För fyra år sedan fick jag en akuttid till bup efter att min skolkurator upptäckte mitt självskadebeteende. Min familj och jag tyckte att vi hade sån tur med att få komma dit så snabbt, då vi hört om så många som behövt vänta betydligt mycket längre. Ju längre tid som gick, desto längre blev tiden mellan besöken. Efter två år av besök som inte hjälpt över huvud taget ville vi att jag skulle utredas för add/adhd. Min psykolog höll med om att det vore lämpligt men skickade inte någon remiss för detta trots upprepade påminnelser. Han sa att det inte var någon idé eftersom jag skulle behöva vänta så länge. Efter 6 månader av tjat hade fortfarande inget hänt och jag hade blivit sämre. Jag var rädd för mig själv och suicidal. Mina föräldrar tog mig till bup akuten där de skickade hem mig med en piggelin i handen och sa att jag skulle tänka positivt. Däremot skickade de en akutremiss till bup angående adhd utredning. Efter det tog det ca 1 månad tills jag utreddes. Jag diagnostiserades med med add och fick börja på medicin som inte fungerade bra för mig. Vi bestämde att jag ska testa en ny medicin. Nu kommer det värsta: eftersom jag fyller 18 ska jag flyttas till vuxenpsykiatrin och bup vill att jag ska påbörja ny medicin där. Problemet är att min läkare glömde skicka min remiss för 6 månader sen till vuxenpsykiatrin och de säger nu att väntetiden för att jag ska få påbörja ny medicin är ca 8 månader. Utan medicin blir jag otroligt trött, till den nivån att jag knappt klarar mig igenom en skoldag, och om jag gör det slutar det ofta med att jag bryter ihop väl hemma eller inne på skoltoan. Att jag ska klara mig genom sista året på gymnasiet utan medicin känns i dagsläget som en omöjlighet. Min skolgång påverkas av bups misstag. Jag önskar bara att köerna kan kortas ner.

Har gång på gång sökt vård hos psykiatrin för att jag inte orkar, vill eller ens kan fungera vissa dagar. Jag klarar mitt jobb för att jag jobbar övertid utan att säga något de dagar jag har energi och ligger sedan flera dagar i sängen eller sitter vid datorn hela nätterna. Varje gång jag söker vård får jag till svar att mina problem inte är tillräckligt allvarliga då de inte förstör min levnadsrytm. ”Du har ju både sambo, fast jobb och hyreslägenhet”, har jag fått som motivering till deras beslut mer än en gång.

Hur dåligt ska jag behöva må och hur mycket funktionsnedsättning måste mina problem ge min vardag för att jag ska bli tagen på allvar?

Min psykolog frågade mig hur det känns att tänka på det vården utsatt mig för, jag har förminskat det så länge att jag inte ens förstått att det är något att känna kring. Hjälpen som förstörde mer, det enda jag kan fråga mig är varför? Varför händer det gång på gång, varför får det fortgå. Varför. I så en utsatt situation bli utsatt för informellt tvång, gång på gång. Om du inte, då tar vi bort detta. Om du inte, då blir du inlagd. Om inte blir du inte utskriven. När tar det systematiska våldet slut? Jag behövde inte mer. Jag har redan nog.

När jag var som sjukast fick jag ingen hjälp. Jag fick ingen hjälp när jag öppnade min själ och berättade ett av de flera övergrepp jag varit med om. Efter alla försök till att göra min röst hörd gav jag upp på att vården innebar hjälp eller stöd. En av gångerna jag kom in kommer jag aldrig glömma.

Jag kommer in med polishandräckning efter att jag blivit funnen på andra sidan av ett broräcke och tänkt hoppa. Jag var påväg att släppa taget när ett gäng killar dykt upp från ingenstans och burit mig över till deras sida i all hast. Jag visste inte det då, men jag har dessa killar att tacka för att jag inte dog den natten. Jag är helt förtvivlad när polisen dyker upp men är lugn och skakig när jag frivilligt sätter mig i deras bil. Jag upprepar till polisen att jag måste få ett slut på detta liv. Polisen var vänliga och spelade musik för mig och lät mig prata om det som tynger mig. Jag kommer fram till det välbekanta sjukhuset som tidigare gett mig erfarenhet av att inte bli hörd eller sedd.

Jag minns ensamheten på psykakuten och att jag frös då jag var lite nedkyld av vinterns frostiga vindar. Jag gråter och försöker hålla mig samlad för att kunna prata med en läkare. Jag var fortfarande självmordsbenägen och hade uttryckt dessa tankar till polisen påväg in. Jag träffar läkaren och jag kollar för det mesta ner i mitt knä.

”Jag vill inte vara här” säger jag och kollar honom i ögonen. Han frågar varför och jag säger att jag inte hunnit slutföra det jag tänkt genomföra. Han säger att han kommer tillbaka och meddelar mig om en stund om hur det blir.

Natten har hunnit gå över till tidig morgon och jag känner hur paniken växer inom mig. Paniken av att inte kunna lämna, paniken av att vara instängd, paniken av nattens händelser. Ångesten och min inre smärta börjar ta över och det enda som kickar in är flyktinstinkten. Läkaren kommer tillbaka och jag tänker att jag måste härifrån , jag kan inte vara kvar.

”Jag ser i dina journaler att du har EIPS , så du menade inte kvällens självmordsförsök egentligen, eller hur?” Jag kollar på honom, orden som kom ut ur hans mun lät så främmande. Återigen ett bevis på att vara stämplad som en person som ljuger eller överdriver. En diagnos som sattes utan utredning eller djupare inspektion i min bakgrund. En diagnos jag fått i mina papper som om den är den enda som spelar någon roll. Jag ljuger, jag överdriver är de ord som är ristade i min panna efter att den diagnosen sattes på mig.

”Jag vill bara slippa känna” svarar jag. Han nickar åt mig.
”Du menade inte det. Jag ser flera med din diagnos som gör detta för att de vill ’slippa känna’ men de precis som du menar inte att ett självmordsförsök ska gå så långt” jag blinkar några gånger. Skojar han med mig? ”Om du tar en vid behov så kan du få åka hem sen”

Allting inom mig säger att jag ska dra, bort från orden, bort från att inte se mig för mig. Jag var trött på att vara osynlig och stämplad på ett sett jag aldrig visste kunde ske inom vården förrän diagnosen faställdes. Jag tog den där vid behovs medicinen och drog från sjukhuset i all hast. Jag var bara någon som inte menade mina ord, mina handlingar. Jag var en lögn.

Detta var en av många gånger jag blev tilltalad på detta vis och jag var hjälpsökande många gånger, många gånger där jag blev nekad för att de inte kunde hjälpa mig. Jag försökte i min bästa mån att förklara vad jag behövde ,även när ord inte räckte till.

Nu är detta tre år sedan, tre år av att strida med och mot vården på många sett, idag lever jag ett självskadefritt liv och har fått en smula av upprättelse när det kommer till att sätta diagnoser. Det tog fyra år för mig att bli av med EIPS i mina papper och det är för att de valde att lyssna på mig tillslut. Men jag var tvungen att på egen hand ta mig ut ur min självskadebeteende, ut ur ett missbruk för vården ville inte ge mig stöd för den delen. Jag hade behövt deras stöd innan allting eskalerade men jag fick den efter att jag gjort det mesta själv. De blundade för min autism som redan fanns där från början. Jag har fortfarande en lång bit att gå , men hur kan det vara okej att släppa en person som mår så dåligt ? Hur kan det vara okej att se ner på alla med EIPS när man också vet att det oftast är en biverkning av PTSD?

Efter en lång tid med extremt hög stress, trauma och ingen hjälp av BUP fick jag till slut hjälp av min pappa att söka på BUP akuten. Jag hade starka impulser att självskada och hade planer på att ta mitt liv. Att söka BUPs akutmottagning var helt min egen vilja. Väl där ville de inte ens träffa mig, vi fick inte ens komma in utan de gav oss bara ett telefonnummer. Det var ett telefonnummer till BUP akuten. Så pappa ringde och förklarade situationen (att jag hade starka impulser att självskada och planer på att ta mitt liv), det enda de sa var ”vart bor ni?” och när pappa sa vår adress sa de: ”men det är så nära så åk ni hem istället så får vi hoppas att det blir bättre”.

BUP akuten har alltså gett mig rådet (när jag har aktiva planer på att avsluta mitt liv) att åka hem och hoppas att det blir bättre.

Jag har aldrig vågat söka mig till psykakuten efter det, trots att det har behövts.

Var på psykakuten med en nära anhörig som mådde mycket dåligt och var suicid. Hjälpen blev två Atarax och sen åka hem. En sköterska tipsade om att ”leta reda på en skum läkare som kunde skriva ut lugnande under bordet”.

Min komplexa ptsd kommer enbart från slutenvården och hur dem betett sig mot mig. Jag mår så otroligt dåligt, hela mitt liv har blivit en mardröm jag inte kan fly från. Jag är alltid spänd och rädd. Så himla rädd att det ska hända igen. Drömmer mardrömmar. Det känns som att jag fortfarande är i det, att händelserna händer om och om igen. Det är så illa att ibland är det de enda jag tänker på. Min psykolog vill att jag ska gå en ptsd behandling, men jag vet inte hur jag ska klara av att prata om det. Att prata om det triggar, det är liksom inte hjälpsamt. Och att behöva leva med att jag aldrig kommer få rättvisa för det dem utsatte mig för.. är olidligt.

Jag får ingen samtalskontakt via Öppenvården för de säger de inte hjälpt mig. (haft det förut) inga mediciner pga risk för överdoser. de nekade t.om att bostödet kunde dela ut det efter jag skulle flytta. bostödet och alla andra tyckte jag borde fått en chans med tanke på hur jag mått och hur jag mår, men de sa nej dagen efter. så är inskriven på Öppenvården men har ingen kontakt med dem alls.

Träffade en läkare på vårdcentralen som efter vårt samtal sa de inte visste hur de skulle hjälpa mig, och det är ”svårt”.

Psyk/psykakuten verkar inte veta heller vad de ska göra och nu säger de alltid att en ”inläggning inte kommer gynna mig” och skickar hem mig. kan hända jag varit inlagd över en natt eller några dagar. även om de satt LPT tar de bort det direkt nästa dag och så åker jag hem. det spelar ingen roll vad jag säger om mina suicid – självskadetankar längre.

Jag själv vet inte vad jag ska göra mer eller hur jag ska få hjälp eller vad som kan hjälpa. jag är fast och detta kommer bli min undergång inom snart framtid, for man orkar inte hur länge som helst.

Skrev med en stödchatt som larmade och polisen kom hit och tog mig till psykakuten. de verkade frustrerad över att de inte kunde göra nåt förutom att skjutsa dit mig. sa om tankarna/planerna till läkaren och han sa det fanns plats på en avdelning, men jag visste inte vad jag skulle prata ens med läkaren om nästa dag och sen ville jag fortfarande hem pga planerna. han tvingade mig inte så fick åka hem. nån natt senare följde jag impulser vilket inte gick bra och ambulansen fick komma. vi åkte till akuten där läkaren fixade mig och frågade rutinfrågor, men tvingade mig inte heller till nåt. sa ja att gå till psykakuten och gick dit själv. en annan läkare denna gg och fick ingen hjälp alls. träffat hen förut och det är snabba och korta samtal med hen. hen frågade inte om mina tankar, planer eller något annat. i slutet av samtalet frågade hen hur jag brukade ta mig hem och sa med sjuktransport och hen sa ”så det är de det blir” frågade vad hen menade och hen sa hemgång och jag sa bara ”okej..” inatt mådde jag så dåligt att jag gick ut och satt innanför ett stängsel vid ett spår. jag gick hem efter lång tid men mitt mående är fortfarande väldigt dåligt och min livslust är helt borta.

Hej,
Vill beskriva min reda till ADHD diagnos sent i livet vid 26 år pandemitid. Nu 29. Vill kanske inte sätta dit någon för tror att alla jag har mött gjort ett så bra jobb utifrån de förutsättningar och forskning som fanns. Men belysa vikten av att få rätt hjälp i tid. Och att psykiatrin måste prioriteras.

Första kontakten med BUP 14 pga hetsätning träningsberoende låg vikt. Anorexi diagnos som jag aldrig kände igen mig i. Kunde aldrig sitta still.

Hyperaktivitet togs upp men följdes inte vidare. Unga vuxna livet tampats med överaktivitet som dämpats med rörelse träning relationer som gått itu. Impulsitivitet som lett till utbrändhet. Följts periodvis inom ätstörningsvården pga låg vikt pga aldrig kunna vara still. Aldrig sluta starta upp nya grejer. Alltid på gång. Alltid känt mig så ensam i allt vad är det för fel på mig varför slutar aldrig motorn snurra. Samtidigt genomgått läkarutbildningen plus haft massa extra jobb projekt osv.

Fick förslag kortverkande cs medicin vid diagnos men inga övriga verktyg. Försök gjordes få över till neuropsyk men accepterades inte pga fortsatt låg vikt. Efter flytt sökte privat vård som skrev ut lång verkande cs som jag bett offentlig vård om men inte fått kontakt inom neuropsykiatri då den gamla (som jag fortsatt vill hävda aldrig stämt) anorexi diagnosen över allt. Fick Elvanse utskrivet – jag lugnade ner mig på första gången i typ hela mitt liv fick normalt BMI sov åt. Blev en människa. Bekostade privata psykiatrin själv för 10.000 kronor. De hjälpte mig sedan över till offentlig neuropsykiatri där jag nu vid 29 års ålder får alla de insatser som jag kanske hade behövt när jag var 14 – arbetsterapeut, rehabkoordinator, sjuksköterska, läkare. Ett team. Det har alltså tagit 15 år från första kontakt med psykiatrin till rätt hjälp och insatser. Då är jag ändå utbildad inom vården och kan som både vart på gott och ont för egen del som patient hur systemet funkar.

Skriver detta för jag önskar ingen det jojo land jag levt i. Jag önskar ingen vara så dåligt satt ekonomiskt jag är i som ligger dels i diagnosen och impulsivitet men också i att behövt bekosta privat vård för att få rätt hjälp (vad hade hänt annars? Ytterligare fördröjning 10-15 år?) , emotionellt, psykiskt, relationer med nära som tagit så mycket stryk.

Se tjejerna och kvinnorna. Se alla såklart. Men se hur mycket som kan döljas bakom högfungerande utåt sett men som med välutvecklade egna ”självhjälps” strategier kan ha maskerat hela sin diagnos för omgivning och inte fattat vad allt beror på. Genom normer har vi inte blivit utåtagerande eller synts hörts lika mycket. Vårat tjejernas självmedicinerings mönster för hantera ADHD symptom kanske ser annorlunda ut än hur det stereotypiska mönstret är. Se oss. Och ge oss rätt hjälp. För vi har också trots att vi aldrig vill erkänna det för varken oss själva om man är mitt i det eller att omgivningen vill se att man har begränsad kapacitet vad man klarar av att bära. Vården bär ett ansvar att lyssna på patienten och jag hade önskat att jag hade fått hjälp blivit accepterad av neuropsykiatri tidigare, fått ta medicin tidigare så att jag inte hade behövt leva med benskörhet, otaliga fallolyckor etc. För att jag ständigt har utsatt mig själv extremt fysiskt och psykiskt när det som behövdes var rätt adhd medicin för att lugna ner mig plus ett team som lär en hur ens hjärna funkar.