Jag har blivit otroligt illa behandlad både i den somatiska vården, och den psykiatriska. Jag har inte ens någon form av GAD eller Hälsoångestdiagnos, ändå, om det står att man haft depressioner/ångest eller har svår PTSD, så tar ingen en på allvar inom Somatiken. Oavsett vad man kommer in med, och oavsett om man redan har allvarliga somatiska sjukdomar eller inte.
Jag har gått ner 28 kg på 7 månader, fortsätter rasa 1–2 kg i veckan, har ingen aptit, men äter pga. mina svåra somatiska sjukdomar. Är helt sängliggande 23 h om dygnet. Ha ren myrad andra symtom, både fysiska och psykiska. Chefen på min förra vårdcentral, sa rätt ut, när jag satt i närheten och dissocierade; ”Det här är det bästa som kan hända för X.”, utan att ha utrett mig, och oavsett vad det beror på att jag rasar i vikt.
Mina gamla anorektiska tankar är tillbaka, jag vill gå ner i vikt, men jag vill ändå inte dö.
När jag sedan blev allt mer deprimerad, och gjorde flera allvarliga självmordsförsök (hindrades av min sjuka och svaga anhöriga), och berättade detta för min psykiatriker och specialist sska, så togs jag inte på allvar.
De är erfarna människor, men valde att ignorera vad jag sa, och min psykiatriker skrev inte ens in detta i journalen.
Jag gör aldrig suicidförsök, om jag inte mår överjäkligt och inte ser någon annan utväg.
Min specialistsska valde också att börja bete sig annorlunda mot mig, hon skulle precis sluta då, och när jag berättade om saker som varit traumatiska så var hon inte längre förstående och validerande. Istället sa hon att det var mitt eget fel att jag blivit utsatt och att jag var ”känslig” som upplevt detta som trauman, och satt även och gäspade i telefonen, när vi pratades vid.
Jag blev väldigt kränkt av hennes bemötande, och försökte påtala vad jag kände, men hon bad aldrig om ursäkt, istället sa hon ”vi är alla bara människor”. Jag slutade ha förtroende för henne efter detta och slöt mig helt, och tystnade.
När jag verkligen inte skulle överleva länge utan att göra ett nytt suicidförsök, sa vi detta till min specialistsska. Hon ville inte själv ringa 112, ”vi har inte resurser till det”, var hennes svar. Efter tjat från min anhöriga, ringde specialistsskan 112. Vi väntade i 40 min. Det kom ingen ambulans. Efter att min anhörig ringt 112 och frågat var ambulansen var, så fick vi en sjukresa.
Jag undrar hur pass suicidal man bör vara för att 112 ska ta det på allvar?!
När jag slutligen kom till psykakuten och sedan lades in, blev jag återtraumatiserad.  En  helt vidrigt kall, oempatisk sska frågade om jag ville skriva ut mig, mitt i natten, efter flashbacks. ”Om du inte känner dig trygg här, kanske det är bättre att du åker hem.” sa hon. Så svårt suicidnära patienter, som skrivs in för suicidrisk, de skickar man hem?!
Jag ville faktisk skriva ut mig, och pga. att jag kände mig så rädd och otrygg av denna sska. Jag vill aldrig mer träffa henne. Vad hon kunde ha gjort var att trygga mig istället för att göra mig mer otrygg.
Jag är tacksam att jag inte gjorde det. Då hade jag tagit mitt liv och varit död nu.
Detta är inte först gången jag blir sviken av vården, och jag vet att de flesta blir det, förr eller senare. Men det är helt oacceptabelt.

Jag var inlagd på psykiatrin och vårdades tillsammans med flera psykotiska män som gärna tafsade och tog i mig. Jag reagerade med att frysa fast utan att kunna försvara mig. När jag försökte prata med personalen om det fick jag bara kommentaren att jag borde ha gått därifrån

Jag är så skadad i själen och i min barndom var det anhörig som skadad mig och inte brydd sig om mig alls och sen gjorde psykiatrin lika dant När jag tog mod till mig och sök hjäl Mitt liv har varit konstigt på många viss Jag blev utatt för sexuellt övergrepp i barndomen Men det värsta var att ingen bryde sig om mig och jag tog bort mig själv total tidigt i livet Och börja skada mig själv mycket och i många år och psykiskt löste min ångest och stress och oro med medicin lpt mm Utan prata med mig om hur jag mådde på riktigt Jag bältade och fick tvångs mediciner ofta Och detta händer när jag tex blev ledsen av någon anledning Ingen Peronalen på avd psy prata med mig Utan oftast blev det medicin eller lagd i bälte Och jag var aldrig våldsamma på något viss Och mycket längre fram i livet fick jag adhd ptsd och lätt atisum dignos Men detta hjälp inte mig att få bra hjälp av psykiatrin ändå Jag försöka på ett bra sätt att be om hjälp av psykiatrin Nu Jag skadar inte mig själv längre och jag ber om hjälp om och om igen Ingen tycks ta det på allvar Är rätt gamal nu och livet har varit en kamp hela tiden Psykiatrin kan säga att jag kämpa bra Men dom ger mig inte så mycket hjälp Har en samtal kontakt i psykiatrin som har tid att träffas mig ca 2 ggr i månaden Jag har skickat på 1177 om och om igen och bet om hjälp men inget händer Jag är helt slut i både kropp och själ och är i grunden så trasig Så att få det liv jag drömde om som barn är nu så långt borta och inte ens lite av mina drömmar har jag fått Pga att ingen bryr sig Inte psykiatrin heler Vi lever i ett modernt samhälle och vården är bra här säger många Men inte psykiatrin iallafall Jag har inte jobbat sedan jag var mycket ung och detta pga mitt psy dåligt mående och inte fått någon hjälp Har bara tagit imot pengar från försäkringskassan i många år Men jag ville så mycket med mitt liv Jag hade också en dröm Nu drömmer jag ofta Mardömmar istället om alla min trauma i livet Och så fungerar psykiatrin Jag psykiatrin har bestämt mycket över mig i mitt liv genom lpt och varit på behandling hem utan någon form av behandling Dom tog mitt liv igång mig och jag har inte gjort någon fel alls Jag har aldrig tagit droger eller gjort något brott Men blivit utsatt för många olika trauma som ingen vill hjälpa mig med känns det som

(Alla namn är påhittade)
För ett tag sen så försökte både jag och personalen få tag på min kontaktperson Lisa i öppenvården, men fick aldrig något svar och hon ringde aldrig upp. Jag skickade flera sms men fick aldrig svar på dem heller. Plötsligt ringer det från min mottagning och det är Maria som jag känner mycket väl från slutenvården. Jag blir förvånad och undrar varför HON ringer mig. ”Jag är ju din nya kontaktperson” jaha, och var är Lisa då? ”Hon har gått i pension, sen hade du Lars som kontaktperson men nu är det jag, visste inte du det?”
Och nej det visste jag verkligen inte. Att Lars varit min kontaktperson hade jag ingen aning om, och det var ingen som informerade mig varken om det eller att Lisa hade gått i pension ”för flera veckor sen” som Maria sa i telefonen.

Dom försökte tvinga mig att väga mig i underkläder och ta EKG med enbart en manlig sjuksköterska som gett mig flera sexuella kommentarer om min kropp när jag var inlagd för anorexi med LPT.

Jag var inlagd i ett och ett halvt år, som ett barn, på vuxenpsykiatrin. De visste inte vad de skulle göra med mig, så de förvarade bara mig.

jag var inlagd på bup slutenvård o över 16månader i sträck. bältesläggningar, sondningar och tvångsinjektioner var min vardag. när jag kom dit var jag bara en tjej som mådde dåligt och var svårt sjuk i anorexi, när jag kommer därifrån var jag trasigare än någonsin och tjejen som en gång funnits var helt borta. Det bestämdes i förväg att jag skulle sondas och bältas varje dag. Jag fick frågan 3-4ggr om att försöka sondas frivilligt. alla de 100tals andra gångerna frågade eller försökte de inte ens göra det utan bälte eftersom bälte var deras rutin. utöver det fick jag nästan aldrig möjlighet att prata om vad jag varit med om eller någon form av behandling alls. jag låstes in, utsattes för trauman, behandlades som ett problem som behövde hanteras istället för än människa och blev helt förstörd. jag fanns inte kvar alls. efter alla trauman jag lever kvar med idag som kan trigga igång panikattacker så kan jag fortfarande inte fatta hur man kunde tycka det var okej. ja, de höll mig levande, fysiskt, men resten av mig försvann. Jag har otaligt av berättelser om allt fel personal och läkare utsatt mig för. Puttad genom korridorer, folk som skrattar åt mig medans jag legat bältad, läkare som sagt ”du vill ju det här”, personal som jämfört patienters självskador, avdragen alla kläder medans fem män höll fast mig och liknande saker jag inte klarar av att tänka på. att man inom barnpsykiatrin ser det som vardag att bälta barn är för mig helt sjukt. att ingen reagerar är ännu sjukare. barn traumatiseras och blir sjukare men ändå tänker man inte om. det gör ont i hela min kropp att veta att det idag är nya barn som går igenom exakt det som hänt mig och så många andra och det finns inget jag kan göra för att hjälpa dem.

När jag var 14år blev jag inlagd på BUP, ibland blev jag väldigt arg och vid ett tillfälle slängde jag in en schampoflaska i väggen, det var det enda som krävdes för att jag skulle bli bältad i 2tim, trots att jag var lugn precis när dem bältade mig så blev jag bältad iaf, bara för att jag gjorde det jag gjorde. Det var min första bältning och jag var väldigt rädd.

Jag blir nypt i bältningssängen för att jag gråter och skriker av sjuksköterskan. Han vill att jag ska hålla tyst.

Mina byxor hade åkt ner och likadant med tröjan när jag låg fastspänd, jag ber de dra upp kläderna men de vägrar förens jag lugnat ner mig och lyssnar på de. Om jag inte lyssnar på de kommer de inte lyssna på mig.