Ibland ville ingen ta emot mig och lägga in mig för att jag var för sjuk och dom kunde inte garantera min säkerhet.

Blev mycket sämre psykiskt av att vara inlagd och har trauman från att vara där.

Juli 2012
Jag var inlagd på HDV.
Jag är ung (21). Liten. Rädd. Otrygg i mig själv. Miljön är påfrestande.
Jag och några patienter står i korridoren och flamsar. Stämningen är bra. Jag trivs just där och då.
Vi triggar varandra och blir mer och mer högljudda.
Jag blir intensiv och en vårdare som tröttnat säger:
”[namn], hur gammal är du?”
”21” svarar jag. Oprovocerat.
”Bete dig så då!”

Då tänkte jag inte mycket på det. Jag var en enda röra och hade nätt och jämnt med mig huvudet. Bara att existera var nog.
Såhär i efterhand är det, det mest psykiskt kränkande jag varit med om.
Hur ”ska” 21-åringar bete sig?
Eller överhuvudtaget vilken ålder eller människa!
Detta gav mig en ordentlig törn och jag försökte efter det alltid vara ”som det förväntas”

17 år och inlagd hos BUP med LPT. Jag försökte ta mig in på expen för o hoppa ut genom fönstret. Då tar en manlig personal tag i mig och drar bort mig flera meter för att sedan kasta ner mig i marken. Jag går vidare mot mitt rum och slänger en kopp kaffe på en personal i ren ilska. Han skriker ”är du helt dum i huvudet eller?!”. Dagen efter pratar jag med enhetschefen som säger att den manliga personalen inte gjort något fel.

Enligt Lagen om psykiatrisk tvångsvård ”ska tvångsvård vara en sista åtgärd när alla andra alternativ har uttömts.”

För mig som patient blev LPT första alternativet. Jag blev heller inte tillfrågad huruvida jag ville inlägges frivilligt enligt journalen.

Dessutom övervägdes inte andra tillvägagångssätt före polishandräckningen utan läkarutlåtande.

Cocktailen bestående av sömnbrist pga vård av multisjuk make, sorg och brutal polishandräckning samt mycket dåligt bemötande från polis och tvångsvård tillsammans med injektioner av psykosmediciner under fasthållande väckte trauman från min ungdom till liv.

Ovan cocktail kunde tvångsvården inte tolka rätt. En ST läkare och en underläkare beslöt i samråd med bakjour (ej namngiven i journalen) Vårdintyg § 4 LPT  kl 15.53. Detta befästes av ytterligare en läkare SAMMA DAG kl 16.42.

Hur kunde LPT utfärdas så snabbt? Varför behövde ST-läkaren och underläkaren konsultera bakjour? Borde inte LPT beslutas av färdigutbildade läkare?
Var besluten baserade på slentrian eller kollegialt samförstånd? Jag anser att detta är jäv, då dessa läkare känner varandra.

En ÖVERläkare skrev: Vårdintyg skrevs för att hennes lillebror har stått på det. Läkare ska utfärda vårdintyg.

Min bror initierade TELEFONLEDES polishandräckning till tvångsvård utan läkarutlåtande. Bilavståndet mellan honom och mig var och är 610 km. Vi hade och har bara sporadisk kontakt.

Det verkar som om psykiatrin har striktare regler än polismyndigheten vad gäller polishandräckning.
Vissa regioner dömer fler till tvångsvård jämfört med genomsnittet i landet. Varför?
Visst borde regioner där tvångsvård döms ut oftare än genomsnittet i Sverige, be läkare utanför regionen att skriva dessa två vårdintyg för LPT?

Detta är inte jämlik vård.

Varför fick jag ingen hjälp att överklaga LPT och varför fick jag ingen kontaktperson? Enligt journalen bad jag flera gånger om kontaktperson – förgäves.

Arbetsgivare söker i databaser med personuppgifter och därmed kommer f d tvångsvårdade inte ens till anställningsintervju. Nog borde dessa skatteintäkter behövas? Alternativet blir kanske svartjobb, kriminell verksamhet etcetera?

Haft diagnosen c ptsd sen 10 år tillbaka men inte fått traumabehandling. Senaste 2 åren har jag åkt in och ut på slutenvården pga suicidförsök. Trots över 20 akutremisser från slutenvården får jag ingen terapi på öppenvården. Läkarna blir tröttare och tröttare på mig och jag har mötts av förslag om att flytta in på boende eller pröva x antal olika läkemedel. De försöker också hitta olika alternativa diagnoser ”för så sjuk kan man inte vara av enbart trauman”. Inget har hjälpt. Nu ska jag förhoppningsvis få traumaterapi privat via nätet hos en ideell förening i höst.

Min komplexa ptsd kommer enbart från slutenvården och hur dem betett sig mot mig. Jag mår så otroligt dåligt, hela mitt liv har blivit en mardröm jag inte kan fly från. Jag är alltid spänd och rädd. Så himla rädd att det ska hända igen. Drömmer mardrömmar. Det känns som att jag fortfarande är i det, att händelserna händer om och om igen. Det är så illa att ibland är det de enda jag tänker på. Min psykolog vill att jag ska gå en ptsd behandling, men jag vet inte hur jag ska klara av att prata om det. Att prata om det triggar, det är liksom inte hjälpsamt. Och att behöva leva med att jag aldrig kommer få rättvisa för det dem utsatte mig för.. är olidligt.

Ja har en lång historia inom psykiatrin och varit mycket inlagd vård avd psy och nu inte behövt på många år men nyligen behövde jag bli inlagd vård avd psy igen Fast jag ingenting inte ville pga hur dom behandlat mig innan vid inläggning vård avd Men har kämpat längre att få stödsamtal av psykiatrin i öppenvården och nu tog min ork slut och jag orkar inte längre kämpa själv Och sover mycket dåligt och jätte mycket ångest och stress och oro Så motvilligt åkte jag till psykiatrin akut och även där behöva jag kämpa för att bli inlag Dom tycker att det inte var så akut med mitt mående Men blev inlag och jag hade min andra kväll börja få mycket ångest och vill prata med en personal och det skulle dom fixa sa dom Men tiden gick och jag drog mig undan alla och satte mig och lyssna på hög musik i med min mobil och där satt jag ensam i ca 5 timmar och jag såg att folk passade mig Såg ben dom gick förbi mig Och till sist sa en av personalen Att jag skulle gå in på själv avd igen Men jag Kun de inte pga all ångest Jag var helt genom svettig och yr mår illa mm Och det kom en sjuksköterska och han sa att jag ska kontakta en läkare för jag behöver någon mot min panikångest rätt snabbt och jag ville verkligen få någon Men sen gick det åter tid och natt personal hade börjat jobba Hörde det på en röst jag kände igen från natt en innan Och till sist mer eller mindre kröp jag in till min säng Jätte svettig Svårt att andas och yr mår illa Kom en nattskötersak in med min natt medicin men jag sa Att jag ej Kun de ta den just nu pga får nästan ingen luft pga ångest Då svarade sköterskan Låt bli då Jag försöker häva den värst panik ångest själv och tog ett beslut Satte mig vid utgången från hela våren avd psy Jag vill åka hem om jag inte fick hjälp nu med min ångest Och till sist fick jag min nattmedecin som var ny för mig Det kom upp en läkare och förklara att den skulle nog hjälp mot min ångest lite också Och eftersom klockan var så mycket kund vi test det första Den hjälp lite iallafall Fick lite ro Men nästa dag ville jag prata med läkare och att kunna få någon som hjälper mig min panikångest om det skulle bli lika dant igen Läkare vägrade och det slutade att jag åkte hem igen i stället Men jag tog nog all mot till mig att ens vågar söka akut hjälp denna gång och så bryde sig ingen Satt helt ensam på en vård avd psy i minst 5 timmar utan att någon bryde sig Då kan jag lika gärna vara hemma och få panik ångest Nu kommer jag aldrig våga åka till psykiatrin akut

Jag får ingen samtalskontakt via Öppenvården för de säger de inte hjälpt mig. (haft det förut) inga mediciner pga risk för överdoser. de nekade t.om att bostödet kunde dela ut det efter jag skulle flytta. bostödet och alla andra tyckte jag borde fått en chans med tanke på hur jag mått och hur jag mår, men de sa nej dagen efter. så är inskriven på Öppenvården men har ingen kontakt med dem alls.

Träffade en läkare på vårdcentralen som efter vårt samtal sa de inte visste hur de skulle hjälpa mig, och det är ”svårt”.

Psyk/psykakuten verkar inte veta heller vad de ska göra och nu säger de alltid att en ”inläggning inte kommer gynna mig” och skickar hem mig. kan hända jag varit inlagd över en natt eller några dagar. även om de satt LPT tar de bort det direkt nästa dag och så åker jag hem. det spelar ingen roll vad jag säger om mina suicid – självskadetankar längre.

Jag själv vet inte vad jag ska göra mer eller hur jag ska få hjälp eller vad som kan hjälpa. jag är fast och detta kommer bli min undergång inom snart framtid, for man orkar inte hur länge som helst.

Var inlagd och hade skadat mig inne på avdelningen. Jag sitter halvt dissocierad, på golvet och mutistisk samtidigt som 5-6 skötare och en sjuksköterska står runt mig, jourläkaren är tillkallad. Sjuksköterskan som står över mig börjar skrika på mig och är jättearg på mig för att jag inte svarar på tilltal och hennes frågor. Jag var redan rädd som det var, då det var första gången jag var inlagd, och att sskn stod och skrek över mig, hjälpte inte fallet. Var livrädd, och vill aldrig tillbaka till avdelningen.