Jag har PTSD, något min psykiatrimottagning konstaterade för 4 månader sedan. Då beslutades det att jag behövde stabiliserande behandling. Jag utvecklade i väntan på stabiliserande behandling psykotiska symptom med allvarlig suicidrisk och fick då veta att jag behövde remitteras till en annan mottagning. Jag får veta att mottagningen kan ta emot veckan efter men i slutändan tog det två månader innan remissen skickades, under de två månaderna sa läkaren på varje besök att remissen skulle skickas ”denna vecka eller nästa”. Tillslut blir jag psykotisk igen och kort efter gjorde jag ett allvarligt självmordsförsök. Då skickades remissen.

Läkaren skrev i journalen kort innan försöket att jag haft en tendens att ”söka ofta på akuten”. Vad trodde hen skulle hända? Jag fick ingen stabiliserande behandling under tiden jag väntade. Den stabiliserande behandlingen skulle enligt deras planering skulle startat direkt efter att utredningen var klar.

Man väntar inte två månader med att remittera patienter med allvarliga hjärtproblem, varför gör vi det i psykiatrin?

Min vän var svårt sjuk och bönade och bad om hjälp. Psykiatrin vägrade hjälpa henne. De lovade henne ptsd behandling men sa hon behövde bli mer stabil. Hon blev mer stabil och försökte be om det flera gånger innan allt förvärrades igen. De vägrade ge henne det och sa hon ändå skulle dö i suicid. Hon var inte välkommen till psykakuten ens och när polis hämtade henne vid tågspår eller på broar visste tom dem att hon inte var välkommen till psykakuten utan körde henne hem till hennes mamma. Nu är hon död. Hon ville leva. Hon ville få hjälp för att må bättre och precis innan hon dog pratade hon om att börja plugga.

Pga psykiatrin så lever hon inte idag. För hennes liv var inte värt att räddas för hon skulle ju ändå dö i suicid.

Psykiatrin kastade ut mig och bad mig fortsätta knarka när jag i desperation efter att blivit våldsutsatt av en man jag var sambo med och även blivit misshandlad som barn av min alkoholiserade pappa, jag har grov komplex ptsd på papper, jag till slut i desperation sökte hjälp för mitt benzo missbruk som läkaren kastade på mig under denna tid för att sen klippa alla mediciner rakt av. Hemlös arbetslös och nu med ett missbruk så vill ingen myndighet ta ansvar. Dom enda som kämpar är vårdcentralen men deras remisser till psykiatrin hjälper inte…blir utkastad gång på gång. Kanske för att jag alltid haft fast arbete, lägenhet och allt som hör till. Idk psykiatrin i detta landet kan lika bra lägga ner. Läkaren ja pratade med på psyket menade på att en avgiftning inte kommer hjälpa mig då min situation på utsidan kommer kvarstå så ja kan lika bra fortsätta knarka för det måste finnas en plan med soc. Soc som har sagt att de enda dom kan bistå mig med är en plats på ett härbärge där jag anser en utsatt kvinna inte ska sätta sin fot. Hemlös o arbetslös blev ja i samband med att ja till slut anmälde min sambo som fick fängelse, till soc har jag inga ord heller då de kommer med nya ursäkter varje gång till att inte hjälpa mig, den sista gången ja kontaktade dom så sa dom att jag ska ringa socialen i en annan kommun, som jag inte befunnit mig på det senaste året. Har även bevis i form av kontoutdrag på att jag befunnit mig i en annan kommun, men ingen vill ta ansvar för detta. Tillägga att ja precis fyllt 31.

Jag har gjort utredning inom öppenpsyk och uppfyller alla kriterierna för Komplex PTSD. En psykolog sa till mig att jag inte kan få den diagnosen för att jag har ”så mycket annat” ( = ADHD och autism).

Jag sitter och ska efter 5 år inom barn och ungdomspsykiatrin få berätta om det trauma som pågick dagligen i 13 år. Min behandlare som kämpat för mig, orkar vänta att jag ska bli frisk från anorexin och stått ut när jag inte kunnat hålla mig själv vid liv sitter med mig, Hen ser att jag börjar dissociera och pratar mjukt för att få tillbaka mig, jag börjar nästan gråta. Efter många år av vanvård kan jag börja berätta. Tack vara min kontakt.

”Om du inte är missbrukare, hemlös eller våldsam så kan vi inte hjälpa dig”
Bokstavligt vad jag fått höra nu i flera år när jag sökt till psykiatrin. Det faktum att hela livet håller på att gå omkull och det är bråk hemma i princip varje dag som kan vara i flera timmar, det spelar tydligen ingen roll för vi klappar inte på varandra och går inte på droger. Vad är det för idioti?! Det är väl klart folk till slut hamnar i sådana situationer av ren desperation för man får ju inte hjälpen när man väl vågat be om den.

Jag har varit inskriven förut i flera år men sitter nu efter oerhört mycket kämpande i kön igen, där jag varit i flera år igen… Jag ville ha behandling för min ptsd. Tog ett år av frenetiskt kämpande innan psykiatrin ens gick med på att träffa mig. Vid det laget var min energi borta och jag kunde inte längre lägga samma fokus på behandlingen. Medicin däremot erbjuds det snabbt, till mig iaf, fast jag alltid varit tydlig med att jag inte vill käka massa piller. Vänner som vill ha medicin har tvärtom problem – de vägras medicin.

Alltså jag blir galen. Inget jag säger tas på allvar, alltid är det bara rutiner hit, rutiner dit, allt är bakom en byråkratisk tejp, känslan, mänskligheten är helt borta. Jag upplever att vården, och däribland psykiatrin, bara blir sämre och sämre. Jag vågar inte ens vara ärlig med vården, för de tolkar ju allt som de vill och jag är ärligt talat LIVRÄDD för att bli tvångsinlagd. Det är något jag fruktar mer än döden. Helt sjukt när det kommit till en sådan nivå. Jag har gett upp på om vården. Jag får mer hjälp av att söka info på nätet och umgås med folk i liknande sits.

Jag utreddes 2019 för EIPS av personlighetsspecialister och utredningen visade att jag hade PTSD enbart. Men det året skrev en läkare in det i journalen ändå och jag började beskrivas som ”impulsiv, emotionellt labil”. Jag blev ofta ångestfylld under samtal eftersom läkarna som läst att jag skulle ha den diagnosen ofta inte skrev vad jag faktiskt sagt och tolkade mina naturliga reaktioner som symptom. Det var ofta jag inte blev trodd/ifrågasatt och fick alltid höra att vården var FRIVILLIG. Skrevs alltid ut efter en-tre dagar och förskrevs mängder av stämningsstabiliserande och antipsykotika off label (stod som mest på 4 samtidigt). Anhöriga beskrev att diagnosen, som trots mina förklaringar skrevs som aktuell av avdelningspersonal, inte beskrev mig alls. De tänkte att jag försökte manipulera dem om jag sa att den inte stämde. Jag reagerade på att jag blev illa behandlad och det har jag behövt gå i terapi för. I perioder tappade jag livslusten av att det kändes som om vården styrde och har styrt mitt liv. När jag fick min ADHD diagnos/medicin så stabiliserades jag och nu är jag föralltid orolig att bli bemött som jag brukade bli i flera år.

Hade fått perm för att städa upp efter mitt försök. När jag skulle tillbaka gick det inte. Har vårdrelaterad PTSD. Jag hamnade i flashbacks osv…när jag tog mod till mig att ta mig helt förtvivlad till avdelningen var jag inte välkommen. För jag hade inte hållt permissionstiden. Jag fick packa o åka hem helt förtvivlad

Under mitt andra bedömningssamtal för traumabehandling pga komplex ptsd berättade jag först om min mamma som under min barndom krävde att jag alltid berättade allt för henne oavsett hur privat. Berättade sedan om sexuella övergrepp av manlig familjevän som började i lågstadiet och att han bland annat sa att om jag berättar för mamma kommer hon inte vilja ha mig mer, så svarade psykologen ”så hon tvingade dig att berätta allt, men ändå berättade du inte om övergreppen?”. Kände verkligen att skulden lades på mitt sjuåriga jag och en obefintlig förståelse för rädslan att bli övergiven av en redan frånvarande och villkorande förälder.

jag är rädd att j inte klarar mer har inte fått rätt hjälp i rätt tid j tycker inte att vården har någon vård för cptsd kvinnor som blivit utsatta för hemska  trauman klarar ej av att skriva mer ingående …psykvården är ett kaotiskt h…. med alla olika svåra tillstånd på samma ställe o många läkare o vårdare verkar både aggressiva o svåra mentala tillstånd även de.Hemsk känsla …j vill inte mer