Bältad på BUP

När jag var femton blev jag bältad på BUP och eftersom jag inte lugnade ned mig bestämde läkaren att de skulle ge mig injektioner. Jag skulle få två olika sprutor, en med Phenergan och en med något annat, men efter att den manliga sjuksköterskan dragit ned mina byxor (det var män i rummet när jag bältades trots att jag blivit utsatt för allvarliga sexuella övergrepp som 14 åring, vilket jag berättat för personalen) och gett mig sprutorna medan jag skrikit åt honom att sluta och andra i personalen höll fast mig så frågade läkaren (som också satt med i rummet) vad sjuksköterskan gett mig. Sjuksköterskan insåg då sitt misstag, att hen gett mig två sprutor Phenergan istället för två olika sprutor. Jag somnade och under hela nästa dag kunde jag inte skriva, läsa eller gå utan att ramla in i saker eftersom jag var så medicinpåverkad. Om personalen gjorde en anmälan på det var det aldrig något jag fick veta och det skulle förvåna mig mycket. I journalen står det endast följande (jag skriver xx där det står namn och byter alla pronomen till hen):

”Pratar i telefon med bakjour xx och på hens ordination ges kl 21-22 inj. Phenergan 2,5%, 2ml i höger klinka. Ingen effekt efter 20 minuter utan xx skriker, vrider sig och sliter i bältet. På ordination av ÖL xx planeras då att ge ins Haldol 5mg/0,5ml men av misstag ger ssk i stället ytterligare ins Phenergan 2ml im kl 21:45. Momentant efter detta blir pat lugn. ”

Dagen efter berörs bältningen endast i följande anteckning:
”på frågan att hen upplevs av personal som nedstämd var hen något tveksam, på vad som kan vara orsaken, men hen berättar att hen känner sig lite dåsig i kroppen och något suddig syn som hen tycker är väldigt jobbigt, har stark träningsvärk och är öm i vänster ben/skinka. Detta är av injektionen från gårdagen.”

Samma personal fortsätter anteckningen genom att skriva vad jag ätit under dagen och avslutar med:
”Patienten samlar sig. I övrigt lugn och trevlig.”

”Paktat ihop oss mot personalen”

Jag var inlagd på en vuxenpsykavdelning med en personal som luktade alkohol och betedde sig som att hen var berusad. Vi patienter diskuterade detta då vi kände oss otrygga i den personalens närvaro och bestämde oss därför för att gå till avdelningschefen. Det enda svar vi fick var att de ”lyssnar” samt kritik för att vi som patientgrupp paktat ihop oss mot personalen

Sekretessbrott

Vissa kliniker är supernoga med sekretessen men det är mer regel än undantag att väldigt känsliga uppgifter delas i korridorer och väntrum. Personal som ropar till varandra, har samtal med patienter mitt bland alla patienter och pratar med patienter om andra patienter. På slutenvårdsavdelningar finns det inga hemligheter, allt läcker ut förr eller senare eftersom personalen inte respekterar sekretessen.

Ett exempel är på akutpsyk där personalen av någon ougrundlig anledning valde att prata med patients anhöriga i väntrummet istället för i ett stängt samtalsrum. Så alla i rummet fick veta hur patienten mådde, vad den hade sagt osv. Ett annat exempel är personal på en sluten barnpsykiatrisk avdelning där jag vårdades som snackade skit om andra patienter med mig. Typ ”xx” är ju störig och jag får ju EGENTLIGEN inte säga det här pga sekretess MEN såhär är det: *berättar allt om patienten*.

”Det bästa jag vet är att bälta patienter”

Jag var inlagd på en vuxenpsykavdelning med en personal som, efter att jag skrivits ut, fick byta avdelning efter att ha sagt att det bästa hen visste med sitt jobb var att bälta patienter.

Medicindimma

Jag blev inlagd med LPT på vuxenpsykiatrin när jag nyligen fyllt 18 efter ett självmordsförsök. Under de första 48 timmarna blev jag bältad 3 gånger och fick injektioner varje gång. Jag vet att det första jag fick var två sprutor stesolid och att jag vid andra tillfället fick Haldol och Phenergan (ej dos). Tredje minns jag inte ens pga så starkt medicinpåverkad. Jag fick kramp i tungan av injektionerna så att jag inte kunde prata (tungan fastnade i gommen gång på gång och jag fick kramplösande medicin). Jag kunde inte gå eftersom jag var så neddrogad och benen inte bar. Kunde inte skriva heller eftersom händerna skakade så mycket samt att jag inte kunde se för ögonen gick i kors samt för att hjärnan inte fungerade pga medicinpåverkad. När jag kom ut ur medicindimman några dagar senare frågade jag personalen om de kunde berätta vad jag fått och vilka doser. De sa att se skulle kolla journalen men återkom aldrig trots att jag frågade 3-5 gånger (minns inte exakt hur många). När de inte svarade bad jag att de skulle ge mig min journal då jag inte kunde begära ut den själv den klassiska vägen eftersom jag var på LPT och inte kunde skriva ut papprena man behöver lämna in. Det ignorerades också och när jag frågat flera gånger gav jag upp.

”Men ditt liv fungerar ju”

Efter att i år ha mått dåligt och inte vågat söka vård så ringde jag till slut till min vårdcentral och bad om en konsultation. Jag sov 2 timmar per natt, hade ångestattacker dagligen och kunde inte gå utanför dörren.

När jag väl ringt, så ringer läkaren upp två dagar senare för en telefonkonsultation. Det går ut på att hen i fem minuter lyssnar på mina problem. Att jag inte sover, har svårt att äta, tidigare haft bekymmer med mat, har dagliga ångestattacker och inte klarar av att gå utanför dörren.

Efter allt detta frågar hen om jag studerar. Jag svarar att jag för två månader sedan börjat ett mycket krävande program på universitetet.

Hens dom? ”Men ditt liv fungerar ju så varför ska vi hjälpa dig? Du går upp ur sängen och pluggar på universitet. Då har du inga problem”.

Två år senare har jag fått diagnosen djup depression, bulimi nervosa med överhängande suicidalrisk och äter diverse tabletter samt går på psykologsamtal två gånger i veckan, och legat inlagd samtidigt som jag fortfarande läser vid universitetet.

Men hey, mitt liv fungerar ju så varför skulle jag söka hjälp?

BUP feldiagnoserade mig med ADD

Jag var LPT inlagd på barnpsykiatrisk slutenvårdsavdelning, jag var kanske 16 år, käkade olika mediciner, var suicidal och hade ett grovt självskadebeteende. Sömn var inget som fungerande, inte heller rutiner. Under dessa omständigheter så gjorde man ändå en ADD utredning på mig. Trots att dem visste om ovanstående, så gör dem en utredning om bla mitt fokus, tester som bla kräver fokus och sitt sinnesfulla bruk. Jag fick diagnosen ADD och det står i pappren att jag bla är ”låg begåvad och ligger under gränsen”, står att jag har svårt socialt, svårt med att fokusera på rätt saker etc. Men samtidigt under samma utredning så har dem skrivit att jag har det ”lätt socialt, lätt att prata med mig”. 1. Dem säger emot sig själv. 2. Dem drar slutsatsen om att jag är lågt begåvad och svårt med fokus under ovanstående omständigheter. Idag är jag 20+ och ingen på öppenvården jag går hos idag håller varken med eller känner igen beskrivningen, ingen av mina vänner eller andra omkring mig känner igen beskrivningen. Det ska ej vara möjligt att få göra en sådan utredning när man är så pass instabil, påverkad av mediciner, suicidal, sömnbrist etc. Detta innebar för mig att få käka mediciner som inte hjälpte, att få en diagnos som man säger idag är helt felsatt och felgjord. Men även det värsta, detta innebar också att få en stämpel som lågbegåvad.

Personalen ignorerade mina trauman

När jag var 14 blev jag utsatt för grova sexuella övergrepp och misshandel av jämnåriga. En månad efter övergreppen blev blev jag inlagd på barnpsykiatrin efter ett självmordsförsök. Jag sa då till personalen att jag inte klarade av att vara i samma rum som manliga patienter eftersom jag hade blivit utsatt för ett övergrepp. Personalen lyssnade inte utan blev irriterad och skällde på mig för att jag vägrade gå ut i matsalen/sällskapsrummet där det andra patienterna var. En personal satt ned och lyssnade på mig och svarade sedan att ”fast du kommer ju aldrig kunna undvika män” och sen var den saken slutdiskuterad. Ingen frågade mig ens om övergreppet eller hur jag mådde och jag fick absolut ingen traumaterapi.

Jag uppfattade det som att personalen, de enda vuxna jag hade i min omgivning eftersom jag var inlagd, inte tyckte att det jag blivit utsatt för ens var ett övergrepp utan helt normalt och att det var jag som var fånig. Detta ledde till att jag senare började använda sex som självskadebeteende. Hade de tagit det övergreppet på allvar hade jag inte behövt bli våldtagen ytterligare tre gånger och misshandlat mig själv tusenfalt för att hantera ångesten, skammen, rädslan och självhatet.

Ingen hjälp med orsaken till ätstörningen

Under hela min tonår har jag behandlats för anorexia nervosa på en specialiserad ätstörningsklinik. Trots täta möten, hembesök och inläggningar blev jag inte frisk. Anledningen var inte att jag inte gjorde som mina behandlare sa, för det gjorde jag, utan för att den behandling jag fick inte gjorde mig frisk. Av någon outgrundlig anledning har ätstörningsvården hakat upp sig på att det enda sättet att behandla ätstörningar är att lägga allt fokus på mat och vikt (vilket är exakt samma saker som man fokuserar på som sjuk). Det innebär att det enda samtalen på ätstörningsklinikerna handlar om är att redovisa exakt vad man ätit i veckan (matdagbok) samt vägning för att se till så att man gått upp vikt/inte gått ned i vikt. Man diskuterar aldrig orsaken till att man blivit sjuk utan allt handlar om att gå upp i vikt. Klart man aldrig blir frisk då. Jag blev sjuk av en anledning och den fick jag aldrig hjälp med vilket gjorde att jag fortsatte vara sjuk.

Det var inte förrän jag träffade en personal som struntade i ätstörningsklinikens vanliga behandling och istället såg mig som individ och person som jag blev frisk. Hen fokuserade på vem jag är och vad jag ville i livet, inte om jag gått upp 400 eller 600 gram sedan föregående vecka. Hen förstod att jag mådde som sämst när jag gick upp i vikt och att det var då jag behövde mest stöd. Då jag var som ”sjukast” (i bemärkelse av lidande). Inte när jag gick ned i vikt.

Bältessäng vs en kram

Jag har många gånger, både på BUP och vuxenpsykiatrin, blivit hotad med bältningar om jag inte ”skärper” mig (personalens ord). Det är inte ovanligt att personalen stått i korridoren och skrikit ”LUGNA NED DIG LUGNA NED DIG LUGNA NED DIG ANNARS KOMMER VI BÄLTA DIG” när jag haft panikångest (ofta pga traumatiserad från tidigare bältningar/sexuella övergrepp eller att jag bett om hjälp men inte fått någon). Detta lugnar såklart inte ned mig utan ger mig mer panik.

I en sån här situation på BUP när personalen hetsat med att de kommer ”ringa på doktorn så hen kan bälta dig” och tusen personal var i rummet och allt var bara kaos, både inuti och utanför, så kom en ny personal in i rummet. Jag var en späd, panikslagen femtonårig flicka. Hen vuxen och trygg. Lugnt gick hen i rummet, sa åt de andra i personalen som höll fast mig att flytta på sig och så omfamnade hen mig. Svepte in mig i sitt lugn. Trygghet. Paniken i mig lugnade sig nästan direkt och jag kunde andas igen. Slutade skrika och började gråta istället. Grät och grät och grät och hen fortsatte att krama mig tills jag gråtit klart. Jag tycker den situationen visar så tydligt vad barn behöver i panikslagna situationer. Att bältessängen bara gör saker värre.