Detta berättade G för mig många år senare då hen började jobba här på mitt boende. Iaf så hade G fixat så att läkaren skrivit in i ”prokapita” tror jag han kallade det, att inläggning av mig ska undvikas så långt det går och endast i akut skede, sen ska vårdtiden vara så kort som möjligt och utskrivning ska ske så fort just det akuta skedet är över.
Jag visste ju inte om att detta stod i min journal när läkarna loggade in lixom, och jag tyckte det var lixom märkligt hur jag från att bli eskorterad av väktare till psykakuten efter varje självskadetillfälle och flertalet gånger blivit inlagd i minst 3-4 dagar upp till 2 veckor ENBART pga EN självskada så fick jag gå hem. Och när jag väl blev inlagd och dagen efter sa att jag vill hem så fick jag åka hem?!?! Jag tyckte det var helt fantastiskt och tänkte att ÄNTLIGEN har läkarna fattat att inläggning inte ger mig något. Att jag mår bättre av att vara hemma med mina rutiner osv. Men när jag träffade G igen efter 2,5 år då jag sluppit slutenvård och hen började jobba här på mitt boende så berättade hen vad som hade hänt den där kvällen när läkaren ”bestämt” att jag skulle minsann ligga där i fyra timmar och ”inte komma ut härifrån på ett bra tag”. Jag är oändligt tacksam för G och att hen på ett sätt satte läkaren på plats. Det var till och med den läkaren som skrev in detta i min journal efter att han samtalat med G om hur jag ”funkar” och vad som inte är hjälpsamt för mig osv.

Idag är det 2,5 år sedan jag var inlagd i slutenvården. Mycket för att jag bor på ett boende för personer med just psykisk sjukdom och ”långa slutenvårdsperioder” och de gör ALLT för att det även i dåliga perioder ska funka för oss att vara hemma. Men också för att jag är mer stabil, vågar be om hjälp vilket jag haft svårt för hela mitt liv och för att jag nu har kunnat släppa ”identiteten” som psykiskt sjuk lixom nu när den inte ”bekräftas” på samma sätt.

Jag förstår varför läkarna idag undviker att lägga in personer med självskadebeteende (specifikt eips-patienter vilket jag också är), det ÄR kontraproduktivt att göra det och med eips ingår en instabil självbild och stort bekräftelsebehov, och att då ”validera” självskadebeteendet spär då på hela skiten. Jag är nog den enda med eips som kan hålla med läkarna om att inläggning för vår patientgrupp bör undvikas så långt det går just för att det blir som en bekräftelse och det gör bara saken värre.

Utifrån att jag gjorde en orosanmälan till socialförvaltningen om misstänkta sexuella övergrepp på mitt barn så begärde handläggaren på socialförvaltningen att jag skulle genomgå psykiatrisk utredning. Eftersom jag inte hade, eller aldrig tidigare hade haft, några psykiska problem så trodde jag i min naivitet att detta inte skulle vålla mig några problem. Handläggaren själv bestämde vem som skulle skriva intyget. I efterhand har jag kunnat utröna av dokumentation att både handläggaren på socialförvaltningen samt aktuell psykiatriker samarbetade med den anmälda förövaren (narcissistisk psykopat). Förövaren manipulerade involverade personer till att tro att jag led av allvarlig psykisk störning. Förövaren angav tonen och diagnosen, paranoia. Aktuell psykiatriker fastställde den.
   Psykiatrikern bedömde mig som ”paranoid” eftersom jag sade att mitt barn utsatts för övergrepp och stod fast vid det. Att jag därutöver berättade att jag själv varit utsatt för sexuella övergrepp som barn gjorde inte saken bättre. Några andra grunder för denna diagnos finns inte.
   När förövaren lyckats att manipulera psykiatrin att tro att jag led av paranoia så kunde han börja att hota mig och mitt barn. Ingen skulle tro på vad jag sade grundat på diagnosen (eg stämpel) som jag fått. När jag berättade för psykiatriker på aktuell klinik att jag och mitt barn levde under hot (bevisbart) så fick jag diagnosen ”paranoia av förföljelsekaraktär”. Psykiatrin förde ingen dialog med mig. De ville inte ens veta hur hoten såg ut.
   Senare när förövaren och hans suppleanter satte hoten i verket och jag berättade det för psykiatriker så fick jag diagnosen ”vanföreställningar”. Psykiatriker hade fortfarande ingen dialog med mig. De samarbetade och lyssnade enbart på förövaren och andra dysfunktionella personer i min familj. Trots att psykiatrikerna på denna klinik inte på något vis kände till vad jag varit med om så satte de denna diagnos – utan utredning och INTE på vetenskapliga grunder.
   Nej, jag lider varken av paranoia eller vanföreställningar. Jag lider av ett enormt dåligt bemötande inom psykiatrin. Har gått igenom många svåra trauman ända sedan jag var barn, men får inget stöd, hjälp och behandling. Psykiatriker på denna klinik angriper patienter som utsatts för övergrepp som barn. Har aldrig haft kontakt med psykolog och har inte råd med privat sådan.
   När man i efterhand läser journalen så kan man fundera hur det stod till hos den psykiatriker som bedömde mig som ”paranoid” utifrån att jag talade om att jag utsatts för övergrepp som barn samt att mitt barn även var utsatt. Han kallar våldtäkten på mitt lilla barn för ”fullbordat samlag”. Samlag med en 5-åring? Har man det? Är det verkligen lagligt? Vem är frisk och vem är sjuk?