Kom från perm med panikångestattack och hade rivit upp hela mina armar så hela händerna var blodiga. Bad om stesolid men fick det ej, ssk vad mig att göra andningsövningar. Men är lite väl sent i det stadiet. Sen kom den bästa undersköterskan som drog in mig i avslappnings rummet och gav mig massage samtidigt som hon pratade med mig på ett pedagogiskt och icke dömmande sätt.

Var inlagd i slutenvården efter ett suicidförsök. På första läkarsamtalet på avdelningen ställde läkaren fråga på fråga utan att låta mig svara. Det jag hann säga ifrågasattes direkt. I mitt sköra och förvirrade tillstånd fick jag mer och mer panik.
Jag ville göra ”rätt” och svara så bra jag kunde.
Läkaren ifrågasatte varför jag inte svarade på frågorna och jag sa desperat att jag försöker.
Tre läkare var i rummet och en skötare,ingen stöttade mig.
Det ledde till en panikångestattack där jag grät och skrek utan att kunna kontrollera mig.
Läkarens respons är att säga ” ut härifrån om du ska skrika,det här har jag inte tid med”.

Jag visades ut av en skötare och lämnades hysterisk och förvirrad på mitt rum utan stöd.
Jag var redan nedbruten innan jag kom dit men att bli behandlad så tog det sista jag hade.

Senare fick jag komma in till läkaren igen,men då var hen som en helt annan person. Hen nekade till att ha menat nåt illa och det enda jag kunde tänka var att jag aldrig kommer kunna lita på hen.

I efterhand tror jag mycket av det bemötande jag fick från läkare och personal i den situationen handlar om psykiatrins egna fördomar om EIPS patienter. Att vi ljuger och överdriver.
Vilket är sorgligt,för ingen förtjänar det oavsett diagnos.

Jag låg bältad. När jag låg och väntade på bedömning av läkare, så tog det otroligt lång tid. Personalen som satt vak på mig började också att undra. Jag hade då blivit lugn och ville bara släppas upp. Ju längre jag låg där utan att läkaren kom gjorde att jag kände att jag på insidan hade fullständig panik, men att jag var tvungen att trycka undan den från min kropp, för om jag hade låtit den visa sig utåt så skulle jag behöva ligga bältad ännu längre. 

Efter en tid så kom läkaren som skulle bedöma. Jag minns att jag sa att jag ville släppas upp, varpå han sa att jag skulle ligga där ”lite till”. Sedan tog det lång tid igen, och igen… Minns inte hur många gånger han (läkaren) kom in, men en av gångerna då jag kände ”åh nu kanske jag äntligen kan bli uppsläppt”, så sa jag igen att jag var lugn, var på han, utan att knappt titta på mig, bara tvärt sa ”du får ligga 20 minuter till” och gick ut. Varje minut kändes som tortyr och ovissheten om hur länge jag skulle ligga där innan läkaren skulle behaga att släppa upp mig var fruktansvärd. 

Jag kollade i min journal efter händelsen och bältningen hade pågått i drygt 3 timmar innan jag blev uppsläppt. 

Det var en av de mest traumatiska sakerna jag varit med om inom slutenvården. Händelsen hemsöker mig fortfarande, flera år senare.

Jag var inlagd på självvald inläggning under sommaren och hade fortfarande dagar kvar enligt mitt kontrakt. Men avdelningen blev full och då fick jag veta att om det skulle komma in en akut patient under natten så skulle jag behöva lämna min plats, eftersom jag var inlagd på SVI. Det kändes förjävligt. Som att bara för att jag var där på SVI så var jag automatiskt minst sjuk och inte i behov av att vara inlagd på riktigt.
Mest förjävligt kändes det att gå och lägga sig och veta att jag kanske skulle bli väckt mitt i natten och utslängd. Men som tur var blev det inte så.

Jag var inlagd för en svår depression. Jag har även autism, vilket gör att jag har svårt med mycket intryck och förändringar. Det var väldigt mycket stök på avdelningen under vårdtiden. Larm som gick, patienter som skrek många timmar per dag. (Det är såklart inte deras fel.) I slutet av inläggningen blev det prat om att jag behövde stanna lite längre för medicinjustering för att förbättra min depression då jag hade allvarliga suicidplaner och gjort förberedelser. Nästa dag gav överläkaren beslut att jag skulle skrivas ut. Jag fick inga frågor om självmordstankar vid utskrivningssamtalet.

Medicin är det som hjälper mig när jag är svårt deprimerad, och jag kände mig väldigt sviken att läkaren kunde skriva ut en patient i skicket som jag var då. Samtidigt som utskrivningssamtalet hade väldigt många larm gått och det var åter mycket skrik på avdelningen. Allt sammantaget ledde till att jag fick ett kraftigt ”meltdown” (ett väldigt kraftigt ångestanfall). Något som är vanligt vid autism, särskilt vid förändringar och intryck. En sjuksköterska började skrika på mig att ”lugna ner mig” och ”prata om det”. Något som är omöjligt för mig i det tillståndet, det är inget jag väljer. Jag kände mig väldigt skärrad efter att sjuksköterskan gjorde det.

Väl påväg hem efter utskrivningen insåg jag att jag skulle vara död vid slutet av dagen utan mer hjälp, jag var verkligen akut suicidal. Jag ringde 112 och fick åka till psykakuten. Jag bad om att få höja mitt antidepressiva läkemedel, vilket läkaren godkände. Jag blev snabbt bättre och är nu fri från suicidtankar.

Senare såg jag att läkaren skrivit i utskrivningsanteckningen att mina suicidtankar var på ”habituell nivå” (hen frågade som sagt inte om det vid utskrivning). Detta trots att jag sagt flera gånger till läkaren, under samma inläggning, att jag inte har suicidtankar när jag inte är deprimerad. Jag hade varit död idag om jag inte ringt det där samtalet till 112. Jag är väldigt skärrad vilket risk de försatte mig i.

När jag blev skickat till akutmottagningen för suicidbedömning blev jag efter ett samtal med läkaren, där jag nekade all form av planer eller tankar på suicid, tvångsinlagd. Jag blev lurad in på avdelningen för att sedan få veta att jag inte fick lämna. När jag fick panikångest och förtvivlat grät och inte förstod varför de gjorde så mot mig och sa att det kändes ännu värre än innan kom en av personalen in och sa att ”det förstår du väl själv att det blir så”. Efter detta var jag så traumatiserad att jag vid öppenvårdsmottagningen hade så mycket ångest i min stödkontakt att jag sällan kunde prata, jag bad bara om att få skrivas ut och skakade under hela samtalen. I min journal beskrivs jag som en arg tonåring i min frigörande fas. Jag var livrädd för vuxna och försökte i hemlighet vid flera tillfällen ta mitt liv som ingen visste om. I denna period var jag också utsatt för upprepat sexuellt våld som blev märkbart eftersom jag oftast var sluten och arg i perioder efter övergreppen. Ingen frågade mig varför jag inte kunde prata eller varför jag var arg i perioder. Idag när jag söker vård hos psykiatrin dissocierar jag för att jag är skrämd för livet av hur de vuxna behandlade mig.

Jag vårdades på HSL. Ville ut och fira min mamma som fyllde år några timmar. Min man och mina barn var där för att hämta mig. Skötaren som skulle släppa ut mig säger helt plötsligt att jag måste träffa en läkare för att få åka iväg. Jag förstår inte varför, men säger ok. Läkaren kommer in i rummet. Tittar knappt på mig och säger ”Jag sätter ett LPT på dig”. Det blir en kaos i mitt huvud. Det är dagen innan julafton och jag ser hur mina barn kommer få fira julafton utan sin mamma. Jag frågar hur hon tänker, jag motsätter ju mig inte någon vård, men hon lämnar bara rummet. Jag får inte fira min mammas födelsedag utan bara invänta att nästa läkare ska bedöma mig inom 24 timmar. Alltså på julafton. Jag vill bara hem och fira julafton med mina barn och min familj. De på avdelningen lovar att läkaren ska komma upp så tidigt som möjligt. Men tiden tickar iväg. Min man kommer och vi bara väntar… 24 timmar går… efter 24,5 timmar kommer läkaren. Han sätter ett LPT på mig ”eftersom hans kollega har bedömt det” men i samma andetag frågar han hur länge jag vill ha permission. Så jag får alltså ett LPT och får gå ifrån avdelningen. Jag ber om permission i flera dagar och det var okej. Jag kommer tillbaka först annandag jul.
Jag överklagade sedan och fick faktiskt rätt i förvaltningsrätten, men det fick ju inte min julafton med mina barn tillbaka…