Jag har en PTSD-diagnos som försämrades drastiskt när jag i juni utsattes för ett nytt trauma. Under sommaren har jag gjort flera suicidförsök med bland annat intoxer, detta ledde till inläggning på psykiatrin med LPT. När jag skrevs ut skrevs även alldeles för många recept ut. Jag fick heller ingen uppföljning när jag skrevs ut från slutenvården. Detta på grund av att jag ”är en komplex patient där det är oklart vilka insatser som skulle hjälpa bäst på kort och lång sikt” (så står det ordagrant i min journal). Jag har ingen uppföljning inom psykiatrin bortsett från ett läkarbesök inbokat i december. Jag mår fruktansvärt dåligt på grund av så många olika faktorer, både på grund av att min fysiska hälsa är dålig men också för att jag gång på gång utsätts för traumatiska händelser. Idag sitter jag hemma med väldigt många tablettförpackningar och jag vet att jag när som helst kan dö, detta är en trygghet. Att jag kan fly. Men min friska sida tycker det är absurt hur psykiatrin hanterat allt. Att skriva ut ett dussintal recept till en suicidal person och inte följa upp patienten.
”Den som talar om det gör det inte”
Jag har varit inlagd 6 gånger. Alla för suicidprevention och ibland även medicinomställning. Man har sagt att jag behöver få vila och känna mig trygg. Släppa ansvaret ett tag och få landa.
De flesta tillfällen har blivit långvariga, minst en månad och trots att jag vid det här laget legat på 4 olika avdelningar, på 3 olika sjukhus, med olika personal är min erfarenhet densamma varje gång:
* Du får ingen behandling mer än ökad medicinering – tillvaron i slutenvården är inget annat än inlåst förvaring.
* Personalen har, med några alltför få undantag, en nedvärderande syn på patienterna och tycker att vi är jobbiga och i vägen. Som att vi är ett nödvändigt ont i deras arbetsmiljö. Om du mår dåligt och ber om hjälp tas det ofta som ett tecken på att du söker uppmärksamhet. Självskadar du hotas du med utskrivning.
* Du måste alltid dubbelkolla din medicinering, varje gång jag varit inlagd har det skett allvarliga misstag med antingen medicinsort, beställningar eller dosering.
* Arbetsterapin är ett skämt – material finns inte för att kunna göra något konstruktivt och terapeuten är oftast uppgiven
* Fysisk aktivitet står på schemat men består i verkligheten i bästa fall av en promenad (men om samtliga patienter som vill promenera har full frigång organiseras inget utan du förväntas gå själv), i värsta fall andningsövningar
* Avdelningen hävdar att man vid utskrivning kommer att fångas upp av öppenvården och att man kommer att få den hjälp man behöver för att komma vidare. Det är inte sant. När man påpekar att öppenvården inte fungerar som de tror så blir man misstrodd.
* Kommunikationen mellan avdelning och öppenpsyk är väldigt bristfällig och journalföringen är oerhört inkomplett.
* Om du inte gjort ett aktivt självmordsförsök tas din dödslängtan inte på allvar. ”Den som talar om det gör det inte” är fortfarande något som personalen tror på helhjärtat.
Det finns ingen plats där jag känner mig så otrygg och osäker som i slutenvården. Jag har aldrig tvångsvårdats utan har gått med på det frivilligt, för att jag hoppas att jag kanske den här gången ska få hjälp. för att jag mått så dåligt att jag insett att antingen blir jag inlagd, eller så dör jag. Tröskeln för att söka hjälp, för att erkänna hur mörka mina tankar är och hur långt mina planer har kommit är så hög nu – för jag vet att det inte gör någon skillnad. De håller mig bara inlåst tills jag säger de ord de vill att jag ska säga för att bli utskriven. Tills jag ger upp hoppet om att få hjälp och säger att jag mår lite bättre och lovar att söka hjälp om jag blir sämre igen.
En sådan stor risk får inte tas
En i familjen var väldigt deprimerad och sökte hjälp på den vuxenpsykiatriska mottagningen. Han hade suicidtankar och planerade att avsluta sitt liv. Väl på mottagningen fick han utskrivet antidepressiva läkemedel som med stor risk skulle få honom att må ännu sämre de första veckorna. Han började äta medicinen efter läkarens rekommendationer i hopp om att må bättre, men började må sämre pga den och en vecka senare fanns han inte längre kvar i livet. En sådan stor risk får inte tas när patienten redan mår så pass dåligt att det kan bli fara för dess liv att påbörja medicinering som får de att må ännu sämre. Läkaren som gett ut medicinen blev anmäld och avskedad.
”Hade du verkligen velat dö hade du spelat glad”
När jag var inlagd på bup för suicidpreventivion och hade varit det i 2 år kom en nattsjuksköterska in till mig. Hen sa att om jag verkligen hade velat dö, då hade jag väl redan varit det? Sen fortsatte hen med att säga att ”du vill ju vara här, du vill ju inte dö. Hade du verkligen velat dö hade du spelat glad så du hade kunnat bli utskriven och då ta livet av dig”
Jag försökte ta livet av mig dagarna efter.
”Du är bara ute efter tak över huvudet”
”Hur ska du kunna ta hand om andra när du inte ens kan ta hand om dig själv?” säger läkaren på den slutenvårdsavdelning jag är inlagd på när jag berättar att jag blivit antagen till fristående kurs psykologi A på universitetet.
Jag är inlagd pga självmordstankar och ett (enligt läkaren som lade in mig) självmordsförsök. Mitt liv har precis rasat samman, och jag är tekniskt sett hemlös. Jag ser inget ljus och vill inte leva.
”Du behöver inte vård, du är bara ute efter tak över huvudet” slänger han ur sig innan han avslutar samtalet utan att ens titta på mig.
Du får stå ditt kast
Var i en destruktiv relation med fysisk och psykisk misshandel, kämpade också med somatisk sjukdom och djup depression (senare bipolär diagnos). Gjorde ett suicidförsök med intox och pappa hittade mig i sista stund. På IVA jobbade en fd klasskompis (som dessutom mobbat mig tidigare). Jag sa till en sjuksköterska att det inte kändes bra att hon vårdade mig. Fick till svar ”har man gjort som du gjort får man stå sitt kasst”. Det är över tio år sedan men sårar än.
”Barn tycker om att experimentera”
När jag var 10 år kontaktade en av mina föräldrar BUP för hen trodde att jag kanske hade autism. Det enda de sa var att det är vanligt för barn att vara blyga. Fyra år senare tvingar en förälder mig att gå dit för hen hittade rakbladen jag använde för att skada mig. Jag har skadat mig själv sedan jag var ett barn, men började skada mig med just rakblad efter att jag blev elva år. Blev diagnostiserad med autism när jag var 16. Även fast jag är 100% säker på att jag hade depression och ångest då, lade de aldrig till det i min journal. Efter att jag blev 18 så sa BUP att jag skulle få prata med den enda vuxenpsykiatrin som finns där jag bor. De hörde aldrig av sig, och min psykiska ohälsa rasade samman otroligt snabbt. När jag gick på gymnasiet hade jag noll kontakt med all slags vård. Varje dag hade jag panik attacker och autistiska meltdowns på toaletterna i skolan. Varje dag. En gång försökte jag till och med hänga mig där men lyckades inte. Jag skadade mig själv grovt varje dag men ingen hjälpte mig, även fast en av mina föräldrar ringt till chefen på vuxenpsyk flera gånger. När jag väl fick kontakt där efter kanske ett eller två år, så blev jag inte tagen på allvar. En gång träffade jag en doktor och hen sa ”du vet väl att man ska skära sig vertikalt om man vill dö?” till mig efter att jag sa at jag skär mig varje dag. Jag och min förälder anmälde hen men patientnämden sa bara att de skulle prata med hen, för det fanns inget bevis. Den doktorn jobbar fortfarande där, har sett hen i korridoren när jag varit där på uppföljning av medicin.
Jag tog också upp att jag ville ha någon slags terapi där, vad som helst, men allt jag föreslog blev ignorerat. ”Samtalsterapi där man går igenom hela sitt liv skulle inte passa dig” fick jag höra mycket. Men vad visste de om mig? Jag fick inte ens någon annan terapi som förslag.
Pga allt detta + situationen hemma försökte jag ta mitt liv 10+ gånger under 2017. Varje gång fick jag stanna på sjukhuset en natt, prata m doktor dagen efter och sedan åka hem. Rinse and repeat, varje gång. Ingen verkade ta mig på allvar. Fick höra av en förälder att jag njöt av all uppmärksamhet, att jag inte skulle ha dött av att ta si och så många piller, mm.
När jag var i 20 års åldern så bad jag om DBT behandling och de på vuxenpsyk ringde min gamla psykolog från BUP och jag fick träffa hen igen efter minst tre år bara så att hen kunde säga till mig att jag inte behövde DBT behandlig för ”jag såg inte ut som att jag behövde det.” Hen sa också att det inte skulle hjälpa, även fast hen inte hade träffat mig på flera år.
Efter ett tag fick jag en ny fast kontakt med en sjuksköterska. Hen var hemsk och jag ville aldrig se hen i ögonen. Vid ett tillfälle erkände jag att jag hade skadat mig själv igen och hen gjorde ett ljud som man gör när man tycker synd om någon. Sen sa hen ”hur skulle du må om en vän sa nåt sånt till dig? så känner jag just nu”. Hen fick mig att känna mig skyldig. En annan gång sa hen att alla mår dåligt ibland efter att jag sa att jag ville ta livet av mig.
Har blivit inlagd ett par ggr efter detta. Några ggr när jag ville bli inlagd fick jag prata med en sjuksköterska för bedömning. Jag ville dit för jag hade inget annat val, men jag fick bara höra: ”men du ler ju, så då mår du ju bra. du får åka hem nu” och ”jag kommer skicka hem dig, prata med din partner istället”.
De gångerna jag faktiskt blev inlagd så kunde jag gråta våldsamt på nätterna men de som jobbade där sa bara godnatt och gick. En annan gång när jag blev inlagd blev jag tillsagd av en doktor att jag inte var psykiskt sjuk och att jag är helt frisk. Mår man bra om man är inlagd och har försökt ta livet av sig varje månad under ett helt år? Nej, precis. Jag fick hålla mig för att inte skrika i hens ansikte för jag var så arg. Pga saker som hände hemma vågade jag aldrig/kunde jag aldrig säga åt någon om de hade fel för jag visste ändå att ingen skulle förstå mig; inte ens mina föräldrar gjorde det. Det är fortfarande likadant. Jag fick hela tiden höra att allt var pga min autism och det var det. De gjorde aldrig någonting. Inte mina föräldrar eller psykiatrin. Hela mitt liv har folk sopat mina känslor och tankar under mattan. Psykiatrin (och andra i mitt liv) har fått mig att känna som att jag är helt galen och att jag inbillar mig att det är något fel på mig. Att jag bara vill ha uppmärksamhet. Så ska det inte vara. Varje gång de frågar om jag har tankar på att ta mitt liv så är jag ärlig och säger ja, men de slutar bry sig så fort jag säger att jag inte har en konkret plan. Bara för att jag inte har en klok plan betyder det inte att de kan slappna av. Alla mina försök har varit impulsiva.
Jag kände mig otroligt sårbar en gång så jag berättade för en sjuksköterska om mitt sexuella trauma (som fortfarande påverkar mig) från när jag var ett barn men hen sa ”barn tycker om att experimentera.” Sedan dess har jag aldrig sagt det till någon annan inom sjukvården, för jag vet att ingen bryr sig ändå.
Jag är en transman, och jag har sagt det till psykiatrin många gånger. Men de säger fortfarande ”hon” till mig. Fick läsa igenom min krisplan på en av deras datorer en gång, och då stod det att mina pronomen vad han/hen. Men i resten av dokumentet använde de bara feminina pronomen för mig. Även fast det stod i början av dokumentet att jag inte var ok med det… Min flickvän var på samma psykiatri en gång, och då frågade en överläkare henne vad jag var för kön för hon kallade mig för ”partner” som är neutralt. När hon sa att jag var en transman så frågade överläkaren vilket kön jag föddes som och då var hon tvungen att säga kvinna. Resten av mötet kallade överläkaren mig för ”hon” och ”flickvän”.
Just nu är den enda hjälpen jag får samtal på en habilitering pga min autism varannan vecka. Jag får en slags KBT behandling, men vi gör bara problemlösningar osv för vardagliga saker. Vi pratar aldrig om mina psykiska problem och min pågående självskada som är förmodligen roten till allt. Jag har skadat mig själv allvarligt i elva år nonstop och varit deprimerad i mer än hälften av mitt liv. Och jag är nästan helt övertygad om att jag kommer må och bli behandlad såhär tills jag ger upp.
”Den som vill ta sitt liv ringer inte efter hjälp”
Det har hänt samma läkaren sagt till mig på olika tillfällen tex ”det är runt 27 gånger nu under detta år du varit här. du slår snart rekord” och en annan gång när jag var påväg att göra något sa hen ”den som vill ta sitt liv ringer inte efter hjälp” och skickade hem mig.
Hörde en annan skötare säga till en annan skötare i receptionen ”jag tror på allvar hen har uppmärksamhets-problem”
Sen säger alla man ska söka hjälp där vare sig det är första gången eller 100:e gg för det ska inte spela någon roll. men sen får man höra sånthär? tror de det blir lättare? de visste till och med vilka diagnoser jag hade.
Bevittnade tre självmord
Detta är sååå sååå sjukt.
Under min tid på sjukhus fick jag ”mer PTSD” än vad jag redan hade. Fick under denna tid bevittna 3st självmord. Sjuka händelser.
Än idag hör jag skriken, än idag ser jag henne hänga där i sina lakan, på sitt rum.
Vi hade ”krismöte” på avd efter. Jo tack, det va inte mycket till hjälp.
Personalen va själva i chock.
Vid en annan incident.
Än idag hör jag larmen, larmen och ambulanserna som är skickade från soma sidan till psyk. Hon avled av överdos på sitt rum. 24år gammal
En annan man, äldre man, han dog inte på psyk pga självmord utan pga bristande kunskap på den somatiska vården på psyk. Till frukost tog han sitt insulin, det va extremt högt då jag hörde, satt vid bordet bredvid, mannen tog mjölk till tabletterna vilket jag reagerade på, extremt farligt med mjölk vid högt insulin. Dagen gick och jag fick själv hjälpa mannan då han blev sämre och sämre. Inget gjordes. Eftersom jag lider av min komplexa ptsd under den tiden sov jag Max 3h per natt. Jag hörde hur läkare och natt personal sprang ut och in. Jag gick vid ett tillfälle ut för att kolla. Mitt i natten duschade dom honom. Jag sa till Ssk att ni bör skicka över honom. Han är sjuk i diabetes. Inget gjordes. Tidigt på morgonen kommer 2st ambulanser. Jag skriker… varför gjorde ni inget. Jävla inkompetenta…. (Ja, va inte på den tiden så fin verbalt). Men saken är den att jag pratade med en ssk som jag ansåg va den bästa. Hon sa… DU HADE RÄTT HELA TIDEN. Fy fan. Dom lät bara honom dö. Kan inte förlåta dom för detta. Och tog själv på mig skulden ett bra tag.
Sedan har jag varit med om x-antal sjuka händelser. Galet.
”Patienten testar gränserna”
Så många på så fel plats. ”Vi botar bara det mest akuta” sa en läkare till mina föräldrar. Jag som inte hade varit inne speciellt mycket på den tiden med svår anorexi tackade och bockade, nu kunde jag äntligen dö. Gå nu tillbaka till frasen mina föräldrar fick till sig. Jag blev sedan nekad hjälp efter suicidförsök och när jag lades in igen visste dem inte om jag skulle överleva. Överläkaren ville ha bort mig, det skulle se dåligt ut i statistiken med en pat. Som dog….
Får höra av vissa från vården idag att jag bör vara tacksam att han tillslut konverterade till LPT, ”han räddade ditt liv”
Och han är precis likadan idag, det är så jävla hemskt att veta hur många som far illa när dem kommer in och möts av honom
En vän till mig fick frågan av honom ”om jag släpper ut dig nu, kommer du ta ditt liv då?” Hon svarade ”ja” och fick gå.. hon hittades medvetslös med hjärtstopp en halvtimma senare.. i journalen står det ”patienten testar gränser, gjorde det lätt för polis att hitta henne och hade ej som avsikt att ta sitt liv, därav beslutas att pat. Ej ska komma på bedömning efter somatisk vård avslutas”
Det finns så mycket att skriva om denna jävla chefsöverläkaren, han är sjuk i huvudet
Senast tillagt
- Upprepat övervåld från sjuksköterska
- Bröt lillfingret under bältesläggning
- Bältning som rutin efter nedsövning
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela erfarenheter. Till höger kan du hitta redan publicerade historier. Anledningen till att alla historier är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
