Under de 8 gånger jag vårdades inom bup slutenvård så var det få gånger jag fick ett bra bemötande. Jag kunde ha blivit nertryckt på golvet medan de tog varsin armar och ben och en personal satt på min rumpa, byxorna kunde åka ner, mensskyddet kunde åka undan så det kom blod i byxorna och jag kunde inte fixa det tills dom släppte mig eftersom minsta lilla rörelse med handen bara fick dom att hålla hårdare och jag ville inte direkt börja säga det bland all personal både manlig och kvinnlig som var runt mig. Det var även tillfällen där sjuksköterskan tryckte upp munsönderfallande tablett i min stängda mun när jag låg på golvet. Sedan släpper de in mig på mitt rum och jag ser i journalen att de skrivit ”läggs ner mjukt på golvet och tröstas av personal” och att jag ”motvilligt tagit emot medicinen” läkaren säger då att jag inte har rätt till efterstöd eftersom det inte var en tvångsåtgärd och därför lämnas jag gråtandes i panik på mitt rum utan att riktigt veta vad som händer. Jag kom till psykiatrin med PTSD och kom ut med även en ospecificerad traumadiagnos.

Jag har en lång historik av psykisk ohälsa; depression och ätstörningar och diverse vårdkontakter och vårdformer. På något sätt har jag fortsatt med livet ”utanför” psykiatrin samtidigt och tog i början av året examen från min universitetsutbildning. Jag fick ett jobb som jag trivdes sådär på, och framåt sommaren sökte jag mig vidare. Jag fick det nya jobbet, mitt drömjobb, och skulle börja efter semestern. Men under semester dalade måendet drastiskt och min mamma fick mig att följa med till psykakuten. Vi hade försökt att använda den självvalda inläggningen som jag hade kontrakt för, men vi ringde dit klockan 20:01. Självvald inläggning i min region är enbart tillgänglig mellan 08:00 och 20:00, så vi blev ombedda att åka till akuten för läkarbedömning.

Jag ville inte bli inlagd och läkaren på akuten satte LPT på mig. Jag var ett vrak. Jag slutade äta, jag självskadade flera gånger på avdelningen och försökte även ta livet av mig men blev påkommen varje gång. Vid ett tillfälle avvek jag också och blev så småningom körd av polis tillbaka till avdelningen. Jag såg ingen mening med att leva och var arg över att alla tvingade mig till det. Läkarna började prata om ECT och informerade mina föräldrar om det. Läkarna sa att om jag inte gick med på ECT skulle vistelsen på avdelningen bli ännu längre. Den var redan flera veckor lång. Alla började tjata på mig om ECT, försökte övertala mig att säga ja för tydligen ger de inte ECT som en tvångsåtgärd (det var i alla fall var skötaren ska till mig). Tillslut sa jag ja, för jag ville på något vis må bra och eftersom alla sa att det var den enda lösningen och min familj led av mitt lidande…

Jag märkte inte riktigt av biverkningarna i början mer än att jag behövde få berättat för mig av mamma vad som hade hänt den senaste tiden och varför jag var inlagd. De säger att det vände för mig efter några behandlingar, att jag började må bättre, men jag vet inte riktigt. Jag är tveksam. Absolut, jag kanske började äta och prata mer, men jag mådde inte bättre egentligen.

Jag blev så småningom utskriven och hoppade direkt på mitt nya jobb. Min hjärna var långsam och jag var skör. Jag försökte stå ut, hålla ut, och familjen pratade om hur bra det var med ECT.
Några månader senare slutade jag med mina mediciner för att jag var återigen trött på allt. Trots drömjobbet. När min öppenvårdsläkare fick veta det på ett läkarsamtal där min mamma närvarade och hon hade fått veta att jag återigen inte mådde bra satte hon LPT.

Ganska snart blev det tal om att göra fler ECT-behandlingar eftersom ”det hade funkat så bra i somras”. Mamma tyckte att de hade gett mig för få behandlingar förra gången. Hon hade hört av någon bekant vars anhörig hade haft x antal behandlingar och nu hade ett helt nytt liv. Det samma borde ju gälla för mig?
Jag ville inte ha ECT, men kände mig tvingad till det. Det kändes som att det var ett ultimatum: må bra och ta ECT eller fortsätt må dåligt och förstör familjen. Så jag sa ja och fick tillbaka biverkningarna av bland annat minnesrubbningar. Så småningom avbröts behandlingarna då någon av läkarna ansåg att ECT inte hade gett den effekt de förväntade sig. I journalen står det att ECT inte ska ges till mig som ett första alternativ i framtiden. Det är jag glad för.

Det var ingen som var elak mot mig. Det var ingen som höll fast mig när jag skulle sövas inför varje behandling. Det var ingen som utsatte mig för något trauma. Min familj ville mitt bästa, läkarna ville att jag skulle överleva och skötarna ville inte öppna dörren och upptäcka att mitt nästa suicidförsök var lyckat under deras övervakning. Jag sa ja för att jag var tvungen, inte för att jag trodde på det eller för att jag ville.

Nu har det snart gått exakt ett år sedan min andra omgång av ECT. Jag lever och jag mår helt okej jämfört med att vara på jakt efter möjligheter att ta mitt liv. Jag tvivlar fortfarande på om livet är värt att leva och önskar ofta att jag vore död. Jag minns väldigt lite från förra året. Knappt något från mitt första jobb efter examen i januari, och lika lite från drömjobbets första halvår efter sommarsemestern. Jag skäms när kollegor pratar om förra årets projekt och arbetsuppgifter och jag inte vet vad de pratar om eftersom allt är borta. Jag känner en otrolig maktlöshet av att ha förlorat så gott som ett helt år av mitt liv, av minnen. Även om minnena kanske inte var positiva i och med hur jag mådde så känns det som att ”de” tog ifrån mig något viktigt. Jag kommer aldrig med göra ECT igen. Även om jag kanske mådde bättre efter några omgångar. Jag minns ju inte, så jag får bara lyssna när min familj säger att det gav effekt i början.

Jag var rädd för innebörden av ECT, av ”elchocker”, och det blev ju inte så bra för min del kanske, men jag vill heller inte säga åt andra att INTE göra det om vården anser att det är lämpligt för just dig. Som för min mammas bekantas anhörig var det livsavgörande. Läkarna och personalen på avdelningen berättade om andra patienter som vände helt och hållet efter behandling och aldrig mer behövde bli inlagda. Det var inte läskigt att få behandlingen. Man sövs och sedan vaknar man upp, antagligen med ont i huvudet och muskelvärk i kroppen och en kraftig förvirring, men biverkningarna av det slaget minskar efter andra och tredje gången. Men JAG skulle inte göra om det. Inte när jag vet vad det kostade mig och att jag sitter här igen, ett år senare, och undrar om livet är värt att leva.

Nästa vår har jag varit inom psykiatrin i elva år.

Blir körd till psykiatrin av min rektor på universitet. Jag vågar inte ta steget själv att köra dit och be om hjälp, men hon ringer dit och vi åker in. Tomt i akutrummet. Och även om det är min 11 gång påväg bli inlagd. Och 3 e gång i väntan i vuxenpsyks väntrum. Så är jag livrädd. Får möta sjuksköterska som ställer frågor. Jag skakar. Vill därifrån. Allt i huvudet speglas upp hur jag hamnade här, om jag kunnat gjort något annorlunda. 

Sjuksköterskan försäkrar om att jag gjort rätt. Att han ser det är jobbigt men jag gjort helt rätt. Får vänta en stund till utanför med rektorn. Innan jag blir inkallad till rum i väntan på läkare.

Han ställer alla frågor igen. Och han lyssnar. Han säger att han läst jag har min diagnos, EIPS, och att det inte är konstigt jag mår såhär. Men att det kan gå må bättre. Det finns hjälp. Han frågar om jag vill åka hem eller bli inlagd. Rycker på axlarna. ”E rädd för vad som kan hända om jag åker hem…”
Vill du bli inlagd? 
Nickar
Okej då fixar jag det.

Blir inlagd på psykiatrin. Kort rundtur. Känner igen allt från tidigare avdelningar. Dagen efter känner jag att jag vill åka hem, säger t läkaren, och han förstår och säger det går bra. Men att de alltid finns där, och minsta jag mår sämre igen ska jag ta kontakt. Att det inte behöv bli värre innan det blir bättre. Å att han hoppas jag fått bra upplevelse av dem

Jag fördes med ambulans till akuten efter ett självmordsförsök, därefter upp till avdelning för observation övernatten. Under morgonen dagen efter blev de komplikationer och jag fick föras vidare till IVA(intensivvårdsavdelningen) efter att jag hade vaknat till där och åter var klar igen så skulle en läkare bedöma mig från psykiatrin innan jag fick lämna och där togs beslutet att jag skulle med till psykiatriska  slutenvårdsavdelningen. Väl på plats så satt jag där förvirrad och ångestladdad på mitt rum. Jag var där väldigt få dagar då jag propsade på att jag skulle hem. Jag minns inte mycket av vårdtiden där förutom några skötare som då och då försökte prata med mig, jag var stängd och vågade inte prata med någon av dom, jag såg de bara som läskigt och ångestfyllt.

Det är så mycket jag vill skriva om psykiatrin som jag önskar att jag hade vetat innan jag behövde söka hjälp där. Min erfarenhet är att det kan vara ok men det kan också traumatisera mer. Bristen på transparens är det läskigaste, att man är helt själv och inlåst, trots att man söker hjälp självmant. Jag har haft fyra psykoser. Alla har varit pga sömnsvårigheter och extrem stress och potentiellt av den psykofarmaka jag skickats hem med när jag sökt akut. Hade väldigt mycket fysiska symptom innan den första psykosen utlöstes och trodde jag hade fått en stroke, MS eller någon annan inflammation eller infektion i hjärnan eftersom många sjukdomstillstånd kan utlösa psykoser. Det var som om huvudet brann och jag blev väldigt förvirrad, fick jättesvårt att prata och tappade känseln på vänster sida. Det gjorde mig väldigt rädd. Önskar att den somatiska och psykvården inte var så isolerade från varandra och att det hade utretts somatiskt. Andra gången var värst. Skickades till något som liknade en cell mer än ett rum, det stank urin och det var kladdigt på golvet och britsen som var min ”säng”. Jag var livrädd och det var bara män på avdelningen, i personalen och patienter. Jag hade precis flytt från en våldsam relation och minns hur jag blev tillsagd att ta en medicin direkt när jag kom till avdelningen. Blev svimfärdig och seglade ner på golvet och personalen skrattade. Jag kröp omkring i korridoren för att jag inte vågade gå in i cellen eller somna. Jag blev tillsagd att gå in och försöka sova. Väcktes av att männen kom in och lös på mig med ficklampa vid flera tillfällen, stod i dörröppningen och skrattade. Det jag minns sen har jag både tvivlat på eftersom jag hade en psykos och velat förtränga men jag vet att detta har hänt. Mina psykoser har aldrig inneburit att höra röster eller se i syne. Bara extrem rädsla, paranoia och förvirring. Men ibland också som att jag var skyddad av omgivningen,  utanför psyks väggar. Men vem tror på en psykotisk patient? För det både låter som och var en mardröm. Jag ”lyckades” somna i cellen och vaknade till av att flera personer kom in med filmkamera. Det är först åtta år senare, efter att blivit fri från de tunga antipsykotiska medicinerna (som förövrigt inte ges någon hjälp att bli fri ifrån) , inlagd på psyk och igen bara män på avdelningen som flashbacksen kommer och jag minns blåmärkena jag hade efter nätterna i cellen. Jag minns att jag vaknade igen och ligger på mage på britsen och säger sluta.  Jag vet inte om jag blev våldtagen den första natten men mina flashbacks är så tydliga. Jag minns också att jag på en avdelning jag flyttades efter avdelningen med cellen hade en person avlidit. Jag blev skrämd av personalen, ingen var heller intresserad av att hjälpa eller trösta eller förstå och att se en person rullas ut på bår under ett svart lakan var fruktansvärt sorgligt. Och skrämmande. Sen kom tack och lov ett par kvinnor i personalstyrkan och hjälpte mig med lugnande strategier, att säga ’stopp’ och då var det som att paranoian rann av mig. Jag lyckades tjata mig till att bli utskriven eftersom jag bara mådde sämre av att vara där och fick tack och lov bli inlagd i en annan stad tills jag mådde bättre. Jag önskar att någon hade berättat att det inte tjänar något till att överklaga ett LPT- beslut i förvaltningsrätten, bara för att få gå ut på promenad (vilket verkligen hade hjälpt efter att vara inlåsti två veckori sträck). Det är otroligt få som får rätt och du hamnar i ett register pga domslutet är en offentlig handling. Denna handling kan hamna på krimfup,  en databas för brottsmål. Som om förnedringen inte redan var nog.

Hela påskveckan var jag inlagd på en allmänpsykiatrisk avdelning. I vanliga fall brukar jag inte fira påsk överhuvudtaget men all eloge till personalen på avdelningen som satte guldkant på tillvaron!

Personalen hade, bland annat, ordnat ett gigantiskt påskägg fyllt med godis som ställdes I allrummet där alla fick ta så mycket de ville. Vid lunchen på själva påskdagen drog personalen även samman alla borden i matsalen så det kunde vankas långbord. Själva lunchen var en blandning av det mesta man kan finna på ett påskbord. Vi fick bland annat inlagd sill, gravad lax, mimosasallad, ägg, bröd och en bakelse till efterrätt. Alla patienter bjöds även på påskmust och servetter med kaniner på. 

Vi var relativt få patienter på avdelningen under påskhelgen då de flesta hade permission. Därför var det väldigt långtråkigt och tyst på avdelningen, men personalens ansträngningar att förmedla lite påsk-känsla gjorde tillvaron mycket mer uthärdbar. Det krävdes inte jättemycket från dem, men för oss gjorde det stor skillnad.

Jag har varit patient i slutenvården ett antal gånger. Det som gjort störst skillnad i personalens bemötande har varit att bara kunna sitta och lyssna aktivt (nicka, inte ställa sig som allvetande, reagera med omsorg men samtidigt visa att man kan hantera det jag som patient säger t.ex.). D.v.s. att personalen svarar som en medmänniska och inte som om de ska ”fixa felet” för att man har en diagnos. Det brukar ha väldigt begränsat värde att försöka ifrågasätta och ge ”quick fixs” eftersom personalen oftast inte är utbildade i att psykologiskt behandla psykiska besvär.

Att känna att jag blir lyssnad till har också skapat en känsla över att jag har distans till mina problem. Att de inte är den jag är utan något jag handskas med.