Jag var inlagd på psykiatrin och vårdades tillsammans med flera psykotiska män som gärna tafsade och tog i mig. Jag reagerade med att frysa fast utan att kunna försvara mig. När jag försökte prata med personalen om det fick jag bara kommentaren att jag borde ha gått därifrån
Ovetande om byte av kontaktperson
(Alla namn är påhittade)
För ett tag sen så försökte både jag och personalen få tag på min kontaktperson Lisa i öppenvården, men fick aldrig något svar och hon ringde aldrig upp. Jag skickade flera sms men fick aldrig svar på dem heller. Plötsligt ringer det från min mottagning och det är Maria som jag känner mycket väl från slutenvården. Jag blir förvånad och undrar varför HON ringer mig. ”Jag är ju din nya kontaktperson” jaha, och var är Lisa då? ”Hon har gått i pension, sen hade du Lars som kontaktperson men nu är det jag, visste inte du det?”
Och nej det visste jag verkligen inte. Att Lars varit min kontaktperson hade jag ingen aning om, och det var ingen som informerade mig varken om det eller att Lisa hade gått i pension ”för flera veckor sen” som Maria sa i telefonen.
Flytt till en annan psykiatrimottagning ledde till sämre vård
Jag har en lång historia av psykisk ohälsa och varit inskriven inom psykiatrin i flera år. När jag blev tvungen att flytta i början på 2022 remitterades jag vidare till en annan psykiatrimottagning. Jag var själv osäker till om jag ville byta mottagning för jag var rädd att allt skulle gå fel. Min dåvarande samtalskontakt lovade mig att allt skulle lösa sig och gå smidigt till då jag redan hade en väl etablerad kontakt inom psykiatrin. Remissen skickades slutet på februari 2022. Hela sommaren gick utan att jag fick någon samtalskontakt. November 2022 fick jag min första tid till läkaren men vi kom inte alls överens. Istället för att försöka hjälpa mig började hon klaga över hur överbelastade de var och hur stressad hon var. ”Som tur var” blev jag återigen tvungen att flytta och remitterades vidare till ytterligare en ny mottagning. Jag tänkte ”nu kan det inte bli sämre än vad det varit senaste året”. Men ack så fel jag hade. Psykoterapeuten jag fick träffa på den nya psykiatrimottagningen var så otrevlig och när jag ville byta behandlare skuldbelagde han mig och tog det personligt vilket han tydligt sa till mig. Det triggade igång en ordentlig försämring i mitt mående och jag drabbades av flertalet ångestattacker vilket till slut ledde till att jag behövde bli inlagd inom slutenvården. Nu är det juni 2023 och jag har alltså inte haft en riktig psykiatrikontakt sedan mars 2022.
Blev nekad vård
Detta hände sommaren 2019 – jag jobbade extra inom ett företag, då jag behövde få in pengar. Traumat som hände var att en okänd man bröt sig in i den lilla boden jag stod i och drog ned sina byxor för att ”hjälpa” honom.
Allt vart polisanmält och allt det där.
Jag sökte till psykiatrin om att få någon sorts hjälp. Det enda dom gjorde var att skratta åt mig i telefon ifrån psykiatrin och sade åt mig att söka akut – för dom tog inte hand om dessa fall.
Det gjorde mer ont i psyket än vanligt, jag blev nekad vård – för min psykiska hälsa och att min PTSD vart ännu värre, trauman över vad som hade hänt tidigare i mitt liv blev mer livande och att de vägrade hjälpa mig för detta.. efter våldtäkter och massa saker – blev nekade hjälpen jag verkligen behövde.
Dom skrattade och sa åt mig att söka annan vart.
DID eller EIPS?
Jag har en rätt ovanlig diagnos som en psykolog med traumakompetens satte efter en utredning. Den heter DID och alla jag möter i öppenvården utgår från att jag har den här diagnosen. Men inte slutenvården… läkaren där hävdar att jag inte alls har DID utan EIPS. Detta hävdar hon helt utan att ha gjort en utredning och på grund av detta bemöter mig slutenvården som en EIPS patient. Är så himmla trött att inte tas på allvar av slutenvården.
Remissen skickades aldrig
Hösten 2022 gjorde jag ett av de största besluten i mitt liv och flyttade från den plats jag växt upp och levt hela mitt liv, till en plats som låg ungefär en dagsresa med bil bort för att komma närmare en del av min familj som jag inte kunnat träffa på 5 år som stod mig nära.
Öppenvården jag hade gått hoss skulle skicka en remiss så jag skulle kunna få en ny kontakt snart, då det värkligen skulle behövas.
Jag blev psykiskt och fysiskt misshandlad av en personen i den familjen under min uppväxt, vilket sannolikt har gett mig PTSD men var villig att lägga det åt sidan och försöka gå vidare för att jag ville ha en relation med tex min yngsta bror som jag inte träffat sedan han var väldigt liten. [jag var inte medveten om hur starka mina reaktioner fortfarande var, eller att det ens kunde vart PTSD förens efter flytten och jag träffade henne]
De sa även att Kö tiderna på platsen skulle vara otroligt korta.
Så jag flyttar dit i oktober.
Och väntar.
Och väntar.
Och väntar.
Jag tar kontakt med öppenvården där för att se hur det går och får veta att de inte fått någon remiss.
Så jag fick kontakta min gammla öppenvård och be dem skicka om remissen TVÅ gånger.
Tillslut så fick öppenvården från det nya stället skicka en förfrågan om en remiss och då kunde de allt skicka den.
Jag fick kontakt med öppenvården på det nya stället i Mars, ca 5 månader senare, när det egentligen skulle tagit kanske 3-4 veckor på sin höjd.
Då var det redan försent dock.
Min redan dåliga, men uppbyggda, psykiska hälsa hade kraschat totalt.
Jag var sucidial, självskadande, konstant livrädd och efter en händelse som gav mig den extremaste panik attacken i mitt liv, så vågade jag inte ens äta middag med familjen.
Jag kände ingen annan, hade inga vänner där, inte min flickvän och var totalt isolerad.
Vad jag försöker komma med är att jag behövde värkligen öppenvården.
Det kom så många insikter och hela min livsbild och världsbild föll isär. Jag trodde värkligen att jag skulle dö där för jag hade ingen stans att ta vägen.
Det hela slutade med att jag bestämde mig för att flytta till en kompis som bodde närmast där, vilket var ca 4 timmar bort.
När jag berättade det för min pappa så kom det fram att de hade tänkt att kasta ut mig och de såg till att jag flyttade där ifrån så fort som bara fysiskt möjligt.
Under den lilla tid jag haft kontakt med öppenvården där så har det vart mest telefon möten. Tror jag bara vart där 1 gång för ett fysiskt.
De har vart snälla, förstående, och hjälpt med vad de kan.
Nu står jag på vänttid till en ny öppenvård på en ny plats.
Detta har vart en fruktansvärd period och jag önskar att den första öppenvården faktiskt skickade remissen från början.
Då kanske det inte behövt gå så långt som det gjorde, och att jag kanske kunde fått mer hjälp ur den situationen.
Har haft kontakt med samtalskontakter, psykologer, soc osv sedan jag var 9 år, sedan 2020 har det vart konstant kontakt varje eller varannan vecka. Så är värkligen beroende av en kontakt.
Nu har jag gått utan det i snart ett halvår, när jag värkligen värkligen behövt det.
Ursäkta jag vet inte hur relevant denna historian är, jag kanske bara klagar haha.
Konsekvenser orsakade av att bli bortglömd
Min läkare glömde för andra gången att boka in ett återbesök.
Första gången påverkade det inte min sjukskrivning, men andra gången så fick FK inte intyget i tid och kunde inte betala ut min sjukpenning, den ska komma den 27:e varje månad, de hittade en tid först den 8:e nästa månad. Jag fick låna pengar för att betala hyran, elen och alla småräkningar
Överläkare godkände åtgärder utan att ha koll
Efter Covid blev det så rörigt på den psykiatriska öppenvårdsmottagning jag går till.
Fick nya läkare hela tiden, bl a en som gjorde sin AT-tjänst och förklarade direkt för mig att hon hade full koll på autism för att hennes 10-åriga son har det. Jag är 30+, tjej och fick diagnosen för några år sedan. Hon satte ner min sjukskrivning till 75%, skrev i intyget till FK att jag skulle ha daglig verksamhet och arbetsträna.
FK ringde mig någon dag senare och frågade vad hon menade. Åtgärderna hon hade skrivit var tre helt olika saker och går inte att göra samtidigt. Till saken hör att hon gick och kollade med överläkaren och han godkände det
Bortglömd mitt i terapin
Min behandlare inom psykiatrin glömde bort mig mitt i terapin. Vi brukade träffas varje eller varannan vecka. Jag skulle fått en ny tid efter hens kortare ledighet men jag hörde inget på några månader. När jag hörde av mig själv fick jag en ny tid men ingen förklaring eller ursäkt till varför jag inte hört något på månader.
Bytte personnummer – Hamnade mellan stolarna
Jag fick nytt personnummer (bytte juridiskt kön) men stod på väntelista till att träffa en läkare för medicinuppföljning. Har inte haft riktig uppföljning på medicinerna på över ett år och skulle träffa läkaren på psykiatrin i november 2022. Väntetiderna blev visst längre än förväntat så de sa att de räknade med att jag skulle kunna träffa honom i februari. I mars frågar jag hur det går med att få träffa läkare för att jag inte fått höra något alls men när de kollar så finns det inget om att jag väntar på att träffa läkare. Nu är det beräknat att jag kanske hinner träffa läkaren innan juli men har låga förhoppningar på det. Efter jag fick nytt personnummer så satte de inte upp mig på väntelistan igen men sa till mig att jag snart skulle bli kallad till läkare. Har väntat sen november men eftersom att de tappade bort mig så behövde jag börja om längst bak i listan i slutet på mars.
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
