Det är så mycket jag vill skriva om psykiatrin som jag önskar att jag hade vetat innan jag behövde söka hjälp där. Min erfarenhet är att det kan vara ok men det kan också traumatisera mer. Bristen på transparens är det läskigaste, att man är helt själv och inlåst, trots att man söker hjälp självmant. Jag har haft fyra psykoser. Alla har varit pga sömnsvårigheter och extrem stress och potentiellt av den psykofarmaka jag skickats hem med när jag sökt akut. Hade väldigt mycket fysiska symptom innan den första psykosen utlöstes och trodde jag hade fått en stroke, MS eller någon annan inflammation eller infektion i hjärnan eftersom många sjukdomstillstånd kan utlösa psykoser. Det var som om huvudet brann och jag blev väldigt förvirrad, fick jättesvårt att prata och tappade känseln på vänster sida. Det gjorde mig väldigt rädd. Önskar att den somatiska och psykvården inte var så isolerade från varandra och att det hade utretts somatiskt. Andra gången var värst. Skickades till något som liknade en cell mer än ett rum, det stank urin och det var kladdigt på golvet och britsen som var min ”säng”. Jag var livrädd och det var bara män på avdelningen, i personalen och patienter. Jag hade precis flytt från en våldsam relation och minns hur jag blev tillsagd att ta en medicin direkt när jag kom till avdelningen. Blev svimfärdig och seglade ner på golvet och personalen skrattade. Jag kröp omkring i korridoren för att jag inte vågade gå in i cellen eller somna. Jag blev tillsagd att gå in och försöka sova. Väcktes av att männen kom in och lös på mig med ficklampa vid flera tillfällen, stod i dörröppningen och skrattade. Det jag minns sen har jag både tvivlat på eftersom jag hade en psykos och velat förtränga men jag vet att detta har hänt. Mina psykoser har aldrig inneburit att höra röster eller se i syne. Bara extrem rädsla, paranoia och förvirring. Men ibland också som att jag var skyddad av omgivningen,  utanför psyks väggar. Men vem tror på en psykotisk patient? För det både låter som och var en mardröm. Jag ”lyckades” somna i cellen och vaknade till av att flera personer kom in med filmkamera. Det är först åtta år senare, efter att blivit fri från de tunga antipsykotiska medicinerna (som förövrigt inte ges någon hjälp att bli fri ifrån) , inlagd på psyk och igen bara män på avdelningen som flashbacksen kommer och jag minns blåmärkena jag hade efter nätterna i cellen. Jag minns att jag vaknade igen och ligger på mage på britsen och säger sluta.  Jag vet inte om jag blev våldtagen den första natten men mina flashbacks är så tydliga. Jag minns också att jag på en avdelning jag flyttades efter avdelningen med cellen hade en person avlidit. Jag blev skrämd av personalen, ingen var heller intresserad av att hjälpa eller trösta eller förstå och att se en person rullas ut på bår under ett svart lakan var fruktansvärt sorgligt. Och skrämmande. Sen kom tack och lov ett par kvinnor i personalstyrkan och hjälpte mig med lugnande strategier, att säga ’stopp’ och då var det som att paranoian rann av mig. Jag lyckades tjata mig till att bli utskriven eftersom jag bara mådde sämre av att vara där och fick tack och lov bli inlagd i en annan stad tills jag mådde bättre. Jag önskar att någon hade berättat att det inte tjänar något till att överklaga ett LPT- beslut i förvaltningsrätten, bara för att få gå ut på promenad (vilket verkligen hade hjälpt efter att vara inlåsti två veckori sträck). Det är otroligt få som får rätt och du hamnar i ett register pga domslutet är en offentlig handling. Denna handling kan hamna på krimfup,  en databas för brottsmål. Som om förnedringen inte redan var nog.

Hela påskveckan var jag inlagd på en allmänpsykiatrisk avdelning. I vanliga fall brukar jag inte fira påsk överhuvudtaget men all eloge till personalen på avdelningen som satte guldkant på tillvaron!

Personalen hade, bland annat, ordnat ett gigantiskt påskägg fyllt med godis som ställdes I allrummet där alla fick ta så mycket de ville. Vid lunchen på själva påskdagen drog personalen även samman alla borden i matsalen så det kunde vankas långbord. Själva lunchen var en blandning av det mesta man kan finna på ett påskbord. Vi fick bland annat inlagd sill, gravad lax, mimosasallad, ägg, bröd och en bakelse till efterrätt. Alla patienter bjöds även på påskmust och servetter med kaniner på. 

Vi var relativt få patienter på avdelningen under påskhelgen då de flesta hade permission. Därför var det väldigt långtråkigt och tyst på avdelningen, men personalens ansträngningar att förmedla lite påsk-känsla gjorde tillvaron mycket mer uthärdbar. Det krävdes inte jättemycket från dem, men för oss gjorde det stor skillnad.

Jag har varit patient i slutenvården ett antal gånger. Det som gjort störst skillnad i personalens bemötande har varit att bara kunna sitta och lyssna aktivt (nicka, inte ställa sig som allvetande, reagera med omsorg men samtidigt visa att man kan hantera det jag som patient säger t.ex.). D.v.s. att personalen svarar som en medmänniska och inte som om de ska ”fixa felet” för att man har en diagnos. Det brukar ha väldigt begränsat värde att försöka ifrågasätta och ge ”quick fixs” eftersom personalen oftast inte är utbildade i att psykologiskt behandla psykiska besvär.

Att känna att jag blir lyssnad till har också skapat en känsla över att jag har distans till mina problem. Att de inte är den jag är utan något jag handskas med.

När jag var 16 år och inlagd på bup så försökte jag strypa mig med en sladd jag lyckats ta ifrån laddrummet när ingen såg. Personalen hittade mig medtagen, men jag hade inte hunnit bli medvetslös. Det kom massor med personal som hjälptes åt att ta bort sladden innan jag blev medvetslös. Sjuksköterskan undersökte mig och sa till personalen att de skulle hålla extra koll på mig under kvällen (ssk jobbade på annan avdelning) men personalen på avdelningen frågade aldrig Burnham mådde och undersökte mig aldrig. Även fast jag varit kraftigt medtagen när de hittade mig. När jag kommer hem visar det sig att mina föräldrar inte haft någon aning om att detta skett. Förens jag berättade för dom.

Under tiden jag låg inne på lpt på bup slutenvård så hölls jag fast flera gånger om dagen. Jag blev nertryckt på golvet och hölls fast så jag inte kunde röra mig. Vid några tillfällen fick personalen tag i mina byxor och drog i dom så att de visade mina trosor framför massor med personer. Efteråt säger dom att detta aldrig har hänt, vilket fick mig att tro att det bara var i mitt huvud. Men innerst inne vet jag att det var sant och att det var så jag upplevde det. Ibland kunde även andra patienter se på när jag blev nerbrottad.

När jag var 16 år och inlagd på bup så skulle jag flyttas mellan två avdelningar. Jag hade fått reda på att det skulle ske med Kriminalvården eftersom att jag vårdades inom lpt.

 Skötaren sa innan att ”det låter värre än vad det är” att åka med kriminalvården. Men när transporten kom visade det sig att dom tänkt handfängsla mig under hela resan. Efter läkarens beslut. Samma läkare som satt med när skötaren sa att det ”låter värre än vad det är” men som då bara satt tyst och höll med.

Det var en resa på 3,5 timme. Det bör tilläggas att jag var lugn under hela resan. När transporten kom verkade det som att den andra personalen på avdelningen inte hade fått någon information om att detta skulle se. Och där stod en ensam skötare med mig när de skulle handfängsla mig.

Detta ledde till att en annan patient aldrig blev varnad utan stod och såg hela händelsen framför sina ögon. Detta gjorde att jag skämdes väldigt mycket i efterhand.

Jag var 16 år när jag var inlagd på bup. Varje dag brottade jag ner och trycktes på mage mot golvet. Alla skrik på hjälp ledde bara till att dom höll hårdare. Alla försök att ta sig loss gjorde bara saken värre.
Jag blev sammanlagt nerbrottad fler gånger än vad jag fick frågan ”hur mår du?”
Läkaren kunde skriva över mig från hsl till lpt bara för att de ansåg att dom var ”tvungna” att hålla fast mig när dom egentligen inte ens försökte på andra sätt innan.
Detta skylldes på personalbrist.

På den första avdelningen jag var inlagd blev jag utskriven trots att jag mådde ännu sämre än när jag kom. Jag grät och hade panik.
Personalen var frånvarande och jag pratade nästan inte alls med dem på de 10 dagarna jag var där. Oftast satt de med sina telefoner och sa att vi patienter stöttade varandra så bra att de inte ville lägga sig i. Ingen tog intiativ till samtal och jag vågade inte. Läkaren sa att jag hade behandlingsresistent ångest. En skötare kom in en kväll och sa att jag kastade bort mitt liv. Hon sa också att mina armar såg hemska ut och att jag skulle skämmas över dem i framtiden. En annan sa att det bara var att sluta skada sig och att jag skulle bli sämre av slutenvård. Problemet var bara att jag hade blivit behandlad i öppenvården och med sex veckors intensiv dagvård och ändå blivit sämre. 
Det var väldigt konstigt förhållningssätt till patienterna på avdelningen och jag tycker inte ens det borde få kallas behandling. En ung kvinna med vanföreställningar som var inlagd samtidigt blev utskriven fast hon inte sov alls och hon låg i korridoren på golvet och skrek och grät. Efter en långhelg skrev överläkaren ut 13 av 16 patienter och flera av dem var verkligen inte färdigbehandlade. 

Efter det så blev jag inlagd igen efter några dagar på ett annat sjukhus. Där var jag i nästan 10 veckor. Personalen där var helt annorlunda. De gav mig ordentlig behandling, utredning där jag fick träffa en psykolog och jag fick rätt medicinering. De såg mig som en människa och tog sig tid att prata. De smugglade in extra fika, gav massor med ångesthanteringstips och jag blev inte utskriven förrän allt var ordnat med öppenvården och mediciner. Trots att min vård konverterades till tvångsvård är jag i efterhand tacksam. När jag ville skriva ut mig o de berättade att de skulle sätta LPT fick jag panik. En kvinnlig AT-läkare la händerna på mina axlar och satt och andades med mig tills jag blev lugn. När jag hade LPT tog de sig tid för att jag skulle få komma ut på promenader. De satt hos mig när jag hade ångest och jag fick kramar och stöttning varje dag. Innan jag blev inlagd hade jag skadat mig varje dag i fyra månader. På avdelningen fick jag ett fåtal återfall på impuls, men ingen blev arg. Läkaren som kom in för att sy var förstående och lugnade mig. Han höll i mina händer och sa att ingenting var mitt fel. Att jag var sjuk. De var hela tiden noggranna med att bekräfta att ingenting de gjorde, som när jag fick vak och när jag inte fick gå ut, var en bestraffning. Utan att de gjorde det för att hjälpa mig. Och de menade det verkligen. 
Jag är så otroligt tacksam att jag hamnade där. Det finns bra psykiatripersonal och bra avdelningar också. 

De gav mig hoppet tillbaka, jag går i skolan igen och jag har varken varit inlagd eller skadat mig sen jag blev utskriven. Jag mår mycket bättre nu och det är tack vare personalen på den avdelningen.