Opsynliga – berättelser från psykiatrin

Bältad i 28 timmar

jag har alltid hållit tyst. om det absolut värsta. det som trasade sönder mitt då 18-åriga jag på riktigt. det som skulle rädda mig – skadade mig istället för all evighet. för jag vet, att jag aldrig kommer läka. aldrig få någon upprättelse. det som skedde där och då var och är tydligen okej.
anmälan jag senare gjorde lades ner. enligt min så kallade läkare var jag psykotisk; ”så det var alltså befogat att ligga bältad på rygg i 28 timmar”.

vi tar det hela aningen kortfattat:
(lägg också väl märke till att jag i efterhand förstår att jag behövde hjälp. men inte att vara fastspänd under alla dessa timmar. den smärtan. den skammen. ja, allt. jag vill bara glömma. hur gör man?)

då börjar jag. det var inte första gången jag bältades denna soliga vårdag. det var en del av min vardag, på avdelningen, på sjukhuset. jag hade spenderat tretton månader inneliggandes på BUP mot min vilja. otaliga bältningar, hundratals. minst. jag var itu.
i samband med min 18-årsdag fick jag min första permission på mycket länge. jag såg detta som min chans att fly, för trots att jag nu egentligen tillhörde vuxenpsykiatrin var jag fast i BUP:s klor. jag ville bara därifrån.

permission gick utåt sett bra, ingen visste om mitt självmordsförsök den dagen men på kvällen började det märkas mer och mer. jag var tillbaka på BUP:s akutavdelning och läkaren anade att någonting inte stod rätt till. hen hade rätt. jag kände ändå att nu har det gått så pass lång tid och för varje minut som går tar kroppen mer och mer skada. jag minns såklart inte varenda av dessa sekunder och minuter tills… jag hör storlarmet gå och där kommer inte den ”vanliga” personalen springandes utan det är personal från flera olika avdelningar från vuxenpsyk. sängen rullas fram. flytten är ett faktum. straffet jag också får för att jag inte pratar – bältesläggning.

Jag minns att jag körs i bältessängen genom den kilometerlånga kulverten, det kändes som en evighet. tillslut är jag framme på en somatisk avdelning då jag försämrats ganska så kraftfullt. jag går i försvarsläge genom att inte prata. inte kolla. inte se. jag vill inte inse vad som sker. jag ville ju bara dö.

vad jag då inte visste var att jag totalt skulle vara bältad i 28 timmar, varav sju timmar nersövd på IVA i slutet då läkaren på somatiken åtminstone förstod att det här inte var okej. alla mina rättigheter försvann. jag fick inte ens gå på toa. jag fick en kateter. ”räddningen” var min mobil. jag minns hur jag liksom halvligger på rygg men är fastspänd överallt. försöker skriva/ringa mina vänner som var väldigt oroliga. fick prata i telefon och smsa. jag kan bara inte förstå. hur fick jag ligga så många timmar mot min vilja, inte få någon som helst chans?

bakjouren på psykiatrin, utan att ha träffat mig, förlängde bältningsläggningen trots att jag var lugn och inte gjorde motstånd. jag fick inte ens en chans att ta emot hjälp. jag fick inga som helst mediciner förutom mot mitt fysiska tillstånd vilket gör att jag än idag minns allt så himla tydligt.
”kanske hade det fortfarande inte gjort lika ont om åtminstone fått lugnande, något som gjorde att nutiden försvann”. nu är det dåtid. men jag minns allt precis som att det sker varje dag. om och om igen.

Slutligen: Enligt IVO var detta okej, jag hade som jag skrev ovan en psykos från ingenstans vilket absolut inte stämde. det var den nya läkaren som satte den diagnosen, antagligen för att kunna fortsätta bältesläggningen.
nu viker jag mig av ångest och sorg. det här absolut det mest förnedrande jag varit med om. och det värsta är ensamheten. önskar ingen denna smärta.

Läs mer om: #Ångest • #Bältesläggning • #Barnpsykiatri • #Bemötande • #Diagnostisering • #Lagligt? • #Maktmissbruk • #Mediciner • #Misshandel • #Överdos • #Psykossjukdomar • #PTSD • #Slutenvård • #Suicid • #Tvångsvård • #Vårdkvalitet • #Vuxenpsykiatri Publicerad 1/3-2023

Jag är en leksak som psykiatrin lekt sönder

just nu

mentalt kors

PTSD pga lpt öpt

jag håller inte ihop

nervöst sammanbrott

kastade två vattenflaskor av plast i väggen
som avreagering

psykiatrin vägrar mig samtal

psykiatrin vägrar mig lugnande tre tabletter om dan för att orka bära LPT korsets våldtäkter via tvångs injektioner

de ändrar mitt medvetande med mengele kem droger, svårt att bära korset

svårt är livet. längtar bort

har värk i magen och är rädd för orosanmälningar

är rädd för mig själv när jag går sönder mentalt

rädd och ledsen

har tappat min syster maj 2021

har tappat min kusin september 2022

har tappat livsgnistan

har slutat bry mig

vill dö

vill inte gå sönder som människa

obarmhärtighet möts jag av

börjar bete mig som ett sårat djur

i LPTÖPT bur

jag vill int va med nåmer

orkar inte längre lyfta blicken

till min Gud

orkar inte klaga mer

har sagt, jag ska gå sönder sen ska ja dö

jag är en leksak som psykiatrin lekt sönder

ingen vill laga en trasig leksak

så vi ger upp på han

Läs mer om: #PTSD • #Tvångsvård Publicerad 11/2-2023

Känns som att psykiatrin straffat mig

Jag hamnde inom psykiatrin när jag var ung vuxen och har blivit illa behandlad många gånger Ingen har lyssnat på mig känns det som och jag har blivit straffad på något viss av psykiatrin när psykiatrin inte vetat vad dom ska göra med mig Iallafall kändes det så Jag gick frivilliga till psykiatrin när jag var ca 20 år pga haft en tuff uppväxt Men tyvärr så fick jag ingen bra hjälp Jag hade en svår ätstörning diagnos och själv skade beetende som inte jag själv visste hur jag skulle hantare och psykiatrin gjort igentligen bara det värre Jag var mycket inlag på vård avd psy och behandling hem som både var frivilliga och imellåt med lpt Och jag har försökt ta mitt liv Många gånger trots jag igentligen inte ville dö Allt kändes bara så hopplöst och ingen som bryde sig Ofta kändes det som att när jag var inlag på vård avd psy Att det var en förvaring av någon som dom inte visste vad dom skulle göra med Även min tid på behandling hem var en förvaring Ingen form av behandling Iallafall inte någon annan än medicin och ECT och lagd i bälte Jag var aldrig våldsamma mot någon Jag skadade mig själv aldrig någon annan Och åren gick Och jag mådde sämre och sämre och jag förstod oftast inte varför mitt liv inte fungerar så bra Som med skolan och vänner mm Men efter ca 25 år inom psykiatrin kom en vändning Jag fick en adhd diagnos och ptsd och emotionell peronlighets störning Och till en början inte mycket mer än adhd medicin Men till slut fick jag äntligen bra hjälp Jag börjar i Dbt och trauma behandling av samma terapeut som i Dbt Och jag blev av med min ätstörning diagnos och själv skade beetende helt på ca 3 år Och nu har jag ” bara ” en adhd diagnos och ptsd och ångest speciellt bland folk Men att någon lyssnar fullt ut och inte lösa allt med medicin lpt mm Det gav mig en chans att börja min återhämtning på riktigt På bara 3 år blev jag av med mina destruktiva beteenden genom att någon lyssnar fullt ut Jag är nu också medicin fri förutom min adhd Och lite melatonin för sömnen Och jag har haft mycket medicin från psykiatrin Nu mår jag bättre än jag gjort i mitt liv Och har jobb kvar att göra med min återhämtning Men nu kan jag börja leva på något viss Jag har trauma pga det Psy har gjort mot mig och att jag haft en tuff barndom Men jag lever på ett mycket bättre viss nu Och visst kan jag vara bitter och arg på psykiatrin att det skulle behövas ta så lång tid Många saker är för sent nu pga min ålder Men jag har ett liv

Läs mer om: #ADHD/ADD • #Ätstörningar • #Bältesläggning • #Bemötande • #Diagnostisering • #ECT • #EIPS • #GodaExempel • #Mediciner • #PTSD • #Självskadebeteende • #Slutenvård • #Suicid • #Tvångsvård • #Vårdkvalitet Publicerad 6/2-2023

Läkare drar i flätor som straff

Slutenvården har förstört mig. Dem har förstört mitt liv. Min c-ptsd är ur kontroll att jag skadar mig. Förstå att vården gör att jag skadar.. sanslöst. Dem hjälpte inte mig, dem hotade, kränkte,skrek, men fan inte hjälpte dem mig. En gång drog en överläkare mig i mina flätor som straff för jag gjorde suicidförsök. Jag kommer aldrig förlåta.

Läs mer om: #Bemötande • #Lagligt? • #Misshandel • #PTSD • #Självskadebeteende • #Slutenvård • #Suicid • #Vårdkvalitet Publicerad 17/1-2023

Läkaren lyssnade på mig

Blev kallad till en ny psykläkare och var väldigt nervös så tog med mig en person på besöket. Läkaren tog sig tid att tillsammans med mig kolla journaluppgifter ca 10 år bakåt i tiden (minns inte exakt). Hon var väldigt mjuk, positiv och inkännande. Jag blev lite misstänksam för så här bra kan det väl inte vara? Sen frågade hon om jag inte vågade träffa henne själv nästa gång, vilket jag efter viss tvekan gjorde. Vi sågs några gånger, 1,5 timme per gång (!!). Normalt får jag bara 40-45 minuter läkarsamtal en gång per år.

Hon kollade igenom hela min 16 år långa journal och jag fick göra olika screeningar för ptsd. Hon ordnade så jag äntligen blev utredd för ptsd och det visade sig att jag har det. Det tog ca 16 års kontakt med psykiatrin innan jag fick diagnosen.

Kommer aldrig glömma denna läkare. Tyvärr har hon slutat på den mottagningen.
Så det finns enstaka guldkorn.

Läs mer om: #Bemötande • #GodaExempel • #Öppenvård • #PTSD Publicerad 4/1-2023

Inget har hjälp mig utan snarare gjort mig sjukare

Jag är nu 55 år och har haft en svår ätstörning diagnos och själv skade beetende i minst 35år Och hamnade inom psykiatrin som vuxen När jag inte längre orkar med mitt liv Jag valde att lägga in mig på en vård avd psy Men tyvärr så blev det inte bättre utan snarare sämre Jag har haft en massa olika diagnoser Och medicin från psykiatrin Och inget har hjälp mig utan snarare gjort mig sjukare Jag har varit på lpt många ggr och på behandling hem Men ingen har lyssnat på mig När jag för 3år sedan Fick chansen att börja på Dbt och sen trauma behandling av samma terapeut som i Dbt Jag blev av med min ätstörning diagnos och själv skade beetende som jag haft i nästa hela mitt Det var äntligen någon som lyssna och stanna kvar Och inte löser det med medicin lpt mm Som sagt av med min ätstörning diagnos och själv skade beetende på 3 år och detta när någon lyssnar fullt ut och inte lösa allt med medicin lpt mm Jag har också fått en adhd diagnos och ptsd Men nu har jag äntligen börjar min återhämtning Många saker i mitt liv är för sent Det lev jag har haft önskar jag att ingen ska behöva gå genom Psykiatrin är bra på att lösa saker på kort sikt men inte på långa sikt Och jag tycker också att man ofta får för mycket medicin mm Jag är nu medicin fri också förutom min adhd Och melatonin för sömnen Annars fri från all psy medicin Och jag har haft mycket medicin i mitt liv Att någon bryr sig om en som människor betyder mycket Lyssnar och validerar en Tänkte om psykiatrin hade gett fler chanser att få en behandling som funkar för personen

Läs mer om: #Ätstörningar • #Bemötande • #Mediciner • #MellanStolarna • #Öppenvård • #PTSD • #Självskadebeteende • #Slutenvård • #Tvångsvård • #Vårdkvalitet • #Vuxenpsykiatri Publicerad 21/12-2022

Obearbetade trauman och dess effekter på unga människor

Jag ör 41 år och vill här dela med mig av min historia. Det är fruktansvärt i min värld att vi inte har kommit länge inom vården. Samhället är inte i grunden skapat för att hjälpa människor på ett äkta sätt. Det bygger på att bota symptom som uppkommer i ett samhälle som är sjukt i botten på alla tänkbara sätt. Det är fullt lagligt att förgifta människor både fysikt och mentalt. Från tidig ålder matas vi om budskap med skeva kroppsideal, företag som skor på våra psykens svaghet för propaganda och hjärntvätt, Svenska staten profiterar stort på mycket av det som skapar både psykisk och fysisk ohälsa. Tänk er alla skräpföretag alla nya trender skruvade Hollywood influenser med pedofiler på toppen, mode, skönhet, yta, all skräpmat över lag, allt socker, McDonalds, Coca cola, alla tobaksbolag, systembolaget, Hur mycket bryr vi oss om folks hälsa när vi profiterar så mycket på folks ohälsa? För att inte prata om alla läkemedelsbolag som vill göra vinst så fort man sen sätter sin fot innanför vården, för att inte tala om psykiatrin! För då åker receptblocket fram snabbt. Jag har lite svårt att lita på verksamheter som finansieras av samma apparat som en gång gjorde vinst på att förstöra vår hälsa om ni är med på hur jag tänker? Här finns inget holistiskt tänkande i botten alls. I en sån här konstgjord miljö med ständiga stresspåslag och osunda värderingar skapas sjukdom. Det är fullt normalt i en onormal miljö och det är förklaringen till att allt fler i vårt samhälle mår så dåligt. När det gäller allvarlig psykisk ohälsa samt missbruk så har även många trauman i botten fysiska, psykiska och sexuella övergrepp inte bara dom ovannämnda övergrepp vi utsätts för av vår egen stat utan många gånger pratar Vi om övergrepp inom egna familjen. Man räknar med att 7 av 30 barn i en skolklass har varit utsatt för någon form av sexuella övergrepp. Något jag själv var med om som barn och tonåring vilket kom att forma hela mitt vuxna liv. Jag har pga detta levt med PTSD i många års tid och har under alla år i kontakt med vården knappt fått frågan om min uppxävt om min bakgrund om mina trauman. Vad man helst vill göra är att så snabbt som möjligt ställa en diagnos och skriva ut medicin. Som i min brors fall som fick antidepressiva från 10 års ålder. Detta efter att han drabbades av svåra panikångest attacker efter vår morbror utsatt honom för sexuella övergrepp. Men min bror var stark han anmälde honom och fick på så sätt stopp på en pedofil som utnyttjat ett 10-tal barn. Tyvärr räckte inte hans styrka till då ingen inom vården erbjöd honom något adekvat hjälp efter det som hänt. Efter år av mediciner och arbetade trauman sabbades hans belöningsystem totalt och han började självmedcinera med andra droger. Trots många år i missbruk så blev han drogfri och kämpade i 8 års tid med sin nykterhet. Han återföll i samband med en depression då han förlorade sitt jobb och vände sig då snabbt till psykiatrin. Där bedömde chefsöverläkare att min bror inte var i behov av hjälp trots att han själv bad och bönade om att bli inlagd, uttryckte starka självmordstankar etc tre gånger försökte vi få honom inlagd, 3 gånger skrev hon ut honom trots lunginflammation, djup depression och ett missbruk han själv inte kunde stoppa. Min bror dog någon vecka efter sista utskrivningen på ett härbärje 35 år gammal. Han var så smart och snäll min bror med ett hjärta av guld. Sex veckor efter att min storebror dog tog min lillebror av en överdos hetion 23 år gammal på sin födelsedag. Jag kan inte med ord beskriva för er den sorg och smärta jag har fått bära och hur ensam jag har känt mig under alla år. Jag har på detta ävbe förlorat en farbror och nu snart närmare 50 vänner från förr pga psykisk ohälsa, droger och andra omständigheter som drabbar människor i utanförskap. I samtliga fall prata vi om obearbetade trauman PTSD i botten. Vart är kunskapen kring detta och vad det gör med en människas hjärna? I en podd om gängkriminella under veckan har man konstaterat att nästan samtliga av dessa barn som hamnat i gängkriminalitet och utanförskap lider av PTSD och bristande skolgång. Det hänger väl kraftigt ihop då ett barn med PTSD inte kommer kunna lära in på samma sätt som andra barn? Jag anser att det är ett fruktansvärt brott vi begår mot dessa barn som istället för att fångas upp av vuxna och få rätt hjälp och stöd faller offer för att rekryteras in som torpeder för kriminella gäng innan dom ens har hunnit bli vuxna. Vem är kriminell? Det borde vara kriminellt att stöta ut folk på detta vis. Och det finns ett afrikanskt ordspråk som lyder ”om du stöter ut ett barn ur byn då kommer han komma tillbaka och bränna ner hela byn” det är det vi ser idag när det brinner bilar i förorten. Vi måste fånga upp alla dessa barn med trauma. Vi måste få upp ögonen för hur mycket destruktiva krafter som styr vårt samhälle även på laglig väg. Vi måste våga börja prata om våra innersta hemligheter det som är mest skamfyllt. Vi måste ändra värdegrunden i samhället och inse vad som är viktogt och inte. Skapa bra och lika förutsättngar för alla och ta bort influenser som syftar till att bryta ner våra psyken och våra kroppar. Jag tror att yoga, träning, nyttig mat, bra och rymliga boendeemiljöer för Alla, alternativa behandlingsmetoder som ljud och ljusterapi, massage, fler familjer som vill ställa upp som stödfamilj för både barn och vuxna i utanförskap, RIKTIG PTSD behandling, bättre miljöer inom vården, varför dessa stela korridorer? Jag har funderat ibland på föreläsningar jag vill ut i skolor och prata med barnen vår framtid! Vi får se vad framtiden har att bjuda på. Tack för detta initiativ jag blir så glad när jag ser folk med egen erfarenhet engagera sig för det är exakt det som behövs!

Läs mer om: #PTSD • #Suicid Publicerad 15/12-2022

Ätstörningsenheten vill inte skriva ut näringsdrycker

Jag har flertal gånger det senaste året legat inlagd på psykiatrin och vårdats för ätstörningar och självmordstankar. Där har de då tvingat mig att äta alla måltider och proppat mig full med mediciner. Sagt att jag skulle få samtalskontakt. Sista gången nu fick jag måltidsdrycker men väl ute från sjukhuset så vill inte ätstörningsenheten skriva ut näringsdrycker åt mig för att jag inte är underviktig. Och så fick jag en anmälan till socialen. Allt har lagts ner men jag kan inte säga att psykiatrin gör det dom ska. Det är skrämmande att jag ska behöva börja om på nytt hela tiden. Nu får jag inte vara kvar på ätstörningsenheten för att de tror jag hanterar ätstörningarna pga min ptsd. Men jag hävdar att ska man kunna hantera en ptsd behandling så behöver jag ju kunna äta ordentligt utan att få ångest, vara rädd att kräkas, lyssna på den där djävulen på axeln vad det gäller maten, vikten, mitt utseende och allt som hör till. Så när det kommer till slutenvården så litar jag inte mycket på dom. Över lag känner jag inte mycket förtroende för psykiatrin då de säger en sak och nu i efterhand så får jag ändå inte det dom säger. Suck för vården!

Läs mer om: #Ätstörningar • #PTSD Publicerad 11/12-2022

ECT. Moderna tidens lobotomi

Vissa läkare är överförtjusta i ECT. Nutidens lobotomi.

Jag fick bara positiva effekter beskrivet för mig av vården. Och ”ja, lätta övergående minnesbesvär”

Jag läste på nätet. Mycket negativa erfarenheter. Men man ska väl tro på sin läkare?

Jag ångrar mig djupt att jag tackade ja.

Har, 3 år senare, fortfarande stora minnesproblem. Både långtidsminne och arbetsminne. Jag har glömt stora delar av mitt liv. Bitar av barnens uppväxt, resor, vänner och musik.

Fick dessutom PTSD av det. Vaknade mitt under en behandling. På nätet har jag läst att jag inte är ensam om den erfarenheten.

Varför tystas det ner?!

ECT. Moderna tidens lobotomi.

Läs mer om: #Bemötande • #ECT • #PTSD • #Vårdkvalitet • #Vuxenpsykiatri Publicerad 10/12-2022

Tre år med tvångsvård, skickas till rättspsyk

Jag har haft lång erfarenhet av psykiatrin nu. Fick min första diagnos 2011. Det blev depression. Min berättelse kanske blir hoppig och förvirrande. Jag ber om ursäkt för det!

Mitt första möte med slutenvården var fruktansvärd. Jag höll på att arbeta ihjäl mig. Jag jobbade från 7 på morgonen till midnatt 7 dagar i veckan innan jag ringde läkaren på företagshälsovården för jag ville bara dö.

Jag var på jobbet när jag fick problem med en uppdatering av en databas som jag jobbade med då. Jag gick till min kollega för att fråga henne om hon kunde hjälpa mig. Hon kläckte ur sig en väldigt elak kommentar och jag bröt ihop. Så jag ringde läkaren för jag hade precis börjat med antidepressiva läkemedel och vi hade kommit överens om att jag skulle ringa om jag ville ta mitt liv. Hon sa att jag måste ta mig till psykakuten och att hon skulle vara med mig i telefonen hela vägen dit.

Jag satt på bussen och folk stirrade på mig. När jag väl kom fram till psykakuten sjönk jag ihop på golvet precis innanför dörren och personalen kom fram och frågade hur det var med mig. Jag kunde inte svara så jag bara räckte över telefonen. Jag fick ganska snabbt träffa en läkare och blev inlagd på en gång. När personalen från avdelningen kom så fick jag först gå igenom en metalldetektor som de har på flygplatser. Sedan var jag tvungen att klä av mig alla mina kläder. Det var så förbannat förnedrande. Det var två manliga skötare och jag är kvinna. De slet av mig kläderna för jag vägrade att klä av mig. Jag förstod inte varför jag skulle klä av mig. Fick kläder av dem när de var nöjda. Sedan fick jag komma in på avdelningen. De sa till mig att jag inte skulle prata med de andra patienterna. De gav mig ingen information om mattider, medicintider, eller något annat som kunde vara bra att veta. De gav mig en säng och lämnade mig sedan. Jag tror jag kom till avdelningen strax efter lunch. Jag satt på min säng hela dagen och bara stirrade. Jag kände mig så vilsen. Ingen bad mig komma och äta middag. Vid kvällsfikat kom en patient och frågade om jag var hungrig. Jag är så tacksam för att hon kom. Hon berättade allt som jag behövde veta.

Jag hade aldrig trott att jag skulle hamna i psykiatrin. Det fanns inte i min värld. Min första inläggning varade i en vecka. Sedan skickade de hem mig med ett recept på väldigt mycket tabletter. Det skulle de inte ha gjort.

Jag hämtade ut alla mediciner som de skrivit ut och proppade i mig allt. Det var inte så smart och jag hamnade nedsövd på intensiven i tre dygn. Efter det var jag inlagd i tre hela år på LPT. Det är helt sjukt. Jag hade någon enstaka permission under de åren. Varje gång jag kom ut från avdelningen tog jag en ny överdos oftast av Alvedon. Min lever mår inte så bra och jag får skylla mig själv för det. Jag blev bältad mycket under de här åren för jag ville bara dö. En månad blev jag bältad 30 gånger på 30 dagar. Vården har fått hård kritik från IVO för det.

Ja, när de tre åren var slut tror jag att vården hade tröttnat på mig och de beslutade att de inte kunde göra mer för mig så de bestämde att jag skulle till rättspsyk. Jag fick åka till rättspsyk bältad i en taxi med två skötare, en sjuksköterska och tre ordningsvakter. Det var mitt i vintern och taxins värme fungerade inte. Fy, vad jag frös. Jag var på rättspsyk i två år utan att vara dömd för något. Det var också en hemsk upplevelse.

Sista halvåret som jag var på rättspsyk fick jag vara hemma hos mina föräldrar på permission. Vi var tvungna att prata med överläkaren på avdelningen i telefon en gång i veckan. Jag behövde bara åka tillbaka ett par gånger för att mamma och pappa inte klarade av min ångest och mitt självskadebeteende.

När jag blev utskriven från rättspsyk hamnade jag på ett ”behandlingshem”. Det var ingen ”behandling” där. Det var bara ett sälle att bo på när jag inte var inlagd på psykiatrin. Jag var där i två år. Övervägande delen av tiden var jag inlagd. Bältning var vardagsmat.

Jag fick en massa diagnoser under alla dessa år. Depression, GAD, emotionell instabil personlighetsstörning, autism, ADHD, PTSD. Jag vet ärligt talat inte vilka diagnoser som stämmer. De har proppat mig full med mediciner. Ett tag hade jag 17 olika mediciner samtidigt för att sova men jag sov ändå inte.

Jag är tacksam för att jag nu har fått en läkare som vågat ta bort alla mediciner och börja om från början. Nu har jag bara ADHD medicin. Det fungerar väl sådär.

Förlåt för att jag är rörig i min historia. Nu ska jag sluta babbla. Ha en riktigt bra dag eller kväll beroende på när ni läser detta. Kämpa på! Ni är fantastiska!

Läs mer om: #ADHD/ADD • #Ångest • #Autismspektrumtillstånd • #Bältesläggning • #Bemötande • #Depression • #Diagnostisering • #EIPS • #Lagligt? • #Maktmissbruk • #Mediciner • #MellanStolarna • #Överdos • #Psykakuten • #PTSD • #Självskadebeteende • #Slutenvård • #Suicid • #Tvångsvård • #Utmattningssyndrom • #Vårdkvalitet Publicerad 10/12-2022