Opsynligas logga

Skötaren älskade överfallslarmen

Under en längre inläggning noterade jag en skötare som alltid var sur och butter. Hen var säkert 23-25 år. Jag såg aldrig att hen pratade med några patienter och inte heller med mig. Hen var mer av en fångvaktare/övervakare. Serverade mat. Öppnade och stängde dörrar.

De gånger hen sken upp var när överfallslarmen sattes igång. Hen sprang iväg med ett glatt och upphetsat ansikte. Hann larmet stängas av innan hen hann lämna avdelningen kom hen tillbaka med tunga steg och om ännu mer sur och frustrerad. Det var inget hen dolde. En gång när hen hindrats (inte fått komma iväg) från det hen verkade tycka vara det roligaste, inom sitt arbete, så satt hen med en dagstidning. Hetsade och hade sig när hen vände blad. Den gången kunde jag inte hålla truten och bad hen ”ta det lugnt med tidningen” och att hens beteende var inte särskilt ”trevligt utan spred oro”.

Ifrågasatte min diagnos

Har en bipolär sjukdom sedan 10 år tillbaka. Blir pga den inlagd. Blir på ena avdelningen lovad ECT och får svaga bensodiazepiner mot min mycket starka ångest vid behov. Blir flyttad för att få ECT. Läkaren på nya avdelningen tar bort min ångestlindrande medicin vid behov och säger att jag inte behöver ECT. Jag blir upprörd och lämnar avdelningen i affekt, mot sjuksköterskornas inrådan (läkaren tyckte det var helt okej).

Blir strax inlagd igen och skickad till samma avledning, men vill byta pga den dåliga läkaren. Får byta efter ett möte med dåliga läkaren. Får samtal hos ny läkare på ny avdelning. Får veta att dåliga läkaren satt frågetecken kring min diagnos sedan tio år på grund av ”jag har inte sett patienten manisk”.

Fel medicindos

När jag blev inlagd på lpt pga att läkaren inte känner mig och mitt beteende när jag blir stressad och trängd. Så hamnade jag först på en avdelning där ingen känner min problematik. Där blev jag tilldelad medicin enl min lista. Men läkaren hade inte uppdaterat min dos vid förra läkarbesöket, så jag sa att det var fel varpå ssk lät mig ta den dos jag sa att jag tog. Men när jag fick träffa läkaren så var hen mycket hotfull och sa att jag var inlagd på lpt nu och hade inget att säga till om med mediciner längre. Så jag vågade inte säga nått mer utan tog den felaktiga dosen och fick insättningssymptom som inte var roliga. När jag flyttades över till ”min” avdelning där de känner mig så dröjde det ändå tills ”min” skk kom innan jag vågade påtala felet igen. De ändrade genast och kontaktade läkare för att skriva rätt dos i journalen. Där ser man hur farligt det är med att inte lyssna på patienter oavsätt om de är inlagda frivilligt eller på lpt.

”Vi skriver inte in folk på fredagar”

Jag hade skrivits ut en v tidigare pga platsbrist. Den veckan var väldigt tuff för mig och jag brände mig upprepade gånger med tändstickor på låren. Gjorde av med många paket så det blev stora sår. Läkaren jag träffade då talade om för mig att de inte skriver in patienter på fredagar. Fast jag hade blivit inskriven förut på fredagar. När hen sett mina sår går hen och konsulterar en överläkare som känner mig. Jag blir inlagd. Med restriktionen att jag måste hämta min egen mat i köket. Vilket jag inte klarar eftersom jag är livrädd för män. Tidigare inläggning som avslutades en vecka tidigare hade de haft listor där de skrev upp vad jag åt och drack eftersom jag tenderar att sluta äta när jag mår dåligt. Jag var också väldigt smal nära på underviktig.
Så jag fick ligga där utan mat i 1.5 dygn tills läkaren kom tillbaka och drog in sin restriktion. Innan inläggningen hade jag inte ätit på ett dygn eftersom jag hade sån ångest.

Gå till en lövskog

När jag var inlagd, för ett svårt depressivt skov i min schizoaffektiva sjukdom, bad jag att få prata med en i personalen. Jag hade kraftig psykotisk ångest och bara självmordstankar i huvudet. För det första fick jag samtalet i korridoren med ingen möjlighet till sekretess. Efter att försökt berätta hur jag mådde fick jag rådet att gå i lövskog, det skulle hjälpa! Det viktiga var just ”löv”skog. Likaså gå på en stenig strand. Där satt jag inlåst på en psykavdelning, med kraftig ångest och självmordstankar. Det var så kränkande och allt blev med ens ännu mer hopplöst. Jag var för dålig för att säga något. Jag slöt mig än mer inom mig. Det var en specialistsjuksköterska, psykiatrisjuksköterska, som jag pratade med.

Skrivas ut eftersom ”hen inte vill leva”

××××××Journalanteckning×××××××
”Sammanfattningsvis bedömer vt [avdelningens överläkare] att patienten är färdigbehandlad, varken ECT eller antidepressiva kan bidra till att hindra pat från upprepade suicidförsök då hen har bestämt sig för att hen inte vill leva.”
××××××××××××××××××××××××××××
Detta var överläkarens beslut efter att kommunen inte beviljat behandlingshemsvistelse. Psykiatrin hade erbjudit sig betala hälften av kostnaderna. Kommunen sa nej, då jag inte hade något missbruk utan ”bara” psykisk sjukdom. Hur kan man som överläkare ta ett beslut att jag var färdigbehandlad, då jag hade kvarstående självmordsrisk och som byggde på psykotiska symtom? Färdigbehandlad = utskrivning från avdelningen.

Bakgrund och nutid: Sedan 2007 (till journalanteckningen 2010) hade jag varit inlagd mer tid än jag var hemma. Mycket svåra depressioner med psykotiska symtom med flera självmordsförsök. Jag har varit i ”grönsaks tillstånd” majoriteten av inläggningarnas början. Kraftig ångest, med dissociationer, depersonalisering och derealisering och då också psykotiska hallucinationer och vanföreställningar där självmord var den enda lösningen som jag hade. En tidig psykologutredning visade inte på någon personlighetsstörning, ändå fick jag efteråt 3 olika sådana diagnoser vid 3 olika slutenvårdstillfällen. Med sådana diagnoser i journalen blev jag aldrig bra bemött när jag var inlagd. Det var också bara slutenvården som hävdade dessa diagnoser.

Sedan 2016 har jag diagnosen Schizoaffektiv sjukdom. Jag har haft fler långa slutenvårdstillfällen efteråt, men nu har jag bättre medicinering och hjälp av öppenvården. Rätt diagnos = rätt och bättre hjälp! Öppenvården har alltid trott på mig och varit en grundtrygghet. Jag har haft samma sjuksköterska, samtalskontakt och psykiater i nu 13 år! Men inom mig finns en rädsla och ångest att behöva bli inlagd igen, med risk för nya trauman

Självmordsförsök nonchalerades

En av alla gånger jag låg inlagd på BUP så försökte jag hänga mig på mitt rum varje dag, flera dagar i streck (minns inte längre exakt hur många, men närmare en vecka tror jag). Jag mådde med andra ord fruktansvärt dåligt och det enda jag ville var att dö. Det enda personalen gjorde när detta hände var att låsa rummet. Så var saken enligt dem ”löst”. Jag mådde lika dåligt, snarare sämre eftersom jag inte hade den utvägen då, men fick ingen annan hjälp. Det enda de gjorde var att låsa dörren. Jag var kvar med mina känslor som jag inte stod ut med, som gjorde att jag ville dö. Och gick sönder inuti, ännu mer av att mina allvarligt menade självmordsförsök tycktes nonchaleras – på en slutenvårdsavdelning.

Jag delade rum med en person under den här tiden. På natten hade vi dörren öppen och personal satt utanför hela natten. Enda anledningen till detta ”halv-vak” var att hen jag delade rum med var orolig och inte kände sig trygg med att jag inte skulle göra något. Så för hens skull satt de utanför på nätterna.

Jag förstår än idag inte varför de inte tog mig på det allvar de sa att de gjorde, men visade gång på gång på gång att de inte gjorde. På den tiden vågade jag inte göra något destruktivt när någon såg av respekt för andra (vilket jag lärde mig att göra senare), vilket gjorde att de i stort sett ignorerade att de hade en patient som dagligen försökte hänga sig och desperat bara ville dö. Istället för att hjälpa mig. Hade de sett mig då (och alla andra tillfällen på BUP), hade de hjälpt mig under den här tiden, så är jag övertygad om att det inte hade behövt gå så långt som det sedan gjorde.

Läkaren lät bli att ge kramplösande

Det har skett många kränkningar men de som nog påverkat mig mest är att inte bli trodd.
Jag led av c-ptsd och hade svåra dissociativa störningar. Genom åren har såväl läkare och överläkare anklagat, journalfört och bemött mig genom att påstå jag låtsas för att få uppmärksamhet, trots att dissociation är en vanligt förekommande störning hos pat med c-ptsd. Jag har haft så svåra störningar som lett till kramper och andningsuppehåll. Vid en inläggning lät läkaren bli att ge mig kramplösande medicin för att ”se när krampen upphör av sig själv”. Hen hade gått hem för dagen. När jag på kvällen krampade ringde sjuksköterskan ner till psyk akut för att det fanns ingen ordination kvar på medicin o jag hade så svåra kramper som i ett epilepsianfall. Men avdelningens läkare hade faxar till jouren tidigare och sagt till de att ingen medicinering ska ordineras. Jag var på tvångsvård. Det gick lite mer än 2h innan kramperna slutade. 2 timmar där varje muskel vred sig i kroppen, från tå till käkarna. Jag hade kissat ner mig. Och jag hade fruktansvärt ont efteråt i dagar av den muskelanspänningen. Min puls o blodtryck var tidigare skyhöga men läkaren tyckte inte vitala parametrarna behövde kollas mer trots att även min syresättning sjönk avsevärt.
Jag grät efteråt. Hur kan man göra ngt så omänskligt. Jag har som barn varit utsatt för många års grova sexuella övergrepp av flertal män. Mamma hade psykos. Jag led tillräckligt av mina trauman som jag dessutom inte fick hjälp för. Och så blir man inte trodd och åter traumatiserad. Det här var bara ett tillfälle av oändligt många. Jag har blivit utskriven mitt i ett dissociativt anfall. Man har nekad mig vård för man trodde jag spelar teater och tar plats av de som verkligen är sjuka. Jag har vägrats lugnande när jag skakat som ett asplöv av ångest pga hemska flashbacks för att jag ”överdriver”. Jag har blivit bältad trots att jag då återupplevde övergrepp. Jag har blivit feldiagnostiserad 16år med borderline och bipolär men har hela tiden haft komplex ptsd, en (min första o enda) utredning visade 16år efter stämpeln borderline att jag bara uppfyllde 2 kriterier för det men alla för ptsd o panikångest. Jag har låsts in på lpt månader i streck utan terapi. Jag har blivit sydd utan bedövning efter en självskada. Jag har blivit tvångsmedicinerad med antipsykotiska läkemedel när jag ist haft dissociativa störningar. Jag har blivit utskriven efter ett självmordsförsök för att jag tvingades lova skriftligt att inte skada mig på avdelningen (mitt självskadebeteende var livsfarligt och flera gg om dagen så jag kunde inte hålla mig till en sådan överenskommelse) så jag skrevs in för ett problem och skrevs ut för samma inom loppet av 24h. Jag har blivit hemskickad med lugnande piller från psyk akut när jag precis avgiftasts på beroendecentrum. Läkare ordinerade vak men fick inte in personal så min partner satt vak mer än 12h. Vak har somnat och jag skadat mig. Man har släppt ut mig trots ingen utgång var tillåten, gick hem o tog en överdos. Ja, listan kan fortsätta länge till o allt finns i mina journaler, svart på vitt. 18 år av vanvård. 18 år jag inte får tillbaka. Man har berövat mig inte bara mina rättigheter utan även mitt egenvärde genom att systematiskt tuta i mig att jag ju inte ville bli frisk. Att få höra att man är hopplös, omöjlig att rehabilitera, inte vill bli frisk under så många år när allt man gör är att överleva de trauman som skadat mig för livet med ett lidande så ofattbart, det knäcker en. Jag har behövt söka vård för psykiatrins ”vård”. Som tur är har jag till slut hittat en behandling som hjälpt och idag är jag fri från allt det som plågat mig. Men psykiatrin har ärrat mig för en livstid.

Min pappas historia och min historia

Jag kommer ta upp två historier. Det lilla jag vet av min pappas erfarenheter av slutenvården och min erfarenhet av den öppna vården. Båda är väldigt korta.

Min pappa kom till en sluten psykiatrisk avdelning efter ett självmordsförsök. Han fick bara mediciner och ingen kontakt med en psykolog. Samtidigt behövde han förhindra att en annan patient försökte strypa sig utan att personalen gjorde någonting. Öppenvården hjälpte honom inte då han dog av suicid för ett par år sen.

Min historia är på ett sätt kortare men sträcker sig under flera år. Både inom Öppenvården men också med ätstörningsbehandlingar där de inte lyssnade på en över huvud taget. Den värsta erfarenheten var när jag bönade och bad om att få hjälp med en sak, men eftersom det inte stämde in på vad min psykolog ville så avslutades kontakten.

Berättelser från psykiatrin

Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.

Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.

Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.