Jag blev inlagd för första gången och var helt hysterisk. Träffade första dagen en vuxen som var underbar. Jag sade att jag inte duschat på tre veckor och bara legat med ansiktet in i soffan. Hen hjälpte mig till duschen. Jag sade att tack, är det så bra här. Hen sade till mig att varje gång du vill tala med oss så säg till, vi är här för dig. Varje gång jag bröt ihop ringde jag efter någon och de blev ju förbannade på mig. Jag förstod ju inte varför, hen sade ju att det var så jag skulle göra. Det skrevs då in i journalen att jag var narcissistisk och ville att alla där skulle lyssna på mig. Före detta, alltså månader så skulle min psykolog bedöma mina drömmar. Jag sade bland annat att jag ibland kan flyga i drömmarna. Hen tyckte det lät spännande och det tyder på att jag är frihetssökande. Men när jag lades in blev hen kränkt för att hen hade bedömt mig som frisk. Jag var ju då diagnostiserad bipolär så det är ju inte konstigt att det verkade bra men en månad senare katastrof. Hen var så förbannad så hen sade till mig att alla där skulle lyssna på mig, att jag nog var narcissistisk och allt jag berättat för henne i två år var lögner. Att mina drömmar att jag kunde flyga är ett tecken på att jag ser mig som bättre än alla andra. Det förtroendet gick aldrig att reparera.

Inlagd och en vuxen där, snarare ung vuxen, var mycket snarstucken och man kände att man skulle hålla sig ifrån hen. Hen verkligen osade förakt när hen tittade på oss patienter och talade med oss. Hen fick för sig att alla patienter på hela avdelningen skulle upp och hoppa. Ställa sig på ett led i köket. Sedan skulle vi gå fram till hen en och en, få sin medicin, ta den och tacka. Hen menade på att hen gjorde det för att hen retade sig på alla som bara låg ned. Man kan faktiskt upp och hoppa. Inte bara ligga där hela tiden. Det var ett av de mest förnedrande ögonblicken i mitt liv. Bli tvingad till förnedring inför tjugo personer.

Jag var inlagd på en psykiatrisk slutenvårdsavdelning på LPT. Låsta dörrar. En medicinskt ansvarig personal våldtog en patient i rummet intill mitt. Hennes man kom och körde henne till polisen för provtagning men efter det var han tvungen att köra upp sin livskamrat till avdelningen igen för hon var ju på LPT. Den ordinarie personalen försvann på krismöte och in till oss kom vikarier. Vi som bott på avdelningen en längre tid kände varandra bra och var de som fick trösta kvinnan. Det glömmer jag aldrig. Hennes jämrande och hennes späda kropp. Min partner hämtade ut mig för dagspermission men körde raskt tillbaka mig då jag ständigt pratade om något så otänkbart som en personal som våldtagit en patient.
Dagen efter stod det i tidningen. Om min partner skämdes?

Blev remiterad till en mottagning för medicinhjälp pga otrolig smärta dag som natt- efter att ha fått oxynorm/oxyxontin/dolcontin(morfin Depå) samt snabbverkande morfintabletter. Jag mådde inte alls fint – jag slungades in bland de tyngsta missbrukaren i staden och fick för första gången tillgång till heroin (bara ett exempel på vilket smörgåsbord av droger som jag nu dagligen skulle få tillgång till). Vården jag skulle få lät väldigt fin på informationsmötet; allt från läkare; arbetsterapeut;kurator;psykolog med mera – nu ett år efter ’behandling’ med suboxone och metadon har jag för första gångerna i mitt liv känt att jag inte vill ha det längre… (livet). Psykologen jag träffade på denna mottagning frågade mig hur sugen jag var på heroin för tillfället och om medicineringen hjälpte… Jag fick upplysa denna psykolog om att jag inte var där pga något missbruk – utan att jag var en smärtpatient. Hen skakade på huvudet och gick till sin dator och läste i min journal i 40 minuter. Sen träffades vi aldrig mer. De senaste 4 månaderna har jag besökt både den vanliga akuten och psykakuten ett tiotal gånger. Nu senast började läkaren jag pratade med nästan gråta efter att jag berättade om min nuvarande situation – och sa bara ’förlåt förlåt förlåt – men jag får inte hjälpa dig då du är inskriven på mottagningen för medicinhjälp’. Jag tvingas till minst 2 övervakade urinprov i veckan + saliv/blodprov på uppmaning för att få ut min medicin för smärtan jag har. Jag drömmer om att få bli opererad och komma loss ur detta djävulens grepp. Min familj och vänner har märkt stor skillnad på mig från och med att jag började ’där’. Dom har aldrig sett mig må så dåligt som nu. Jag har sett folk bli knivskurna; glasfönster/dörrar insparkade och vilda slagsmål. För att ens komma in på avdelningen måste man ta sig till ett litet rum och trycka på en knapp – sen kommer personal så småningom och öppnar dörren – men innan dess är du fast.. Det finns vara hissdörrar och dörr in till avdelningen.. Alla som jobbar på avdelningen har synliga överfallslarm på sig… Ibland står det stora vakter och tittar på en med en blick som säger ’kom igen då!’.. Allt detta för att slippa gråta av smärta.. Jag vågar knappt skriva detta då jag outar mig direkt – men jag bryr mig inte – det är viktigt att folk får veta!

Min pappa sökte hjälp av psykiatrin efter påtryckningar från mig i januari 2018. Han skrevs in akut på grund av självmordstankar och fick stanna mellan tisdagen och fredagen. På fredagen skrevs han ut (utan att ha fått träffa en terapeut eller psykolog under hela inläggningstiden) av en at-läkare med ett recept på sömntabletter i handen. Hem fick han åka, sömndepraverad med en kraftig urininfektion (som förhindrade honom att sova även om han hade en burk sömntabletter) och våldsam ångest. Om någon hade bemödat sig att öppna hans journal hade de sett att både min farfar och två av farfars bröder avlidit av suicid, det står nämligen längst upp i journalen. Vidare hade de kunnat läsa att pappa hade fått ect i omgångar och att det faktiskt fungerat rätt bra. All den där psykofarmakan som de promt skulle proppa i honom gav honom bara bieffekter och hade gjort det i över 15 års tid. Jag tror att han blev bara mer nere när han fick ångestpåslag och så torr mun så han knappt kunde prata efter en doshöjning. Nej, hem skulle han. Äta mer verkningslösa mediciner skulle han. Platsbrist fick vi anta. Han orkade kämpa i tio dagar till. Då hade ingen återkoppling gjorts, inga övriga åtgärder. Hem och dö.

Nu har ett år gått, jag har anmält vården han fick i omgångar. Jag får ingen återkoppling hur jag än gör. Nu senast ivo-anmälde jag i september. Antar att de så småningom kommer att höra av sig. Hade varit lättare att hantera sorgen och smärtan efter min pappas bortgång om vi döttrar hade fått prata med någon, fått hjälp att ta reda på vad som hänt och hjälp med att förstå. Men nej, de enda som bemött oss i sorgen var poliserna som kom med dödsbeskedet.

Under en längre inläggning noterade jag en skötare som alltid var sur och butter. Hen var säkert 23-25 år. Jag såg aldrig att hen pratade med några patienter och inte heller med mig. Hen var mer av en fångvaktare/övervakare. Serverade mat. Öppnade och stängde dörrar.

De gånger hen sken upp var när överfallslarmen sattes igång. Hen sprang iväg med ett glatt och upphetsat ansikte. Hann larmet stängas av innan hen hann lämna avdelningen kom hen tillbaka med tunga steg och om ännu mer sur och frustrerad. Det var inget hen dolde. En gång när hen hindrats (inte fått komma iväg) från det hen verkade tycka vara det roligaste, inom sitt arbete, så satt hen med en dagstidning. Hetsade och hade sig när hen vände blad. Den gången kunde jag inte hålla truten och bad hen ”ta det lugnt med tidningen” och att hens beteende var inte särskilt ”trevligt utan spred oro”.

Har en bipolär sjukdom sedan 10 år tillbaka. Blir pga den inlagd. Blir på ena avdelningen lovad ECT och får svaga bensodiazepiner mot min mycket starka ångest vid behov. Blir flyttad för att få ECT. Läkaren på nya avdelningen tar bort min ångestlindrande medicin vid behov och säger att jag inte behöver ECT. Jag blir upprörd och lämnar avdelningen i affekt, mot sjuksköterskornas inrådan (läkaren tyckte det var helt okej).

Blir strax inlagd igen och skickad till samma avledning, men vill byta pga den dåliga läkaren. Får byta efter ett möte med dåliga läkaren. Får samtal hos ny läkare på ny avdelning. Får veta att dåliga läkaren satt frågetecken kring min diagnos sedan tio år på grund av ”jag har inte sett patienten manisk”.

När jag blev inlagd på lpt pga att läkaren inte känner mig och mitt beteende när jag blir stressad och trängd. Så hamnade jag först på en avdelning där ingen känner min problematik. Där blev jag tilldelad medicin enl min lista. Men läkaren hade inte uppdaterat min dos vid förra läkarbesöket, så jag sa att det var fel varpå ssk lät mig ta den dos jag sa att jag tog. Men när jag fick träffa läkaren så var hen mycket hotfull och sa att jag var inlagd på lpt nu och hade inget att säga till om med mediciner längre. Så jag vågade inte säga nått mer utan tog den felaktiga dosen och fick insättningssymptom som inte var roliga. När jag flyttades över till ”min” avdelning där de känner mig så dröjde det ändå tills ”min” skk kom innan jag vågade påtala felet igen. De ändrade genast och kontaktade läkare för att skriva rätt dos i journalen. Där ser man hur farligt det är med att inte lyssna på patienter oavsätt om de är inlagda frivilligt eller på lpt.

Jag har blivit kränkt så många år att det inte går att berätta om allt längre. Från feldiagnostiserad i 16 år till inlåst på lpt i åratal, bältad, hotad, misshandlad o våldtagen på  psykiatrisk intensivvårdsavdelning.

Jag hade skrivits ut en v tidigare pga platsbrist. Den veckan var väldigt tuff för mig och jag brände mig upprepade gånger med tändstickor på låren. Gjorde av med många paket så det blev stora sår. Läkaren jag träffade då talade om för mig att de inte skriver in patienter på fredagar. Fast jag hade blivit inskriven förut på fredagar. När hen sett mina sår går hen och konsulterar en överläkare som känner mig. Jag blir inlagd. Med restriktionen att jag måste hämta min egen mat i köket. Vilket jag inte klarar eftersom jag är livrädd för män. Tidigare inläggning som avslutades en vecka tidigare hade de haft listor där de skrev upp vad jag åt och drack eftersom jag tenderar att sluta äta när jag mår dåligt. Jag var också väldigt smal nära på underviktig.
Så jag fick ligga där utan mat i 1.5 dygn tills läkaren kom tillbaka och drog in sin restriktion. Innan inläggningen hade jag inte ätit på ett dygn eftersom jag hade sån ångest.