Jag har försökt att tagit mitt liv flera gånger men den senaste gången blev de som mest allvarligt jag blev medvetslös jag åkte ambulanshelikopter till iva vaknade där efter ett tag jag kunde inte gå eller äta eller dricka och knappt prata dagen efter skickades jag till bup akuten dom brydde sig inte dom sa att jag skulle försöka tänka positivt åh osv dom skickade hem mig men när ja kom hem så försökte jag ta mitt liv igen genom att försöka strypa mig själv jag kom till bup akuten igen dom la in mig i 2 dagar under dom 2 dagarna så låg ja bara inne på mitt rum inte än enda personal kom till mig på hela dagen dom lämnade en självmordsbenägen ensam på sitt rum jag skadade mig inne på avdelningen men dom brydde sig inte dom sa att ja gjorde det för uppmärksamhet efter de så skrev dom ut mig

Det är inget ”ovanligt” eller nytt att jag inte längre får hjälp ifrån vården, psyk eller Öppenvården. sen runt 2019 har det gått upp och ner med maten. under detta år har det verkligen gått upp och mer än innan och blivit mycket värre. det påverkar min vardag varje dag nu. får att binga till att äta lite eller svälta sig. tänkte, en gång till så ber jag Öppenvården om hjälp. vi har inte haft kontakt på, 3 år? inskriven där men ingen kontakt (samtal eller mediciner). ssk har varit med på 1-2 sip-möten men inget annat. skrev till dem via 1177 om matsituationen och försökte vara tydlig med hur det är och vad jag ville ha hjälp med. om de kunde remittera mig eller skicka remiss där man kan få hjälp med det någonstans. de svarade nästa dag det är ”troligtvis ingen ästörning utan en ny form av ett självskadebeteende.” (är inte äs ett slags ss-beteende?) skulle ta stöd av serviceboendet, men bostödet är inte till för det och arbetar inte med det. det är inte första gg Öppenvården inte förstår hur de jobbar. det som störde mig mest var att de knappt känner mig längre, om inte överhuvudtaget men ändå efter ett meddelande beter de sig som de vet allt om mig och vad som ”hjälper.” de säger ta till verktygen ifrån DBTN. som jag redan sagt flertal gg inte hjälpte. avslutade DBT för runt 3 år sen och sen dess har jag behövt upprepa mig om det. hade nästan gett upp om Öppenvården. var på en skör tråd angående detta men nu har jag gett upp på riktigt. de bryr sig inte eller orkar inte tag i det. jag mår redan dåligt och tänker på självmord varje dag. hur långt måste de gå tills de ser det allvarliga i det? om de nu någonsin kommer göra det, men ärligt talat tror jag inte det.

Jag var inlagd på en psykiatrisk intensivvårdsavdelning för bipolär sjukdom, som visade sig vara ADHD (enbart). Jag kom in efter att ha fått en bensodiazepin som jag skulle sova på några dagar men som öppenvården fortsatte att ge ut i ökande dos, trots avtagande effekt.

Jag hade egentligen en stressreaktion efter ett trauma men det slutade med att jag blev inlagd på PIVA och jag tyckte att sömnbristen var otroligt obehaglig så jag fortsatte att ta läkemedlen för att lindra ångesten/suicidala tankar som bara blev värre med bensodiazepinernas avtagande. Motivationen från läkarna var att jag skulle få sova för att slippa bli manisk, vilket sömnbrist kan trigga. Ansvariga avdelningsläkare sa dock också att jag inte verkade vara i episod men min öppenvårdsläkare motiverade det oklara dåliga måendet som en blandepisod.

Stegringen av medicinerna fortsatte snabbt efter inläggning och under ett dygn fick jag 7 sederande läkemedel varav 3 var narkotikaklassade. Flera var i ordentlig överdos bara i sig (även bensodiazepinerna), men motiveringen var fortfarande att ”du måste få sova”. De märkte att jag mådde sämre och sämre vilket motiverade läkarna mer.

Jag minns att jag låg inne på rummet den natten och hade fruktansvärd hjärtklappning och det kändes nästan som om jag glömde andas om jag inte ansträngde mig. Jag kunde inte somna trots detta och förutom alla sederande stod jag även på 2 antipsykotika, 2 stämningsstabiliserande och en antidepressiv (antagligen mer jag inte minns). Jag kunde inte sova alls nu (det var ca 5 timmar per natt när jag kom in) så jag fick krypa och ta mig på väggarna när jag ”gick” till nattsjuksköterskan för att be om mer. Allt jag ville var att slippa vara vaken men trots oförmågan att somna kunde jag knappt öppna ögonen alls och allt snurrade. Till slut sa sköterskan irriterat, efter 6 ml Theralen totalt (på allt annat), att jag nu fick gå till mitt rum, stanna där, försöka sova och att allt var ångest.

Efter den natten började jag be om att slippa narkotikaklassade läkemedel men läkaren fortsatte be mig ta benzodiazepiner och att det inte var farligt en kort period. (Jag var rädd att bli tvångsmedicinerad också pga min (miss)diagnos.) Någon dag efter den värsta överdosen så var jag plötsligt omedelbart tvungen att sätta mig ner och kunde inte resa huvudet över frukostbordet i svaghet, illamående och svimningskänslor. De sa att jag var blek och sprang och hämtade vitala parametrar, som tur nog såg okej ut just då. Det kändes konstigt att de blev så oroliga, bara på sekunden.

Jag har missbruk i familjen och bad senare en läkare på avdelningen att inte be mig ta narkotikaklassade läkemedel då jag trodde att jag hade hög toleransutveckling. Hon sa att ingen faktisk evidens på att missbruk skulle vara påverkat av genetik finns, men erkände ändå att min bipolärdiagnos och min (då under utredning) ADHD kunde vara riskfaktorer när jag tydligt påpekade detta själv.

Hela året efter händelsen hade jag fruktansvärda återkommande kroppsliga flashbacks när jag låg hemma i sängen och läkarnas lösning på den svåra insomni jag efter denna inläggning utvecklade var åter försök till ökande doser sömnmediciner. Även efter bipolärdiagnosen kasserades. Sömnmedicinerna fick det att kännas som om jag var ”där” igen och ju mer medicin desto värre kroppsliga flashbacks blev det.

När jag försökte prata med min terapeut i öppenvården om att min särskilt svåra insomni uppkommit efter händelsen började han omedelbart prata om riskfaktorer i mitt mående just då (ex familjeproblem) samt andra ämnen och avbröt mig när han såg att jag försökte återvända till frågan.

Tanken med den intensiva medicineringen på PIVA var också oklar från första början. Det fanns ingen historia av våldsamt beteende mot andra någonsin i min historia och en eventuell påtaglig suicidalitet kunde alltid avledas om en personal frågade hur det var eller av att bara ha någon i rummet. Ex. att jag satt i allrummet bara. Det blev antagligen PIVA pga bipolär(miss)diagnosen.

”Vi gillar inte att skriva ut dem, men det är för ditt bästa”, sa min läkare 2 månader senare när jag sa att jag hade kraftigt nedsatt kognition av alla mediciner.

Jag var inlagd på slutenvården för snart två år sedan under 2 månader på grund av suicidrisk och självskadebeteenden. Min bemötandeplan skrevs av avdelningsläkaren utan min vetskap och tog enbart upp att man skulle ignorera mig för att jag ändå var ett ”förlorat fall”. Man använde dock läkemedel av alla dess slag och styrkor utan varken upptrappning eller nedtrappning och behandlingarna pågick enbart någon vecka per medicin så effekten hade inte märkts av… jag har sammanlagt haft 42 olika läkemedel. Det var inte värt att ödsla tid på att prata med mig eller visa medmänsklighet men det var tydligen helt normalt att sätta en 18åring på sammanlagt över 12 tabletter om dagen. Dessutom med vetskapen om tidigare intoxer… jag har numera stora svårigheter att svälja piller då det blivit ett sådant trauma kopplat till slutenvården och det som hände där. Men jag antar att det är lättare att skriva ut medicin än att ta sig tiden att lyssna.

Jag åkte till psykakuten på kvällen, eftersom jag mådde väldigt dåligt och var på gränsen till suicidal. De skickade hem mig, efter ett kort samtal där jag mest grät, med tillräckligt mycket psykofarmaka för att döda på en häst. Det kändes väldigt kontraproduktivt.

Jag har erfarit flera gånger att läkare utifrån fördomar diagnostiserat och bemött mig som ett ”typiskt EIPS-fall” trots att jag har gjort en utredning som visade att jag endast uppfyller ett av kriterierna för EIPS och att jag därmed inte har detta. Det står i min journal att jag har ”kroniskt förhöjd suicidrisk” och därför är i mitt ”habitualtillstånd” när jag gör suicidförsök eller självskadar.  Att det alltså är helt normalt för mig att jag gör detta så det finns ingen anledning att bry sig med det.

Jag hamnade på IVA efter ett suicidförsök (värt att nämna att detta var 3e försöker inom loppet av en vecka). Kommer en psykiatriker och gör en bedömning, klockan är 23 samma dag som allting skedde, han låter 18-åriga mig gå hem ensam. Jag berättar för honom att jag har fortsatta tankar om att avsluta mitt liv, att jag ser suicid som enda lösning etc. Han säger att jag inte vill dö påriktigt för då hade jag inte ringt 112 och säger att om jag verkligen hade velat dö hade jag inte sagt det till honom. Berättar även att han också var ”bråkig i sin tonår”.

När jag var 10år hörde mina föräldrar av sig till psykiatrin pågrund av mitt självskadebeteende, mina föräldrar blev ombedda att skicka bilder på skadorna så jag fick stå i bara underkläder medan mina föräldrar fotade mina sår. Psykiatrin gav besked att mina sår inte var tillräckligt djupa för att vara annat än uppmärksamhetsökande. Jag som gömt allt redan innan gjorde det desto mer. Jag spenderade hela min uppväxt med att lära mig gömma rakblad, dölja skador och ge sken av att vara glad. Ibland hittade mina föräldrar rakblad och straffade mig genom indragna aktiviteter eller liknande. När jag var 18år hamnade jag på slutenvården på grund av suicidförsök och självskadebeteenden samt att mina försök att dölja allting och prestera utåt slutat i att jag blev utbränd. Jag hade nyligen fått en autismdiagnos men läkaren på avdelningen uttalade att den inte var trovärdig utan att jag hade EIPS. Med det som förklaring skapade hon en bemötandeplan för personalen som baserades på att ignorera mig och att de i personalen jag verkade lita på inte skulle säga ett ord till mig. Jag fick inte någon information om detta utan plötsligt undvek alla mig. Såg man att jag var ledsen eller hade ångest stängde man dörren och gick. När jag inte kunde dölja blodet så la man skulden på mig och att jag förstörde personalens liv och fritid; trots att allt jag gjorde var att gömma mig eller spela glad och skämta för att inte få någon att känna dig illa till mods. Vid ett tillfälle när jag var på permission var enda alternativet att gipsa hela armen och dagen därpå försökte man gipsa hela den andra också men jag lyckades rymma från akutmottagningen. Läkaren sa att jag var ett förlorat fall och jag blev tillslut utskriven på grund av svår försämring och att jag som hon uttryckte det ”lika gärna kunde dö hemma”. Jag höll på och dö gång på gång året därefter. Man tog ett omtag och utredde mig för alla diagnoser det resulterade i att min autism kvarstod men utöver det även bipolaritet och ADHD samt en stor socialångest. Jag har inte EIPS och jag har aldrig haft det, inte för att det skulle spelat någon roll för en diagnos kan inte få ursäkta ett medmänskligt bemötande. Jag är nu 20år och jag mår bättre men mina ärr kommer alltid vara knöliga smärtande fysiska påminnelser om allt det jag önskat glömma. För oavsett om det var en 10åring med ytliga sår eller en 18åring med kroppen i gips så förklarades det genom uppmärksamhetsstörningar där vården, bemötandet och medmänskligheten kunde avsägas. Nu är jag 20år med kroppen full av ärr och läser till skötare för att försöka erbjuda den hjälp jag aldrig fick. För tänk om min kropp vore så gott som slät om vården fångat upp mig i tid och värderat mer än mina sårskadors djup i millimeter.

När jag var 12 år försökte jag ta överdos på över 200 tabletter jag åkte ambulans till sjukhuset de sa att det var ett mirakel att jag överlevde. nästa dag fick jag föras till bup akuten, där tyckte dom att jag inte mådde tillräckligt dåligt. jag var inlagd där i 4 dagar mina ben gav upp på grund av överdosen men dom sket i det och lät mig krypa dit jag skulle jag försökte ta mitt liv inne på bup akuten personalen såg men dom brydde sig inte, jag grät och skrek de sket i mig de tyckte att jag bara ville få uppmärksamhet så dom skrev ut mig istället.

i min journal står det skrivet fler gånger än jag antagligen vet att jag har ”kroniska självmordstankar.” Och ja tittar man på hur dom senaste tio åren av mitt 22 åriga liv sett ut så kan man nog säga att det är kroniskt eller iaf just nu. Men det blir så fel, det inger inget hopp. När min läkare gång efter gång sitter framför mig och säger att det finns hopp och att han tror på mig för att sedan i journalen eller på vårdintyg skriva ”patient med kroniska självmordstankar” Jag vet att det är ett ord men det är fel ord om dom inte menar att hela mitt liv kommer vara såhär. Vem vill höra att man kommer vilja dö hela sitt liv? Det får mig att fundera på hur långt dom tror att det kommer bli. För även i mina lite bättre perioder kommer jag på mig själv med att tänka på att jag är kroniskt suicidal.