Jag var inlagd för min anorexi och gjorde en psykiatrisk utredning samtidigt, de kom fram till att jag har PTSD & ADHD. När ADHD diagnosen var satt började jag på en medicin som kapade min aptit nästan rätt av. Det var otroligt svårt att kunna äta när jag inte kände någon hunger alls, trots personalvak. Jag hade även problem med magkatarr & hade sura uppstötningar och kände mig mätt hela tiden. När jag kom hem och skulle hantera maten helt själv var det så jäkla tufft att äta utan kroppens normala hungersignaler. Sedan ansåg äs enheten att jag hade ”för många diagnoser” eller var ”för komplicerad för dem” så jag hamnade utan vård några veckor efter jag kommit ut från slutenvården. Jag fick sedan bra vård tack och lov men de var inte alls inriktade på ätstörningar. Det var ren tur att jag inte föll tillbaka med tanke på omständigheterna.
Läkare glömmer att skicka remiss
Efter ungefär 18 månaders kö diagnosticerade läkaren på närmsta Traumaprogram mig med komplex PTSD och skulle remittera mig till en terapeut på avdelningen. Månaderna går och jag frågar hur jag ligger till i kön till terapeuten. Läkaren säger att det inte borde vara långt kvar nu.
När jag läser min journal på 1177 så ser jag en anteckning daterad 6 månader efter att hen sade sig skickat remissen. Där står att hen glömde att skicka den och först nu kom på det.
Nu är behandlingen avslutad och jag har väntat i snart 2 år på att bli kallad till min vanliga psykiatrimottagning för recept etc.
Igår fick jag veta att jag inte verkar ha stått i den kön eftersom läkaren på Traumaprogrammet aldrig skickade den remissen heller. Och hen slutade på det jobbet för något år sedan.
Utskälld av avdelningschef och läkare
Jag var 18år och var inlagd på slutenvården för vuxna. Jag var rädd och ville inte vara till besvär. En dag blev jag satt ensam på ett möte med avdelningschefen och avdelningens läkaren och chefen skällde ut mig för att jag inte blev bättre och att min komplexitet fick personalen att må dåligt. ”Du förstör skötarnas vardag för att du är så problematisk”. I min bemötandeplan stod plötsligt att personalen jag litade på inte fick prata med mig men det fick jag aldrig reda på förrän jag blev utskriven. Mina vårdkontakter i öppenvården fick inte ha kontakt med mig och trots vårdplan som involverade dem så var de strängt förbjudna att besöka avdelningen. Till slut blev jag utskriven för ”kraftig försämrat mående” trots att jag blev inlagd för suicidrisken. Jag slutade samma dag på somatiska intensiven. Jag bad aldrig mer om hjälp från personalen och låg ensam på mitt rum livrädd. Har varit tvungen att bli inlagd flertalet gånger sedan dess men har aldrig någonsin bett om hjälp utan istället försökt roa personalen för att ingen skulle må dåligt pga mig. Vi anmälde händelsen (som var en av flera) men trots möte med psykiatrin osv så hände ingenting. Jag tänker aldrig mer riskera att bli inlagd igen.
Har känslan av att vården inte ens VILL hjälpa
Jag har varit inom psykiatrin i 11 år nu, imponerande, jag är inte ens 30. I somras gjorde jag misstaget att flytta till annan region. Min gamla klinik skrev en vårdbegäran om ffa medicinuppföljning och recept för tre månader. Fick svar att jag stod i kö och skulle kontakta min gamla klinik om det sket sig. Jag har bytt region. Jag kommer inte åt tjänsten för att kontakta min gamla vård, deras upptagningsområde är bara den regionen. Kontaktar då VC här på inrådan av skolans kurator och berättar att vården tidigare fuckat upp och jag är rädd för att det ska hända igen. Läkaren lovar att ringa kliniken och antingen få en akuttid, förlängning på recept på distans eller ok på att förlänga själv…
När han ringer tillbaka säger han att jag ska kontakta min gamla vård. Som jag verättat är omöjligt. Och om inte det funkar vill han att jag deadass ringer mobila teamet. En akutresurs. För min dagliga medicin.
Tack. Det hjälpte verkligen det här förtroendeproblemet jag redan har med vården. Här står jag nu med knappt tre veckors medicin kvar, med katastroftankar och känslan av att vården inte ens VILL hjälpa mig längre.
Skadlig kommentar
Jag hade svår anorexi men var på bättringsvägen. Jag gav min tomma tallrik till en skötare som högt utbrast ”Oj!! Du har ätit upp allt!?” Som att det var fel sak att göra.
Risk för suicid men fick ändå åka hem
Träffade en läkaren ifrån psykiatrin. fick åka hem. i journalen stod det att ”det är en tydlig risk” med att jag åker hem, men enligt denna psyk läkaren skulle inte en inläggning ”hindra mig ifrån ett nytt suicidförsök”
Ätstörningsvården gav mig PTSD
Jag fick en allvarlig ätstörning när jag var 14 år. Till slut kunde jag inte stå på benen och tappade ca 4 kilo i veckan. Till slut blev jag inlagd på barnkliniken med sond i en vecka.
Därefter tog BUPs vårdavdelning över. De var totalt oförberedda när jag kom dit. Jag fick ett litet rum med sönderhackade väggar. De började rota genom mina saker och klippa byxorna jag hade på mig. Första natten bröt jag ihop. Jag kände mig så otrygg och rädd. Under natten hade de ingen kunskap om sonden över huvud taget och jag fick därför inte portionen jag behövde.
Den första veckan fanns ingen planering över huvud taget. Sedan började de sätta sonden i snabbare fart fast barnkliniken hade sagt att man inte fick göra det vilket min mamma började. På kvällen svimmade jag. Även där hade inte personalen en aning om vad de skulle göra.
Efter jag svimmat blev det mer planering. Men de började säga åt min mamma att vara där mindre. Min enda trygghet. Därefter gick allt snabbt utför. De drog mig in i duschen under tvång, ibland upp till tre personer därav män. Ibland låste de ute mig från mitt rum och höll fast mig i korridoren medan jag hade ångest. Samtidigt blev jag förminskad gång på gång. När jag hade ångestattacker så sa de åt mig att låta mindre för att jag skrämde andra och att de inte förstod vad jag hade ångest för. När jag självskadade sa de åt mig att det inte var tillräckligt djupt för att behöva hjälp.
Det var ännu mer och jag fick PTSD av min erfarenhet på slutenvården. De gav mig medicin så att jag skulle ha bättre samtal med dem. Jag kände mig aldrig tillräcklig. När jag fick autismdiagnosen respekterade de inte det. Det tog lång tid innan jag ens var redo för en behandling för PTSD.
KBT gav mig PTSD
KBT har gett mig CPTSD. Jag växte upp i en sekt där mina tankar skulle kontrolleras och min magkänsla ignoreras. När jag lyckades lämna det utanförsamhället för att delta i det riktiga samhället så fick jag samma behandling av psykriatrin m.h.a. KBT. Mina tankar skulle dissikeras och det skulle letas efter errors. Den lilla magkänslan jag hade analyserades men alltid till fel slutsats. Jag togs inte på allvar utan blev istället gaslightad och nedtryckt. Det var mig det var fel på fick jag lära mig av KBTn. Jag önskar att jag kunde ta tillbaka alla de 15år av psykriatrins sketna självförgörande KBT men det har format mig så pass mycket att jag skulle inte längre vara jag, utan det. Jag blev feldiagnotiserad med Borderline men det jag egentligen har är CPTSD och jag är AuDHD.
Hjälp först när checkade alla boxar i suicidriskmallen
Jag var tvungen att i månader fejka att jag planerade ett självmordsförsök för att få vård. När jag kom till psykriatrin och sa att jag var rädd för mitt liv, att mina suicidtankar är så pass intensiva att jag måste ha hjälp, – så blev jag invaliderad och inte tagen på allvar. Min suicidrisk bedömdes som låg och jag blev hemskickad trots att jag redan hade tre suicidförsök bakom mig. Jag fick först hjälp när jag spelade teater för att checka av alla boxar i den mall som används för att bedöma suicidrisk.
Psykiatrisk omvårdnad åsidosätts
Vi är ofta för få skötare vilket resulterar i att den psykiatriska omvårdnaden åsidosätts, endast det ”mest akuta” hinner tas om hand. Många tappar gnistan att försöka hjälpa när man arbetar 14 h pass underbetalt och inte ens har fungerande överfallslarm.
Senast tillagt
Läs alla
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela erfarenheter. Till höger kan du hitta redan publicerade historier. Anledningen till att alla historier är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
