Det här hände för ca 2 år sedan.

Jag besökte en överläkare på vuxenpsykiatrin i min stad för att få min sjukrivning förlängd. Jag är sjukskriven för depression, bulimi och ångest och har varit det i olika grad de senaste 10 åren. När jag kom in till hen så sa hen direkt att hen hade läst min journal och undrade vad hen kunde hjälpa till med. Jag svarade att sjukskrivningen behövde förlängas och sen ville hen att jag berättade hur jag hade det idag. När jag berättade att jag hade mycket ångest så avbröt hen mig med orden ”om du går ner i vikt så skulle du må mycket bättre”. (Jag vägde då ca. 110 kg) Jag sa att jag redan försöker att göra det för att mina knän ska göra mindre ont och att jag gör det på ett hälsosamt och väldigt försiktigt sätt pga att jag har bulimi och inte vill att den ska förvärras. Till svar fick jag: ”VA!! Har du en ätstörning? Hur länge har du haft det?” Jag hade då haft bulimi i 9 år och fick kontinuerlig samtalshjälp för det, vilket står i min journal. Hen gick vidare med att fråga: ”Vill du verkligen gå ner i vikt då?”  Detta efter att jag nyss hade berättat att jag har bulimi!!. Jag hade då redan lyckats gå ner 5kg på ett hälsosamt sätt vilket jag berättade.
Då sa hen: ”Ja, men om du skaffar dig en pojkvän så ska du se att allt löser sig. För du är väl heterosexuell??” Jag försökte förklara för hen flera gånger att det inte fungerar så att man automatiskt mår bättre bara för att man är i en relation.
I slutändan så gav hen upp diskussionen om att ha pojkvän och förlängde sjukskrivningen. Jag gick därifrån både arg och fruktansvärt kränkt bla. eftersom hen hela tiden hade ifrågasatt om jag verkligen hade provat att göra si eller att göra så. För om jag nu hade gjort det varför hade det då inte någon effekt på mitt mående?
Jag anser att det visst har haft effekt eftersom jag ”bara” hetsåt och kräktes 2-3 gånger dagligen då i stället för, som förut, 7-8 gånger dagligen. Det har gått väldigt sakta men framsteg har jag ju gjort.

När jag träffade min samtalskontakt tog jag upp det som hände på mötet med överläkaren och hen sa bara ”du är inte den enda som har sagt det här om hen”, men jag tror inte att det hände något utav att jag berättade för när jag blev kallad nästa gång för att förlänga sjukskrivningen igen så hade jag fått en tid till samma hemska överläkare. Jag ringde då till sekreterarna och begärde en tid till en annan läkare eftersom jag hade blivit så kränkt av hen förra gången.

Jag kunde inte tro att en läkare i dagens samhälle kunde vara så okunnig och ignorant och speciellt inte en ÖVERLÄKARE!!

Jag berättar för min samtalskontakt om konflikterna som jag och min sambo brukar ha. Konflikterna är hemska; vi kastar saker, jag självskadar och vi är våldsamma mot varandra så att grannarna ringer polisen. Jag behöver verkligen hjälp för det här.

Min samtalskontakt kommenterar det med att hen blir så trött på sin partner ibland och att de tjafsar om hushållsarbetet. Att hen berättar det hjälper mig inte ett dugg, istället känner jag att hen inte alls tar mig eller mina problem på allvar! Jag vet att andra också bråkar, men jag är där för att prata om mig och få hjälp för mina problem.

2017 var första gången jag sökte hjälp för att jag mådde psykiskt dåligt. Vände mig till UMO. Fick träffa en kurator som så att jag hade vitaminbrist sa  jag skulle gå till läkare. Gick till min läkare tog blodprover men allt var normalt så jag fick tid hos kurator där istället. Efter några månader blev jag remitteras till en psykiatrisk öppenvårdsmottagning. Efter några månader igen blev jag remitteras till vuxenpsykiatrin då jag fyllde 18. Mådde fortfarande inte bättre. På vuxenpsykiatrin fick jag träffa en läkare och psykolog tillsammans. Jag fick antidepressiva utskrivet men hur mycket jag än tjatade  fick jag inte samtalskontakt. Efter några månader fick jag träffa psykologen själv en gång. Hen sa bara att hen inte kunde hjälpa mig då alla andra ska lära sig respektera mig. I september/oktober började medicinerna strula och jag bad om läkartid. Fick tid i januari då det inte var akut. I december bad jag att bli remiterad till annan mottagning. Men den andra mottagningen ville inte ta emot mig. Ska nu tillbaka till vårdcentralen. Anledningen till att jag inte trivs på den första mottagningen är för att dem har ljugit i mina journaler så jag litar inte på dem. Ska man verkligen behöva vara självmordsbenägen för att få hjälp? Mår fortfarande inte bättre snarare sämre och sämre.

Efter många remisser från min läkare på vårdcentralen så hade jag äntligen fått en tid till psykiatriska öppenmottagningen för ett första besök för en eventuell utredning för ADHD.
Jag var förväntansfull, glad och t.o.m lycklig över att jag äntligen skulle få komma dit och att någon skulle fånga upp mig.
Fick träffa en ssk för samtal vid 2 tillfällen sen skulle jag träffa läkaren.
Läkaren tyckte jag var alldeles för högfungerande då jag har jobb och familj?!? + att jag även var strax över 30 år.
Hen berättade hur andra hade det mycket värre än mig och att jag bara kostade skattebetalarna pengar av att ta tid för dom som verkligen behövde vård!
Jag blev så fruktansvärt ledsen och besviken.
Ringde senare mottagningen och för att begära ut journalerna från mötet med läkaren.
Fanns inget skrivet om mitt möte med läkaren! Inte ens att mötet hade skett!

Gick sedan privat och blev utredd och fick diagnosen ADHD. Dom tog mig på allvar och är så tacksam att jag orkade kämpa för idag mår jag mycket bättre med medicineringen jag fått för min ADHD!
Nu har jag ”bara” haft detta lilla med psykiatrin att göra och tänker på alla andra som har kontakt med psykiatrin år efter år. Kämpa på! Det måste till en förändring nu!

Min psykiatriska mottagning står utan psykolog när jag skulle behöva den hjälpen. Psykologen är föräldraledig, och det har de tydligen inte kunnat planera in så att en ersättare kan anställas.

Jag kan dela med mig av min berättelse som jag skrev ner strax efter, för att kunna få ut alla känslor, framför all den frustration jag kände inför psykvården (vilket inte är första gången, men definitivt den värsta). Detta var i Aug 2017. Kan även tillägga att jag är 29 år idag. Och trots brist på prof. hjälp efter detta, har i alla fall medicinen fått mig att kunna hantera vardagen och mig själv hyfsat igen och jag känner mig stabil idag.

”Ni som har följt mig ett tag nu vet att mitt mående går upp och ner, och något jag kämpat med sedan tonåren. Men det var först för ett år sedan som jag fick professionell hjälp på riktigt. Hade samtalsterapi under ett år samtidigt som jag fick antidep medicin. Det hjälpte mig otroligt mycket. Och hela anledningen till varför jag vågade ta tag i mina drömmar och uppfylla dem. Annars hade jag aldrig kunnat tänka mig att jag skulle skriva detta ifrån vårt egna hus på landet där jag nu jobbar med min konst.
Ni kanske också minns att jag skrev att nu ska jag sluta ta antidep medicinen. Jag tyckte jag mådde alldeles förträffligt och tyckte jag kunde sluta, ringde en läkare på VC som sa att det är bara du halverar de sista tabletterna så kan du avsluta där. SÄMSTA rådet någonsin!!! Man ska absolut inte avsluta så snabbt! Vilket jag nu fick reda på långt efter. För jag började sakta men säkert få tillbaks ångest känslan i bröstet. Men den här gången utan att veta vad som orsakar den, allt är ju så bra nu! Men det gjorde det inte bättre, tappade energin, orkade ingenting, började få svårt att somna pga av ångest känslan och ont i kroppen. Kände mig ledsen utan att egentligen veta varför. Det vara skönt att iaf få gråta ut allt jag kände inuti. En kompis gjorde mig uppmärksam på att detta är inte okej, jag kände mig hemsk som utsätter den jag älskar för mig själv när jag mår så. För all skit går ut över honom och för att jag inte orkar. Jag sökte därför hjälp på VC igen och fick en tid veckan därpå. Men tillslut orkade jag bara inte med mig själv längre. Det är då jag inte vill leva längre. Jag orkar inte gå in på varje detalj nu, men när jag mår så kan det gå väldigt snabbt och min omgivning märker nog inte ens när jag skiftar från att kämpa, till att jag blir helt likgiltig inför allt. Jag känner då inte att någon bryr sig. Jag vill dö. Jag vill inte utsätta de jag älskar för mig själv längre, jag är en börda och jag orkar inte mer.

Denna gången slutar det med att min sambo ringer polisen som tar mig till akutpsyk, vilket jag vill, för jag vill få hjälp, jag vet att jag inte mår bra, det är därför jag vill dö, jag är inte mig själv längre.
Väl där börjar en ny dimension av helvetet. Vi måste sitta och vänta och vänta utan att veta när vi ska få prata med läkaren som bestämmer vad de ska göra med mig. Jag är fast där, får inte ens gå ut. Har inte ätit eller sovit på hela natten och förmiddagen då jag fick mitt sammanbrott, och de kunde inte heller erbjuda något jag kunde äta. Det är nu eftermiddag, vi har suttit här sedan 10 tiden, det är Lördag. Det är två till i det annars tomma väntrummet. Timmarna går och jag vill bara komma hem igen, så jag kan få vila och känna mig trygg. Här får jag bara ännu mer ångest av ovissheten och att ingen bryr sig. Jag har inte ens fått en klapp på axeln eller några vänliga ord som säger att det kommer bli bra igen, det hade räckt… Jag hinner få, vad jag närmast kan beskriva som ett utbrott, likt ett litet barn. Rädsla och ångest över att jag inte kan få veta vad som kommer hända, för att inte kan få bli lyssnad på, för att jag inte ses som en vuxen människa längre. ”Släpp ut mig!” skriker hela mitt väsen efter att personalen vägrar låta oss gå och skaffa någonting att äta, eller iaf ta lite luft. Men ingen lyssnar, jag är fast, kan inte fly, allt kommer tillbaks, jag är liten igen. Allt som blir kvar är en liten gråtande flicka i fosterställning. Totalt nedbruten och sårbar. Så illa däran var jag inte ens när jag kom dit.
Vi får vänta i tre timmar innan en läkare (vilken var den enda läkaren) kunde prata med oss. Men efter den hjärtlösa behandlingen jag hittills hade fått ville jag inte prata med någon läkare, det hjälper mig inte nu! De tycker dessutom att jag borde bli inlagd där över natten. Jag vägrar! Jag blir livrädd, rädd för mig själv, vad jag skulle utsätta mig själv för i denna främmande, otrygga miljö, skulle inte klara av de! Min självdestruktivitet hade med all sannolikhet bara blivit värre då. Jag vädjar till min pojkvän att de inte får låta mig bli kvar här, och han står upp för mig! Den enda som de verkar lyssna på för övrigt. Jag säger till dem att bara jag får min medicin igen så kommer det bli bra igen, för det vet jag, den har hjälpt tidigare. De går tillslut med på det och jag får åka hem. Vilken lättnad!

Men irritationen kvarstår, irritation över hur man kan bli behandlad på detta hjärtlösa sätt när man mår som sämst!?? Jag har tappat allt förtroende för akutpskvården. Om jag mår så dåligt igen, är det den sista plats jag söker hjälp på.
Idag mår jag bättre som tur är, medicinen tar mig sakta tillbaka till mig själv. Jag gick till den tiden hos en kurator på VC som jag hade bokat innan, det känns bra. Får fortsätta komma dit.*
Jag fick även en remiss av akutpsyk, där jag fick gå till en överläkare som frågade mig samma saker igen som de gjorde på akutpsyk, och sa att jag får stå på väntelistan och då får komma på en bedömning om jag får hjälp där. Sist jag stod på en sån lista tog det mer än ett halvår… Nej jag tänker inte gå dit mer… samtidigt är det den enda riktiga psykvården vi har här.”

*De hade endast tid ca en gång i månaden, KBT-behandlning, vilket inte alls hjälper mig. Så avslutade det sedan.

Hos en läkare är jag osäker på om jag vill börja med en viss medicin och vill diskutera fördelar och nackdelar med den. Då får jag kommentaren ”det är ju du som ska äta medicinen.”

Jag tolkar det som att jag ska göra valet av medicin själv, utan stöd av eller i dialog med läkaren. Man tvingas alltså bli sin egen läkare och googla sina mediciner!

Jag låg inne tillsammans med en dåvarande kompis på samma avdelning. Jag var väldigt utåtagerande och hade lätt att bli arg. Min kompis hade liknande tendens att göra detta.

En av gångerna hamnade vi båda i bältesäng. Personalen på våran avdelning tryckte på överfallslarmet och det rusade upp personal. En bältessäng kom fram, men eftersom vi båda skulle hämtas så var dom tvungna att hämta en från en annan avdelning. Min vän hade sin syster på besök och hon och andra patienter ser hur personalen samt vårdenhetschefen försöker få kontroll på läget.

Min vän hålls ner av 6 st vårdare samtidigt som vårdenhetschefen försöker lägga sig i. En av dom ansvariga sjuksköterskorna tar strypgrepp på henne så hon tuppar av på golvet. Hennes syster som står bredvid får panik och blir utkörd från avdelningen.

Dom som håller på med mig dunsar mitt huvudet i golvet innan dom lägger upp mig i bältessängen. Jag ligger i sängen och är bältad, jag förs in i det så kallade medicinrummet och min vän förs in avdäckad i ett annat rum.

Vårdenhetschefen går med den ansvariga sjuksköterskan plus en vårdare till mig och även in till min vän och säger att inget konstigt har hänt och ingen kommer att lyssna på er ändå eftersom ni är psykiskt sjuka.

Efter nån dag blev min vän utskriven ganska snabbt och jag fick vara kvar ytterligare nån dag innan jag skrevs ut.

Enhetschefen jobbar nu som överläkare inom öppenvården.

Är en av alla dom som åkt in och ut på psykiatrin. Jag har inte haft den lättaste uppväxten och sociala misslyckade med ge mig rätt hjälp som barn, ingen förstod att de jag behövde va att få, prata om de som hänt få möjlighet bearbetat allt. Så som ung vuxen började jag självmedicinera och skära mig åkte in och ut på psyk men fick aldrig riktig hjälp. Då jag självmedicinerar med alkohol blev jag bollad mellan psykiatrin och missbruksvården. Ingen kunde hjälpa mig. Missbruksvården sköte missbruket och psykiatrin de dåliga måendet ingen instans som tog tag i båda delarna samtidigt. Så missbruksvården ansåg inte kunna hjälpa mig pga de dåliga måendet och psykiatrin kunde inte hjälpa mig pga missbruket, moment 22. Förstått att tyvärr är det så här de fungerar tyvärr. Tillslut var det än läkare som sa till mig: du är ett hopplöst fall du är en kroniker du kommer aldrig kunna leva ett bra liv el få ett jobb. Du kommer åka in och ut på psyk tills du dör. Det är ingen idé lägga resurser på dig.

Seriöst man får inte säga så till en patient. De finns inga hopplösa fall.  Som tur var kom jag i kontakt med privat ställe som hade som policy att tjejer som varit utsatta för bla sexuella övergrepp fick gratis terapi om de inte hade ekonomiska resurser för kunna betala terapin. Detta blev min räddning. Äntligen fick jag rätt hjälp och de stöd jag behövde. De fanns där för mig alltid. Och de respekterade mig och behandlade mig alltid väl även när de ibland blev bakslag och för dom fanns inga hopplösa fall.

Tog ca 2 år så hade jag gått från ”hopplöst” fall så arbetstränade jag 8 timmar per dag, hade knappt någon ångest alls. Kunde sova utan mardrömmar. Slutat helt med självmedicinering och självskadebeteende. Tänk om jag fått denna hjälp direkt så många onödiga år som sluppit gå förlorade.  Idag lever jag ett himla bra liv men det är inte tack vare den psykiatrin vi har här i Sverige hade jag inte fått hjälp av de privata stället hade jag varit död idag. Men hur många får den möjligheten?

Jag har varit nedstämd i många år med diverse diagnoser. Det jag har upptäckt genom åren är att läkare ofta saknar helhetsbild, dom har inte tid eller lust att läsa ens journal. När jag hävdar enligt FASS att dom föreslagna medicinerna inte går ihop med mina andra mediciner blir svaret ”du får testa och se”. Det har jag gjort ibland men aldrig den höga startdos läkare föreslår eftersom biverkningar är outhärdliga. Jag har alltid blivit sämre av dessa SSRI preparat trots minimala startdoser, vad är då förslaget? Prova något annat för allting kan tydligen hjälpas utav SSRI. Ska man påbörja medicinering måste det finnas en genuin bakgrundskoll på hur ens fysiska och psykiska status ser ut. Ni som litar blint på läkare om att byta mediciner, testa och se-metoden, höja dos utan att kunna backa upp varför, var försiktiga. Det är inte deras liv det handlar om utan erat, dom har inte tid att läsa era journaler grundligt som dom borde och dom har sällan lust att lägga energi på det. Vet inte hur många gånger jag har fyllt i formulär man ska ta med sig som läkaren inte ens läser, vem är det då till för? Det ska se bra ut utåt sett, som att läkaren gjort precis som den ska ifall deras chef kommer och kollar upp dom. Läkaren har nämligen då gjort ”allt” för patienten trots att den sällan gjort mer än att oengagerat lyssnat och sen föreslagit diverse enligt mig inte ofarliga mediciner. Något måste hända med vården, man ska inte behöva känna att man förbereder sig för krig när man går in i rummet. Jag vill tillägga att jag inte är emot SSRI till dom personer som verkligen behöver det, utan är emot när läkare rutinmässigt skriver ut dessa mediciner utan att ge tid åt patientens journal och historik.