Jag berättade för bup om mina matproblem men jag fick svaret du vet inte hur det känns att ha en ätstörning. Jag önskade att de hjälpte mig innan de var försent efter en månad började jag gå ner i vikt och bup sa det är bara trams det du håller på med några månader senare blev jag inlagd för svår anorexi med sondmatning.

När jag var 12 år försökte jag ta överdos på över 200 tabletter jag åkte ambulans till sjukhuset de sa att det var ett mirakel att jag överlevde. nästa dag fick jag föras till bup akuten, där tyckte dom att jag inte mådde tillräckligt dåligt. jag var inlagd där i 4 dagar mina ben gav upp på grund av överdosen men dom sket i det och lät mig krypa dit jag skulle jag försökte ta mitt liv inne på bup akuten personalen såg men dom brydde sig inte, jag grät och skrek de sket i mig de tyckte att jag bara ville få uppmärksamhet så dom skrev ut mig istället.

Jag var inlagd med lpt och hade läkarsamtal, läkaren sa att han skulle skriva ut mig. Jag var ärlig och sa vad jag hade för planer (åka till järnvägen). Läkaren sa att det var mitt val och skrev såklart ut mig. Tog kanske 1 – 1,5 timme från det jag var utskriven tills polisen kom tillbaka till akuten med mig. Jag berättade för polisen och dom var inte glada på läkaren.

Jag har gått i terapi för PTSD på psykaitrin. Den gick inte att genomföra. Det som är värre är att de är mycket ovilliga att ta upp den del av min PTSD som är skapad av psykiatrin själva genom massor av bältesläggningar, felbehandlingar, alldeles för månag ECT som givit mig permanenta minnesskador, kränkningar, tvångsmetoder och tvångsmediciner. DE sakerna vill psykatrin inte behandla enligt PTSD fast de givit mig det. De är därmeot villiga att tala om andra saker som hänt mig i livet och som med givit mig PTSD. Men det kunde inte jag genomföra.

Jag låg inlagd med LPT och påbörjade en ny medicin. Jag tog den i ca 5 veckor innan jag började känna att jag hade ont bakom ögonen och märkte att jag hade börjat skela. När vårdjouren ringde för uppföljning som dom gjorde varje dag sa jag att jag fortfarande mådde dåligt men att jag också upplevde obehag i ögonen och att jag t.o.m skelar. Personen skulle tala med läkare och återkomma. Någon timme senare ringer samma person upp och säger att han har diskuterat med läkaren och deras slutsats var att det inte kunde vara någon biverkning av medicinen eftersom jag haft den i några veckors tid, det skulle i så fall ha kommit tidigare i behandlingen och i.o.m att jag fortfarande mådde dåligt så ville dom höja samma medicin ytterligare. Dagen efter tog jag samma medicin men med den nya doseringen och bara 2 timmar efteråt fick jag ett krampanfall när jag var ute på promenad med hunden och min sambo i skogen. Jag var medvetslös i över 1 timme och när jag vaknade på sjukhuset fick jag röntga huvudet och göra flera neurologiska tester där det konstaterades att jag fått ett epileptiskt anfall orsakats av just den medicinen som jag påpekade att jag hade ont i ögonen av, samma medicin som psykvården valde att höja trots besvär och obehag. Jag fick körförbud och hade besvär av anfallet i över 1 år efteråt. Idag är den medicinen röd flaggad i min journal.

”Du är färdigbehandlad.” sade de efter att jag fått terapi för EIPS. Att PTSD var obehandlad och starkare än någonsin togs det aldrig hänsyn till.

Varför får det gå till så här? I Sverige?  I vården? Eller psykvården.  Jag har varit /är så sjuk i 3 år. Ville ha tillbaka mitt liv, hade lite hopp fr början men ”vården” jag fick först i slutenvård bestod av lägga pussel el titta på tv. För sjuk, då fick jag skylla mig själv. Sen öppen”vård”. Iofs snäll kp o inte samma förnedring som avdelning. Men 1 h i veckan, löften om förändring, stöd hjälp som aldrig blev mer än ord. Nu är jag slut. Inget liv, alla vänner, släktingar,  personal tagit avstånd. Mitt fel. Borde valt ”riktig” sjukdom istället för psykisk. Jag vet att fel begåtts. Jag vet man kan överklaga, kontakta ivo osv. De som bestämmer vet att jag inte längre har ngn ork kvar. Även om jag hade. Vem skulle tro mig? När vården anser allt är mitt fel. Nu är det för sent. Jag hade ett liv. Någon/nånting tog det ifrån mig. Levande död. Inget positivt kvar. Är det humant ? Ska inte vård göra en människa frisk? Iaf bättre? Eller om det är obotligt leda till döden. I somatisk vård en värdig död m lindring. Hade ett liv värt att leva. Det togs ifrån mig. Värdig död? Inte ens det. Jag är så fruktansvärt trött, ledsen, besviken, hjälplös. Inte ens korrekt diagnos. Nu är jag tydligen för gammal också för att få en utredning.  Varför finns det lagar som inte efterlevs? Varför gäller de inte alla? Lika värde.. Inte sant. Helt ok behandla psykiskt sjuka hursomhelst. När jag ännu fanns, hade ord, kraft. Kunde jag ha stridit. Då fanns ingen anledning. Nu finns ingen ork. Hur kan tom psykiatrin hävda det inte är skillnad på somatisk/psykisk ohälsa?  Skulle verkligen en ”normal ” människa som drabbas av komplicerat benbrott acceptera att bli opererad av en som inte är kirurg? Ens utbildad i vård? Nej. Men det skulle inte hända. Jag fick inte adekvat hjälp. Det jag blev ”erbjuden” var fullständigt orimligt. När jag vägrade fick jag skylla mig själv. ”Du blev erbjuden hjälp, du tackade nej”. Jag gjorde det. Precis som en m benbrott skulle vägra bli opererad av outbildad person m slö kniv. Skillnaden är att de har alternativ.  Inte jag.

Vid en period när jag var inlagd var det bestämt att jag skulle vara på mitt rum med en personal och inte fick gå ut ur rummet. Om jag gick ut ur rummet skulle de leda eller övertala mig att gå tillbaka. Men en specifik personal, vid två tillfällen, tryckte bara på larmet så fort jag satte foten utanför rummet så att en armé av personal kom och spände fast mig. Jag blev alltså bältad för att jag gick ut ur ett rum.

Att jag hade blivit utsatt var inte något nytt, inte heller var reaktionerna det.
För ett år sedan öppnade jag upp mig inför min sjuksköterska på psykiatrin, där jag önskade att få kontakt med en psykolog. Men så blev det inte, psykologerna hos psykiatrin finns enligt sjuksköterskan ”bara till för de som behöver absolut hjälp”. Sköterskan sa även då att det handlade om människor som försökt ta livet av sig. Varje dag möts jag av ett obehag i kroppen när jag får flashbacks för grova övergrepp som jag blivit drabbad av, det är på gränsen till att jag inte kan leva på det sättet jag önskar. Men det räcker inte, för att prata så behöver jag må sämre (deras uppfattning av sämre). Jag vill inte behöva gå till en kurator på Umo för att läka mig själv.

Jag är bipolär, fick diagnosen hösten 2015.
Samma år hade jag varit manisk hela sommaren, utan att jag eller närstående förstod vad som hände, pga att jag inte hade någon diagnos. Till slut besökte jag vårdcentral tillsammans med mamma, i september. Läkaren där skickade oss till psykakuten, för att hon ansåg att jag var så pass manisk att jag riskerade att hamna i psykos.

På psykakuten ville de inte lägga in mig för att jag inte var manisk nog. Jag fick hota med suicid och fick då sova över en natt.

I oktober blir jag psykotisk och jag och mamma åker tillbaka till psykakuten. Jag flippar ur totalt på akutrummet, hallucinerar och skriker, men blir lite lugnare efter några timmar. Då får jag en remiss i ett kuvert och läkaren säger att jag måste åka till en annan stad för att få bli inlagd. Så jag traskar ut från psykakuten (mamma hade åkt iväg) med kuvertet i handen. Senare under dagen leder vanföreställningarna till att jag hoppar på ett tåg och åker flera timmar söderut, blir omhändertagen av polis, körd till psykakuten i staden och får LPT. Dagen efter körs jag i sjuktransport till min hemstad och är inlagd i en månad på LPT.
Allt detta hade kunnat undvikas både första och andra gången på psykakuten.