Jag upplever att vår dotter har starka negativa upplevelser efter slutenvården, och hon vägrar nu att följa med till bup eller att vi ens nämner ordet bup. Det var en mardröm att vara med om olika händelser under den tiden hon var inlagd.

Det värsta var när hon tvingades i medicin inför undersökning på sjukhuset. Den stress personalen gav henne var helt meningslös! Detta då det visade sig att det inte var någon tidsbrist, utan att vi satt och väntade på SJukhuset i nästan 1 Tim. Det var mkt dålig planering och dålig kommunikation mellan slutenvården och SJukhuset.

Ett annat hemskt och onödigt lidande är det tillfället en jourläkare kommer in till vår dotter. Han hade aldrig mött henne förut och började skälla på henne i affekt. Det slutade med tvångsinjektion och en utskällning till oss föräldrar. Hur vi kunnat uppfostra henne på det här sättet. Det var så fruktansvärt oproffsionellt och kränkande. Och att den här läkaren inte kunde skilja på hennes sjukdom och sina egna affekter.
Under det här tillfället satt fler läkare och skötare i rummet. Ingen sa någonting.

Vidare så bestämde slutenvården tillsammans med socialtjänsten och bup att min dotter skulle skriva under ett kontrakt på hur hon skulle sköta sig om hon ville komma ut från slutenvården.
Jag skulle vilja låta dem veta  HUR barn med Autism BÖR bemötas!
Jag är chockad över okunskapen inom vården 2024!
Min dotter fick tex sitta tillsammans med flera läkare och ett antal skötare dagligen för att bli intervjuad. De satt mitt emot henne och tittade henne i ögonen. Det värsta en autistiskt person i stress kan tänka sig! Hon blev inlåst och tvångmedicinerad. Hon blev ifrågasatt när hon fick den mat hon gillade. Jag köpte sånt som hon gillade. Hon är selektiv i maten.
Det var mestadels förvaring att sitta där i 3 veckor. Kontakt med psykologen med samtal kom inte in förrän i slutet av perioden, och då hann min dotter bara med halva utredningen!
Sedan ville inte bup använda sig av samma psykolog som hade funkat efter hon kommit ut, så nu har hon inte gjort klart utredningen.

Skötarna som var där hade dålig kommunikation med varandra. Vissa sa att min dotter skulle ta medicin, andra sa att hon inte behövde det.
Vi fick vid ett tillfälle fel journal i händerna. Alltså en journal för ett annat barn!
Det var olika skötare varje dag och ….hann aldrig skapa relation eller kunna känna sig trygg med någon. Detta är också mkt viktigt om man har npf (autism). Min dotter började umgås med ett barn med svåra ätstörningar som aldrig fick göra några fysiska aktiviteter, så hon blev mkt påverkad av henne och tillslut satt de och pratade om matvägran och medicinvägran. Detta när andra skötare satt i sina fåtöljer med sina mobiler!

Min dotter har varit extremt känslig mot krav när hon varit sjuk. På slutenvården blev hon tvungen att plocka upp efter sig när hon i ilska kastar saker. Detta var extremt ångestfyllt för henne. Hon skulle liksom ”uppfostras”.
Hon fick inte hålla kontakten med mig när hon ville, utan blev inlåst på rummet utan mobil. Och när jag var hemma med lillebror fick hon inte ringa mig. Detta skapade extrem panik och ångest. Andra föräldrar som var på avdelningen hörde av sig till mig för att be mig kontakta personalen, eftersom hon hade skrikit i ångest flera timmar!
Detta är omänskligt och fruktansvärd behandling mot ett barn! (10 år)
Jag upplevde större delen av personalen som mkt hämmade och okänsliga. Detta kan bero på den miljö de jobbar i, men det är inte ok!

Jag kommer aldrig någonsin låta min dotter komma tillbaka dit. Jag kommer göra allt i min makt för att slippa detta.

Min dotter berättade för mig att skötarna skrattade åt henne när jag inte var där.
Hur ska vi orka efter dessa upplevelser ?!!

Jag hade självinstyrd inläggning jag visste det var läge söka akut för tillfällig medicinsk hjälp och för inläggning i 2 dygn.
   En ung manlig AT läkare hänvisade mig till undersökningsrum för han skulle lyssna till mitt hjärta och lungor. Var i dåligt skick just då. Försämrat mående, depression och ångest efter trauman. AT läkaren var ensam med mig i undersökningsrummet, beordrade mig ta av mig min bh och han började massera mina bröst. Jag blev chockad och mådde jättedåligt. Ingen hörde, ingen såg. Framfört detta senare till en chef och påtalar aldrig läkare får vara ensam med brukare eller pat. Ändå fortgår detta.
   En vårdare åstadkom fysiska skador på min kropp med blödningar under min hud, vårdaren sparkade ned mig, knuffade mig baklänges, la sig över, på mig. Har fotodokumenterat skadorna. Visat chefer och talat med dem. Även patnämnd fått se bilder. Chefer bryr sig inte om något av detta.

Jag hatar att det snackas om att jag är sjukare när jag vägrar bli inlagd, att jag saknar sjukdomsinsikt
Att bli inlagd innebär att förlora min autonomi, rörelsefrihet, att bli inlåst och utsatt för våldsamheter och fasthållningar av personal
Är det inte rätt friskt att jag värnar om mig själv genom att vägra detta?

Jag var bara ett barn när jag fick ECT under tvångsvård. Jag hade inte fått terapi, bara en antidepressiv som inte fungerade, därav trodde man att man tog den snabba vägen genom att ge mig ECT. Det blev början på ett nytt helvete. Det har gått 6 år sedan dess och jag lider fortfarande av biverkningar. Jag önskar att jag hade vågat stå upp för mig själv mer.

Jag fick ECT för flera år sedan mot min vilja. Blev ombedd varje gång att antingen lägga mig i bältessängen ”frivilligt” eller så skulle dem ta mig med våld. Jag går ca 8 behandlingar som tvingas avbrytas pågrund av extrem påverkan på minnet. Bara att höra ordet ECT får magen att vrida sig.. Mitt minne blev aldrig återställt..

Jag fick ECT på tvång i höstas. Planen var 6st behandlingar, men efter 2st berättade en vikarierande överläkare att de inte får tvinga mig till det, så hen avslutade min behandling.

Efter tvånget har min relation till kroppen kraftigt försämrats, och det känns inte som att det är min kropp längre. Läkarna tog den kontrollen ifrån mig, och det känns som att ha blivit utsatt för ett övergrepp. Det är nu snart 6 månader sedan, men alla flashbacks och påverkan på mitt psyke gör att det känns som att det lika gärna hade kunnat ha hänt igår. Jag har absolut ingen tillit kvar till psykiatrin, och jag är livrädd för att någon gång behöva läggas in i slutenvården igen.

Efter många trauman och nu mycket, mycket problem tog psykiatrin det lilla som fanns kvar av mig och knölade ihop det och kastade bort.
Fyra år sedan bad jag om traumaterapi. Jag står fortfarande utan. Nu kan jag inte ens bo hemma längre. Tänk vad som skulle kunna förhindrats om de gav mig traumaterapi första gången jag bad om det. Tänk att de vårdtrauman från inläggningar efter suicidförsök pga. Hopplösheten av att inte få hjälp faktiskt har kunnat förhindrats.

Jag hatar er, och jag förlåter er aldrig.

Jag var inlagd pga psykisk ohälsa och självskadebeteende och mådde  otroligt dåligt där inne, när jag blir stressad eller får mycket ångest så leder det tillslut till kramper som kan vara upp till 45min. Jag känner alltid av det innan sen blir det svart, jag minns inte hur länge jag låg avsvimmad på det kalla golvet men jag vaknar av att en personal drar och sliter i mig och säger ”varför är du så uppmärksamhetskrävande” ”Sluta spela död” ”Du behöver inte lägga dig på marken och låtsas vara en ål” ”Res dig upp, du har din säng där borta inte på golvet” Och sedan flina hon till och stängde dörren. Där blev jag lämnad helt ensam, rädd för vad som hände, rädd att inte vara trygg nånstans och hennes vidriga kommentar. Har aldrig varit med om detta tidigare och det gör ont att vårdpersonalen verkligen inte hade någon respekt. Allt står i mina journaler om mina kramper.

En manlig patient tog på sitt könsorgan. Gick sedan fram till mig och körde ned sin hand innanför min tröja, ner imellan och på mina bröst.
   En manlig vårdare står intill och såg detta, vårdagen bara skrattade åt situationen och tyckte det var kul.

Det var för mig mkt obehagligt, äckligt och kränkande.

Har varirit med om många sexuella övergrepp och trauman även ute i samhället så detta inget jag hade behövt få uppleva.

Jag vill inte personal ska normalisera sådana här dumheter!

Respektlöst!

Jag är förtvivlad. Aldrig fått hjälp eller stöd fr psykiatrin efter sexuellt övergrepp och en fysisk misshandel på psykjourrmott och akutpsykiatrisk vårdavdelning.

Den fd manliga vårdare som sparkade mig osv slutade ett tag därefter. Fick veta denna fd vårdare som misshandlat mig hade sökt för att försöka utbilda sig till polis.

Detta till min rena förskräckelse!

Vad är detta för samhälle?!