(en ivo anmälan jag gjort)

skickade in detta som tips till ivo

•  Psykiatriker vidareförmedlar ej någon psykologhjälp till mig

jag har Sorg, min syster gick bort 2021 på våren och Nu har min kusin blivit Knivmördad!!! (det har psyk negligerat i FEM veckor nu!!!)

OCH MIN PSYKIATRIKER BLOCKERAR MIG FRÅN ATT FÅ PSYKOLOG HJÄLP!!!
vafan ere här? Ska det va såhär???

jag har meddelat Ivo och psykiatrin att jag mått så dåligt i min obehandlade sorg, jag ofta varit nära självmord.

detta negligerades av psykiatriker och psykiatrin, de Förväntar sig väl Mindre problem när jag väl dött av Deras inaktivitet och ignorans till sorgen och min situation, och även min situation under LPT/ÖPT’t.

jag är sönderstressad, spyr på mornarna och ibland övrig tid, av stressen och pressen av min situation under LPT/ÖPT’t.

och att Polisen kan, via vårdintyg, Gripa mig 24/7 och utföra Gestapometoder åt psykiatrin.

DET ÄR ÅT HELVETE!!!!

IVO! Ni ska ta ert jävla Ansvar som tillsynsmyndighet! och Aktivera HSAN i detta! anser jag.

jävlar!

GÖR NÅT!!!!

På en psykiatrisk avdelning ;

• 17e oktober.
Jag har diabetes typ 2, jag var törstig, det var som klister i munnen under bältningen, de gav mig 1/2 glas vatten via sugrör under bältningen.

• 17e oktober, fyra injektioner, trillafon och stesolid på rummet först, jag var helt lugn, men sade att jag motsatte mig Injektionerna för injektionerna KRÄNKER min intergritet, och ändrar mitt medvetande!

efter de två initiala injektionerna satte jag mig i korridoren utanför kontoret, i protest, och lyssnade på min playlist ” Psykiatri ” 
kontorets dörr var stängd.
de kom ut från kontoret, 5-6 st, och sade

– Du Ska Bältas!

jag tvingades in i en påföljande bältning.

under bältningen skadade de eventuellt min njure genom negligans till de Akutabehov jag hade av att få urinera

under bältningen tvingades jag ligga bältad Fyra timmars bältning.

från 16:00 till 20:00 (ca) och under dessa timmar så var jag TVÅ TIMMAR PISSNÖDIG 18:00-20:00 (ca)

JAG FÖRSÖKTE PISSA NER MIG, I SKRÄCKEN ÖVER DIALYS, MEN BÄLTNINGEN ÖVER MAGEN GJORDE MIG BAJSNÖDIG OCH ALLT LÅSTE SIG – jag har liten blåsa pga diabetesen, så jag urinerar ofta

när jag inte är bältad dvs…

vet ni hur farligt det är för njurarna när urinen går upp till njurarna igen, när man TVINGAS undvika urinera???!

dagarna därefter hade jag mörkfärgad urin och värk i njuren.
påföljande dagar drack jag en hel del vatten för att skölja rent njurarna, i rädsla för eventuell dialyskonsekvens,

under bältningen fick ja lös min vänstra arm i den svåra förtvivlan över att va pissnödig, (jag fruktade dialys)

då tröck de ner armen och sade sinsemellan ;

– olansapinet, det kommer komplettera trillafonet bra! (trillafonet de tidigare injicerat)

och Injicerade Olanzapine (zyprexa) och accutard i höften (medans jag var bältad)

jag var bältad konstant under de fyra timmarna, och en sköterska jag nån dag senare kommenterade detta till, påstod att de inte alls injicerat olanzapine

så hade jag det efter injiceringarna, och under bältningen

jag hade ett helvete i bältningen

höften var svullen i 3 dar, värkandes, efter injiceringarna och jag har mått väldigt dåligt både psykiskt och fysiskt efter deras ”Sk” vård.

SKA INT NÅN HÅLLAS ANSVARIG FÖR DETTA????!

2/2

• 18e oktober
dagen efter Utökade de plågorna med en Extra injektion trillafon, vilket de tvingade mig att acceptera

en till injektion i raden av de Oändliga Injektionerna – de mentala våldtäkterna

fem injektioner allt som allt, under inläggningen.
och en eventuellt skadad njure under fyra timmars lidande – Helt utan orsak!!!

jag känner mig som en aushwitz fånge som TVINGAS LYDA!!! under LPT/ÖPT’t, och psykiatrin initierar detta!

jag gjorde en anmälan till  ansvarig psykiatriker på den 17e eller 18e oktober, så psykiatrin måste väl ha börjat utreda missförhållanderna då?, IVO reglerna vet jag om.

meddela mig om utredning är igång?

förövrigt så jag har överklagat domen från förvaltningsrätten till kammarrätten, för  kravet på sveda och värk negligerades i förvaltningsdomstolen.

50.000kr/ injektion i skadestånd och 100.000kr i sveda och värk för bältningen och dialysrisken, totalt 350.000kr.

detta som hänt, vill jag Kräva att IVO utreder!

Slutenvården har förstört mig. Dem har förstört mitt liv. Min c-ptsd är ur kontroll att jag skadar mig. Förstå att vården gör att jag skadar.. sanslöst. Dem hjälpte inte mig, dem hotade, kränkte,skrek, men fan inte hjälpte dem mig. En gång drog en överläkare mig i mina flätor som straff för jag gjorde suicidförsök. Jag kommer aldrig förlåta.

ens journal består av åsikter, inte fakta.

som pat inom psyk förs noteringar kontinueligt om vad som Personalen uppfattar att man sagt och gjort.

detta kan vaken? fria fantasier ur pesonalens synvinkel och Sksffa Inga Fiender inom psyk, de har Kona/Nordkorea Auktoritet inom de låsta/stängda avdelningarna på slutenvården.

mitt råd efter 22 år inom psyk som pat? ;

håll låg profil. smöra. TA DETAS SKIT!

lär dig att du är Ingenting värd och Har inga Rättigheter!!! BARA SKYLDIGHETER gentemot dem.
för det är Vi mot Dem.

LPT/ÖPT i 15 år. utan orsak.
jo jag är kristen.

’ De har hatat mig först, de kommer hata er också ’ lovade vår Herre

efter ett självmordsförsök på grund av könsdysfori så blev jag inlagd på psyket. men så fort jag och min pappa kommer dit och ska skrivas in så felkönar läkaren mig. han kallar mig för ”hon” och ”dotter” när han pratar med min pappa även fast vi rättar honom och jag sitter där och har så mycket ångest och panik. hade en panikattack under det mötet pga att han felkönade mig men inte brydde han sig om det.

det var då jag helt tappade tilliten till slutenvården, min första upplevelse av slutenvården var ett inskrivningsmöte som inte kunnat gå sämre.

Under dem månader jag har varit inom psykiatrin har jag varit både bältad och fasthållen alldeles för många gånger. Bältning är OTROLIGT traumatiskt och kan även de ge blåmärken osv. Men när det kommer till fasthållning har det ofta blivit som ren och skär mänsklig misshandel. Jag har rivits, slagits (av misstag antar jag), blivit sutten på, folk som hållit så hårt om mina armar att jag inte längre kan känna min hand. När proceduren sedan är klar så har man tovigt hår, röda skrapsår, och efter några timmar blir dem befintliga blåmärkena ännu större.

Att tillägga. Dessa grejer skedde bland annat under pandemin. Ibland hade personalen stora visir som gjorde sin skada när dem försökte hålla fast mig. O andra sida var det viss personal som varken hade munskydd eller visir när deras ansikte påriktigt var 10 cm ifrån mitt.

Den 3 januari 2023 så fick jag reda på att min allra bästa vän gått bort efter o blivit utskriven från psykiatrin trots hen ofta var öppen med sina tankar och planer. 5h senare hittades hen död. Hen var aldrig inskriven på HSL men var det denna gång (troligtvis för o lugna oss runt omkring). Men sen ville hen skriva ut sig och läkaren skrev ut hen trots massor med skötare som sa att läkaren verkligen inte skulle skriva ut hen. Men läkaren tog sista beslutet och nu är hen död. De hade kunnat rädda hen, men valde att lära hen en läxa att hen tog upp allt för mycket pengar då hen ofta var inlagd. Kommer aldrig kunna förlåta psykiatrin för det de gjorde…

Utdrag ur remiss där en psykiatriker misskrediterar mig som patient.

Remissen det handlar om är skriven på olagliga grunder och dess enda avsikt är att få mig misskrediterad inom primärvården. Psykiatrikern vill få deras hjälp med att ’återbörda’ mig till den psykiatriska kliniken. En kontakt som jag betackar mig ifrån. Det enda remissen medfört är att jag blir oerhört illa bemött inom sjukvården samt att jag inte får adekvat hjälp avseende fysisk ohälsa. Remissen instruerar primärvården om att bemöta mig utifrån psykisk ohälsa när jag söker för fysisk vård. Något som lett till allvarliga konsekvenser för mig. Remissen är kritiserad av IVO på flera punkter.

Remissen uppges gälla ”hosta”, men den handlar i själva verket om något helt annat. Det är inte första gången som denna psykiatriker använder missvisande remiss gällande mig. Remisser som har orsakat att jag inte har fått nödvändig hjälp avseende fysisk ohälsa. Trots att psykiatrikern känner till att jag har haft kronisk hosta sedan länge samt att jag är utredd av specialistläkare gällande den väljer hon att, utan att informera mig, skriva denna onödiga remiss. Remissens innehåll påvisar smutskastning på hög nivå av en klinik som har som uppdrag att bedriva god, psykiatrisk och psykisk, hälsovård. En klinik som tillsammans med ”närstående” dömer sin patient utan att känna till bakgrundsfakta. De har inte ställt en enda fråga till mig. De har valt att inte fråga mig om någonting grundat på den s.k diagnos de satt på mig. De har i förhand valt att inte tro på mig.

Citat ur remiss avseende ”hosta”:
Citat 1:  ”… en kvinna som under flera år haft kontakt med psykiatriska kliniken pga vad som då bedömts vanföreställningar.” Exakt så skrev hon i remiss till primärvården tre år tidigare då jag fick kronisk hosta efter en influensa. Även den remissen ledde till dåligt bemötande inom primärvården. Informationen i remissen är ej korrekt. Jag har enbart haft kontakt med denna klinik för uppföljning av medicinering (prover) en gång om året. Är informationen nödvändig i en remiss gällande hosta? Om sådan information utgår gällande bemötande av patients fysiska vård, hur betrodd blir patienten då?

Citat 2: ”…ingen har lyssnat på vad hon varit utsatt för (sexuella övergrepp i barndomen), inte ens familjen trodde på henne.” Är det här nödvändig information gällande undersökning av hosta? Aktuell ’psykiatriker’ har ej fått mitt godkännande till att lämna ut denna privata information till andra. Psykiatrikern framställer mig som icke-trovärdig ytterligare en gång i samma remiss. Kunskapen om sexuella övergrepp samt dysfunktionella familjer ligger på en mycket låg nivå på denna klinik.

Citat 3:  ”Patienten vill fortfarande inte ha någon kontakt med psykiatrin och därför är det svårt att hjälpa henne härifrån på något sätt. Hon tycker att psykiatrin har bara förstört för henne då det blivit svårare att få hjälp för somatiska problem då hon uppfattats som ej trovärdig i sina besvär”.  Jaa, det bemötande jag har fått är inte utifrån mitt eget agerande utan utifrån att denna psykiatriker även tidigare skrivit remisser till primärvården. Remisser som har lett till att jag inte har fått hjälp med fysiska åkommor. Jag undrar även varifrån ”vill fortfarande inte ha” kommer? 

Citat 4:  ”Uppger att hon besvärats av långvarig hosta…”. (Något som aktuell psykiatriker alltså känner till sedan tidigare och som även IVO påpekat framgår av klinikens journal.) Och så detta då i samma mening ”… och tycker att hon blivit dåligt bemött utifrån att hon uppfattats som psykiskt sjuk. Hon vill därför spärra sin journal på vår klinik.”  Och hur tror denna ”psykiatriker” att jag blir bemött efter den här remissen? Journalen har av förståeliga skäl varit spärrad sedan länge. Problemet är inte nytt.

Citat 5 och själva frågeställningen till primärvården: ”Tacksam om ni kallar patienten för undersökning för hennes hosta. Om hon bedöms vara försämrad psykiskt är vi tacksamma för gemensam diskussion och att vi hjälps åt för att kunna bemöta hennes frustration men också hjälpa henne om hon skulle behöva förnyad kontakt med oss.” Kontentan: en psykiatriker vill att en vårdcentral skall kalla mig avseende undersökning av min hosta men hon vill att det är mitt psykiska mående som skall bedömas. Hur skulle primärvården bedöma det? Skulle de utgå från att min hosta grundade sig på psykisk ohälsa? Efter utskickad remiss har jag konsekvent nekats läkarkontakt avseende min hosta. En psykiatriker som motverkar uppföljning av utredd hosta kan man inte ens kalla för läkare! Jag har aldrig varit i kontakt med primärvården utifrån psykisk ohälsa. Vad har de att jämföra med? Kan tala om att primärvården arbetar hårt med att framkalla reaktioner hos mig genom provokativa bemötanden. I journalerna noteras enbart min reaktion – aldrig orsaken till den. Svensk sjukvård inte värd någon annan plats än i papperskorgenen enligt min erfarenhet! En sjukvård som har gjort med skada än nytta! Uruselt!

Psykiatrikern har önskemål om en ”gemensam diskussion” avseende min psykiska hälsa med primärvården via en remiss gäller undersökning av hosta. Den diskussion har redan skett vad jag har förstått – och jag som patient hålls helt utanför. Får ingen information. Men, på min förra vårdcentral har man haft en ”rond” och gjort en ”bedömning”. De vägrar delge mig information och insyn. Efter denna ”rond” har ett enormt hat uppviglats gentemot mig inom primärvården. Jag vet inte vad det handlar om. Det enda jag har gjort är att anmält en pedofil. Psykiatrikern, och min f.d familj, vägrar att släppa taget om mig. De gör allt för att återfå kontrollen över mig. Den kontrollen har de nu fått via primärvården.

Är det så här en psykiatrisk klinik ska bemöta kvinnor och barn som utsatts för sexuella övergrepp? Något för Metoo-rörelsen att bita i?

Blev kallad till en ny psykläkare och var väldigt nervös så tog med mig en person på besöket. Läkaren tog sig tid att tillsammans med mig kolla journaluppgifter ca 10 år bakåt i tiden (minns inte exakt). Hon var väldigt mjuk, positiv och inkännande. Jag blev lite misstänksam för så här bra kan det väl inte vara? Sen frågade hon om jag inte vågade träffa henne själv nästa gång, vilket jag efter viss tvekan gjorde. Vi sågs några gånger, 1,5 timme per gång (!!). Normalt får jag bara 40-45 minuter läkarsamtal en gång per år.

Hon kollade igenom hela min 16 år långa journal och jag fick göra olika screeningar för ptsd. Hon ordnade så jag äntligen blev utredd för ptsd och det visade sig att jag har det. Det tog ca 16 års kontakt med psykiatrin innan jag fick diagnosen.

Kommer aldrig glömma denna läkare. Tyvärr har hon slutat på den mottagningen.
Så det finns enstaka guldkorn.

Delar för att skapa medvetenhet och hoppas på förändring för andra som kommer promenera i korridorerna efter mig.

Brist på konskvenstänkande och prioritering av att lösa problemet i stunden har lämnat mig med en känsla av att vara ensam med min sjukdom. Utan tillit till vården och med stor rädsla för att söka hjälp står jag ensam kvar lika sjuk som när beslutet om tvångsvård togs.

Jag blev lurad till ett möte med läkaren. Så kändes det åtminstånde. Mötet tog plats på psykiatrin pga det var där läkaren jobbade den dagen och inte kunde möta upp på ätstörningsenheten. Högst tveksam till att åka på mötet bad jag om en försäkran att inte bli inskriven (kände att det var ansökande) och att om planer fanns på det iaf få möjlighet att packa med mig kläder och andra tillhörigheter samt förbereda mina barn på att jag skulle vara borta en period. Svar uteblev.

Eftersom jag var/är i behov av hjälp åkte jag ändå med en svag förhoppning om att det var tydligt att jag frivilligt sökte hjälp och att inlåsning som skett efter egenremiss till avdelningen ca halvåret tidigare inte fungerat. Att de nu visste hur stressad och förstörd jag blev av den typen av behandling. Att de inte skulle ta det beslutet igen. Inte göra samma misstag.

Vid ankomst till mötet fanns det inget tvivel om att beslutet om tvångsvård redan var taget. Oavsett vad jag sa så var beslutet redan fattat och förankrat hos läkarens kollega och därför inte gick att överklaga. Utan hänsyn till annan sjukdomsbild, att jag tagit steg i rätt riktning och att jag aldrig missade ett avtalat möte ansågs det ändå för farligt att låta mig åka hem. Detta utan att prover eller kontroller av hjärta, vikt och blodtryck gjordes. Prover som troligtvis hade visat låga men godkända värden.

Pga sociala begränsningar är vårdavdelningar djupt traumatiserande. Att endast bli erbjuden ett grupprum innebar för mig, i ett försök att undvika människor, att i två dagar (minst) bli sittande i ett hörn i korridoren. Detta  efter att först ha fått en panikattack och hamnat i kraftig hyperventilering vid ankomst till avdelningen. Utan mat och vatten i två dagar tappade jag över två kilo. De två kilo jag sen tvingades gå upp för att bli utskriven.

Jag lastar inte avdelningen eller personalen. Det finns eldsjälar och hjältar där!!
Jag lastar bristen på vårdplan, bristen på behandling!! (inte kontroller) och bristen på att se alla aspekter av en människa och tänka vad är bäst på sikt. Brist på medmänsklighet och vilja att anpassa vården efter individen. Inte följa protokollet i första hand utan att första prioritet är personen! framför dig. Att skapa kontakt och tillit.

Inskrivningen skedde för ett halvår sedan. Jag mår sämre sen dess.
Jag har inte varit på ett enda vårdbesök.sen den dagen.
Jag vågar inte.
Vill att dem motiverar varför jag ska gå på kontroller. Vill inte bli bara kontrollerad. Det är jag ganska bra på själv. Jag vill ha hjälp, vård och en plan att följa.

Avdelningen skrev ut mig för att jag inte vill boka nya möten utan att få dem motiverade eller ha en plan framåt. Möten jag vet att jag behöver men är livrädd för, NU.

När man frivilligt söker vård, går på alla bokade besök och tar alla prover borde inte inlåsning vara aktuellt. Att jag inte frivilligt vill bli inlagd beror på att jag blir sönderstressad i sjukhusmiljön och inte klara de socialakrav som det innebär. Att jag blir deprimerad och får kämpa med mörka och betungande tankar i veckor efteråt. Att jag blir bestulen på livet utan möjlighet att planera saker jag kan längta till och sträva mot.

Jag behöver vården och hade frivilligt gått på vilka möten och provtagningar som helst för att hjälpa mig själv ta mig loss ur sjukdomens grepp. Hade valet getts att få stöd och behandling hade jag tacksamt stått först i kön.
Istället blev jag lurad.
Nu känner jag mig lämnad övergiven med min värsta fiende.
Anorexia Nervosa

Några gånger har psykläkare inom öppenvården remitterat mig till somatiska utredningar, t.ex på sjukhus och vårdcentral.

Långt efteråt när jag begärde att få ut kopior på remisserna så står det:

”Patienten samtycker till att den verksamhet som remissen skickas till, och som ingår i en annan vårdgivare, tar del av ospärrade journaluppgifter inom den remitterande verksamheten när så bedöms nödvändigt för att kunna ge god och säker vård? – Ja”

Jag har aldrig blivit tillfrågad om samtycke. Trots det står det att jag samtyckt.

(Som vi vet är allt som står i psykjournaler sant, även fast det är lögn).