När jag var 14år blev jag inlagd på BUP, ibland blev jag väldigt arg och vid ett tillfälle slängde jag in en schampoflaska i väggen, det var det enda som krävdes för att jag skulle bli bältad i 2tim, trots att jag var lugn precis när dem bältade mig så blev jag bältad iaf, bara för att jag gjorde det jag gjorde. Det var min första bältning och jag var väldigt rädd.

Jag blir nypt i bältningssängen för att jag gråter och skriker av sjuksköterskan. Han vill att jag ska hålla tyst.

Mina byxor hade åkt ner och likadant med tröjan när jag låg fastspänd, jag ber de dra upp kläderna men de vägrar förens jag lugnat ner mig och lyssnar på de. Om jag inte lyssnar på de kommer de inte lyssna på mig.

Då jag var inlagd pratade personalen sinsemellan om oss om ”4:an”, ”10:an” osv beroende på vilken sal man låg i.
Inlagd och sjuk och reducerad till att benämnas som en ”siffra”. Kanske de inte ens brydde sig om att lägga på minnet vad man hette.

De hade kommit personal från vuxenpsykiatrin för att fastspänna mig på bup. När sjuksköterskan går för att hämta injektioner lägger personalen från vuxenpsykiatrin en kudde över mitt ansiktet när jag ligger maktkös fastpänd i bältesängen för att jag skulle sluta gråta och skrika. Jag höll på att kvävas, tills sjuksköterskan kommer efter några minuter och skriker ut personalen och de tar bort kudden.

Jag var inlagd på slutenvården, hade nyss blivit 18 och hade aldrig varit inlagd tidigare. Avdelningschefen och läkaren skapade en bemötandeplan utan mig som jag inte visste om som sa att man skulle ignorera mig och vårdpersonalen jag litade på skulle neka mig hjälp. Jag har autism och svårt att prata med folk och ta hjälp. Undrade varför ingen sa hej till mig i korridoren eller pratade med mig längre tills en skötare som inte stod bakom bemötandeplanen berättade för mig att det var därför. Det var en enda på en hel avdelning som inte stod bakom att man enbart skulle ignorera mig. De skyllde på EIPS vilket jag senare blev utredd för och inte hade. Jag var bara ensam, utelämnad och livrädd.

Det var så många gånger på psykavdelningen som personalen totalt ignorerade mig. Antingen struntade de helt i tillsynen under flera timmar. Eller så tittade de bara på mig där jag satt på sängen och grät och hyperventilerade, stängde dörren igen och gick.

Jag har en rätt ovanlig diagnos som en psykolog med traumakompetens satte efter en utredning. Den heter DID och alla jag möter i öppenvården utgår från att jag har den här diagnosen. Men inte slutenvården… läkaren där hävdar att jag inte alls har DID utan EIPS. Detta hävdar hon helt utan att ha gjort en utredning och på grund av detta bemöter mig slutenvården som en EIPS patient. Är så himmla trött att inte tas på allvar av slutenvården.

Hösten 2022 gjorde jag ett av de största besluten i mitt liv och flyttade från den plats jag växt upp och levt hela mitt liv, till en plats som låg ungefär en dagsresa med bil bort för att komma närmare en del av min familj som jag inte kunnat träffa på 5 år som stod mig nära.

Öppenvården jag hade gått hoss skulle skicka en remiss så jag skulle kunna få en ny kontakt snart, då det värkligen skulle behövas.
Jag blev psykiskt och fysiskt misshandlad av en personen i den familjen under min uppväxt, vilket sannolikt har gett mig PTSD men var villig att lägga det åt sidan och försöka gå vidare för att jag ville ha en relation med tex min yngsta bror som jag inte träffat sedan han var väldigt liten. [jag var inte medveten om hur starka mina reaktioner fortfarande var, eller att det ens kunde vart PTSD förens efter flytten och jag träffade henne]

De sa även att Kö tiderna på platsen skulle vara otroligt korta.
Så jag flyttar dit i oktober.
Och väntar.
Och väntar.
Och väntar.
Jag tar kontakt med öppenvården där för att se hur det går och får veta att de inte fått någon remiss.
Så jag fick kontakta min gammla öppenvård och be dem skicka om remissen TVÅ gånger.
Tillslut så fick öppenvården från det nya stället skicka en förfrågan om en remiss och då kunde de allt skicka den.
Jag fick kontakt med öppenvården på det nya stället i Mars, ca 5 månader senare, när det egentligen skulle tagit kanske 3-4 veckor på sin höjd.

Då var det redan försent dock.
Min redan dåliga, men uppbyggda, psykiska hälsa hade kraschat totalt.
Jag var sucidial, självskadande, konstant livrädd och efter en händelse som gav mig den extremaste panik attacken i mitt liv, så vågade jag inte ens äta middag med familjen.
Jag kände ingen annan, hade inga vänner där, inte min flickvän och var totalt isolerad.

Vad jag försöker komma med är att jag behövde värkligen öppenvården.
Det kom så många insikter och hela min livsbild och världsbild föll isär. Jag trodde värkligen att jag skulle dö där för jag hade ingen stans att ta vägen.

Det hela slutade med att jag bestämde mig för att flytta till en kompis som bodde närmast där, vilket var ca 4 timmar bort.
När jag berättade det för min pappa så kom det fram att de hade tänkt att kasta ut mig och de såg till att jag flyttade där ifrån så fort som bara fysiskt möjligt.

Under den lilla tid jag haft kontakt med öppenvården där så har det vart mest telefon möten. Tror jag bara vart där 1 gång för ett fysiskt.
De har vart snälla, förstående, och hjälpt med vad de kan.
Nu står jag på vänttid till en ny öppenvård på en ny plats.

Detta har vart en fruktansvärd period och jag önskar att den första öppenvården faktiskt skickade remissen från början.
Då kanske det inte behövt gå så långt som det gjorde, och att jag kanske kunde fått mer hjälp ur den situationen.
Har haft kontakt med samtalskontakter, psykologer, soc osv sedan jag var 9 år, sedan 2020 har det vart konstant kontakt varje eller varannan vecka. Så är värkligen beroende av en kontakt.
Nu har jag gått utan det i snart ett halvår, när jag värkligen värkligen behövt det.

Ursäkta jag vet inte hur relevant denna historian är, jag kanske bara klagar haha.

På grund av utdragen flashback m panikattacker blev jag liggande dubbelvikt på rummet i heldygnsvården helt ensam under 5h. Skötare berättade senare att dom fått instruktion att ignorera mig av ssk eftersom jag behövde lära mig hantera det hela själv. Jag hade lika gärna varit kvar hemma.