Ringde akutpsyk igen även om det tog emot för jag vet att de behandla en illa. Sa att jag hade panikångest självmordstankar. Hon sa men du har inga planer, sa även tänk positivt det kanske låter som en klycha vilket jag svara på, ja absolut det låter det som. Du får väl skriva ner känslor vilket jag svarade att jag ej orkade hon sa men du får försöka. Inte troligt att du blir inlagd. Jag berättade att jag inte kunnat äta varm mat på flera dgr. Jaja du får väl gå och köpa en pizza. Helt iskall i sitt bemötande och arrogant

Efter endast ett halvårs kontakt med BUP, och ett tjugotal mediciner senare fick jag ECT. Jag hade inte ens fått testa terapi, som egentligen var det jag behövde. Istället fick jag ECT (som barn!!!) under tvång när jag var inlagd, även det på tvång. Har besvärande biverkningar än idag.

Jag blev inlagd på bup efter ett allvarligt självmordsförsök. Efter en knapp månad blev jag lagd i bälte 1-2 ggr om dagen uppemot fyra timmar om gången vilket fortgick under fem månaders tid. I början blev jag fasthållen, och fick tvångsinjektioner när jag fick ångestattacker men efter att jag blev lagd i bälte första gången var det en spiral rakt ner i avgrunden. Jag blev lagd i bälte nästintill på rutin. Vid minsta tecken på ångest drogs bältessängen fram och jag blev lagd i bälte och tvångsmedicinerad för att jag var ledsen och grät.

Mina föräldrar fick veta jag mådde dåligt när jag var 14. Som 15 åring spenderade jag sju månader inlagd på bup och fick tillslut komma hem. Dock eskalerade mitt självskadebeteende mycket. Jag försökte be om hjälp i tid men det hela slutade med ytterligare ett självmordsförsök där polis fick köra mig till sjukhuset. Bup kom förbi dagen efter och sa jag inte behövde bli inlagd. Där och då kändes det som ett svek för jag hade skrivit flera gånger till min behandlare vad jag tänkte göra. Jag fick komma hem igen och fortsatte skada mig värre och värre. En dag fick jag nog av bup. Jag vägrade åka dit. Efter ett tag kom de istället hem till mig och mina föräldrar. De fick en lapp med instruktioner hur de skulle behandla mig. Där stod det att de skulle tänka jag var ett ettårigt barn. De skulle alltid ha koll på mig. Min pappa sov i dörröppningen i mitt rum. Jag fick bara vara själv vid dusch eller toalett besök. Men jag lyckades fortsätta självskada och bup var oroliga och nu i efterhand har jag läst i journalen de var nära att tvångsomhänderta mig. Men det blev inte så och en del av mig undrar vad som hänt om jag fått mer hjälp tidigare istället för att jag nu som 24 åring tvingas vara inlagd.

Jag mådde piss som ungdom. Men jag hade en fungerande familj och då behövde jag inte komma till ett behandlingshem enligt soc. Men en familj ska inte vara vårdare och så blev det för mig. Idag har jag och mina föräldrar ändå en bra relation men det har påverkats att de fått ta hand om mig som de gjort. Jag har hatat dem när de lyft ut mig i bilen för att få sår tittade på. Eller att de hindrat mig att lämna huset. Jag skulle inte önskat mig en annan familj men jag önskar de slapp vårda mig själva i min ungdom. För så ska det inte vara

Började gå på bup vid 12års ålder pga trauma från sexuella övergrepp. Fick ingen behandling för traumat, blev bara erbjuden antidepressiva. Jag började må sämre och utvecklade ett självskadebeteende som ingen på bup tog på allvar, de höjde bara antideppen och tillslut gick jag på 300mg sertralin vilket gjorde mig till en zombie utan känslor. Blev groomad av en mycket äldre man under denna tid som jag berättade för min samtalskontakt på bup, vilket hon inte alls reagerade på utan frågade bara ”Är han snäll då?”. När jag berättade att jag mådde dåligt över de sexuella övergreppen jag varit med om så fick jag bara svaret att de inte diskuterar sånt på bup, då får man vända sig till en annan klinik.

Fick dessutom en aspergers diagnos som inte alls stämde in på mig, mina föräldrar undrade varför dom ställde denna diagnos, varav bup svarade att vid ett samtalstillfälle hade jag sagt att jag var hungrig och frågat om man kunde få fika. Vilket enligt bup var ett typiskt ”aspergersbeteende”. Den andra anledning var för att de bedömde mig som ”lågt begåvad inom tal” eftersom att jag inte pratade så mycket, vilket var ett resultat av den stora mängd antidepp jag gick på. Blev även tvingad att gå i särklass.

Under 6 års tid på bup fick jag träffa ungefär 30 olika samtalskontakter. Men aldrig fick jag gå i terapi, eller rätt diagnos. Jag har minnesluckor från tiden jag gick på den höga dosen antidepp och det känns som att min tonår blev stulen ifrån mig av bup. De vuxna som skulle hjälpa mig och se till att jag mådde bra förstörde bara för mig och för min familj.

Jag var 17. Han sa att jag var speciell. Att det innebar att han fick friheter att göra saker med mig som jag inte tillåtit var något som jag inte klarade av att säga ifrån om. Så där var jag. 17 år och trasig. Och utnyttjad av personalen som skulle ta hand om mig.

Fick en gång sitta på bupakuten i 5 timmar. Var så trött att jag somnade!

Min behandlare skulle sluta och byta till privat mottagning, det här mitt i en väldigt känslig tid i terapin. Min läkare kämpade då för att jag skulle få följa med, de köpte alltså tjänsten bara för mig. Första gången jag verkligen känt att jag kan lita på psykiatrin, pga för mig va det beslutet på liv och död.

Detta hände under sommaren för ett par år sedan. Jag var inlagd på LPT och skulle byta avdelning till min ”hemavdelning”, den avdelningen jag hamnar på när jag behöver vara inlagd under en längre period. Jag har åkt in och ut från slutenvården i 10 år och känner därmed personalen på avdelningarna och även läkarna. När jag och två personal från avdelningen går upp till min avdelning så ser vi en gammal människa med rollator inne i personalrummet och vi tittar på varandra och tänker ”men gud det är ju en förvirrad patient där inne, varför gör de ingenting?” men när vi påtalade det för avdelningspersonalen så berättade de för oss att hen var den vikarierande läkaren.

Hen gick som sagt med rollator och var mycket ofärdig i kroppen, jag fick höra att hen tidigare fått en stroke och vid ett tillfälle kissat ner sig i personalrummet. Hen gick omkring och flåsade och stönade på avdelningen. Jag blev mycket orolig och det märktes på personalen att de inte heller tyckte att det var OK att en sån gammal, sjuk människa skulle ansvara för vården av tvångsinlagda patienter. En dag skulle jag ha ett läkarsamtal med hen, jag och en skötare sätter oss i samtalsrummet och väntar, när hen till slut bökat sig in och med en djup suck satt sig ner i stolen så säger hen ”Hej *annan patients namn*, hur gick det på kirurgen?” Jag och skötaren tittade förbryllat på varandra och hon sa ”Nej, det här är inte *den andra patienten* utan det här är *mitt namn*” Läkaren såg mycket förvirrad ut och sa ”Jaha, då har jag inte läst på, så jag får gå och göra det och återkomma”. För det första så visste hen inte ens vem jag var och hade misstagit mig för en annan tjej, visserligen i min ålder. Hen bröt också sekretessen på ett allvarligt sätt enligt mig, jag skulle absolut inte veta att den patienten, som jag dessutom vet har stor integritet, hade varit på kirurgen.
Jag kontaktade direkt patientnämnden och berättade vad som hänt, de tog mycket allvarligt på det här och berättade att det inte är första gången de får samtal om just denna läkare, som för övrigt var i 70-års ålder. Någon dag, kanske 1 eller 2, senare ringde patientnämnden upp mig, tackade mig för att jag ringde och att min upplevelse var det som fick bägaren att rinna över och läkarens vikariat sades upp på dagen. Vi personal och patienter på avdelningen pratade mycket om läkaren och olämpligheten att hen var ansvarig för vi patienters vård, vi kände oss mycket otrygga. Vid middagen den kvällen så frågade en patient ifall läkaren skulle komma dagen efter varpå en skötare säger ”hen ska ha semester nu i tre veckor, sen får vi se ifall hen kommer tillbaka” Jag skrattade och berättade om mitt samtal med patientnämnden, att hen blivit uppsagd på direkten, och skötarna drog en lättnadens suck och hade inga tvivel om att det var det som var det som verkligen hade hänt.

Jag är helt förbryllad över att man tar in en så pass sjuk och ofärdig, 70+ läkare som överläkare på en psykiatrisk slutenvårdsavdelning. Personalen på avdelningen tackade mig för att jag ringde patientnämnden och att hen tack vare det och min upplevelse till slut blev uppsagd.

Min pappa och äldre syster är bipolära. Jag ska även utredas för det.
Min pappa diagnoserades med det när jag var 11 år, och min syster året därpå. Han var 41 när han diagnoserades, och hade lidigt fruktansvärt i tystnad i många, många år och gjort sammanlagt 3 självmordsförsök under min uppväxt tills han blev diagnoserad som alla runt om trodde var olyckor.
Efter min pappa vart inlaggd och kom hem igen så var han förändrad, han började äntligen visa sitt riktiga jag, prata om det osv. På gott och ont.
Hans diagnos påvärkade hela familjen, men jag kan bara prata om min upplevelse.
Efter han blev utskriven så hade han starka medecinska doser som gjorde att han blev praktiskt taget som en zombie. Jag kommer ihåg att jag ofta kom hem från skolan och att han låg på soffan och vilade, han fick elshock terapi ett par gånger med som gjorde honom tröttare. Detta var svårt för mig som barn att se honom på detta viset, så jag försökte hjälpa honom, tex erbjuda mig att hämta min bror på dagis, men det tillät han inte på grund av paranoida tankar han hade. Vi brukade gå ut och fiska varje helg jag var där, men efter diagnosen så blev det kanske 1 gång om sommaren. Det var svårt med de förändringarna. [Jag blev även nydligen diagnoserad med Autism.]
Jag önskar att jag kunde fått mer hjälp av någon, Bup eller något som kunde stötta mig i denna svåra stunden som förändrade så mycket. Men det fick jag inte, och på grund av det så gick jag in i en djup depression när jag var runt 12 och satte större press på våran redan svåra situation.
I vissa stunder har han vart svår, men jag älskar honom med hela mitt hjärta och jag vet att han är en bra, god person.
Nu, nästan 11 år senare efter han blev diagnoserad, så kanske det är min tur. De ska kolla in på det, och jag ska utredas.