Vi fick lära oss att undvika personer med EIPS, speciellt att inte bli vänner eller ha romantiska förhållanden med dessa, då de är ”manipulativa” och ”dramatiska”.
Detta var en av otroligt få moment av psykiatri under utbildningen till SJUKSKÖTERSKA. Om det inte är skrämmande så vet jag inte vad som är.
De skrev i min journal att jag hade EIPS utan att göra en ordentlig utredning osv. En person som hade träffat mig en gång ”bestämde” det och baserade det på att jag var en ung tjej med självskadebeteende och ätstörning. Detta gjorde att jag gick ett år hos en behandlare som trodde jag hade det och behandlande mig utifrån det. Den läkaren som då skrev att jag hade det gjorde att en hel behandling (som för övrigt inte funkade) var grundad på att jag hade den diagnosen. Vill tillägga att jag inte har den diagnosen idag och har aldrig haft den.
Jag fick diagnosen borderline (nu EIPS) för ungefär tjugo år sedan. Jag har aldrig känt igen mig i beskrivningar av diagnosen eller diagnoskriterierna men jag har självskadebeteende och det har räckt för att få diagnosen. I mer eller mindre 20 år har psykiatrin, särskilt akut och slutenvården, bemött och behandlat mig som om jag uppfyller exakt alla kriterier och inte lyssnat på mig när jag ifrågasatt det. Två gånger har jag lyckats bråka mig till en utredning av diagnosen, första gången för åtta år sedan då visade det sig inte överraskande att jag absolut inte uppfyllde diagnoskriterierna. Tyvärr brydde sig inte psykiatrin om det utan fortsatte behandla och bemöta mig som jag hade diagnosen. Efter sju års brukande till utreddes jag igen och inte heller den här gången uppfyllde jag kriterier nog för diagnos och den togs bort. Mindre än en månad senare stod den i journal igen efter ett akutbesök. Jag kommer aldrig bli av med den och det gör att vården jag får inte fungerar för mig eftersom den är anpassad efter en diagnos jag inte har.
Efter ett självmordsförsök (tablettöverdos) när jag var 18 blev jag inskriven hos öppenpsykiatrin. Något halvår senare fick jag äntligen träffa en psykiater, som tyckte att jag borde byta antidepressiva. För att minska ångesten som kan komma som utsättnings- och insättningssymptom fick jag oxascand (bensodiazepin) utskrivet. Psykiatern sa att jag utöver den nya antidepressiva skulle ta en tablett oxascand dagligen och att hen skulle ringa mig om två veckor för att följa upp. Hen ringde inte upp efter två veckor, och eftersom jag bara hade numret till växeln kunde jag inte kontakta hen direkt. Jag bestämde mig för att vänta lite till och fortsatte ta oxascand varje dag. Efter två veckor till ringde min mamma växeln, och någon vecka senare blev vi uppringda av mottagningen. Personen vi pratade med sa att psykiatern inte jobbade där längre, utan hade slutat för en månad sedan. Mamma frågade varför jag inte fått en ny psykiater, och personen svarade att jag inte hade bett om en ny. Med mammas hjälp slutade jag med oxascand på egen hand, men kände ett starkt fysiskt och psykiskt sug efter medicinen ett långt tag efter. Jag minns att jag till och med övertalade mamma att ge mig en tablett ibland när jag egentligen inte behövde en. Hade mamma inte haft hand om mina mediciner vet jag inte hur det hade slutat.
Jag hade blivit utsatt för tvångsåtgärder för första gången och tiden efter där är mörk. Tvångsåtgärder dagligen, flera gånger per dag oftast. Med andra ord kaotiskt och traumatiserande. Efter några veckor insåg dem att dem glömt skicka in papperna för att min tvångsvård skulle gälla. Jag hade alltså utsatts för xx tvångsåtgärder utan att ha haft någon tvångsvård. Jag vet dem anmälde sig själva och skickade till IVO angående det men jag hörde inte ett ord och tvångsvården sattes ju bara och tvångsåtgärderna genom åren växte och jag lever idag med ptsd. Ibland önskar jag att jag anmälde där och då. Men det var så mörkt och jag kände mig så liten så jag tänkte att sättet de behandlade mig på var det som var rätt. Sista gången jag skrevs ut därifrån gav min familj dem en chokladask. Jag önskar jag vågade berätta för dem då men jag vet att min familj idag har mycket skuldkänslor. Men det var inte min familj som gav mig ptsd. Det var vården. Vården som skulle skydda mig, hjälpa mig och hålla mig säker. Istället drog dem mig längre ner under ytan.
Efter fyra veckor på lpt i suicidprevention efter mina tre överdoser detta år som bland annat resulterat i vård på IVA sa överläkaren som fattat lpt beslutet ”jag är inte rädd att du ska ta ditt liv”. Dessa fyra traumatiska veckorna inlåst med tvångsvård var alltså i onödan?
Skriver som mamma till son med autism, selektiv mutism och social fobi. Han är inlagd på LPT sedan månader tillbaka men hans mående har försämrats absevärt under inläggning. Han har gått från att må dåligt men ändå vilja ha viss hjälp till att bara vilja dö. Innan inläggning har han aldrig gjort en fluga förnär men under senaste veckorna bältas han 2-4 gr/dag för att han i skräck och panik försöker ta dig ut. Han har blivit livrädd gör personal då han skakar, hyperventilerar, får gråtattacker när de närmar sig. Så klart hsr jag undrar varför det har blivit så här.
Det har framkommit att en viss nattsjuksköterska har hånat och förlöjligat honom genom att säga att han kan sluta grina. Samma nattssk har härmat honom då han väl sagt något, vilket är en oerhört stark kränkning av någon med selektiv mutism. Hon har vägrat ge honom vatten och mediciner. Utan stöd av läkarbeslut har hon tagit hans mobil flertal gånger under bältningar. Ibland har hon vägrat ge honom den. Vid minst ett tillfälle har hon ryckt den ur hans hand och sedan läst. Trots att han har selektiv mutism har hon upprepat samma fråga gång på gång o krävt ett verbalt svar, tills han börjat gråta. Hon har provocerat fram utåtagerande beteende och omedelbart larmat vilket lett till onödiga bältningar.
Fy fan säger jag bara. Jag trodde inte detta förekom inom psykiatrin år 2024.
Jag har tagit många överdoser. Som suicidförsök, men kanske innerst inne rop på hjälp. Någon månad efter att jag fyllt 18 blev jag inlagd med vårdintyg från öppenvården pga att jag hade tabletter jag tänkt att ta för att jag inte orkade mer. Jag hamnade ett knappt dygn på en slutenvårdsavdelning, sen avskrevs vårdintyget och jag fick gå hem. Detta trots att jag sa till läkaren vad jag hade för planer, men jag fick gå hem med tabletterna i handen. Väl hemma tog jag dessa direkt, hamnade på IVA, blev återigen inlagd ett dygn på vårdintyg men fick gå hem igen. Jag tog tre överdoser den veckan, de två senare fick jag gå hem direkt från IVA. Det dröjde en halv månad innan jag tog en ny överdos igen, hamnade på en hjärtavdelning ett dygn innan jag fick gå hem. Sen ytterligare en halv månad senare tog jag två överdoser inom loppet av tre dagar, den sista gången skrevs ett vårdintyg och jag fick återigen gå hem nästa morgon. Samma sak har skett ca 3 gånger efter det. När ska man tas på allvar? När ska vården inse att överdoserna bara blir allvarligare och allvarligare? Jag är 18 år, när ska någon börja bry sig?
Övergången mellan BUP och vuxenpsyk är något som det inte pratas mycket om. Den övergången kunde ha kostat mig livet. Jag hade haft samtalskontakt på BUP en gång i veckan under en lång tid. Hade en pågående traumabehandling som fick kortas ner otroligt mycket för att jag fyllde 18. Jag stod i kö till npf-utredning, hade samma år varit inlagd på bup slutenvård och mått extremt dåligt hela året med tydliga självmordstankar. När jag fyllde 18 var jag tvungen att flyttas över till vuxen psyk. Till att börja med så svarade vuxen psyk att min problematik inte var ”ett passande fall för psykiatrin” då de ansåg att jag skulle uppföljas av vårdcentral istället. Mina kontakter på BUP accepterade inte det (tack och lov!) och de lyckades till slut med övertygelsen att det skulle vara direkt farligt för mig att kastas ut från psykiatrin helt. Jag fyllde 18 i maj och det enda jag fick veta när jag blev utskriven från BUP var att jag någon gång efter sommaren skulle jag få remiss till ett bedömningssamtal på vuxen psyk. Ingen annan tidsram överhuvudtaget och det var inte säkert att jag skulle få kontakt, utan bara en bedömning. Jag hade dessutom en tydlig men odiagnostiserad autism och den osäkerheten att inte veta vad som skulle hända och ingen planering samtidigt som självmordstankarna ökade var förödande för mig. Detta ledde till att jag tog en överdos på sommaren. Jag hamnade på vanliga akuten och sedan psykiatriska akuten. Blev inte inlagd. Men på grund av överdosen så fick jag uppföljande telefonsamtal då och då, en ny medicin och telefonnummer till vart jag kan ringa vid kris. Mitt bedömningssamtal blev inte förrän i september. När jag väl kom på det bedömningssamtalet hade mitt självskadebeteende eskalerat, jag var helt avtrubbad och självmordsbenägen, var i så dåligt skick att jag blev inlagd på slutenvården direkt på plats. Redan två dagar senare blev jag utskriven från slutenvården och mådde om möjligt ännu sämre så fanns det plötsligt tid för npf utredning och en superbra samtalskontakt på dagsjukvården med chansen att åka dit när jag än behövde 5 dagar i veckan. Det var det som räddade mig.
Finns inte en chans att jag hade överlevt om jag inte försökt ta livet av mig. Enda sättet att få hjälp på inom psykiatrin är om man är i så dåligt skick att man inte kan leva längre, och då är det ofta för sent att få rätt hjälp. För mycket har blivit förstört.
När jag var inlagd på psykiatrins heldygnsvård under LPT för mina anorexia så fick jag ECT-behandling mot min vilja. Tänk er att ha en gråtandes flicka liggande på britsen som ber er desperat att låta bli, och då hålla fast henne och söva henne. Det förstörde mig. Psykiatrin förstörde mig. Jag var svårt sjuk i anorexia nervosa men ingen hjälpte mig. Tillslut gav jag upp och försökte avsluta mitt liv. Jag misslyckades. Och istället för fråga mig varför jag försökte ta mitt liv, så satte psykiatrin bara en ny diagnos på mig utan utredning, EIPS. Jag tror det var enklare att skylla mitt suicidförsök på en diagnos än att inse att det var pga totalt misslyckad behandling från deras sida. Jag var inte emotionellt instabil, det har senare konstaterats av andra inom sjukvården, jag var bara en flicka otroligt sjuk i sin anorexi som ingen på psykiatrin brydde sig om att hjälpa.