Ja har en lång historia inom psykiatrin och varit mycket inlagd vård avd psy och nu inte behövt på många år men nyligen behövde jag bli inlagd vård avd psy igen Fast jag ingenting inte ville pga hur dom behandlat mig innan vid inläggning vård avd Men har kämpat längre att få stödsamtal av psykiatrin i öppenvården och nu tog min ork slut och jag orkar inte längre kämpa själv Och sover mycket dåligt och jätte mycket ångest och stress och oro Så motvilligt åkte jag till psykiatrin akut och även där behöva jag kämpa för att bli inlag Dom tycker att det inte var så akut med mitt mående Men blev inlag och jag hade min andra kväll börja få mycket ångest och vill prata med en personal och det skulle dom fixa sa dom Men tiden gick och jag drog mig undan alla och satte mig och lyssna på hög musik i med min mobil och där satt jag ensam i ca 5 timmar och jag såg att folk passade mig Såg ben dom gick förbi mig Och till sist sa en av personalen Att jag skulle gå in på själv avd igen Men jag Kun de inte pga all ångest Jag var helt genom svettig och yr mår illa mm Och det kom en sjuksköterska och han sa att jag ska kontakta en läkare för jag behöver någon mot min panikångest rätt snabbt och jag ville verkligen få någon Men sen gick det åter tid och natt personal hade börjat jobba Hörde det på en röst jag kände igen från natt en innan Och till sist mer eller mindre kröp jag in till min säng Jätte svettig Svårt att andas och yr mår illa Kom en nattskötersak in med min natt medicin men jag sa Att jag ej Kun de ta den just nu pga får nästan ingen luft pga ångest Då svarade sköterskan Låt bli då Jag försöker häva den värst panik ångest själv och tog ett beslut Satte mig vid utgången från hela våren avd psy Jag vill åka hem om jag inte fick hjälp nu med min ångest Och till sist fick jag min nattmedecin som var ny för mig Det kom upp en läkare och förklara att den skulle nog hjälp mot min ångest lite också Och eftersom klockan var så mycket kund vi test det första Den hjälp lite iallafall Fick lite ro Men nästa dag ville jag prata med läkare och att kunna få någon som hjälper mig min panikångest om det skulle bli lika dant igen Läkare vägrade och det slutade att jag åkte hem igen i stället Men jag tog nog all mot till mig att ens vågar söka akut hjälp denna gång och så bryde sig ingen Satt helt ensam på en vård avd psy i minst 5 timmar utan att någon bryde sig Då kan jag lika gärna vara hemma och få panik ångest Nu kommer jag aldrig våga åka till psykiatrin akut

Jag får ingen samtalskontakt via Öppenvården för de säger de inte hjälpt mig. (haft det förut) inga mediciner pga risk för överdoser. de nekade t.om att bostödet kunde dela ut det efter jag skulle flytta. bostödet och alla andra tyckte jag borde fått en chans med tanke på hur jag mått och hur jag mår, men de sa nej dagen efter. så är inskriven på Öppenvården men har ingen kontakt med dem alls.

Träffade en läkare på vårdcentralen som efter vårt samtal sa de inte visste hur de skulle hjälpa mig, och det är ”svårt”.

Psyk/psykakuten verkar inte veta heller vad de ska göra och nu säger de alltid att en ”inläggning inte kommer gynna mig” och skickar hem mig. kan hända jag varit inlagd över en natt eller några dagar. även om de satt LPT tar de bort det direkt nästa dag och så åker jag hem. det spelar ingen roll vad jag säger om mina suicid – självskadetankar längre.

Jag själv vet inte vad jag ska göra mer eller hur jag ska få hjälp eller vad som kan hjälpa. jag är fast och detta kommer bli min undergång inom snart framtid, for man orkar inte hur länge som helst.

Var inlagd och hade skadat mig inne på avdelningen. Jag sitter halvt dissocierad, på golvet och mutistisk samtidigt som 5-6 skötare och en sjuksköterska står runt mig, jourläkaren är tillkallad. Sjuksköterskan som står över mig börjar skrika på mig och är jättearg på mig för att jag inte svarar på tilltal och hennes frågor. Jag var redan rädd som det var, då det var första gången jag var inlagd, och att sskn stod och skrek över mig, hjälpte inte fallet. Var livrädd, och vill aldrig tillbaka till avdelningen.

Låg inne på psyk. Hade kraftiga skälvmordstankar.   Men läkaren skrev ut mig mot min vilja
Jag insåg att det var en stor risk att tag skulle dö när jag kom hem.  Den lilla delen av mig som vill leva var rädd och jag bad om hjälp
Sen när jag blev utskriven skrev läkaren i min tjornal att jag hotat med att ta livet av mig för att få vara kvar på avdelningen (vilket inte var sant. Jag bad om hjälp)

Jag hade självskadat och satt och skakade av ångest och grät. Skötaren stod och skrek på mig: ”Du får inte gör sådär, vad är det där för barnsligheter?!”

Jag hade så mycket ångest att jag pratade med en skötare om hur jag mådde och om vad jag varit med om. Han sa åt mig att jag måste gå vidare. Att jag hade mycket att leva för, jag var ju vacker och hade fin kropp.

Jag var inlagd längre tid på piva och var med om många tvångsåtgärder. En personal som jobbade var alltid så mån om mig. Hon kunde komma in och ge mig en kopp te då och då utan att jag bett om det. Det var även vid flera bältningar som hon när jag var fastspänd tog min hand och höll den länge och när jag grät så torkade hon mina tårar som bara rann konstant. Det hände också att hon stannade 1 tumme extra för att jag skulle lugna ner mig i bältet innan hon gick hem.

Flera år senare träffade jag hennes dotter som med jobbade på piva då, på en annan avdelning som kom in till mig och sa att mamman bett henne hälsa till mig och att hon ofta tänkte på mig och undrade hur det var med mig.

Hon är en av dem som gjort avtryck på mig. Hon är en av dem bra.

Jag har diabetes, typ 2, och står på medicinering för detta. Min diabetesmedicin är ganska farlig om man inte äter och dricker (man kan få ketoacidos) och man kan även få hypoglykemi, bli låg och få känningar. Senast jag var inlagd i slutenvården, för några månader sedan, så slutade jag ta min diabetesmedicin då jag flera gånger kände mig låg. Anledningen till detta, var att personalen rent generellt är katastrofer på somatiska sjukdomar. En annan patient, en typ 1a, när hen blev låg, fick hen inte ens socker av personalen! Så min och henoms strategi var att köpa eget druvsocker och trycka i oss när vi kände oss låga. Hur oprofessionell kan psykiatrin vara?

Jag har blivit otroligt illa behandlad både i den somatiska vården, och den psykiatriska. Jag har inte ens någon form av GAD eller Hälsoångestdiagnos, ändå, om det står att man haft depressioner/ångest eller har svår PTSD, så tar ingen en på allvar inom Somatiken. Oavsett vad man kommer in med, och oavsett om man redan har allvarliga somatiska sjukdomar eller inte.
Jag har gått ner 28 kg på 7 månader, fortsätter rasa 1–2 kg i veckan, har ingen aptit, men äter pga. mina svåra somatiska sjukdomar. Är helt sängliggande 23 h om dygnet. Ha ren myrad andra symtom, både fysiska och psykiska. Chefen på min förra vårdcentral, sa rätt ut, när jag satt i närheten och dissocierade; ”Det här är det bästa som kan hända för X.”, utan att ha utrett mig, och oavsett vad det beror på att jag rasar i vikt.
Mina gamla anorektiska tankar är tillbaka, jag vill gå ner i vikt, men jag vill ändå inte dö.
När jag sedan blev allt mer deprimerad, och gjorde flera allvarliga självmordsförsök (hindrades av min sjuka och svaga anhöriga), och berättade detta för min psykiatriker och specialist sska, så togs jag inte på allvar.
De är erfarna människor, men valde att ignorera vad jag sa, och min psykiatriker skrev inte ens in detta i journalen.
Jag gör aldrig suicidförsök, om jag inte mår överjäkligt och inte ser någon annan utväg.
Min specialistsska valde också att börja bete sig annorlunda mot mig, hon skulle precis sluta då, och när jag berättade om saker som varit traumatiska så var hon inte längre förstående och validerande. Istället sa hon att det var mitt eget fel att jag blivit utsatt och att jag var ”känslig” som upplevt detta som trauman, och satt även och gäspade i telefonen, när vi pratades vid.
Jag blev väldigt kränkt av hennes bemötande, och försökte påtala vad jag kände, men hon bad aldrig om ursäkt, istället sa hon ”vi är alla bara människor”. Jag slutade ha förtroende för henne efter detta och slöt mig helt, och tystnade.
När jag verkligen inte skulle överleva länge utan att göra ett nytt suicidförsök, sa vi detta till min specialistsska. Hon ville inte själv ringa 112, ”vi har inte resurser till det”, var hennes svar. Efter tjat från min anhöriga, ringde specialistsskan 112. Vi väntade i 40 min. Det kom ingen ambulans. Efter att min anhörig ringt 112 och frågat var ambulansen var, så fick vi en sjukresa.
Jag undrar hur pass suicidal man bör vara för att 112 ska ta det på allvar?!
När jag slutligen kom till psykakuten och sedan lades in, blev jag återtraumatiserad.  En  helt vidrigt kall, oempatisk sska frågade om jag ville skriva ut mig, mitt i natten, efter flashbacks. ”Om du inte känner dig trygg här, kanske det är bättre att du åker hem.” sa hon. Så svårt suicidnära patienter, som skrivs in för suicidrisk, de skickar man hem?!
Jag ville faktisk skriva ut mig, och pga. att jag kände mig så rädd och otrygg av denna sska. Jag vill aldrig mer träffa henne. Vad hon kunde ha gjort var att trygga mig istället för att göra mig mer otrygg.
Jag är tacksam att jag inte gjorde det. Då hade jag tagit mitt liv och varit död nu.
Detta är inte först gången jag blir sviken av vården, och jag vet att de flesta blir det, förr eller senare. Men det är helt oacceptabelt.

Jag var inlagd på psykiatrin och vårdades tillsammans med flera psykotiska män som gärna tafsade och tog i mig. Jag reagerade med att frysa fast utan att kunna försvara mig. När jag försökte prata med personalen om det fick jag bara kommentaren att jag borde ha gått därifrån