Inlagd på psykosavdelning. Vem tror på mig? När jag berättar om kränkningar och övergrepp. Allt man säger är paranoia.
Finns personal som provocerar fram bråk för att kunna sätta spruta i röven. Jag är rädd för dem.
Schizofreni. Laglös. Misstrodd. Övergiven. Ickeexisterande. Obetrodd. Förminskad. Oallvarligt.
Jag känner fortfarande hårdheten när skötaren höll fast min handled och trycker knytnäven mot min kind. Plötsligt förvandlades skötarens tidigare sexuella övergrepp till ilska. Mina ord visade sig vara betydelselösa. Min rädsla och upplevelse var inget värt. Jag känner mig aldrig trygg på sjukhus och psykiatri. Jag kommer aldrig glömma, aldrig sluta känna hur det kändes…
När jag precis fyllt 18 år blev jag nekad överflyttnign från BUP till vuxenpsykiatrin. Tre månader senare blev jag inlagt på LPT. Det var min första inläggning någonsin. Jag var 18 år gammal, hade ingen kontakt med vuxenpsykiatrin. Jag visste ingenting. Vissste inte hur det fungerade att vara inlagd, eller vad som var normalt. Det jag sen fick gå igenom traumatiserade mig för livet.
Jag blev inlagd på avgiftningen, avdelningen för missbruk. Ingen talade om för mig att det fanns andra avdelningar, Det innebar att jag fick klä av mig framför vårdpersonalen, kissa i en kopp, bli av med alla mina tillhörigheter. Bytte om till sjukhuskläder, för man fick inte ha sina egna och blev ledd till mitt rum. Jag hade fått x-vak. Ingen hade talat om för mig vad det betydde. Så en person satt kvar i rummet. När jag ville gå på toa försökte jag stänga dörren, men då öppnade de den igen. Så förstod jag vad ett x-vak betydde.
På en missbrukaravdelning får ingen annan än personalen gå in och ut. Det betydde att jag inte kunde ha någon kontakt med mina anhöriga.Jag kunde ha min telefon en timme om dage ungefär. När jag tagit slut på batteriet fick jag be om hjälp att ladda den. Eftersom jag inte vågade, så kunde blev det att jag inte hade den vissa dagar.
Ingen ur personalen förklarade någonting för mig. Varannan dag träffade jag läkaren, som sa att jag var för skör för att flyttas över till allmönpsykiatrisk avdelning. Jag hade ingen aning om vad skillnaden var, så jag protesterade inte.
Jag mår dåligt av att äta ihop med andra. Så jag åt nästan inget under tiden jag var inlagd. Ingen ifrågasatte det. Ingen brydde sig. Den mesta av tiden tillbringade jag i min säng, för rädd för att gå ut och tittta på tv. Låg och stirrade in i taket. Jag pratade nästan inte med personalen. Jag vågade inte.
Jag visste inget, förstod inget. Jag var 18 år gammal.
Efter två veckor i detta limbo, utan någon som förklarat varför jag var där, fråga vad jag ville och hur jag mådde, vad jag behövde, fick jag nog. Jag började skrika till läkaren att om hon inte lät mig gå hem så skulle jag hitta ett sätt att ta mitt liv, kosta vad det kosta ville. Avdelningsläkaren ringde chefsöverläkaren som skrev ut mig på två röda sekunder. Hon förstod direkt att detta hade gått fruktansvärt fel. Men allt var redan för sent. När jag kom hem hade jag gått ner 8 kg, jag var så tunn att min mamma grät.
Mina historier från psykiatrin blev hemskare efter denna händelsen. Berättelser om våld, fysiskt och psykiskt. Tvångsmedicineringar och bältesläggningar. Jag skriker att det gör så ont, det känns som om de försöker dra av min arm, de svarar att jag ska vara tyst. Blåmärken från nedbrottningar och fasthållningar. Men de djupaste ärren är alltid orden. Sjuksköterskor som vägrar tala om för läkaren att man behöver hjälp, läkare som ignorerar journalerna. Skötare som säger att man är dum, löjlig, att man har fel, mår fel. Eller som säger att man aldrig skulle våga att ta sitt liv, för man är för feg. Nästa dag ligger man på som-intensiven med så mycket gifter i kroppen att man är nära att dö. Svält i ren frustration, tvångsmatning. In och ut. Men inget våld jag varit med om, varken det fysiska eller det psykiska kan slå det där första bemötandet. Den gången när man precis har blivit vuxen, står utan hjälpen från BUP för första gången och måendet bara rasar. Och man blir lämnad själv. Avklädd, utsvulten, på en avdelning med personal som har erfarenhet av missbruk och avgiftning. Rädd och ensam.
Jag är fortfarande rädd.
Jag känner mig utan rättigheter när jag är inlagd. Jag har varit inlagd på LPT fler gånger än jag kan räkna. Under de gångerna har jag varit i rätten, men bara två gånger har jag fått träffa en advokat. Efter 5 minuters samtal ska de försvara mig mot läkaren som skrivit in mig, en sakkunnig som alltid lyssnar på läkaren och rättens ledamöter som i nästan inga fall går på patientens linje. De få rättigheter som finns för LPT-patienter finns inte. De finns inte. Jag har flera gånger bett om kontaktperson, vilket jag har rätt till enligt lagen. Det har jag aldrig fått. Inte en enda gång. Så vad gör man? Man skriker och gråter. Man agerar utåt. Man får x-vak och tvång. Om och om ingen.
Jag önskar att jag skulle få någon på min sida. Oavsett vad. Oavsett om jag bad om det eller inte. Oavsett hur jag mådde . Andra frihetsberövade har rätt till försvarsadvokat, men det har inte jag. Bara 5 minuter före min förhandling, kanske om jag har tur. Inte alla gånger, och inte förrän efter ett visst antal dagar. Jag har inte rätt till läkare när jag behöver det och ber om det. Jag har rätt till stödperson, men det får jag inte. Så vad ska jag göra? Hur kan jag inte vara rädd?
Jag kom till en låst avdelning i samband med att jag försökt ta mitt liv. Jag var väldigt suicidbenägen och under den perioden handlade det mesta i mitt liv om att skada mig men jag vet att jag även var en person som försökte prata och förklara hur jag tänkte och varför. Detta var tre år sedan.
Jag kom då till denna avdelning och jag har nästan inga minnen av min vistelse här.
Jag vet att jag sitter i soffan i allmänna rummet där andra medpatienter vistades.
Jag kommer ihåg att jag var här en vecka men jag minns inte ens vart jag sov eller om jag åt mat. Jag minns inte ens vart toaletten låg.
Jag minns att jag håller i mitt örhänge som åkte ut ur örat på mig.
En av skötarna ser då detta och istället för att be mig att ge det till den personen så vet jag att jag ligger på golvet i nästa ögonblick och att jag skriker av smärta för skötaren håller min arm i en konstig vinkel att det enda jag känner är smärta. Två andra skötare kommer då springandes och hjälper till att hålla mig på golvet. Jag ligger halvvägs ner på golvet och andra halvan av min kropp är fortfarande kvar i soffan.
Jag får panik över att jag blir fasthållen och att det gör så ont i min kropp av att de håller mina armar I den vinkeln som de gör.
Jag kan tillägga att jag aldrig någonsin varit våldsam mot en annan människa, jag har aldrig varit utåt agerande mot en enda människa. Men detta är vad som skrevs i mina journaler. De skrev att jag hade hoppat på en manlig skötare och att de varit tvungna att ta drastiska åtgärder för att lugna mig. Detta är det enda som jag minns av min vistelse denna gång.
Jag var vid ett senare tillfälle på samma avdelning men under andra omständigheter. Jag minns att jag frågade dem vart toaletten låg och de skrattade till och sa att det borde jag ju veta eftersom jag varit här tidigare, och att jag var där en vecka men jag hade ingen aning och fick då gå och leta efter toaletten på egen hand. Jag hade sedan tidigare PTSD och min hjärna hade under en lång period tagit bort jobbiga händelser genom att ge mig luckor, både i vardagen och luckor för de händelser som varit känslomässigt jobbiga för mig. Jag får än idag panik av att någon håller i mig. Och jag vet inte än idag exakt vad som hände.
Den skötare som först brottade ner mig har jag fått veta från andra patienter att han ofta tar till med övervåld när det inte alltid behövs. Jag var inlagd på HSL vid detta tillfället och var hjälpsökande. Jag vet att jag även såg på en film under denna vistelse på min mobil men jag var tvungen att se om på den filmen senare på grund av att jag inte minns något av filmen heller. Det enda jag minns är när jag kommer in på avdelningen och när jag blir nedbrottad på detta sett.
Utsattes för 1:a orala övergreppet när jag var inte ens 2 år. Herpesblåsor i HELA MUNNEN & halsen. Mina föräldrar VÄGRADE låta sjukvården hjälpa! I ca 10-14 dygn PLÅGAS jag hemma utan att kunna äta eller dricka! Jag var nära på att stryka med! När jag var ca 4-8 år utsätts jag av grannen för GROVA SADISTISKA SEXUELLA ÖVERGREPP UNDER TORTYR!!! VÅLDTÄKTER PÅ ALLA VIS! GÅR INTE ATT KORT ÅTERBERÄTTA!!! Tog 20-ÅR INOM PSYKIATRINS ALLA VRÅER INNAN JAG TILLSLUT FICK HJÄLPANDE HJÄLP!!! Under ALLA DESSA 20-ÅR så var jag nära på att dö MÅNGA GÅNGER OM! Det VÄRSTA VAR NOG ATT INTE BLI TRODD AV PSYK!!! Förutom detta så utsatte mina föräldrar mig för fysisk-, psykisk- & känslomässig misshandel & även GROV FÖRSUMMELSE!!! Idag FÖRSTÅR INGEN INOM PSYKIATRIN HUR FASIKEN JAG ÖVERLEVT ALLT JAG UTSATTS FÖR!!! ATT JAG IDAG 38-år ÄNDÅ ÄR SÅ FUNGERANDE SOM JAG ÄR!!!
Jag utsattes för misshandel och våldtäktsförsök när jag var 16. Jag hade redan sedan tidigare en samtalskontakt på BUP, som jag tog upp detta med. Kuratorn sa att jag får inte prata om övergreppet med henne. Enligt kuratorn fanns det en lag på att om man polisanmält ett övergrepp får man inte prata med någon inom psykiatrin om det. Polisutredningen pågick i ca ett halvår innan den lades ned, ett halvår där jag led i tystnad istället för att få professionell hjälp. Det är först år i efterhand jag fått reda på att kuratorn inte talat sanning. Jag vet inte om det beror på att hon ljugit eller själv varit felinformerad, men jag vet att om jag fått hjälp direkt hade jag mått så mycket bättre
Jag är inlagd samtidigt med en man, som alla andra patienter, inklusive jag tycker är lite obehaglig.
Vid ett tillfälle när jag står och pratar med en manlig skötare, kommer denna man fram till oss och vill avbryta vårt samtal i vanlig ordning. Jag blir irriterad på honom, och ignorerar honom, och plötsligt känner jag en rejäl smäll på överarmen.
Jag blir både överraskad och rädd, och fräser ifrån till mannen, som just slagit mig hårt på vänster överarm. Mannen blir skogstokig och måste hållas fast av skötaren från att attackera mig ännu en gång.
Trots att skötaren ser vad som händer, och att jag får blåmärken av mannens slag, så får mannen inte någon konsekvens. På avdelningen är det förbjudet med våld, enligt reglerna som står fasttejpade på en garderob i varje rum, och det kan leda till utskrivning. Men mannen får vara kvar på avdelningen och flyttas inte heller. Han slår kvinnlig personal på samma sätt, utan att det leder ens till en tillsägning.
En annan kvinnlig patient tafsar han på. Och inte heller det leder till någon form av konsekvens. Jag är livrädd för mannen resten av vistelsen på avdelningen. Och detta var förra året, 2020, på ett universitetssjukhus. #MeToo kanske inte hade lyckats ta sig in innanför de tjocka väggarna?
Jag lider av Komplex-PTSD. Jag har varit med om svåra trauman där jag blivit frihetsberövad och fastspänd i flera dygn, slagen och utnyttjad. En av mina absolut största rädslor är att bli fasthållen eller att känna mig instängd, det triggar en känsla i mig som gör mig fullkomligt avstängd där jag ofta får en blackout.
Sist jag var inlagd på slutenvården under LPT så hade dem varken läst mina journaler eller ens försökt att prata med mig. De upplevde mig aggressiv i stunder där jag blev stressad.
När jag blir stressad behöver man släppa mig och se till att jag inte känner mig instängd.
Men de valde att använda våld, polisgrepp, brotta ner mig, lägga mig i en bätelssäng flera gånger per dag samt att ge mig tvångsinjektioner.
Till saken hör att jag inte är aggressiv, jag svarar aldrig med våld och väger inte mycket så det är inte svårt att hålla i mig. Jag reagerar aldrig med någon form av motstånd och höjer inte rösten om man inte rör mig.
Dessa säkert 20 bältesläggningar under en vecka fick mig att återuppleva all trauma jag blivit utsatt för. Till slut satt jag i ett hörn och grät och skrek ”släpp mig snälla släpp mig” fast ingen höll fast mig.
Jag var så blåslagen, hade djupa brännsår på fotleder och armbågar och många dagar kunde jag inte sova i sängen utan att vrida mig i smärtor.
Det enda jag behövde var trygghet, någon som skulle berätta för mig att det var okej och att jag skulle veta att ingen ville mig illa, jag fick motsatsen.
Allt detta resulterade i ett självmordsförsök där jag var medvetslös i ett dygn, allt pga den stressen jag utsattes för. (Jag kom INTE dit för att jag var självmordsbenägen)
Min dåvarande sambo misshandlade mig fysiskt i ett gräl, efter en lång tids psykisk misshandel. Vårt barn var då ca 1,5 år och jag hade tagit hand om hen till 95% eftersom min sambo jobbade borta under veckorna och ”behövde vila” när han kom hem på helgerna.
Efter grälet sökte jag hjälp och fick antideppressiva och psykologkontakt.
Första – och enda – mötet med psykologen går ut på att hen sitter med händerna knäppta över pösmagen och säger att om jag inte hade så stort kontrollbehov så skulle det här nog lösa sig…
Det hela började i somras. Jag var fast i ett destruktivt förhållande och försökte hoppa framför ett tåg för första gången. En ordningsvakt greppade tag om mig och ringde polisen. När polisen anlände så sa dom att vi skulle åka emot barnpsykakuten. När vi kom dit blev jag bemött av en sur personal som bara stirrade på mig när jag skrek på hen att jag ville bli utsläppt. Inget lugnande från hen eller någon anna personal. När jag satt inne i samtalsrummet började läkaren be mig visa mina självskade ärr och sår. Jag blev förbannad och sa ifrån att jag inte ville. Jag sa ifrån tre gånger sen ringde de Soc framför mina ögon och bältessängen rullade in. Jag fick TVÅ sprutor av någotslags benzo. Nästa sak jag kommer ihåg är att jag är inne på heldygnsvården och en personal sitter och tittar på mig. Dag ut och dag in går jag genom korridorerna där, livsrädd för att vara med om samma sak som på akuten. En natt när jag är uppe och vandrar så går en personal fram till mig och säger surt ”Nu går du och lägger dig ditt anorexia as”. Jag blir helt förbannad och slår till personalen och spottar på den. Då kommer den, bältessängen. Jag springer allt vad jag har och låser in mig på toaletten. Försöker hålla kvar men eftersom jag var så svag så funkade inte det. Personalen kommer in och brottar ner mig på marken, säger till mig att jag måste akta mig i framtiden och spottar på mig sen släpar hen iväg mig till ett enskilt rum där jag får ta fighten om bältessängen. Jag skriker nej och gråter och det enda jag ville där i stunden var att dö. Såklart kom jag inte undan bältet och jag fick bo isolerad från de andra patienterna resten av min inläggning även fast jag inte utfört våld emot någon patient.
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela erfarenheter. Till höger kan du hitta redan publicerade historier. Anledningen till att alla historier är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
