Jag lades in över nyårshelgen för suicidprevention. Hela min vård var kaos efter att ha blivit utkastad från en ätstörningsbehandling strax innan jul och ingen annan plan fanns, ingen fungerande kontakt. När jag fick träffa överläkaren efter helgen fick jag ett iskallt bemötande. Jag försökte börja förklara att allt kändes hopplöst, att det inte fanns någon plan. Jag blev bryskt avbruten med ett ”Jag tänker inte gå in i det där”. Hen informerade bara att jag skulle skrivas ut omedelbart. Jag fick inga frågor om suicidplaner. Jag packade min väska, gick ut från avdelningen direkt in på apoteket och tog en kraftig överdos med paracetamol. Jag låg sedan flera dygn på medicinsk avdelning med förhöjda levervärden.

När jag var inlagd pga suicidförsök och anorexia så fick jag många gånger höra att ”du är ju inte så underviktig så…”. På öppenpsykiatrin märkte jag att jag fick mer hjälp om jag gick ner vikt (pendlade i vikt) vilket ledde till att jag triggades till att gå ner i vikt för att jag ville ha hjälp och ville bli tagen på allvar. Jag var lika sjuk oavsett vikt.

Jag väntade flera månader på att få komma till den neuropsykiatriska mottagningen efter att jag fått min autismdiagnos. Efter första läkarbesöket bokades ett nytt för uppföljning tre månader senare. Jag fick beskedet att de inte kunde ge något annat stöd än att i princip hålla i mina sjukskrivningar. Efter ett suicidförsök som krävde vård på IVA kastades jag ut från ätstörningskliniken jag gick på och stod totalt utan vård. Jag fick själv försöka ringa den neuropsykiatriska mottagningen för att fråga efter hjälp, ett samtal, vad som helst. Men de hänvisade bara till den läkartid som redan fanns, som fortfarande var en dryg månad bort. Jag hann göra ytterligare ett allvarligt självmordsförsök innan dess.

Jag har borderline. En psykiatrisk diagnos som för lidande ofta slutar med självmordsförsök. Sedan mina två utvärderingsmöten som jag ska få DBT (vilket är den enda vården för personer med borderline) så har jag väntat 1 år och 3 månader. Under denna tid har ingen annan mottagning velat/kunnat ta emot mig då jag är ”under pågående vård”. Det enda jag fått från min mottagning än så länge är mediciner och 5 olika läkare.

Jag blev bältad första gången när jag var 18 år. Jag hade aldrig varit inlagd på psyk där då jag flyttade 60 mil ifrån där jag växte upp och hade levt hela mitt liv. Blev inlagd och det var lugnt typ första veckan innan jag ville skriva ut mig och fick då lpt. Samma natt försökte jag strypa mig och när de hittade mig hade jag sån ångest att jag fick panik. De valde att bälta mig efter ca 3 minuter. Lyfte upp mig i sängen och tryckte ner mig där och läkaren kom springandes och godkände det. Samtidigt som de bältade mig pratade personalen om vad jag gjort ”såg du hur hon sparkade läkaren nästan” osv. Jag fick massa medicin och minns inte mycket mer än att jag 14 timmar senare blev uppsläppt när mitt besök hade kommit in i rummet. Jag hade varit lugn hela natten men ändå fick jag ligga där hur många timmar till som helst. Medicinerna jag fick gjorde att jag krampade och inte kunde styra min kropp. Mitt ex var där och det enda jag kunde tänka var ”ligg normalt nu så du inte krampar när hon är här” men det gick inte. Jag låg i en jättekonstig ställning och ingen trodde mig när jag sa vad jag kände. Jag fick även problem med att hålla inne kiss men jag vet inte om det var pga medicin eller något annat. Efter detta hade de som rutin att bälta mig så fort något hände. Jag åkte in och ut från psyk där efter jag flyttat till ett behandlingshem och jag har många trauman från det innan jag slutligen bestämde mig för att flytta tillbaka till hemstaden. Även här har jag blivit bältad många gånger. Men mina värsta trauman är därifrån

Jag blev hämtad på spåret av polis då jag mådde så dåligt att jag ville avsluta mitt liv.
Väl på psykakuten lät de mig åka hem, trots att jag uttalat att jag skulle ta livet av mig om jag fick lämna.
Detta står till och med i min journal, så det var ingen som missuppfattade mig.
Detta skedde 2019.

Denna kvällen tänkte jag ta mitt liv. En sån ångestfylld kväll, som tur va började jag skrika av all panik och alla känslor som fyllde mig och familjemedlemmar hjälpte mig till psykakuten.
”Jobbigt att du ska må såhär” säger läkaren. ”Men här ligger bara personer med riktiga besvär så du får åka hem igen.” Två sömntabletter fick jag med mig hem iaf.
Blev hemskickad som 17 år gammal med två sömntabletter, självskador och starka känslor av att vilja dö.

Min kompis ringde till psykakuten och sa att hen var självmordsbenägen och mådde fruktansvärt dåligt. De hänvisade till att hen kunde få en inbokad tid om 4 veckor. Veckan efter försökte hen ta sitt liv, men lyckligt nog vaknade hen upp på akuten. Då var hen välkommen till psykiatrin.

Det började med att jag öppnade upp mig för personalen om mina självmordsplaner, då jag bor på ett behandlingshem. De tyckte att jag skulle åka upp till psykakuten och bli inlagd. På psykakuten träffar jag en skötare som säger att jag ska sätta mig i det inre väntrummet då de var rädda att jag skulle sticka därifrån på grund av att mina självmordsplaner var så starka. Jag fick efter att ha väntat en stund träffa läkaren och berättade då öppet om mina starka självmordsplaner och tankar. Hon frågade efter ett tag vad jag ville ha för hjälp, jag svarade att jag kanske behöver bli inlagd någon natt. Hon lyssnade inte på mig utan ville skicka hem mig och skyllde på att det var platsbrist och kaos på avdelningen. Hon skickade sedan hem mig med några extra mediciner för kvällen och sa att jag kunde komma tillbaka om några dagar för en ny läkarbedömning. Detta fick mig att känna att jag inte blev tagen på allvar, att de inte lyssnade på mig och att de förminskade problemen. Det kändes också som att de på psykakuten tänker att det löser sig bara för att jag bor på ett behandlingshem.

När jag låg på en medicinsk avdelning efter ett suicidförsök kom en psykiatriker och gjorde bedömningen att jag inte var akut suicidal och kunde åka hem när jag var medicinskt färdigbehandlad. När mina närstående och min öppenvårdskontakt fick reda på det blev de oroliga och gjorde en plan för att möta upp mig hemma och sedan köra mig till psykakuten eller låta öppenvårdsläkaren skriva vårdintyg. Istället fick de personalen att köra mig till psykakuten för att träffa en annan läkare för ny bedömning. Då skrevs vårdintyg. Jag minns inte särskilt mycket av det här. Jag hade legat medvetslös och var fortfarande ganska borta av intoxen, så samtalet med den psykiatrikern mindes jag knappt alls dagen efter. Men ändå gjorde han bedömningen att jag inte längre var suicidal och kunde åka hem.