Övergången mellan BUP och vuxenpsyk är något som det inte pratas mycket om. Den övergången kunde ha kostat mig livet. Jag hade haft samtalskontakt på BUP en gång i veckan under en lång tid. Hade en pågående traumabehandling som fick kortas ner otroligt mycket för att jag fyllde 18. Jag stod i kö till npf-utredning, hade samma år varit inlagd på bup slutenvård och mått extremt dåligt hela året med tydliga självmordstankar. När jag fyllde 18 var jag tvungen att flyttas över till vuxen psyk. Till att börja med så svarade vuxen psyk att min problematik inte var ”ett passande fall för psykiatrin” då de ansåg att jag skulle uppföljas av vårdcentral istället. Mina kontakter på BUP accepterade inte det (tack och lov!) och de lyckades till slut med övertygelsen att det skulle vara direkt farligt för mig att kastas ut från psykiatrin helt. Jag fyllde 18 i maj och det enda jag fick veta när jag blev utskriven från BUP var att jag någon gång efter sommaren skulle jag få remiss till ett bedömningssamtal på vuxen psyk. Ingen annan tidsram överhuvudtaget och det var inte säkert att jag skulle få kontakt, utan bara en bedömning. Jag hade dessutom en tydlig men odiagnostiserad autism och den osäkerheten att inte veta vad som skulle hända och ingen planering samtidigt som självmordstankarna ökade var förödande för mig. Detta ledde till att jag tog en överdos på sommaren. Jag hamnade på vanliga akuten och sedan psykiatriska akuten. Blev inte inlagd. Men på grund av överdosen så fick jag uppföljande telefonsamtal då och då, en ny medicin och telefonnummer till vart jag kan ringa vid kris. Mitt bedömningssamtal blev inte förrän i september. När jag väl kom på det bedömningssamtalet hade mitt självskadebeteende eskalerat, jag var helt avtrubbad och självmordsbenägen, var i så dåligt skick att jag blev inlagd på slutenvården direkt på plats. Redan två dagar senare blev jag utskriven från slutenvården och mådde om möjligt ännu sämre så fanns det plötsligt tid för npf utredning och en superbra samtalskontakt på dagsjukvården med chansen att åka dit när jag än behövde 5 dagar i veckan. Det var det som räddade mig.
Finns inte en chans att jag hade överlevt om jag inte försökt ta livet av mig. Enda sättet att få hjälp på inom psykiatrin är om man är i så dåligt skick att man inte kan leva längre, och då är det ofta för sent att få rätt hjälp. För mycket har blivit förstört.