Opsynliga – berättelser från psykiatrin

Läkare skriver vårdintyg preventivt

Jag kom in till psykakuten för att få tillgång till ett mobilt team. Jag mådde dåligt och AT läkaren var orolig och trodde bestämt inläggning. Jag dämpade direkt ner att jag inte behövde läggas in (det var sant), bara för att de kunde skriva LPT om jag ifrågasatte. Även om jag inte skulle neka vård officiellt har de skrivit vårdintyg ”preventivt” tidigare. Han sa att PIVA var rutin vid suicididrisksinläggningar och jag visste att den situationen hade inneburit skräcken för att gråta för högt eftersom inget skyddade mig från att bli tvångsmedicinerad och/eller bältad.

Jag behövde inte bli inlagd, men det var för att beslutsfattande läkare råkade känna mig.

Läs mer om: #Bältesläggning • #Bemötande • #Lagligt? • #Maktmissbruk • #MellanStolarna • #Psykakuten • #Slutenvård • #Suicid • #Tvångsvård • #Vårdkvalitet Publicerad 7/10-2023

Därefter var jag livrädd för att ifrågasätta vården

Jag var inlagd på en akutpsykiatrisk vårdavdelning under HSL och fick stark sömnmedicin ordinerat (utan min vetskap) redan första kvällen. När sjuksköterskan kom och gav mig medicinen förklarade jag att jag helst avstod pga att jag inte hade några större problem med sömnen och gärna ville undvika narkotika-klassade preparat. Som respons fick jag ett hårt ”Motsätter du dig vård? Vi har rätt att tvångsvårda och tvångsmedicinera dig i sådana fall.” Jag blev helt paff och svarade att ”nej det gör jag inte?” Fick som svar ”då måste du ta medicinen nu.”

Därefter var jag livrädd för att ifrågasätta vården och behandlingen jag fick. Jag kände mig helt livegen till avdelningen trots att jag på pappret var där helt frivilligt.

Läs mer om: #Bemötande • #Lagligt? • #Maktmissbruk • #Mediciner • #Slutenvård • #Tvångsvård • #Vårdkvalitet Publicerad 7/10-2023

Gipsar patient istället för att prata om problematiken

Jag var inlagd under LPT i 16 månader på både en akut psykiatrisk avdelning samt en allmänpsykiatrisk avdelning utan uppehåll. På den allmänna avdelningen så eskalerade mitt självskadebeteende enormt till den grad att det blev livshotande. Istället för att personalen frågade varför jag skadade mig själv så illa, eller försökte stoppa det mer än att naken visitera mig (fick stå helt naken och sedan sätta mig på huk och hosta…) och rev mitt rum upp och ner i jakt efter det jag använde. Så bestämde läkaren att de skulle gipsa mig. Jag hade inget val. Antingen skulle de bälta mig till handkirurgen eller så kunde jag få gå frivilligt. Jag valde till sist att gå frivilligt, men det var aldrig mitt val överhuvudtaget. De gipsade min arm där jag skadat mig som mest, för att får mig att sluta skada mig. De satte gipset över handen (även om jag bara skadat mig på under armen) så att jag inte kunde använda min högra hand överhuvudtaget. Det fick mig inte att skada mig mindre, även om det blev svårare för mig. Gipset löste absolut ingenting såklart eftersom ingen valde att gå ner i djupet på VARFÖR jag gjorde mig så illa. Istället för att prata med mig, försöka komma fram till hur jag skulle hantera min ångest, så fick jag vara gipsad i över en månad. Det var tufft eftersom jag är höger hänt och mesta dels av tiden hade gipset över mina fingrar. Det försvårade min vardag otroligt mycket. Men löste inga problem.

Läs mer om: #Ångest • #Bältesläggning • #Bemötande • #Lagligt? • #MellanStolarna • #Självskadebeteende • #Slutenvård • #Tvångsvård • #Vårdkvalitet Publicerad 7/10-2023

Inlagd frivilligt men får inte lämna

Låg inlagd efter ett suicidförsök. Enligt min journal och enligt läkarna var det HSL, och jag hade gått med på det frivilligt. Men när jag ville lämna fick jag inte. Sa till de att jag låg på HSL och om de skulle hålla kvar mig behövde de ändra till LPT, men de ändrade inget. Hölls kvar på enheten under tvång, men enligt alla journalanteckningar var allt frivilligt. Fick ingen chans att överklaga eller få stöd då det ”officiellt” inte var LPT.

Läs mer om: #Journalföring • #Lagligt? • #Maktmissbruk • #Slutenvård • #Suicid • #Tvångsvård Publicerad 7/10-2023

Inte vana med ”såna som jag”

Det ju nästan värst när psykiatriska enheter och enskilda behandlare gång på gång säger att de är vana att jobba med samsjuklighet och att de kan det och sen fungerar vården ändå inte. Flera gånger har jag fått höra att de är vana att ta hänsyn till och arbeta med ”såna som jag” och senare fått veta/höra/förstå att de aldrig mött och behandlat någon som jag. Men alltså, jag är inte en alien eller så. Jag har komplex ptsd pga trauman under uppväxten. Jag stämmer också in på andra diagnoser så som dissociativt syndrom, depression, utmattning men också en tydlig ätstörning och viss emotionell instabilitet. Det ÄR inte konstigt när man har komplex ptsd. Det kan vara lite problematiskt pga att komplex ptsd inte finns med i den senaste översatta diagnosmanualen men den finns på engelska o h den finns framför allt i verkligheten. Men i min verklighet får jag olika diagnoser och trots att flera behandlare verkar veta vad som skulle behövas egentligen och jag håller med så lyckas vi inte.

Läs mer om: #Ätstörningar • #Bemötande • #Depression • #Diagnostisering • #Dissociation • #EIPS • #Öppenvård • #PTSD • #Utmattningssyndrom • #Vårdkvalitet • #Vuxenpsykiatri Publicerad 23/9-2023

Glömde skicka min remiss

För fyra år sedan fick jag en akuttid till bup efter att min skolkurator upptäckte mitt självskadebeteende. Min familj och jag tyckte att vi hade sån tur med att få komma dit så snabbt, då vi hört om så många som behövt vänta betydligt mycket längre. Ju längre tid som gick, desto längre blev tiden mellan besöken. Efter två år av besök som inte hjälpt över huvud taget ville vi att jag skulle utredas för add/adhd. Min psykolog höll med om att det vore lämpligt men skickade inte någon remiss för detta trots upprepade påminnelser. Han sa att det inte var någon idé eftersom jag skulle behöva vänta så länge. Efter 6 månader av tjat hade fortfarande inget hänt och jag hade blivit sämre. Jag var rädd för mig själv och suicidal. Mina föräldrar tog mig till bup akuten där de skickade hem mig med en piggelin i handen och sa att jag skulle tänka positivt. Däremot skickade de en akutremiss till bup angående adhd utredning. Efter det tog det ca 1 månad tills jag utreddes. Jag diagnostiserades med med add och fick börja på medicin som inte fungerade bra för mig. Vi bestämde att jag ska testa en ny medicin. Nu kommer det värsta: eftersom jag fyller 18 ska jag flyttas till vuxenpsykiatrin och bup vill att jag ska påbörja ny medicin där. Problemet är att min läkare glömde skicka min remiss för 6 månader sen till vuxenpsykiatrin och de säger nu att väntetiden för att jag ska få påbörja ny medicin är ca 8 månader. Utan medicin blir jag otroligt trött, till den nivån att jag knappt klarar mig igenom en skoldag, och om jag gör det slutar det ofta med att jag bryter ihop väl hemma eller inne på skoltoan. Att jag ska klara mig genom sista året på gymnasiet utan medicin känns i dagsläget som en omöjlighet. Min skolgång påverkas av bups misstag. Jag önskar bara att köerna kan kortas ner.

Läs mer om: #ADHD/ADD • #Ångest • #Barnpsykiatri • #Öppenvård • #Psykakuten • #Självskadebeteende • #Vårdkvalitet • #Vuxenpsykiatri Publicerad 23/9-2023

Tomma ord

Prövat allt. Från slutenvård t öppenvård t boendestöd o stödteam. Av alla dessa läkare, sköterskor, boendestödjare med el utan utbildning har jag blivit bemött m förståelse el åtminstone av vilja t förståelse av kanske 5 procent. Ingen har ansvar, personal byts ut, får man överhuvudtaget träffa läkare är det oftast at-läkare som man träffar en gång. Nu tycks alla ha gett upp. Min ”känsla” (andras ord, jag vill säga fakta) är att jag får skylla mig själv som blev psykiskt sjuk. Nu är jag dessutom för gammal o därmed lågprioriterad. Min ”hjälp” nu är ett stödteam. Fungerar inte alls. Det låter bra, på pappret. Verkligheten är en annan. Fick veta att mina behov styr osv. Visst, de frågar om jag behöver hjälp m något. Vid det här laget borde jag veta bättre än att svara. För ”stödet” har inget m mina behov att göra. Det är andra som bestämmer vad/om jag behöver något. Jag har inga som helst rättigheter. OM jag driftar mig till att uttrycka behov visar det sig att ”chefen” ”kommunen” ”policy” säger att det går inte. För mig är ärlighet, tydlighet, empati viktigt. Jag har väl fel uppfattning om vad som är lögn men om någon säger att de vill hjälpa mig men inte gör det då anser jag att det är lögn. Ord. Tomma ord. Det är väl i gärningar det visar sig om någon menar vad han/hon säger? Jag är så maktlös, förtvivlad, uppgiven. Har inget liv alls. Visst, jag har skrikit, svurit, hotat. Men borde inte personal som jobbar m psykisk ohälsa se igenom sånt? Se att det inte är ondska utan förtvivlat rop på hjälp? Varför finns det lagar? Om lika rättigheter? Om värdigt liv? Varför får vårdpersonal bete sig hur de vill? När någon av oss lyckas dö (jo, jag vill dö) och det föregåtts av åratals felbehandling finns ingen som har ansvar. Ivo? Glöm det. Är man sjuk, ensam, svag orkar man inte ens försöka. Är man död lär det vara svårt.. det händer att psykfall har någon anhörig som anmäler missförhållanden. Vad händer? Det läggs ner. För personal håller ihop. Vem blir trodd? Jag? Eller 10 stycken ”proffs ” som hävdar att honnju tyvärr led av vanföreställningar, inbillade sig saker. Och att de gjort ALLT för att hjälpa. De är sååå ledsna. Politiker? De lever i en annan värld. De är så välkomna att tillbringa en vecka i mitt helvete. Känner att det här blev osammanhängande och rörigt. Jag är så slut efter 3 års sömnbrist, ångest, gråt, hjälplöshet. Kan inte längre hålla ihop,tankar. De har nog rätt. Allt är mitt fel.

Läs mer om: #MellanStolarna Publicerad 23/9-2023

Mina problem anses inte vara tillräckligt allvarliga

Har gång på gång sökt vård hos psykiatrin för att jag inte orkar, vill eller ens kan fungera vissa dagar. Jag klarar mitt jobb för att jag jobbar övertid utan att säga något de dagar jag har energi och ligger sedan flera dagar i sängen eller sitter vid datorn hela nätterna. Varje gång jag söker vård får jag till svar att mina problem inte är tillräckligt allvarliga då de inte förstör min levnadsrytm. ”Du har ju både sambo, fast jobb och hyreslägenhet”, har jag fått som motivering till deras beslut mer än en gång.

Hur dåligt ska jag behöva må och hur mycket funktionsnedsättning måste mina problem ge min vardag för att jag ska bli tagen på allvar?

Läs mer om: #Öppenvård • #Vårdkvalitet Publicerad 23/9-2023

Avslutade DBT-behandlingen

Jag låg inneliggande inom slutenvården och hade fått tillåtelse att tillsammans med min mamma, som körde mig fram och tillbaka, åka på min DBT-behandling en gång i veckan på ett annat sjukhus.
En dag skadade jag mig på avdelningen och överläkaren straffade mig genom att säga att jag inte fick åka på min DBT-behandling den dagen. Jag och min mamma började gå emot detta, försökte få rätt i att jag behövde min behandling om något. Då valde överläkaren att avsluta min DBT-behandling helt och hållet. För att straffa mig? För att visa vem som hade makten?

Läs mer om: #AnhörigaVittnar • #Maktmissbruk • #PsykologiskBehandling • #Självskadebeteende • #Slutenvård Publicerad 23/9-2023

När ska det systematiska våldet ta slut?

Min psykolog frågade mig hur det känns att tänka på det vården utsatt mig för, jag har förminskat det så länge att jag inte ens förstått att det är något att känna kring. Hjälpen som förstörde mer, det enda jag kan fråga mig är varför? Varför händer det gång på gång, varför får det fortgå. Varför. I så en utsatt situation bli utsatt för informellt tvång, gång på gång. Om du inte, då tar vi bort detta. Om du inte, då blir du inlagd. Om inte blir du inte utskriven. När tar det systematiska våldet slut? Jag behövde inte mer. Jag har redan nog.

Läs mer om: #Slutenvård • #Vårdkvalitet Publicerad 23/9-2023