Innan jag hittade rätt hjälp träffade jag flertalet psykologer och terapeuter som diagnostiserade mig med olika diagnoser, utifrån enskilda symptom som jag hade. Men ingen såg helheten i det jag upplevde och den obehandlade borderline-diagnosen/EIPS som jag kämpade med, vilket gjorde att ingen behandling som jag fick hjälpte. Efter att jag en gång hade berättat om mitt bagage och hur jag mådde avslutade en av mina psykologer samtalet med att säga ”Vi kan tyvärr inte hjälpa dig”, och avslutade kontakten utan att ge mig någon remiss till vuxenpsykiatrin eller vidare hjälp. Det bara ökade på skammen och självhatet över mig själv ännu mer, och tomhetskänslan som fanns inom mig växte sig bara större. Det kändes som att jag stod och trampade vatten för att hålla mig flytande samtidigt som jag hade en ryggsäck som försökte dra ner mig under ytan. Tills jag en dag, några år senare, träffade psykologen som såg hela mig och äntligen gav mig rätt diagnos och såg till att jag fick rätt hjälp för min borderline/EIPS. Hon är, i mina ögon, en av de änglar som finns och verkligen behövs i psykiatrin.
Missade primär autismdiagnos
Jag har haft mycket ångest och självskadebeteenden sedan det att jag började skolan. Mina föräldrar hörde av sig till BUP första gången när jag var 11år just för min starka ångest och att skolan uppmärksammat plåster på mina armar i samband med ombyte till idrottslektionen. Ingenting hände förrän jag hamnade på akuten efter en överdos som 15år. Jag blev då akutprioriterad till bup, men ingen behandling fick något resultat så min psykolog ville utreda mig för autism för att jag hade svårigheter som kunde tyda på det. Kort därefter sa min psykolog upp sig och trots att det var garanterat att jag skulle få en ny kontakt upprättades ingen och drygt ett år senare någon månad innan jag fyllde 18år startades en utredning för att vara klar innan min 18års dag. Jag fick diagnosen autism och när jag skulle över till vuxenpsykiatrin skulle jag få behandling/ hjälp där. Istället hamnade jag än en gång utan hjälp och det ihop med gymnasiet och min känsla över att alltid behöva prestera resulterade i att jag 18år och 4månader blev inlagd på slutenvården utbränd och suicidal. Slutenvården missade helt min primära autismdiagnos och jag blev såpass traumatiserad över bemötandet och vården att det istället försämrade det hela efter några månader som inlagd mellan det att jag var 18 och 19år. Idag är jag 20år, jag har varit utbränd 2 gånger och sjukskriven. Att psykiatrin varken reagerade eller agerade har inneburit att jag både förlorat hela min skolgång och tonår till ångest, självskada och ständigt gått med en känsla av att vara annorlunda och ”fel” utan att förstå varför. Dessutom har det påverkat min framtid, oavsett hur positivt man kan försöka se på det innebär min utbrändhet att mina förutsättningar att plugga och jobba är påverkade. Jag är numera extremt känslig för stress och krav, har flera gånger försökt ”köra på” och prestera på ett normtypiskt sätt bara för att efter någon vecka vara helt slut och sönderstressad med hjärtklappning, kräkningar och svårigheter att klara av att ens sköta de allra mest basala av mina behov. Jag är knappt vuxen men redan helt slut; jag kan inte låta bli att tänka på hur det kunnat se ut om jag fått hjälp i tid.
Antidepressiva gav hypomani
Jag var 19år, deprimerad och skulle snart ta studenten. Jag träffade en ny läkare på psykiatrin. Han tyckte att vi skulle höja setralin från 100 till 150mg under 2 veckor. Den snabba höjningen triggade hypomana symptom. Flera i min familj har bipolär sjukdom vilket jag informerat vården om Flera gånger. Mitt nästa besök var 4 veckor senare. Min mamma och dåvarande partner blev orolig för hur jag mådde och hur det skulle gå. Ingen från psykiatrin ringde eller bokade in möte för att se hur det gick med höjningen. Mötet med läkaren sker. Han bestämmer sig läkaren för att jag helt ska sluta på setralin en period. Jag gick från 150mg till 0 för att senare långsamt börja med medicinen igen. Jag mådde otroligt dåligt av att helt sluta medicinen. Jag är rädd för vad jag hade gjort om jag inte bodde hemma och min mamma höll koll på mig. Efter det här fick jag diagnosen bipolär typ 3. Jag önskar att jag hade orkat anmäla läkaren. Det kunde ha gått så mycket värre. Jag är glad att jag klarade mig så bra som jag gjorde. Idag är jag mycket mer skeptisk till läkare kunskap om medicinering.
Inte vana med ”såna som jag”
Det ju nästan värst när psykiatriska enheter och enskilda behandlare gång på gång säger att de är vana att jobba med samsjuklighet och att de kan det och sen fungerar vården ändå inte. Flera gånger har jag fått höra att de är vana att ta hänsyn till och arbeta med ”såna som jag” och senare fått veta/höra/förstå att de aldrig mött och behandlat någon som jag. Men alltså, jag är inte en alien eller så. Jag har komplex ptsd pga trauman under uppväxten. Jag stämmer också in på andra diagnoser så som dissociativt syndrom, depression, utmattning men också en tydlig ätstörning och viss emotionell instabilitet. Det ÄR inte konstigt när man har komplex ptsd. Det kan vara lite problematiskt pga att komplex ptsd inte finns med i den senaste översatta diagnosmanualen men den finns på engelska o h den finns framför allt i verkligheten. Men i min verklighet får jag olika diagnoser och trots att flera behandlare verkar veta vad som skulle behövas egentligen och jag håller med så lyckas vi inte.
Glömde skicka min remiss
För fyra år sedan fick jag en akuttid till bup efter att min skolkurator upptäckte mitt självskadebeteende. Min familj och jag tyckte att vi hade sån tur med att få komma dit så snabbt, då vi hört om så många som behövt vänta betydligt mycket längre. Ju längre tid som gick, desto längre blev tiden mellan besöken. Efter två år av besök som inte hjälpt över huvud taget ville vi att jag skulle utredas för add/adhd. Min psykolog höll med om att det vore lämpligt men skickade inte någon remiss för detta trots upprepade påminnelser. Han sa att det inte var någon idé eftersom jag skulle behöva vänta så länge. Efter 6 månader av tjat hade fortfarande inget hänt och jag hade blivit sämre. Jag var rädd för mig själv och suicidal. Mina föräldrar tog mig till bup akuten där de skickade hem mig med en piggelin i handen och sa att jag skulle tänka positivt. Däremot skickade de en akutremiss till bup angående adhd utredning. Efter det tog det ca 1 månad tills jag utreddes. Jag diagnostiserades med med add och fick börja på medicin som inte fungerade bra för mig. Vi bestämde att jag ska testa en ny medicin. Nu kommer det värsta: eftersom jag fyller 18 ska jag flyttas till vuxenpsykiatrin och bup vill att jag ska påbörja ny medicin där. Problemet är att min läkare glömde skicka min remiss för 6 månader sen till vuxenpsykiatrin och de säger nu att väntetiden för att jag ska få påbörja ny medicin är ca 8 månader. Utan medicin blir jag otroligt trött, till den nivån att jag knappt klarar mig igenom en skoldag, och om jag gör det slutar det ofta med att jag bryter ihop väl hemma eller inne på skoltoan. Att jag ska klara mig genom sista året på gymnasiet utan medicin känns i dagsläget som en omöjlighet. Min skolgång påverkas av bups misstag. Jag önskar bara att köerna kan kortas ner.
Du borde kunnat putta bort honom
Var utsatt för våldtäkt som 12åring, hade problem som 25åring på grund av EMDR behandling som var tuff. Blev suicid och sökte hjälp akut. På Psykakuten sa överläkaren ”du som är så stor borde ju kunnat putta bort honom, ellerhur?”. Blev hemskickad. Det gick inte bra när jag kom hem och var strax där igen, fast inte via psykakuten.
”Bete dig så då”
Juli 2012
Jag var inlagd på HDV.
Jag är ung (21). Liten. Rädd. Otrygg i mig själv. Miljön är påfrestande.
Jag och några patienter står i korridoren och flamsar. Stämningen är bra. Jag trivs just där och då.
Vi triggar varandra och blir mer och mer högljudda.
Jag blir intensiv och en vårdare som tröttnat säger:
”[namn], hur gammal är du?”
”21” svarar jag. Oprovocerat.
”Bete dig så då!”
Då tänkte jag inte mycket på det. Jag var en enda röra och hade nätt och jämnt med mig huvudet. Bara att existera var nog.
Såhär i efterhand är det, det mest psykiskt kränkande jag varit med om.
Hur ”ska” 21-åringar bete sig?
Eller överhuvudtaget vilken ålder eller människa!
Detta gav mig en ordentlig törn och jag försökte efter det alltid vara ”som det förväntas”
Stämplad som sexmissbrukare
Jag sålde sex stor del av tonåren in till 20-års åldern. Blev utsatt flertal gånger för trauman och varenda gång jag försökte beskriva allt till vården så beskrev jag i journalen som någon med ”sexmissbruk”
Jag var komplext traumatiserad pga 10 åt av trauma av olika män. Men jag blev ändå stämplad som ”sexmissbrukare” och fick därför ingen hjälp.
Man måste kämpa själv med allt
Jag har haft en tuff uppväxt och än idag har jag det mycket tufft Jag har nog haft dom flesta diagoser psykiatrin kan ge en men utan så mycket utredning om dom stämmer På sen are tid har jag fått en behandling av psykiatrin och utredning för adhd Och atisum Och jag har både adhd Och lätt atisum och ptsd också pga mitt liv varit tufft och är tuff och tyvärr så har psykiatrin också get mig fler trauma än jag hade innan jag frivilligt sökte upp psykiatrin som ung vuxen Jag har som sagt fått en behandling av psykiatrin trots jag varit inom psykiatrin i ca 35 år nu Och behandling hjälp mig mycket blev av med min ätstörning diagnos och själv skade beetende helt och efter denna behandling så hade vi ett överlämning möte i min ordinarie psy Jag och en terapeut som gav mig min enda bra behandling För att då kanske psykiatrin kunde hjälpa mig mer sa den terapeut Men tyvärr så händer det igen på något viss Psykiatrin har svårt att hjälpa mig och kan skylla på långa köer till bla trauma behandling Men psykiatrin berättar inte heller hur man ska gå till väga för att få en trauma behandling Min läkare sa att dom som mår sämre kommer först till trauma behandling men så är det inte Man måste ställa sig i en kö för att kunna få hjälp med trauma Så småningom Jag hade kunnat stå i den kön längre redan om någon sagt detta Och visst har jag nu fått utredning och en kontaktperson i psykiatrin Men när jag mår exta dåligt nu Har jag ingen att prata med Min kontakt person inom psykiatrin har ju inte alltid tid med mig Hon har ju fler brukar att ta hand om Och min läkare i psykiatrin Har jag ibland svårt att få igenom saker med Tex ville ha en sip men sa ifrån för länge sedan Om detta Och jag har inte hört något om detta Det värsta är att jag bli trött och trött pga måste kämpa själv med allt
Barn på avdelning för vuxna
Jag var inlagd i ett och ett halvt år, som ett barn, på vuxenpsykiatrin. De visste inte vad de skulle göra med mig, så de förvarade bara mig.
Berättelser från psykiatrin
Syftet med den här hemsidan är att samla in så många vittnesmål att makthavare inte längre kan skylla på enskilda missar eller att patienten ”överreagerat”. Om vi vill ha en välmående befolkning måste psykiatrin förändras i grunden. Opsynliga.se blir en kunskapsbas till en sådan förändring.
Bidra med dina erfarenheter av psykiatrin under Dela. Till höger kan du hitta redan publicerade vittnesmål. Anledningen till att alla vittnesmål är anonyma är för att föreningen bakom projektet inte vill riskera att dömas för förtal. Materialet som publiceras på opsynliga.se är fritt att användas så länge det källhänvisas hit. Vi hänvisar till Anmäla för att göra en officiell anmälan mot specifika vårdgivare.
Opsynliga.se använder statistikcookies. Klicka här för att läsa vår cookiepolicy.
Kategorier
