Opsynligas logga

Stora doser neuroleptika under hot

Jag var tvångsinlagd på BUP som 15 åring. En dag hade jag rymt därifrån men senare samma dag kommit tillbaka med polis. När jag kom tillbaka sa sjuksköterskan att jag skulle ta 35 mg Zyprexa fast jag var helt lugn och det enda jag ville var att sova. När jag ifrågasatte den höga dosen och sa att jag var lugn och mådde bra sa hon ”om du inte tar den här medicinen kommer du bli lagd u bälte och få i dig genom en injektion u tvång” jag har trauman från tidigare bältesläggningar så jag tog medicinen och sov i nästan 14 timmar i sträck.

Läkaren ignorerade riskerna

Jag blev inlagd under LPT pga svår undervikt och anorexi. Min behandlande läkare på ätstörningsenheten (öppenvården) och jag satte ihop ett kostschema som jag gick med på. Jag klarade inte av att äta, så de satte sond och jag skulle få motsvarande kalorimängd i sondnäring istället. Men när läkaren på avdelningen jag blev inlagd på hade möte med mig för att han behövde godkänna mitt vårdintyg, så sa han en avsevärt högre mängd sondnäring än vad som stod på mitt kostschema. Minst 1000 fler kalorier. Jag minns inte exakta mängden, för jag fick panik. När jag sa till honom att jag redan har ett kostschema och inte ska ha så mycket sond så fick jag bara till svar: ”det är jag som bestämmer här”. Sedan var det slutdiskuterat och mötet var över. Jag sprang till rummet och panikgrät. Jag ringde till ätstörningsenheten för att få tag på min läkaren där, för att få hjälp att häva avdelningsläkarens beslut. Min läkare fanns inte tillgänglig, men jag tyckades få hjälp ändå och avdelningen följde mitt kostschema.

Eftersom jag hade varit i svält under så lång tid så var det viktigt att börja långsamt, det kan vara livsfarligt att ge för mycket näring till en person som levt i svält så länge som jag hade gjort. Det finns risk för metabol överbelastning (RFS) vilket kan vara ett livshotande tillstånd.
Det togs blodprover på mig dagligen. Jag var sönderstucken och de hade svårt att få ut tillräckligt mycket blod. Mina värden var extremt dåliga, och en dag kom läkaren på avdelningen in på mitt rum och gjorde olika tester på mig med orden: ”vi är oroliga att du fått i dig för mycket näring för snabbt. Du har så dåliga värden, det är farligt. Du borde knappt inte kunna sitta upp.”

”VI är oroliga”, sa han som för några dagar sedan ville tvinga i mig runt 10 ggr mer kalorier än jag skulle ha. VI. Det kändes som ett hån. Skötarna och sjuksköterskorna var synligt oroliga, men hur hade läkaren mage att säga att han var orolig när han för några dagar sedan inte brydde sig ett skit ifall jag fick i mig för mycket näring och riskerade metabol överbelastning med påföljande komplikationer?

Jag hade aldrig epilepsi, jag var bara traumatiserad

Jag var inlagd under en lång tid med lpt, på avdelningen fick jag sånna ångestattacker så jag skadade mig själv och personal fick hålla fast mig. Under fasthållningen försvann jag och slutade reagera på smärtstimuli upprepade gånger så dom misstänkte att jag hade tyst epilepsi. EEG var normal och man la ingen vikt vid mina frånvaro attacker. 5 år senare läggs jag in på en annan avdelning i en ny stad och får samma frånvaro attacker med fysiska kramper. Dom förklarade att jag dissocierade till följd av mina trauman i barndomen. Jag hade aldrig epilepsi, jag var bara traumatiserad.

Blev så sjuk att jag nästan dog av vården

Jag fick en kraftig psykos 2013. Jag fick åka polisbil till psykakuten där de bältade mig och sedan la in mig på LPT vård. Jag fick hoppa mellan olika avdelningar (suicid, beroende och bipolär).  Personalen hade ingen erfarenhet av psykos alls (deras tillvägagångssätt var mest hot, våld och bältning).

Jag gick djupare och djupare in i psykos på grund av den kaosartade stämningen på avdelningen där våld, hot, tvångssövning och bältning kom att bli min vardag och till slut hade jag inte ätit, sovit eller druckit vatten på 8 dygn. Min familj fick höra av överläkaren att jag kanske inte skulle överleva.

Jag blev bättre efter att ha fått ECT-behandlingar och eftersom jag fick ligga på ”vanligt” sjukhus för mitt fysiska tillstånd + medicin. Men det tog väldigt lång tid. Om jag bara hade fått vara någonstans där det var lite lugn och ro från början och haft vårdpersonal som vet hur man behandlar psykos så hade det antagligen inte gått så långt.

Ingen på min sida

När jag precis fyllt 18 år blev jag nekad överflyttnign från BUP till vuxenpsykiatrin. Tre månader senare blev jag inlagt på LPT. Det var min första inläggning någonsin. Jag var 18 år gammal, hade ingen kontakt med vuxenpsykiatrin. Jag visste ingenting. Vissste inte hur det fungerade att vara inlagd, eller vad som var normalt. Det jag sen fick gå igenom traumatiserade mig för livet.

Jag blev inlagd på avgiftningen, avdelningen för missbruk. Ingen talade om för mig att det fanns andra avdelningar, Det innebar att jag fick klä av mig framför vårdpersonalen, kissa i en kopp, bli av med alla mina tillhörigheter. Bytte om till sjukhuskläder, för man fick inte ha sina egna och blev ledd till mitt rum. Jag hade fått x-vak. Ingen hade talat om för mig vad det betydde. Så en person satt kvar i rummet. När jag ville gå på toa försökte jag stänga dörren, men då öppnade de den igen. Så förstod jag vad ett x-vak betydde.

På en missbrukaravdelning får ingen annan än personalen gå in och ut. Det betydde att jag inte kunde ha någon kontakt med mina anhöriga.Jag kunde ha min telefon en timme om dage ungefär. När jag tagit slut på batteriet fick jag be om hjälp att ladda den. Eftersom jag inte vågade, så kunde blev det att jag inte hade den vissa dagar.

Ingen ur personalen förklarade någonting för mig. Varannan dag träffade jag läkaren, som sa att jag var för skör för att flyttas över till allmönpsykiatrisk avdelning. Jag hade ingen aning om vad skillnaden var, så jag protesterade inte.

Jag mår dåligt av att äta ihop med andra. Så jag åt nästan inget under tiden jag var inlagd. Ingen ifrågasatte det. Ingen brydde sig. Den mesta av tiden tillbringade jag i min säng, för rädd för att gå ut och tittta på tv. Låg och stirrade in i taket. Jag pratade nästan inte med personalen. Jag vågade inte.

Jag visste inget, förstod inget. Jag var 18 år gammal.

Efter två veckor i detta limbo, utan någon som förklarat varför jag var där, fråga vad jag ville och hur jag mådde, vad jag behövde, fick jag nog. Jag började skrika till läkaren att om hon inte lät mig gå hem så skulle jag hitta ett sätt att ta mitt liv, kosta vad det kosta ville. Avdelningsläkaren ringde chefsöverläkaren som skrev ut mig på två röda sekunder. Hon förstod direkt att detta hade gått fruktansvärt fel. Men allt var redan för sent. När jag kom hem hade jag gått ner 8 kg, jag var så tunn att min mamma grät.

Mina historier från psykiatrin blev hemskare efter denna händelsen. Berättelser om våld, fysiskt och psykiskt. Tvångsmedicineringar och bältesläggningar. Jag skriker att det gör så ont, det känns som om de försöker dra av min arm, de svarar att jag ska vara tyst. Blåmärken från nedbrottningar och fasthållningar. Men de djupaste ärren är alltid orden. Sjuksköterskor som vägrar tala om för läkaren att man behöver hjälp, läkare som ignorerar journalerna. Skötare som säger att man är dum, löjlig, att man har fel, mår fel. Eller som säger att man aldrig skulle våga att ta sitt liv, för man är för feg. Nästa dag ligger man på som-intensiven med så mycket gifter i kroppen att man är nära att dö. Svält i ren frustration, tvångsmatning. In och ut. Men inget våld jag varit med om, varken det fysiska eller det psykiska kan slå det där första bemötandet. Den gången när man precis har blivit vuxen, står utan hjälpen från BUP för första gången och måendet bara rasar. Och man blir lämnad själv. Avklädd, utsvulten, på en avdelning med personal som har erfarenhet av missbruk och avgiftning. Rädd och ensam.

Jag är fortfarande rädd.

Jag känner mig utan rättigheter när jag är inlagd. Jag har varit inlagd på LPT fler gånger än jag kan räkna. Under de gångerna har jag varit i rätten, men bara två gånger har jag fått träffa en advokat. Efter 5 minuters samtal ska de försvara mig mot läkaren som skrivit in mig, en sakkunnig som alltid lyssnar på läkaren och rättens ledamöter som i nästan inga fall går på patientens linje. De få rättigheter som finns för LPT-patienter finns inte. De finns inte. Jag har flera gånger bett om kontaktperson, vilket jag har rätt till enligt lagen. Det har jag aldrig fått. Inte en enda gång. Så vad gör man? Man skriker och gråter. Man agerar utåt. Man får x-vak och tvång. Om och om ingen.

Jag önskar att jag skulle få någon på min sida. Oavsett vad. Oavsett om jag bad om det eller inte. Oavsett hur jag mådde . Andra frihetsberövade har rätt till försvarsadvokat, men det har inte jag. Bara 5 minuter före min förhandling, kanske om jag har tur. Inte alla gånger, och inte förrän efter ett visst antal dagar. Jag har inte rätt till läkare när jag behöver det och ber om det. Jag har rätt till stödperson, men det får jag inte. Så vad ska jag göra? Hur kan jag inte vara rädd?

Triggande behandling

Jag var AT-läkare på en allmänpsykiatrisk avdelning. På avdelningen fanns bl.a. patienter med anorexia, d.v.s. en dödlig psykiatrisk sjukdom. Mitt i korridoren, framför alla patienterna, pekar plötsligt en skötare som jag aldrig träffat förut på min mage, ler och frågar ”Och vad har du där för nåt?”. Jag blev helt ställd. Personen undrar alltså om jag är gravid. Jag ser alltså uppenbarligen gravid ut. Jag ser alltså uppenbarligen tjock ut eller som att jag har stor mage. Tack för den. Jag har själv haft problem med ätstörningar så det kändes extremt jobbigt att en främling ställer sig och kommenterar min kropp bara sådär. Men att dessutom göra det framför alla patienter som potentiellt skulle kunna triggas i sina symtom genom att jag, som INTE är tjock, blir kallad tjock mitt framför deras ögon! Jag svarade bara ”En tröja från H&M” och gick in på expeditionen och smällde igen dörren. Jag skrev också en avvikelserapport men ingen brydde sig, den stängdes ner. Jag skrev den inte så mycket för min egen skull men för att patienterna ska slippa höra sånt när de är INLÅSTA MOT SIN VILJA PÅ GRUND AV ANOREXIA NERVOSA. En relaterad historia är när jag jobbade på BUP och jämt fick gå och rensa bort veckotidningar med bantningstips som låg framme trots att vi hade ätstörningspatienter inlagda. Försökte framföra det till chefen men ingen verkade tycka det var en så viktig fråga.

Försökte be om hjälp, men blev istället hemskickad efter självskada

Låg på psykiatrin under tvångsvård i flera månader, blev gång på gång ignorerad av personalen när jag försökte få kontakt för att få hjälp, satt på mitt rum med panikångest och hade skadat mig så illa att dem fick ringa efter en ambulans, när jag kom tillbaka avskrevs tvångsvården och jag blev hemskickad för personalen på slutenvårdsavdelningen var rädd för mig, lilla mig, som aldrig någonsin brukat våld, lilla jag, som nästan dog dagen efter. Allt jag gjorde var att be om hjälp, på slutenvårdsavdelningen efter jag uppenbarligen blivit tvingad att komma dit och ignorerad i dagar. Jag försökte be om hjälp, för dem ville det och miste nästan mig själv på kuppen.

Skickades mellan olika avdelningar i 7 månader

Jag var 19 år och hamnade för andra gången på en låst avdelning med tvångsvård. Dagarna gick och blev veckor. Veckorna blev månader. Jag skickades mellan olika avdelningar fram och tillbaka och livet var bara ett stort kaos. Efter ha varit inlagd i 7 månader på slutenvården kontaktade jag själv socialtjänsten om att få bli placerad på behandlingshem, för hade jag stannat längre inom slutenvården så skulle jag inte överleva.

ECT under tvång

”Du har LPT, jag kan göra det under tvång” – det sa läkaren till mig under ett samtal när jag nekat att ta emot ECT behandling under 2 veckors tid. Jag ville inte göra ECT eller ta mediciner då jag några månader innan fått ett epileptiskt anfall som biverkning av en medicin. Jag hade LPT och mitt enda sätt att bli av med det var att lyda. Jag kommer aldrig söka hjälp igen. Ärrad av läkarens makt, traumatiserad av hoten och vad jag behövde göra för att bli fri.

Tvångsåtgärder utan vårdintyg

Jag var inlagd och trodde jag hade tvångsvård för jag ville inte vara där. Dock visade det sig efter några veckor att läkaren glömt skicka in ansökan om tvångsvård. Värt att tillägga är att jag dagligen utsattes för olika tvångsåtgärder utan att ha tvångsvård. Avdelningen skulle anmäla sig själva men jag hörde inget mer om det och idag har jag ptsd efter allt dem gjorde mot mig.

Berättelser från psykiatrin

Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.

Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela erfarenheter. Till höger kan du hitta redan publicerade historier. Anledningen till att alla historier är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.

Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.