När jag var AT-läkare på allmänpsykiatrin i min stad skrev jag åtta avvikelser på en månad. Bland annat på grund av en överläkares extremt bristande suicidriskbedömning. Hela bedömningen bestod i att han sa till patienten: ”Du har inga mörka tankar? Nej? Okej.” innan patienten ens hade hunnit svara. En annan avvikelse gällde när jag själv blev otillbörligt fysiskt vidrörd av en överläkare på psyk akut. Jag försökte säga ifrån till avdelningschefen och studierektorn, jag skrev också en avvikelserapport. Men allting sopades under mattan. Läkartidningen skrev en artikel om saken men detta var innan #metoo så ingen brydde sig, fokus för artikeln låg på vem som har ansvaret för AT-läkares arbetsmiljö. Inte om det faktum att jag blivit antastad av en överläkare, som redan blivit namngiven i tidningen året innan på grund av att han pratat med en journalist om en patients diagnoser (och därmed brutit sekretessen). Inte heller att överläkaren sedan försökt sprida rykten om att jag skulle ha borderline och därmed inte skulle tas på allvar. Eller att områdeschefen efter detta slutade svara på mina avvikelser utan bara skrev tillbaks att det var väldigt misstänkt att en och samma person skrivit så många avvikelser på så kort tid. AT-chefens enda kommentar i artikeln var att jag borde ha kommit till henne lite tidigare, dvs hon försökte lägga ansvaret på mig. Året innan detta jobbade jag på BUP, där jag gick till avdelningschefen om att en skötare var väldigt närgången mot patienterna. Chefens råd var att jag själv skulle ha ett samtal med skötaren om saken. Hur det gick kan ni ju lista ut… Några månader senare var det en patient som sa ifrån. Först då tog man det på allvar och skötaren fick sparken. Jag skojar naturligtvis, han blev bara förflyttad till en annan avdelning. Året efter ATn jobbade jag på en annan vuxenpsykiatriavdelning där jag blev vittne till hur en sjuksköterska slog en patient i ansiktet. Jag skrev en avvikelse men blev kallad till samtal hos chefen som sa att de inte tänkte göra något åt saken eftersom sjuksköterskan ifråga var oumbärlig för verksamheten. Där dog mina sista planer på att bli psykiater och jag valde en helt annan ST framöver.
Frakturer i båda armarna
Jag hade en internet vän som mådde riktigt dåligt. När hon var inneliggande på BUP så gick hon fram och tillbaka lite i korridor. Hon mådde dåligt och två väktare kom och skulle leda bort henne till ett rum. Antagligen för att bältas men jag minns inte. De tar tag så hårt och lyssnar inte när hon säger att det gör ont och att de måste släppa eller byta grepp. Det slutar med att hon får frakturer i båda armarna som måste opereras och hon blir gipsad på båda armar och kan inte ens äta själv under lång tid.
Den här vännen lever inte idag utan gick bort när hon var ung vuxen pga sin psykiska ohälsa. Det är inte den enda vännen jag har som tagit sitt liv.
Upprepat övervåld från sjuksköterska
Jag blev utsatt för ett horribelt och upprepat övervåld när jag var inlagd på LPT. Jag blev bland annat oprovocerat påhoppad bakifrån i korridoren av en sjuksköterska som med våld i princip slogs med mig tills han tryckte på larmet och fem män till kom springande. De släpade in mig på rummet och bältade därefter mig i över fyra timmar. Detta hände upprepade gånger inne på avdelningen. Sjuksköterskan som provocerade mig upprepade tillfällen blev pga övervåld avstängd från sitt arbete. Efter blev han anmäld till IVO av arbetsgivaren som lämnade ärendet till HSAN som sedan drog in hans legitimation. Det var fullständigt fruktansvärt och jag hade sår och blåmärken på hela kroppen.
Blev strypt under bältesläggning
Hej. Jag vill berätta om en bältning jag utsattes för. När 8 personal, två på varje lem, håller mig fast på golvet kommer ansvarig sjuksköterska ner bredvid mig på knä och tar ett strypgrepp. Jag ser sadismen i ögonen och inser att detta har han väntat på. Bältessängen körs fram i korridoren och jag lyfts upp på den och blir fastspänd. Sedan rullas jag till mitt rum som är tömt på alla möbler och hör hur sjuksköterskan säger att han ska göra iordning injektionerna. Han blir borta en ganska lång stund och under tiden har det börjat klia i hela ansiktet. Sedan kommer fyra personal in i rummet och sjuksköterskan, han har med sig en cocktail på fyra olika ”mediciner” och personal frågar vilken sida jag ska vändas mot, så de ska veta vilket ben och vilken arm som ska kopplas loss för att kunna dra ner byxor eller ta av tröjan. Han svarar att det inte blir nödvändigt för han tänker ge medicinen i framsidan på låren, två i varje ben, genom tyget, som var ett ganska hårt tyg. Varje injektion gör väldigt ont för han träffar tydligt både nerver och själva benet i låren. När det är klart spenderar jag fyra timmar helt oförändrad och klarvaken i bälte med växande svullnader i båda låren. I efterhand på nästa läkarmöte säger läkaren inget om själva medicineringen och att sjuksköterskan slant med handen. Det förnekades att jag hade blivit strypt, 8 personal hade tydligen inte den uppfattningen om vad som skett. Sjuksköterskan hade fått byta till en annan avdelning att arbeta på märkte jag när jag träffade honom igen flera år senare fast nu nattskift.
”Vårdare åstadkom fysiska skador”
Jag hade självinstyrd inläggning jag visste det var läge söka akut för tillfällig medicinsk hjälp och för inläggning i 2 dygn.
En ung manlig AT läkare hänvisade mig till undersökningsrum för han skulle lyssna till mitt hjärta och lungor. Var i dåligt skick just då. Försämrat mående, depression och ångest efter trauman. AT läkaren var ensam med mig i undersökningsrummet, beordrade mig ta av mig min bh och han började massera mina bröst. Jag blev chockad och mådde jättedåligt. Ingen hörde, ingen såg. Framfört detta senare till en chef och påtalar aldrig läkare får vara ensam med brukare eller pat. Ändå fortgår detta.
En vårdare åstadkom fysiska skador på min kropp med blödningar under min hud, vårdaren sparkade ned mig, knuffade mig baklänges, la sig över, på mig. Har fotodokumenterat skadorna. Visat chefer och talat med dem. Även patnämnd fått se bilder. Chefer bryr sig inte om något av detta.
Misshandlad av vårdare
Jag är förtvivlad. Aldrig fått hjälp eller stöd fr psykiatrin efter sexuellt övergrepp och en fysisk misshandel på psykjourrmott och akutpsykiatrisk vårdavdelning.
Den fd manliga vårdare som sparkade mig osv slutade ett tag därefter. Fick veta denna fd vårdare som misshandlat mig hade sökt för att försöka utbilda sig till polis.
Detta till min rena förskräckelse!
Vad är detta för samhälle?!
Patient höll på att kvävas under bältesläggning
De hade kommit personal från vuxenpsykiatrin för att fastspänna mig på bup. När sjuksköterskan går för att hämta injektioner lägger personalen från vuxenpsykiatrin en kudde över mitt ansiktet när jag ligger maktkös fastpänd i bältesängen för att jag skulle sluta gråta och skrika. Jag höll på att kvävas, tills sjuksköterskan kommer efter några minuter och skriker ut personalen och de tar bort kudden.
Bältad i 28 timmar
jag har alltid hållit tyst. om det absolut värsta. det som trasade sönder mitt då 18-åriga jag på riktigt. det som skulle rädda mig – skadade mig istället för all evighet. för jag vet, att jag aldrig kommer läka. aldrig få någon upprättelse. det som skedde där och då var och är tydligen okej.
anmälan jag senare gjorde lades ner. enligt min så kallade läkare var jag psykotisk; ”så det var alltså befogat att ligga bältad på rygg i 28 timmar”.
vi tar det hela aningen kortfattat:
(lägg också väl märke till att jag i efterhand förstår att jag behövde hjälp. men inte att vara fastspänd under alla dessa timmar. den smärtan. den skammen. ja, allt. jag vill bara glömma. hur gör man?)
då börjar jag. det var inte första gången jag bältades denna soliga vårdag. det var en del av min vardag, på avdelningen, på sjukhuset. jag hade spenderat tretton månader inneliggandes på BUP mot min vilja. otaliga bältningar, hundratals. minst. jag var itu.
i samband med min 18-årsdag fick jag min första permission på mycket länge. jag såg detta som min chans att fly, för trots att jag nu egentligen tillhörde vuxenpsykiatrin var jag fast i BUP:s klor. jag ville bara därifrån.
permission gick utåt sett bra, ingen visste om mitt självmordsförsök den dagen men på kvällen började det märkas mer och mer. jag var tillbaka på BUP:s akutavdelning och läkaren anade att någonting inte stod rätt till. hen hade rätt. jag kände ändå att nu har det gått så pass lång tid och för varje minut som går tar kroppen mer och mer skada. jag minns såklart inte varenda av dessa sekunder och minuter tills… jag hör storlarmet gå och där kommer inte den ”vanliga” personalen springandes utan det är personal från flera olika avdelningar från vuxenpsyk. sängen rullas fram. flytten är ett faktum. straffet jag också får för att jag inte pratar – bältesläggning.
Jag minns att jag körs i bältessängen genom den kilometerlånga kulverten, det kändes som en evighet. tillslut är jag framme på en somatisk avdelning då jag försämrats ganska så kraftfullt. jag går i försvarsläge genom att inte prata. inte kolla. inte se. jag vill inte inse vad som sker. jag ville ju bara dö.
vad jag då inte visste var att jag totalt skulle vara bältad i 28 timmar, varav sju timmar nersövd på IVA i slutet då läkaren på somatiken åtminstone förstod att det här inte var okej. alla mina rättigheter försvann. jag fick inte ens gå på toa. jag fick en kateter. ”räddningen” var min mobil. jag minns hur jag liksom halvligger på rygg men är fastspänd överallt. försöker skriva/ringa mina vänner som var väldigt oroliga. fick prata i telefon och smsa. jag kan bara inte förstå. hur fick jag ligga så många timmar mot min vilja, inte få någon som helst chans?
bakjouren på psykiatrin, utan att ha träffat mig, förlängde bältningsläggningen trots att jag var lugn och inte gjorde motstånd. jag fick inte ens en chans att ta emot hjälp. jag fick inga som helst mediciner förutom mot mitt fysiska tillstånd vilket gör att jag än idag minns allt så himla tydligt.
”kanske hade det fortfarande inte gjort lika ont om åtminstone fått lugnande, något som gjorde att nutiden försvann”. nu är det dåtid. men jag minns allt precis som att det sker varje dag. om och om igen.
Slutligen: Enligt IVO var detta okej, jag hade som jag skrev ovan en psykos från ingenstans vilket absolut inte stämde. det var den nya läkaren som satte den diagnosen, antagligen för att kunna fortsätta bältesläggningen.
nu viker jag mig av ångest och sorg. det här absolut det mest förnedrande jag varit med om. och det värsta är ensamheten. önskar ingen denna smärta.
Groomad, slagen och sexuellt utnyttjad av min fd mentalvårade
Efter att mitt liv av olika anledningar vändes upp och ner och jag nästan lyckades ta mitt eget liv tog jag tillslut beslutet att åka in akut och därefter fick jag vara på en beroendeenhet i tills det fanns en ledig plats på den slutna psykiatriska Avdelningen. Den första tiden var jag nästan gränspsykotisk, grät hela tiden, tog mig knappt upp ur sängen. Men med tiden började jag må bättre och skapa förtroende för dem flesta på avdelningen, men speciellt en person var ihärdig. Jag tyckte han var snäll och omtänksam. Han ville verkligen hjälpa mig tänkte jag. Jag berättade allt om mig själv om alla mina innersta vrån. Han var ett stöd, trodde jag. Han började bli alltmer olämplig, han tog på mitt lår och fingrar med mina händer vid olika tillfällen, kramade mig ständigt och talade om för mig hur vacker jag är osv osv osv. Jag såg han som en mentor, en bra manlig förebild, han är 12 år äldre än mig. Jag missade blint hans avsikter för vi hade skapat en slags relation och jag började lita på han helt och hållet, jag började behöva han, han skulle hjälpa hjälpa mig med allt möjligt och jag var helt ensam och HELT vilse Då så det kändes tryggt att veta att han fanns och ville mig väl, han brydde sig om mig. Han uttryckte att han såg bara möjligheter i mig och trodde så mycket på mig att jag började tro på mig Oxå!
Han höll i min behandlingsplan dem ca 5 månaderna som jag låg inlagd, vilket är betydande.
Efter min utskrivning kände jag hopp, det hade blivit vår och jag såg fram emot att må bättre och en nystart, börja leva igen. Jag hade fått boendestöd och planer för sysselsättning, så jag kände mig trygg när jag skrevs ut. Jag stod inte helt ensam.
Inför min utskrivning hade jag och en kvinnlig skötare pratat om att jag ville bjuda hem dem på kaffe och fika när jag kommit hem,, hon och Han (X) som stått mig närmst på avdelningen.
Jag ringde till avdelningen 1-2dag Efter utskrivningen som vi kommit överens om. X svarade, vi småpratade sen frågade jag om Hon hans kvinnliga kollega var där för jag kände mig mer bekväm att prata med henne om att ses på fika. Hon var inte där enligt han. Jag berättade att jag ville fråga om dem ville hälsa på , på fika. Nåja två tillsammans. X drog en lögn (fick jag reda på senare, om hur hans kvinnliga kollega inte kunde för hon hade priva problem, men sa samtidigt att han gärna kommer. Det kändes jättefel men jag kunde inte säga Nej bara. Så 4 dagar efter min utskrivning, kom han hem till mig. Det var så obekvämt. Vi fikade, småpratade, jäääättteee obekvämt. Så tar han fram Yatzi han hade med sig, vi brukade spela det på avdelningen, OCH han tar fram woka och gin från sin svarta Stadium väska. Så himla knepigt tänkte jag men vi var väl vänner???!! Han blandade drinkar och vi drack och spelade Yatsi, han hade bilder med sig från fester med kollegorna som han visade mig, som om jag hade varit på kollo?? Hur som helst, han sa att vi ska ut och äta ikväll har jag bestämt så det gjorde vi. Vi gick till en restaurang. Det var soligt och vi satt först på uteserveringen sedan gick vi in och han beställde en massa drinkar. Jag blev onykter. Vi gick hem till mig vid 8-9 på kvällen och satt i min soffa när han börjar kyssa mig. Här drar jag mig tillbaka och frågesporter honom, jag minns inte vad han säger men jag låter det hända. Det slutar med att han sov över hos mig den natten. Dagen efter mådde jag så sjukligt dåligt. Jag fick en stressrelaterade kort psykos, blev inlagd i en annan stad där efter, trots allt det så fortgår relationen och kontakten. Han hade lyckats manipulera mig så pass bra att jag blev fast, helt beroende av honom nu. Efter bara någon månad visade han sig vara våldsam och polis tillkallas till min lägenhet, därefter försöker jag undvika honom och ignorerar han, när jag väl svarar är han full och otrevlig, han hotar med att döda mig, våldta mig, han säger med helt lugn röst att…… Du har det vackraste ansikte jag sett men jag kommer krossa dig söta lilla ansikte, stampa på dig Osv Osv. Här tycker jag han är extremt obehaglig och jag berättar för min boendestödjare som visar mig en app i telefonen som spelar in samtal. Jag spelar in en del samtal som leder till att han döms för olaga hot!
TROTS ALLT DETTA … så fortsätter relationen efter ett tag igen. Min sk trygghet, min person som jag kan lita på har blivit ett monster som jag inte kunde vara utan. Han slår, hotar, våldtar, ”predikar” i timmar om vilken höra jag är, jag är ingenting utan han, jag kan inte ens jobba och jag är bara fel fel fel. Jag tar detta som en patetisk liten jävla skit säger jag knappt ens emot. Han kunde slänga ut mig med våld mitt i natten, ghoosta mig någon vecka för att komma tillbaka och göra om allt igen. Jag var så liten då, han var sååå hemsk men ändå kunde jag inte vara utan han. ALDRIG känt så förens jag blev så sjuk och träffade honom. Jag har alltid klarat mig bra själv innan. Hursomhelst, blockerade jag han däremot ringde han en bekant till mig och grät, jag blockade upp och han var redan på väg när jag ringde han, han var inte ledsen när han kom till mig , han var ursinnig, slog sönder saker i min lägenhet, slog och tog stryptag på mig, spottade på mig och satte sig över mig i min säng över mina axlar med hans kön vid mitt ansikte som han tog ut ur sina byxor och tryckte i mitt ansikte och sa saker som, du gillar ju Bamse .. ect.
Jag anmälde detta. Jag anmälde oxå en tids händelser då han hålla på i timmar i taget, slagit mig 50tal gånger med öppen hand , resulterade ändå med blåmärken, drog mig i håret , höll mig hårt om käken och tvingade mig öppna min mun och spottade, loskade i min mun, tvingade mig stå naken där vi stod och bråkade i hans kök, flyttade jag mig sparkade han mig så jag fick ett ca 10cm brett svullet blåmärke på benet därefter våldtog han mig med våld. Sen la han sig bara för att sova och Jag grät i duschen för att inte göra han arg och kände mig så liten och äcklig och kunde bara inte förstå situationen jag befann mig i. Jag var sååå nedbruten och trasig.
Jag trodde inte jag skulle klara mig utan Han, han som förstörde mig så djupt att jag Aldrig trodde jag skulle bli bra igen.
Jag anmälde denna händelsen och fler jag inte nämnt här för det skulle bli en roman om jag hade gått igenom alla detaljer här. Idag är det nästan precis ett år sedan jag anmälde honom och förundersökningen pågår ännu. Jag mår bättre idag och har skapat mig några sunda relationer genom bla Kvinnojouren och min sysselsättning, relationen med min mamma vårdar jag mest men jag är långt ifrån hel än. Jag hoppas han döms ordentligt men jag vet ännu inte.
Han fick naturligtvis avsluta sin tjänst och fick istället jobba som lokalvårdare på ett annat sjukhus.
Så kan det tyvärr oxå gå när man söker och litar på psykiatrin som ska hjälpa en. Jag är absolut inte hans första offer men jag blev hans sista offer på psykiatrin iallafall.
Ursäkta om rörigt.
Tack för mig. Kram
Läkare drar i flätor som straff
Slutenvården har förstört mig. Dem har förstört mitt liv. Min c-ptsd är ur kontroll att jag skadar mig. Förstå att vården gör att jag skadar.. sanslöst. Dem hjälpte inte mig, dem hotade, kränkte,skrek, men fan inte hjälpte dem mig. En gång drog en överläkare mig i mina flätor som straff för jag gjorde suicidförsök. Jag kommer aldrig förlåta.
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
