Efter att ha mått dåligt i flera år och försökt söka hjälp men blivit hänvisad vidare då de inte kunde behandla min problematik så fick jag tid på ett lättakut på en vårdcentral då jag verkligen mådde dåligt och hade dessutom självskadat på ett sätt där jag behövde vård. Fick världens finaste psykolog. Hen var helt ny (PTP) men jag kände ett förtroende direkt. Våra samtal höll mig på fötterna. Efter några månader så sa hen att det var dags för en remiss till psykiatrin om jag var okej med det. Jag var rädd men gick med på det. Det gick månader utan att vi hörde något och tydligen hade jag ”ramlat igenom flera stolar” hos psykiatrin. Tydligen ska vårdcentralen ”släppa” patienten efter att remissen är skriven för då tillhör jag psykiatrin. Men hen höll kvar mig. Fick fortsätta komma dit och prata 1-2 gånger i månaden. Vet inte vad jag hade gjort utan dessa samtal då jag ej är en person som känner att jag kan dela med mig till någon i min omgivning. Efter ungefär 7 månader så blev jag kallad på samtal och blev lovad att någon från psykiatrin skulle höra av sig inom en månad. En månad blev till tre och då jag fortfarande hade telefonkontakt med vårdcentralen så hade hen koll och gjorde tillslut en anmälan på psykiatrin efter att vi båda skickat meddelanden till avdelningen för att fråga vad som händer. Dagen efter anmälan så får jag ett meddelande från personen som höll det första samtalet med mig som sa att det var hens första dag tillbaka efter att ha varit sjuk och därför hade ingen hört av sig… lite misstänksamt att första dagen råkade infalla precis efter en anmälan och ingen annan kunde höra av sig under tiden. Men jag blev kallad på möte igenom och fick börja gruppbehandling för min ptsd. En grupp som jag egentligen inte fick ”plats” i. Första samtalet med psykiatrin var en bedömning för just denna grupp. Sen under tiden som hen var ”sjuk” så hade gruppen fyllts upp. Fast det var denna personen som hade alla bedömningssamtal. Det berättade hen när jag en dag efter gruppen frågade om det här verkligen var för mig, för det kändes som att alla andra deltagare hade kommit så mycket längre. Hen berättade då hur hen varit den som pratat med alla och tagit in till denna grupp och därför vet att den passar mig.

Jag mådde allt sämre under tiden och fick därför även gå på suicidpreventiva möten med en annan personal. Under ett av dessa möten så var jag ärlig och berättade hur jag hade satt ett datum och när det var. Vi pratade om det och kom sen fram till att hen som jag hade mötena skulle ringa mig den dagen så att jag fick prata av mig. Detta stod även i min journal. När dagen kom så låg jag som fastfrusen och väntade på hjälpen – det samtalet jag skulle få. Men det kom aldrig. Nästa gång struntade jag i mötet då det kändes som att de struntade i mig. Fick ett samtal där hen undrade vad jag var, på vilket jag svarade att jag var hemma för att jag mådde dåligt och mådde illa. Fick till svar att ”jag hoppas att du inte mår illa pga att du tog något igår med tanke på vilken dag det var”. Okej så personen hade alltså inte glömt? Bara valt att inte ringa?

Nästa gång jag gick dit så tog jag mod till mig att berätta att jag var besviken. Hen som jag hade suicidpreventiva mötena med sa då att hen inte alls uppfattat det som att vi skulle prata (fast det var hens idé och stod i journalen). Jag sa att jag hade tappat förtroende. Hen sa då att det nog ändå är bäst att vi avslutar kontakten då det inte känns som att jag försöker och hen ser inte att det finns något mer som hen kan göra. Så vi bestämde det. Men en suicidpreventiv kontakt??? Avslutas för att jag inte försöker tillräckligt mycket med att fylla i papper hemma??? Ursäkta mig att jag inte orkar. Visste inte att jag behövde prestera på något sätt? Hela tiden där och fortfarande nu så bara längtar jag bort från psykiatrin för det känns inte tryggt för mig att gå här. Jag saknar mig psykolog på vårdcentralen som visade mig hur en fantastisk psykolog kan vara. Det var tryggt. Det här är allt annat än det. Även fått diagnosen EIPS. Kan ha fel men har fått känslan att mina suicidala känslor, planer och tankar viftas bort med förklaringen att det kommer att passera. Att det är en del av EIPS och därför inte lika på ”riktigt”. Vilket gör att jag känner att jag måste göra något värre med mig själv för att bli trodd på och att det inte bara är min EIPS som söker uppmärksamhet typ? Saknar att känna mig trygg. Detta är allt annat än det.

Hela min barndom har varit trasslig. Jag fick min autism och adhd diagnos efter 3 års kontrollen (vi tror att allting blev en miss, man kan inte utreda en 3 åring). När jag var runt 10 år började jag självskada. I mars 2023 spårade mitt mående totalt. Jag började självskada mer, jag drog mig undan från både vänner och familj. Juni 2023 tog jag min första överdos. Jag blev hämtad av ambulans och kördes till sjukhuset. Dom skickade sedan mig till psykakuten där jag satt i timmar och väntade.. när det väl var min tur sa dom ”vi anser att du har en väldigt hög suicid-risk så vi bestämmer att det är bäst att du stannar kvar här” efter 3 dagar inlagd kommer dom in och säger att det är dax för läkarsamtal. Jag går in i samtalsrummet där de sitter en psykolog och en läkare. Dom säger att jag inte har visat några speciella täcken på att jag inte längre vill leva under tiden jag varit där och säger därefter att jag är fri att gå hem. Jag säger emot att jag inte orkar mera,, att jag har rummet fullt med mediciner och att jag kommer återigen göra ett försök när jag kommer hem. Dom svarar ”ta livet av dig kan du göra när som helst så du behöver inte göra det idag”
Jag lämnade slutenvården, med en klump i magen efter att ännu en gång blivit svikt..

På PIVA hade jag i min ångest dragit ett lakan runt halsen. Resultatet blev att man, utan att ens fråga hur jag mådde, varför jag gjorde som jag gjorde, hur de kunde hjälpa etc, tog bort lakan, filt och kudde från min säng. I över ett dygn, tills min mamma röt ifrån och talade om hur omänskligt det var, fick jag ligga på den blå kalla sjukhusmadrassen i plast utan täcke eller kudde. Man menade att jag fick ”skylla mig själv”.

Fick en akut psykos för 7 år sedan.  Sökte flertalet gånger på medicinakuten för somatiska symtom då jag inte själv förstod att det var vanföreställningar. Hade enorma smärtor i buken då jag fick en blödning i underlivet i samband med detta. Detta var sant utöver alla andra vanföreställningar jag hade.  Jag blev inte trodd och höll på att tuppa av  både av smärta och fruktansvärd ångest som kom med full kraft attackvis. Blev så illa behandlad. Fick en orosanmälan på mig då jag inbillade mig att min dotter var svårt sjuk. Detta ökade min ångest extremt under kommande 4 veckor inom slutenvården på psykiatrin. Hade självmordstankar som jag aldrig tidigare haft. Berättade inte om det på avdelningen för jag trodde jag skulle bli av med mitt barn. Mina fysiska smärtor i magen var det ingen som trodde på.  Ingen samtalskontakt under dessa 4 veckor. Är nu själv psykiatrisjuksköterska och jättenoga med att lyssna in hela patienten. Den nonchalansen jag upplevde ska ingen annan behöva utstå. Då jag verkligen vet vad det handlar om både symtomen jag upplevde, hur jag blev bemött och att inte blev lyssnad på. En psyksjuk människa som Bara ska förvaras i flera veckor är inget jag kan stå upp för som sjuksköterska. Att känna att patienten blir lyssnad på och trodd är det viktigaste för att patienten ska känna trygghet och kunna tillfriskna.

Kom i kontakt med psykiatrivård i 20 års ålder. Tagit 25 år att ta mig tillbaka efter depression, självskada, suicidförsök, ECT, övergrepp innan men även inom psykiatrivården.

Varit ensam i min kamp men gjort allt jag kunnat. Anmält, talat med chefer för klinik samt vittne, läkarchef, AT läkare, inblandade.
 Alla har tysta ned lagt locket på.
  Idag håller jag inte tyst om detta. Jag kämpat för mina och andras lika rättigheter även om jag vet svårt då man oftast aldrig får hjälp eller stöd och står ensam i allt.

Har ändågått vidare till patientnmnder och framfört tips men mkt verkar segt.

Jag vet med gången och erfarenheter av mkt som bör komma fram till ytan.

Jag vill ingen annan ska gå igenom det jag gjort därför är jag vass i denna fråga.

Ja det bör börja bli stora förändringar inom psykiatrivård nu så här får det ej fortsätta år efter år.

Får katastrofala konsekvenser!

Jag vet.

Jag har haft många olika hyrläkare som jag har behövt förklara och redovisa på nytt för om tidigare livshändelser och sjukdomsbild. Jag har upplevt dåligt bemötande ett antal gånger. En läkare sade när jag började gråta ”gråt inte, det kommer inte att hjälpa dig”. Under ett samtal säger han ”Nästa gång vi ses får du inte ha ångest” – vad menar han med det? Samma läkare har berättat om andra patienter för mig som har haft permission. Om en som åkte till Åre under sin permission och sade sedan till mig att jag inte skulle göra något sådant. Han har även sagt att han har mycket på sitt bord. På ett möte bröt han tystnadsplikten till min arbetsgivare och sade att jag hade försökt att ta mitt liv två gånger då. Denna läkare har även sagt att jag har en hög dos av ett läkemedel och jämförde sig med sig själv som tog en tablett av sin fru och blev helt däckad av det. Jag upplever att han inte tar mig på allvar. Bl.a. har han sagt ”alla jobb är stressiga” när jag har uttryckt att jag är stressad på jobbet. Dessutom har han skuldbelagt mig att jag tar med min mamma på mötena ”det är inte schysst att låta din mamma gå ifrån hennes jobb”.

Idag hade jag en annan läkare och jag är väldigt uppgiven och missnöjd med dagens läkarbesök. Inledningsvis säger läkaren att jag har ångestdiagnos och nekar till PTSD och EIPS. Jag blev väldigt förvånad över att jag inte får diagnosen EIPS eftersom det har konstaterats av min psykolog som gjorde utredningen att jag uppfyller fem/nio kriterier (vilket betyder att jag har diagnosen). Min psykolog skulle närvara på dagens läkarbesök men blev sjuk och kunde inte vara med. Jag blir mycket ledsen och förvånad att läkaren kommer oförberedd till samtalet och har inte varit i kontakt med min psykolog. Jag har under hösten gjort en basutredning och sedan fördjupad utredning som har involverat mycket energi och känslor. Nu kommer jag hit och får allt nedrivet. Han säger att jag har social ångest och vill rikta fokus dit. Han frågar vilka sammanhang jag tycker är ångestfyllda, hur det har fungerat på jobbet och om jag klarar av att handla mat. Jag frågar om det finns någon vårdplan. Han svarar att jag ska fortsätta att ta mina mediciner, att han kan kontakta rehabkoordinator som kan boka tid med försäkringskassan och min arbetsgivare. Jag blir mycket förvirrad eftersom dagens möte skulle handla om min utredning samt sjukskrivning.

Jag upplyser läkaren om att jag har fått diagnosen EIPS och att jag önskar DBT-behandling. Han säger då att jag inte har denna diagnos. Jag blir upprörd och frågar vad som gäller nu och läkare bläddrar då i min journal och frågar om mina tidigare behandlingar. Han avfärdar mina önskningar om DBT och presenterar ingen tydlig vårdplan. Jag är härmed mycket mer förvirrad efter mötet än innan och känner att min utredning har varit i helt onödan. Vad kommer jag att få för hjälp nu? Vad hände med diagnoserna jag fick av psykologen?

Efter många trauman och nu mycket, mycket problem tog psykiatrin det lilla som fanns kvar av mig och knölade ihop det och kastade bort.
Fyra år sedan bad jag om traumaterapi. Jag står fortfarande utan. Nu kan jag inte ens bo hemma längre. Tänk vad som skulle kunna förhindrats om de gav mig traumaterapi första gången jag bad om det. Tänk att de vårdtrauman från inläggningar efter suicidförsök pga. Hopplösheten av att inte få hjälp faktiskt har kunnat förhindrats.

Jag hatar er, och jag förlåter er aldrig.

Efter fyra veckor på lpt i suicidprevention efter mina tre överdoser detta år som bland annat resulterat i vård på IVA sa överläkaren som fattat lpt beslutet ”jag är inte rädd att du ska ta ditt liv”. Dessa fyra traumatiska veckorna inlåst med tvångsvård var alltså i onödan?

Jag har tagit många överdoser. Som suicidförsök, men kanske innerst inne rop på hjälp. Någon månad efter att jag fyllt 18 blev jag inlagd med vårdintyg från öppenvården pga att jag hade tabletter jag tänkt att ta för att jag inte orkade mer. Jag hamnade ett knappt dygn på en slutenvårdsavdelning, sen avskrevs vårdintyget och jag fick gå hem. Detta trots att jag sa till läkaren vad jag hade för planer, men jag fick gå hem med tabletterna i handen. Väl hemma tog jag dessa direkt, hamnade på IVA, blev återigen inlagd ett dygn på vårdintyg men fick gå hem igen. Jag tog tre överdoser den veckan, de två senare fick jag gå hem direkt från IVA. Det dröjde en halv månad innan jag tog en ny överdos igen, hamnade på en hjärtavdelning ett dygn innan jag fick gå hem. Sen ytterligare en halv månad senare tog jag två överdoser inom loppet av tre dagar, den sista gången skrevs ett vårdintyg och jag fick återigen gå hem nästa morgon. Samma sak har skett ca 3 gånger efter det. När ska man tas på allvar? När ska vården inse att överdoserna bara blir allvarligare och allvarligare? Jag är 18 år, när ska någon börja bry sig?

Övergången mellan BUP och vuxenpsyk är något som det inte pratas mycket om. Den övergången kunde ha kostat mig livet. Jag hade haft samtalskontakt på BUP en gång i veckan under en lång tid. Hade en pågående traumabehandling som fick kortas ner otroligt mycket för att jag fyllde 18. Jag stod i kö till npf-utredning, hade samma år varit inlagd på bup slutenvård och mått extremt dåligt hela året med tydliga självmordstankar. När jag fyllde 18 var jag tvungen att flyttas över till vuxen psyk. Till att börja med så svarade vuxen psyk att min problematik inte var ”ett passande fall för psykiatrin” då de ansåg att jag skulle uppföljas av vårdcentral istället. Mina kontakter på BUP accepterade inte det (tack och lov!) och de lyckades till slut med övertygelsen att det skulle vara direkt farligt för mig att kastas ut från psykiatrin helt. Jag fyllde 18 i maj och det enda jag fick veta när jag blev utskriven från BUP var att jag någon gång efter sommaren skulle jag få remiss till ett bedömningssamtal på vuxen psyk. Ingen annan tidsram överhuvudtaget och det var inte säkert att jag skulle få kontakt, utan bara en bedömning. Jag hade dessutom en tydlig men odiagnostiserad autism och den osäkerheten att inte veta vad som skulle hända och ingen planering samtidigt som självmordstankarna ökade var förödande för mig. Detta ledde till att jag tog en överdos på sommaren. Jag hamnade på vanliga akuten och sedan psykiatriska akuten. Blev inte inlagd. Men på grund av överdosen så fick jag uppföljande telefonsamtal då och då, en ny medicin och telefonnummer till vart jag kan ringa vid kris. Mitt bedömningssamtal blev inte förrän i september. När jag väl kom på det bedömningssamtalet hade mitt självskadebeteende eskalerat, jag var helt avtrubbad och självmordsbenägen, var i så dåligt skick att jag blev inlagd på slutenvården direkt på plats. Redan två dagar senare blev jag utskriven från slutenvården och mådde om möjligt ännu sämre så fanns det plötsligt tid för npf utredning och en superbra samtalskontakt på dagsjukvården med chansen att åka dit när jag än behövde 5 dagar i veckan. Det var det som räddade mig.
Finns inte en chans att jag hade överlevt om jag inte försökt ta livet av mig. Enda sättet att få hjälp på inom psykiatrin är om man är i så dåligt skick att man inte kan leva längre, och då är det ofta för sent att få rätt hjälp. För mycket har blivit förstört.