En av alla många läkare jag träffat inom psykiatrin genom mina år frågade vid vårat första möte kring min grova ångest (jag var 21 år vid tillfället) om jag hade en pojkvän. Jag svarade att jag hade det men att det var ett ganska nytt förhållande. Läkaren tyckte trotts att det var ett nytt förhållande och min låga ålder osv att jag skulle fundera på att bli gravid och skaffa barn för att då ”får du någonting annat att tänka på” och att jag då skulle ”vara upptagen med att ta hand om en bebis istället för att ha ångest”. Läkaren påstod att en fin tjej som jag skulle må mycket bättre om jag fick någon annan att lägga fokus och energi på. När jag uttryckte att jag absolut inte tänkte bli gravid lyssnade läkaren inte utan predikade på om hur bra kvinnor mår som gravida och att det skulle vara bra för mig att få andra saker att tänka på så att jag skulle slippa min ångest. Jag fick ingen annan hjälp utan endast det rådet. Ska tilläggas att läkaren som gav detta fantastiska råd (givetvis) var en man och i övre 20års åldern. Kan säga att jag gick därifrån lagom arg och besviken och vägrade gå till honom igen.
37 års kamp med psykiatrin
Detta är min historia inom psykiatrin: Jag söker frivilliga psykiatrin som 19åring Mitt liv hade varit tufft så länge jag kan minnas Jag hade då ett självskade beetende och ätstörning Men visste inte att det hete så eller vad det borde på Jag hade en barndom som utåt såg bra ut Men jag tag bort min känslor totalt Nu i efterhand har jag genom Dbt fått svar på varför jag tog bort mina känslor tidigt Ja det var för att överleva Och jag hade på olika sätt när jag fick min Dbt behandling redan varit inom psykiatrin i över 30år Och lite enkelt förklara Jag psykiatrin bryde sig inte Iallafall inte dom flesta Finns undantag Psykiatrin har tvingat mig till många olika saker Tex var inlag på vård avd psy och blev tvingad att gå ut själv Jag försöker verkligen att förklara Jag fixar inte det själv tyvärr Och jag gjorde inte det Jag tog överdoser många olika tillfällen när jag tvingade ut från avd psy där jag var inlagd Till sist kostade jag för mycket pengar pga hamnade ofta på intensiven och någon chef överläkare på hela sjukhuset Sa till psykiatrin hon får inte gå ut själv Och då fick jag inte längre gå ut själv Men fick även vak på avd Det var inget jag behöver Tiden gick och jag tror nog att många försöka hjälp mig Men inget hjälpte mig Var även 7år på ett behandlingshem utan någon form av behandling Ren förvaring och dom på behandlingshem tvingade mig att ta förtidspension och tiden gick Jag hamnade djupare och djupare in i min ätstörning och självskade beteende Och jag förstod ingenting igentligen Fick ofta höra om du gör så här tex en medicin eller ECT Men igentligen prata ingen på psykiatrin med mig ordentligt Jag fick en adhd diagnos ca 20år efter jag frivilliga kontakt psykiatrin Men då när utredningen var klar och man konstatera adhd Fick adhd medicin Men inget mer Visst medicin hjälp mig att koncentrera mig bättre Och jag tänkte det är väl så här Inget mer att göra trots adhd Ja tiden gick Sen äntligen blev jag erbjuder en behandling Dbt Klart jag ville Och jag börjar Dbt och det hjälpte mig mycket Jag blev av med min ätstörning diagnos och själv skade beetende helt Som jag haft i ca 35 år Men det som var bäst igentligen var att Dbt teamet behandla mig som en människa Dom lyssna på mig och tog mig på allvar Och jag fick också lite hjälp med mina trauma Jag fick hjälp att förstå Inget som hänt i barndomen var mitt eget fel Jag var barn och jag fick också genom min terapeut i Dbt hjälp att få lite mer hjälp med min adhd En pegasus utbildning Men när Dbt var klart Så tycker jag och min terapeut i Dbt Att jag behöver mer hjälp från psykiatrin Och vi pratade tillsammans med min läkare i psykiatrin på min ordinarie psy mottagning Och läkaren lovade mig bla en trauma behandling och stödsamtal vb och i början gick det bra Jag fick även en utredning till och landade i lätt atisum dignos Sen börjar kaoset åter Jag skulle minsann inte ha en trauma behandling och inga fler stödsamtal Jag skulle bara fokusera på det som roligast i livet och inte söka hjälp hos psykiatrin Men om livet inte fungerar Då söker man hjälp Det lärde jag mig i Dbt Så jag tog upp kampen själv Men till sist så tycker min läkare i psykiatrin att jag skulle flytta till ett LLS boende Jag sa nej och jag kämpade i omgångar på lite olika sätt Tog hjälp av en vanlig läkare Ja 2 ggr 2 remisser Men det struntade psykiatrin i Men nu äntligen har jag fått en kontakt person inom psykiatrin som jag tycker är bra Men det är mycket i livet som är koas och jag förstår inte mig själv Så bra Varför jag gör som jag gör Och har mycket tankar Allt är mitt eget fel För varför bryts sig inte någon om att lyssna på mig utan att jag behöver ta en kamp hela tiden Jag står även i kö för en trauma behandling Men är livrädd och mycket besviken på psykiatrin och jag har på något viss kämpat i över 37år med psykiatrin och innan psykiatrin min barndom var det heler ingen som bryde sig om mig Och jag får ofta höra i olika sammanhang Du ser så kompetent och välmående ut Men inte många försöker först min situation och när jag försöker förklara allt koas inom mig All stess oro sorg ilska mm Jag är nu livrädd att jag aldrig kommer må bättre Jag behöver inte må bra helt och hållet Jag vill bara få mer ro i huvudet och minder stess oro Och våga släppa på mina kontroll behöv Men hur vågar man det Och hur vågar man börja bli den person Man nog är Hur vågar man ta bort sin mask och hur vågar man börja lita på folk och hur vågar man på rätt sätt återhämta sig Det tyck vara svårt När man ständigt få kämpa själv med allt När jag ber om hjälp Så lyssna på mig Och gör så med alla människor Jag hoppas än att jag kommer må bättre på lång sikt Men många saker i livet är för sent och tänk om jag fått bättre hjälp från början Jag vet ej längre om jag kommer orkar kämpa och det nu blir ännu mer saker som jag behöver kämpa för Jag ville bara när jag sökte psykiatrin frivilligt bli lyssna på och så blev det inte Har nog provat all medicin det finns inom psykiatrin Både frivilliga och fått på tvång Och inget har hjälp mig och jag börjar bli gamal Först tog mina anhöriga mina drömmar ifrån mig Sen fortsatte psykiatrin göra det Är mitt liv inte värt något Jag har aldrig gjort någon brot eller tagit droger eller skadat någon annan Och utåt har det nog set bra ut Men vad gör man inte för att fungera normalt och när man sen inte orkar längre själv Tar mod till sig Söker hjälp men det blev inte så bra Jag önskar ingen att behöva gå genom det jag gjort och gör till viss del
Tappar allt hopp om hjälp
Mitt 18-åriga barn blev inlagd på Vuxenpsykiatrin pga anorexia och svår svält. Han har selektiv mutism vilket är en ångestdiagnos där talet försvinner likväl som att det kan bli omöjligt att kommunicera med kroppsspråk. Han har även autism och social fobi. Han var livrädd för personal och att vara inlagd då han inte kunde kommunicera med någon.
Under inläggningen blev barnet allt mer skräckslagen och ångestfylld. Han började hyperventilera, skaka, föll ihop på golvet, självskadade genom att riva sig blodig var gång besökstiden närmade sig och det var dax att gå in på avdelningen. Viss personal var ok, de satte sig ner och pratade, erbjöd vid-behovs-medicin och betedde sig som folk. De flesta var dock som fångvaktare med stenansikten som inte kunde vänta några minuter utan larmade så 5 – 6 personal och ibland väktare släpade in mitt barn skrikandes och gråtandes på avdelningen. Under inläggning blev barnet totalt mutistisk, även med oss som han tidigare pratat med. Han tappade allt hopp om hjälp, ville att jag skulle låta han få dö för han var övertygad om att ingen ville eller kunde hjälpa honom.
Vi har många gånger frågat oss vad som hände innanför de låsta dörrarna. Efter att barnet äntligen blivit remitterad till riktig ätstörningsvård har han i sms förmedlat hur han blev utsatt för kränkningar och övergrepp av en nattssk. Han skriver mycket, bl a:
Hon vägrade släppa upp mig ur bälte fast jag varit lugn i över 3 timmar för att jag inte svarade henne om jag ville lös. Till sista hade läkaren ringt och sagt att de skulle släppa lös mig. En gång när jag började gråta frågade hon surt vad jag ville uppnå med det.
Barnet har som sagt autism och selektiv mutism och KAN inte svara.
Fy fan för sadistisk personal som söker sig till psykiatrin. Fy fan för tystnadskultur där ingen vågar se och ryta ifrån när flera gränser mot det omänskliga passeras.
De ljög i journalen
Jag hade varit inlagd på vuxen psykatrin och inne på avdelningen gjort ett suicidförsök. När jag efter detta var bättre fysiskt (nästa dag) kom läkaren från psykatrin och sa att eftersom jag gjort ett försök på avdelningen skulle jag skrivas ut. Det eftersom det bryter mot deras regler. Jag blev alltså utkastad från psykatrin men när jag senare kollade min journal var det inte alls det som stod, utan de hade antecknat i journal att jag skrevs ut pga ”patientens intiativ” och att de inte kunde övertala mig att stanna. Det skrev alltså totala motsatsen från vad som egentligen hade hänt. Jag tycker att om de har dessa regler får de åtminstone stå för det och inte skriva något annat i journalen.
Varför lovade psykiatrin så mycket?
Jag har haft en tufft liv och tog därför kontakt med psykiatrin som ung vuxen men idag önskar jag att jag inte gjort det Men idag vet jag att jag har diagnos adhd och atisum Och Cptsd Men när jag nu rätt nyligen på äldre dagar fick min diagnos atisum Då tycker min läkare i psykiatrin att jag ska bo på ett LLS boende och sa att nu vet vi varför du mår dåligt och inget att göra åt det Jag hade då nyligen efter avslutad Dbt blivit lovad stödsamtal av psykiatrin vb och en trauma behandling men nu får jag inte det längre Jag tog upp kampen än en gång och allt kämpande genom åren har gjort mig mycket trött och tar mycket kraft av mig Till sist förra sommaren hamnade jag i kris på riktigt och anledningen till det var som jag såg det att jag inte fick den hjälp jag verkligen behöver och blivit lovad av psykiatrin efter Dbt Jag tog helt slut i både kropp och själ och mådde mycket dåligt Min läkare i psykiatrin sa att krisen var mitt eget fel Jag skulle fokusera på det som roligast i livet och inte söka hjälp hos psykiatrin längre Jag fick då lite stöd förra sommaren av mobilen teamet i psykiatrin Och det hjälper Jag vet att få prata med någon om vad som känns inom mig hjälp mig mycket och det var lite därför jag och min terapeut i Dbt ville att efter Dbt så skulle jag få stödsamtal av psykiatrin vb Så jag inte skulle behöva åter hamna i destruktiva beteenden Jag blev av med dom genom Dbt Så jag överleva förra sommaren pgafick stöd av mobila teamet en period Nu detta året är jag åter just nu i kris igen och det som nu nyligen hänt är att jag precis haft en mycket allvarligt infektion och blivit opererad 5ggr och får atibotika intravenöst och legat på sjukhuset 14dagar Och den vanliga vården skrev en remiss till psykiatrin Att jag behöver prata med någon om vad som känns inom mig Men nu säger psykiatrin nej till stödsamtal och nej till att jag ska få hjälp med någon att sova på Sover mycket dåligt Till saken hör nu att jag åter gör fel saker Jag löser min ångest med att göra fysiskt saker som att städa hemma om och om igen Och det ska jag igentligen inte göra nu pga min skadade arm Som jag hade infektion i och blev operad i Armen är ev skadad för livet Pga infektion och den jag själv prata med på psykiatrin håller med mig att jag är i kris men läkare säger nej till stödsamtal och nu är jag åter helt slut i både kropp och själ och kan ibland tänka att det är nog mig det är fel på För varför lova psykiatrin mig mycket men sen tog bort alla löften Jag man blir skickad lite fram och tillbaka i vården och då speciellt när det är både psykiatrin och vanliga vården man behöver samtidigt Är så lätt för dom innom vården att när det inte fungerar säger nej vi kan inte göra så mycket åt det Har forfarannde kontakt med vanliga vården pga min skadade arm Men igen hjälp från någon att få prata om det Och detta har hänt och känns inom mig Allt har nu triggat mina trauma i livet mycket och jag mår mycket dåligt Men igen tycks fatta det Jag kan säga till folk och vården hur jag mår men jag vissar inte så mycket pga hur mitt liv sett ut och mina trauma i livet Men att säga hur man mår tycks inte hjälpa Är på väg att ge upp helt Jag har inget liv nu känns det som iallafall och igen tar mitt rop på hjälp på allvar Har kämpat i mott vind i hela mitt liv Och verkligen försökt få hjälp Bor ensam Så jag får kämpa själv med allt Att få hjälp är inget självklart Trots remiss från vanliga vården och trots man fått diagnosen sent i livet Nej om nu blir sjuk så ska man samtidigt orka kämpa för det man igentligen har rätt till och många tycker jag borde ha fått mina stödsamtal i psykiatrin nu pga min situation men säger psykiatrin nej och dom som bestämmer detta Inte ens prata med mig direkt utan via 1177 eller någon som jobbar på mottagningen men inte kan ändra deras beslut Vad händer då Jag vet inte om jag ska vara ärlig Jag tycker inte vården fungerar alls när det blir så här Man ska ju få vara delaktig i sin vården heter det ju Men jag känner mig inte så delaktig När dom som tar beslut som gäller mig Inte ens prata med mig personligen Har då igen chans att ev få förklara saker för dom Jag önskar att det var mycket bättre bemötande för alla som verkligen vill ha hjälp Lyssna på dom som vill ha hjälp Ta inte beslut över huvud på någon Du vet inte hur den person kommer må då och ing en i mitt fall iallafall Har återkommit och frågar Hur det går nu Att kämpa själv med allt i över 50år Kämpa bara för att man någon gång i livet vill må så bra som möjligt Jag har inte gjort någon fel alls Det är andra som i hela mitt liv ställt till för mig Från det jag föddes har folk gjort mig ” illa” på olika sätt Och att få hjälp att sen kunna återhämta sig känns omöjligt
Allt sopades under mattan
När jag var AT-läkare på allmänpsykiatrin i min stad skrev jag åtta avvikelser på en månad. Bland annat på grund av en överläkares extremt bristande suicidriskbedömning. Hela bedömningen bestod i att han sa till patienten: ”Du har inga mörka tankar? Nej? Okej.” innan patienten ens hade hunnit svara. En annan avvikelse gällde när jag själv blev otillbörligt fysiskt vidrörd av en överläkare på psyk akut. Jag försökte säga ifrån till avdelningschefen och studierektorn, jag skrev också en avvikelserapport. Men allting sopades under mattan. Läkartidningen skrev en artikel om saken men detta var innan #metoo så ingen brydde sig, fokus för artikeln låg på vem som har ansvaret för AT-läkares arbetsmiljö. Inte om det faktum att jag blivit antastad av en överläkare, som redan blivit namngiven i tidningen året innan på grund av att han pratat med en journalist om en patients diagnoser (och därmed brutit sekretessen). Inte heller att överläkaren sedan försökt sprida rykten om att jag skulle ha borderline och därmed inte skulle tas på allvar. Eller att områdeschefen efter detta slutade svara på mina avvikelser utan bara skrev tillbaks att det var väldigt misstänkt att en och samma person skrivit så många avvikelser på så kort tid. AT-chefens enda kommentar i artikeln var att jag borde ha kommit till henne lite tidigare, dvs hon försökte lägga ansvaret på mig. Året innan detta jobbade jag på BUP, där jag gick till avdelningschefen om att en skötare var väldigt närgången mot patienterna. Chefens råd var att jag själv skulle ha ett samtal med skötaren om saken. Hur det gick kan ni ju lista ut… Några månader senare var det en patient som sa ifrån. Först då tog man det på allvar och skötaren fick sparken. Jag skojar naturligtvis, han blev bara förflyttad till en annan avdelning. Året efter ATn jobbade jag på en annan vuxenpsykiatriavdelning där jag blev vittne till hur en sjuksköterska slog en patient i ansiktet. Jag skrev en avvikelse men blev kallad till samtal hos chefen som sa att de inte tänkte göra något åt saken eftersom sjuksköterskan ifråga var oumbärlig för verksamheten. Där dog mina sista planer på att bli psykiater och jag valde en helt annan ST framöver.
Nekas ny vårdkontakt på grund av missvisande journalföring
Jag sökte till vuxenpsykiatrin för att få hjälp och fick efter lång väntan en vårdkontakt där. Kontakten blev dock inte långvarig då den som skulle vara min fasta vårdkontakt började göra saker som att kränka, hota och vara nedlåtande mot mig vid möten och samtal.
Vissa besök där jag tog upp min svåra ångestproblematik och trauman inom vården så kunde jag hånas för att jag ”fortfarande” hade det som ett problem. Enligt min vårdkontakt så va det bara tex att lägga av att må dåligt och allt jag sa om mina trauman i vården minimerades. Jag skulle nämligen ha mer förståelse för personalen som utsatt mig för övergrepp även om det kunde ses som fel och även om det skadat mig för livet.
Efter månader med denna typ av möten så tog jag tillslut kontakt med patientnämnden och mottagningens chef för att få byta vårdkontakt. Men jag nekades att göra det, för ingenting av de saker jag nämnt fanns ju med i journalen. Man menade att min vårdkontakt inte alls behandlat mig olämpligt eller nedlåtande, för det fanns inga anteckningar om att det skulle ha skett.
Jag frågade mottagningens chef om de på fullaste allvar menade att de ansåg att en personal som medvetet beter sig olämpligt skulle ärligt journalföra detta beteende. Och svaret va ja, för om det inte stod i journalen så stämde inte min upplevelse. Och personalen är ju tvungen att journalföra besök och samtal som skett.
Det slutade med att mottagningen avslutade med mig istället, för man ansåg att jag inte var i behov av stöd mer. För min vårdkontakt skrev inte i journalen att hen agerat olämpligt. Men hen skrev efter att jag pratat med hens chef att jag inte behövde mer stöd längre och den journalanteckningen vägde viktigare än mitt faktiskta behov.
Jag står nu fortfarande utan stöd två år senare och har svårt att få en ny vårdkontakt, för man menar att mitt behov inte ändrats enligt journalen de tittat på. Och jag hänvisas till att kontakta den vårdkontakt jag hade då om jag undrar något mer om det.
Utskriven direkt efter suicidförsök
Jag var på LPT inom vuxenpsykiatrins slutenvård efter ett suicidförsök och försökte igen att ta livet av mig på avdelningen. Jag fick då direkt prata med en överläkare. Han ansåg att eftersom han bedömde suicidrisken trots att den var väldigt hög var lika hög på avdelningen som hemma var det ingen idé att jag skulle vara kvar på avdelningen. Han skrev därför ut mig. Jag gick från sjukhuset men kom tillbaka med ambulans efter några timmar och hamnade på intensivvårdsavdelningen efter att ha gjort ytterligare ett suicidförsök
Vuxenpsykiatrin fick reparera de skador BUP orsakat
Att helt plötsligt ha saker att säga till om. En riktig sekretess mot familjen som gjorde jag, efter lång tid, kunde börja vara helt ärlig å ta emot hjälp på annat sätt. Kunde göra utredning. Vara inlagd på slutenvård. Allt utan mina föräldrars vetskap. Helt plötsligt lyssnade de på mig, och inte mina föräldrar. Helt plötsligt var jag patient och inte ett problembarn.
Vuxenpsykiatrin fick börja i fel ände dock. Att börja m reparera de skador BUP gjort. Bygga förtroende. Hålla sina ord och löften.
Öppenvården kan inte bemöta autism
Jag fick min Autismdiagnos när jag var 38 år. Jag fick 10 ggr på Habiliteringen sen skulle Öpvm ta hand om mig. Problemet är att de inte kan/vet hur man ska bemöta Autism som diagnos, så det jag har fått börja i Dbt nu, hoppas bara att det fungerar. Helst hade jag önskat att Habiliteringen tagit hand om mig helt!
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
