Kom till psykakuten i polisbil pga misstänkt intox, som jag förnekade. Däckade framför läkaren som istället för att skicka mig till medicinakuten lade mig i ett rum och skrev i min journal att jag var ohyfsad.
4 timmar efter utskrivning låg jag på IVA
Låg på HSL och skulle bli utsläppt. Informerade personalen om att det var exakt 8 månader efter min systers suicid, och att jag inte ville bli utsläppt för att jag visste att jag skulle försöka ta mitt eget liv. Blev utslängd och 4 timmar senare låg jag på IVA efter allvarlig intox. Hade läkaren på psykiatrin lyssnat på mig hade vi undvikit det hela.
Läkaren trodde inte på mina suicidplaner
Jag talade med läkaren under en inläggning och säger på samtalet att så fort jag kommer ut där ifrån så kommer jag ta en intox, varpå hen säger ”Du kommer inte göra det, för då skulle du inte sägs det till mig.” Mindre än 24h senare så var jag tillbaka och hade fått LPT pga en allvarlig intox som borde avslutat mitt liv.
Suicidförsök på avdelningen
Jag blev för första gången inlagd för suicidprevention. En månad senare gör jag mitt första suicidförsök, på avdelningen med tabletter jag hade fått på avdelningen. Ingen höll koll på att jag var trygg och säker.
”Vi har patienter här som faktiskt mår dåligt, till skillnad från dig”
Jag har kämpat med panikångest, ätstörningar, självskadebeteende samt självmordstankar och -försökt de senaste 13 åren av mitt liv. Under de senaste fyra åren har jag upprepade gånger sökt mig till psykakuten, främst för att jag velat ta mitt liv. Trots att rätt ut ha sagt ”Jag kommer ta mitt liv ifall jag går härifrån, jag kommer hoppa från bron här utanför”, har jag aldrig fått ett ordentligt bemötande. Det jag istället har fått höra är ”Gå hem och sov på saken”, ”Visst söker du hit bara för att få uppmärksamhet?”, ”Förstår du att vi har patienter här som faktiskt mår dåligt, till skillnad från dig?” och andra helt nonchalanta och förminskande kommentarer. Vid flertalet gånger har jag blivit hemskickad mot min vilja. Väl hemma har tagit alla tabletter jag haft hemma i ett försök att ta mitt liv, för att sedan vakna på akuten. Hur kan inte vården ta oss som säger sådana här saker på större allvar och faktiskt bemöta en som en riktig person?
Bältad i 28 timmar
jag har alltid hållit tyst. om det absolut värsta. det som trasade sönder mitt då 18-åriga jag på riktigt. det som skulle rädda mig – skadade mig istället för all evighet. för jag vet, att jag aldrig kommer läka. aldrig få någon upprättelse. det som skedde där och då var och är tydligen okej.
anmälan jag senare gjorde lades ner. enligt min så kallade läkare var jag psykotisk; ”så det var alltså befogat att ligga bältad på rygg i 28 timmar”.
vi tar det hela aningen kortfattat:
(lägg också väl märke till att jag i efterhand förstår att jag behövde hjälp. men inte att vara fastspänd under alla dessa timmar. den smärtan. den skammen. ja, allt. jag vill bara glömma. hur gör man?)
då börjar jag. det var inte första gången jag bältades denna soliga vårdag. det var en del av min vardag, på avdelningen, på sjukhuset. jag hade spenderat tretton månader inneliggandes på BUP mot min vilja. otaliga bältningar, hundratals. minst. jag var itu.
i samband med min 18-årsdag fick jag min första permission på mycket länge. jag såg detta som min chans att fly, för trots att jag nu egentligen tillhörde vuxenpsykiatrin var jag fast i BUP:s klor. jag ville bara därifrån.
permission gick utåt sett bra, ingen visste om mitt självmordsförsök den dagen men på kvällen började det märkas mer och mer. jag var tillbaka på BUP:s akutavdelning och läkaren anade att någonting inte stod rätt till. hen hade rätt. jag kände ändå att nu har det gått så pass lång tid och för varje minut som går tar kroppen mer och mer skada. jag minns såklart inte varenda av dessa sekunder och minuter tills… jag hör storlarmet gå och där kommer inte den ”vanliga” personalen springandes utan det är personal från flera olika avdelningar från vuxenpsyk. sängen rullas fram. flytten är ett faktum. straffet jag också får för att jag inte pratar – bältesläggning.
Jag minns att jag körs i bältessängen genom den kilometerlånga kulverten, det kändes som en evighet. tillslut är jag framme på en somatisk avdelning då jag försämrats ganska så kraftfullt. jag går i försvarsläge genom att inte prata. inte kolla. inte se. jag vill inte inse vad som sker. jag ville ju bara dö.
vad jag då inte visste var att jag totalt skulle vara bältad i 28 timmar, varav sju timmar nersövd på IVA i slutet då läkaren på somatiken åtminstone förstod att det här inte var okej. alla mina rättigheter försvann. jag fick inte ens gå på toa. jag fick en kateter. ”räddningen” var min mobil. jag minns hur jag liksom halvligger på rygg men är fastspänd överallt. försöker skriva/ringa mina vänner som var väldigt oroliga. fick prata i telefon och smsa. jag kan bara inte förstå. hur fick jag ligga så många timmar mot min vilja, inte få någon som helst chans?
bakjouren på psykiatrin, utan att ha träffat mig, förlängde bältningsläggningen trots att jag var lugn och inte gjorde motstånd. jag fick inte ens en chans att ta emot hjälp. jag fick inga som helst mediciner förutom mot mitt fysiska tillstånd vilket gör att jag än idag minns allt så himla tydligt.
”kanske hade det fortfarande inte gjort lika ont om åtminstone fått lugnande, något som gjorde att nutiden försvann”. nu är det dåtid. men jag minns allt precis som att det sker varje dag. om och om igen.
Slutligen: Enligt IVO var detta okej, jag hade som jag skrev ovan en psykos från ingenstans vilket absolut inte stämde. det var den nya läkaren som satte den diagnosen, antagligen för att kunna fortsätta bältesläggningen.
nu viker jag mig av ångest och sorg. det här absolut det mest förnedrande jag varit med om. och det värsta är ensamheten. önskar ingen denna smärta.
Somnade på en parkbänk efter intox
Jag mådde riktigt dåligt och hade varit på begravning hela dagen Hade mått sämre en längre tid På vägen hem från begravningen så skickar jag sms till mitt boendestöd Hon sa åk till psy akuten Jag gjorde det Men läkaren där sa Vill du ha vak eller Nej jag vill bli inlag pga orka inte riktigt med livet just nu Jag fick ej stanna kvar utan skulle åka hem igen Jag gråter i väntrummet och en sköterska frågar vad det är Jag berätta att jag orkar inte riktigt med livet längre och läkare säger att jag ska åka hem igen Och tilläggas kan jag gråter inte ofta Jag sa till alla på psykiatrin akuten Jag har massa tabletter i min väska och jag kommer ta dom om jag inte får stanna Jag fick ändå inte stanna Så jag nämnde psykiatrin akuten och tog alla tabletter och somnade på en parkbänk Någon såg mig och tog mig till den vanliga akuten Där fick jag stanna och hjälp med den förgiftning jag fått av tabletter jag tog Sen fick jag komma till psy avd Varför fick jag inte hjälpa av psykiatrin akuten när jag bad om den Sen det bemötande på psykiatrin akuten har jag vägrar åka till psykiatrin akuten Jag tänkte alldrig åka till psykiatrin akuten mer Även om jag skulle behöva någon gång Kommer jag inte göra det frivillig Ingen mer psykiatrin akuten för mig Jag har blivit så illa behandlad så många gånger där på psykiatrin akuten
Tvångsförflyttades för att personalen tröttnat
Jag valde att lägga in mig på en vård avd psy själv Jag mådde så dåligt och visste inte riktigt varför Dom var bra Imellåt person som jobbar på avd och lyssna på mig Men det finns tillfällen när dom behandling mig så fel och gjort mitt mående mycket sämre Jag hade slutat äta vid ett tillfälle och när jag nu ville börja äta igen Och försöker bli bättre i min ätstörning Då kommer det en personal fram till mig en dag och säger Du ska flyttas till en annan avd psy Och ingen förklara direkt för mig varför Utan får bara en förklaring Du har kört slut på Peronalen på denna avdelning Och tilläggas ska jag var för det mest lugnt på avd Jag störde ingen och ställd aldrig till med något på avd Så personalen fick ta till med hård hårdhandskarna och ta undan mig Jag gjorde inga fel när jag var på avd Och nu skulle dom flytta mig Kom till en avd med mycket äldre patienter än jag Jag blev flyttad med tvång och när dom ”släppte,” mig på den nya avd Då rev jag ner allt som tavlor mm Och så hade jag aldrig gjort innan Jag blev bältad och fick en spruta av något Sen lämnade dom mig Ingen Prade direk med mig Jag ville bara komma undan alla och gick in på toan och låste om mig Om och om igen Då fick jag vak Men ingen förklara direkt varför Dom flyttat mig Jag blev dåligt av sprutan jag ett när jag låg i bälte Riktigt dåligt Längre fram fattar jag att jag fått en psykos av den medicin Men jag fick höra tex Varför beter du dig Så här Det brukar du inte Och mitt beteende borde på medicin dom get mig med tvång Jag har ett annat ex Jag försökte ta mitt liv När jag hade fri ute gång från vård avd psy Inte en gång utan många gånger när jag mer eller mindre blev tvingade att ta en promenad själv Jag ville igentligen inte dö men orkade inte lev heler riktigt Och det berättar jag på vård avd psy Men dom tycker ändå att jag skulle ta en promenad själv varje dag Till slut Så kom chefs överläkaren på hela sjukhuset där jag låg Han sa till psy läkarna Att dom inte skulle släppa ut mig själv när jag tog en överdos tabletter nästa varje gång jag gick ut själv Det kostade att ha mig på intensiven och så onödigt tycker chef överläkaren på hela sjukhuset där jag låg Nu fick jag inte gå ut mer och dessutom fick jag vak inne på avd psy Det kändes så konstigt Jag hade ju själv sagt att jag inte fixade att gå ut själv Och dom tvingas mig mer eller mindre ut ändå på promenad själv Ska sluten vården funkar så här
Bältningen räddade mitt liv
Jag hade tagit en livsfarlig intox men kunde inte tillåta mig själv att ta prover och sätta dropp. Tillslut hade dem inget annat val än att bälta mig för att ta proverna. 4 män från piva kom med sängen och jag grät och skrek. När jag väl var fast och de skulle sticka mig i foten kunde jag ändå röra mig så dessa män la sig och höll ner mina fötter men lyckades inte. Paniken i mig som är både svårstucken och livrädd för att bli stucken. Bara tanken på att bli stucken efter detta ger mig panik men har varit nödvändigt igen och skett trots jag inte velat. Efter de fick proverna kördes jag upp till IVA och kunde ha dött. Så bältningen räddade ändå mitt liv.. trots jag inte ville det
Utskriven med tabletter efter överdos
Jag hamnade på psyk efter att ha överdoserat tabletter i ett självmordsförsök. 4 dagar senare blev jag utskriven med en burk på 100 tabletter sömnmedicin och 60 tabletter lugnande.
Senast tillagt
- Upprepat övervåld från sjuksköterska
- Bröt lillfingret under bältesläggning
- Bältning som rutin efter nedsövning
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela erfarenheter. Till höger kan du hitta redan publicerade historier. Anledningen till att alla historier är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
