Så fort jag nämnde ångest, kom det med lösningen: ångestdämpande benzo, eller lägga in mig på avdelningen. Aldrig lyssna, bara snabb lösning som ändå inte funkade

Jag har haft svårt ångest och depression sedan jag var 13. När jag var ungefär 14 år gammal hade jag tankar om att ta mitt eget liv och även planer på hur jag skulle gå till väga. Mina föräldrar fick reda på detta och ordnade en akut tid på BUP. Där fick jag träffa en man och en kvinna som i grund och botten hotade mig med att lägga in mig på ungdomspsykiatrin om jag inte slutade ha såna tankar. De sa att det var synd om mina föräldrar som behöver gå igenom detta eftersom att jag var väldigt tillbakadragen. Jag var självklart rädd för att bli inlagd så jag sa att jag skulle sluta. De fick mig att känna mig rent av värdelös och som en börda för alla andra. Efter detta skickade dem hem mig utan återkoppling eller rådgivning. Jag har aldrig vågat söka akutvård sedan dess.

Jag blev inskriven på slutenvården för svår anorexi. Under min behandling & inskrivning på barnpsyk så hade jag aldrig svårt för maten, inte tidigare heller utan det var viktuppgången som problemet låg i. Jag åt all mat dom serverade utan några vidare problem förutom korta ångestperioder. Men under en lunch så var det en vanlig lunch med sallad på sidan som innehöll gurka (måste tillägga att jag avskyr gurka & har gjort det sen liten). Åt upp allt men lämnade gurkan, min pappa som var med mig såg inte det som något ätstört eftersom jag har gjort det sen lång tid tillbaka. En från personalen såg den kvarlämnade gurkan och sa att jag skulle få näringsdryck för det, jag vägrade eftersom jag inte tyckte de var logiskt eftersom gurka är ganska energifattigt. Pappa sa även att de var lugnt men personalen var hård. Jag fortsatte strida emot tills hen tog min tallrik och gick iväg. Kvällen samma dag fick jag sond för första gånger på grund av några gurkskivor. Jag är 17 & får panikångest så fort nån lägger upp gurka på min tallrik, min familj som annars älskar gurka har slutat att köpa det för min skull.

Kom i kontakt med psykiatrin när jag var 10. Hade börjat skära i mig. Familjen var rädd och orolig. Skam förföljde dem på grund av min kultur och de kunde inte förstå hur detta kunde ha hänt.

Åren som följde var hemska. Olika samtal med en okvalificerad socionom som framför mina ögon skyllde på mina föräldrar. Innerst inne älskade jag min familj. De var inte orsaken men ingen frågade mig.

Fick vara med på olika terapier som inte fungerande. Grupp terapier, samtal med läkare och socionomer samt konsterapi; vilket var absurt även för lilla mig. Hemma skar jag mig ännu mer.

på BUP fixk jag även varamed forskning i hopp på att jag kansle skulle bli bättre. Blev inkopplad med slangar i näsa och elektroder på fingrar och skulle ”tänka på något sorligt” När jag frågade varför jag är med och gör detta fick jag svaret att de inte kan hälpa mog men jag kansle kan förhindra att andra blir som jag.

Så där satt jag. Ett barn som inte längre kunde hjälpas av barnpsykiatrin.

Åren som kom blev inte bättre. Vid 17-18 års ålder fick jag en utredning. Nya diagnoser. Flera och felaktiga. Blev arg då jag eller någon igentligen kände igen mig i dem. Men varför frågade ingen bara varför jag var ledsen? Jag visste ju svaret.

Var inlagd för försämring i min anorexi, sjukdomen fick mig att vägra all mat. Fick sond x flera och i panik och ångest drog jag dom alla. Det slutade med att jag tre gånger per dag fick en sond när jag var bästa, den drogs när vällingen var given och först då släppte dom mig ur bältningen. Slutade med att jag fick en
aspirationspneumoni och skickad till MAVA för intravenös antibiotikabehandling. Därifrån skickades jag hem med uppföljning från min mottagning. Mår som tur är bättre idag men har trauman från alla bältningar

Jag var sjuk i anorexi, och bedömdes vara i behov av sondmatning.
Fram tills denna punkt hade jag förnekat min sjukdom för mig själv, jag trodde själv på att jag kunde vända det när jag ville.
Så blev beslutet taget och inget av mina desperata löften om att börja äta hjälpte.
Sonden blev satt, och mamma instruerad hur hon skulle göra.
För att hon skulle utföra det och att det skulle ske i hemmet förutsattes.
Maten skulle helt ersättas med sondnäring, enligt läkaren. Ingen valmöjlighet, det skulle hjälpa mig om jag inte fick välja sades det.
I drygt tre månader satt sonden, utan att jag fick chans att äta normalt.
Och jag slutade prata.
Flera gånger om dagen, vid vartenda tillfälle, i tre månader tvingades min mamma lyfta mig från golv, bända loss mina fingrar från det jag försökte klamra mig fast vid, släpa mig till soffan där hon sen fick hålla fast mig för att kunna sondmata.
I tre månader pratade jag inte överhuvudtaget, med undantag för min kurator som var min livboj under denna tid.

I mina journaler har jag läst att hon ventilerade detta på mottagningen och att sköterskan sa till henne att vara stark i sitt föräldramandat. Att mina protester (tystnaden) bara var manipulation för att slippa.

Min mor berättade för en annan vårdare som då hade sagt att om jag blir inlagd blir jag bältad och att det kan finnas en vinst i att knäcka mig.

Min mor var i fortsättningen tyst om vad som hände hemma. Jag är ledsen att hon och övriga familjemedlemmar  var tvungna att vara med om det.
En del av mig får fortfarande panik om hon försöker röra vid mig. Jag kan inte låta henne krama mig.

Jag var väldigt sjuk och i behov av sondmatningen, men inte så länge och inte enbart. Och min mor skulle inte ha behövt utföra det.
Det finns en komplexitet i att en så nära anhörig skulle behöva vara så involverad i den typen av vård, och jag tror det har skadat vår relation för alltid. Jag önskar att vården inte utsatt oss för det

Jag var nyss fyllda 18 år och blev inlagd på vuxen psyk för min anorexi. Dom hade ingen koll på anorexi överhuvudtaget och det ända dom gjorde var att bälta och sondmata mig. Överläkaren skrek på mig inför flera andra medpatienter att ”om jag inte äter nu skulle hon spänna fast mig och pumpa i mig flera tusen kalorier” där satt jag med panikångest och kämpade för att försöka få i mig mina näringsdrycker.

Låg på psykiatrin under tvångsvård i flera månader, blev gång på gång ignorerad av personalen när jag försökte få kontakt för att få hjälp, satt på mitt rum med panikångest och hade skadat mig så illa att dem fick ringa efter en ambulans, när jag kom tillbaka avskrevs tvångsvården och jag blev hemskickad för personalen på slutenvårdsavdelningen var rädd för mig, lilla mig, som aldrig någonsin brukat våld, lilla jag, som nästan dog dagen efter. Allt jag gjorde var att be om hjälp, på slutenvårdsavdelningen efter jag uppenbarligen blivit tvingad att komma dit och ignorerad i dagar. Jag försökte be om hjälp, för dem ville det och miste nästan mig själv på kuppen.

Jag har en del trauman i mitt liv. Det tidigaste från när jag var 4 eller 5 år gammal. Den värsta när jag var 8-9.
Jag har väldigt mycket luckor från åldern 8-9 och i många år reflekterade jag inte så mycket över luckorna förrän små bilder fyllde i dem här och var igenom mina år.
Efter 14 år av tystnad, för att jag blev hotad att inte säga något för då skulle jag dö, så hamnade jag i slutenvården för första gången. Jag har alltid haft svårt för nya miljöer och jag hade aldrig någonsin varit inlagd, jag hade åkt in akut på grund av att minnena som jag inte visste fanns blev fler och fler och det blev så illa att jag ville dö. Alla dessa minnen av en lukt jag inte kan fastställa och bilder jag inte vågar tro är sanna. Skrik av barn i smärta, inklusive mig själv. Jag hade ingen aning om vad inläggning betydde och jag kan bara beskriva mig själv som ett skal. Jag visste inte vart toan var, om man fick dricka eller äta, jag visste inte ens att det var fritt att röra sig i korridorerna så jag satt i ett halvt dygn och stirrade rakt in i en vägg. Jag var rädd för att säga ett ord och rädd för att röra mig ur fläcken.

När jag väl blev skickad till en avdelning jag skulle vara på och fått i ordning på hur rutiner fungerade på slutenvården så började jag få hopp inom mig att de skulle kunna hjälpa mig. I flera veckor grubblade jag på hur jag skulle kunna uttala om en händelse jag förnekat så länge och jag ville bara ha hjälp med att hantera allt. Jag öppnar min mun på ett läkarsamtal och tar mod till mig att säga dessa ord högt. Jag hade aldrig yttrat ett ord på 14 år och när jag sagt en del av allt som hände, bara små bitar så säger läkaren att jag är utskriven för de kan inte hjälpa mig. Jag kommer ihåg hennes kalla ton och hennes obekymrade uttryck som om mina ord inte ens rört henne i ryggen. Jag höll tyst om detta för vården ytterligare fem år och har precis påbörjat traumabehandling nu, jag utvecklade flera självskadebeteenden och har försökt göra över 100 suicidförsök efter denna händelse. Jag vill inte skylla allt på vården för en del av detta är ändå ett av många trauman jag aldrig bearbetat. Jag har bara sagt små betydelselösa delar av allt, för det är så mycket och jag är fortfarande rädd att om jag berättar mer så kommer jag återigen bli utslängd och få ett kallt bemötande som jag fick då. Jag har aldrig känt mig så liten. Jag har nog aldrig varit så rädd för mitt huvud, jag har försökt förneka varenda litet trauma efter det för om det inte existerar så behöver jag inte oroa mig för att inte bli hörd eller bli behandlad som om jag inte är värd något.
Jag har haft nästan konstanta mardrömmar om mina minnen minst 3-5 gånger i veckan i alla år efter att jag inte blev tagen på allvar den första gången jag sa något.
Min psykolog som jag har nu är jag äntligen villig att riskera ett försök till för att få må bättre men jag har fortfarande inte kunnat uttala stora delar av mina trauman, för jag är så rädd att de inte kommer höra mina ord eller anse att jag är felet i allt. Jag får skylla mig själv, så många gånger som BUP har uttryckt dem orden. Min tillit till vården är nästintill 0 men efter 5 år vill jag föröka igen, för min skull, trots att rädslor fortfarande finns kvar.

Jag var deprimerad. Igen. Men det var värre än någonsin tidigare. Jag hade jobbat alldeles för mycket, alldeles för länge och lyssnat alldeles för lite på kroppen. Plötsligt tog jag slut.

Jag märkte själv hur jag saknade mimik och kroppspråk. Hur min svarslatens blev allt längre för jag orkade verkligen inte prata. Vad spelade det ens för roll vad jag sa? Varför skulle jag då lägga min sista energi på att hålla ögonen öppna och låta munnen forma ord?

Till sist blev jag inlagd. Igen. Trots att jag undvikit psykiatrin i nästan tio års tid. Såren de åsamkat mig tidigare var så smärtsamma. Men nu fick jag inte längre välja.

De provade ett läkemedel. De provade två. Sen sa de ECT och jag borde kanske blivit livrädd men jag var allt för avstängd. Kände ingenting.

Så jag fick en behandling.
Två.
Tre.
Fyra.
Och jag minns ingenting.
Jag fick behandling på morgonen, besök vid lunch och när min partner kom på kvällen mindes jag varken behandlingen eller lunchbesöket. Och depressionen kvarstod.
Så jag fick fem behandlingar.
Sex.
Sju.
Tio.
Tolv.
Och mitt minne kunde inte längre hålla ihop verkligheten.
Men depressionen kvarstod.
Så jag fick tretton behandlingar.
Fjorton.
Femton.
Sexton.
Och sen vägrade att någonsin sätta min fot där igen.

Jag minns smärtan från mina sönderstuckna, tunna, rullande blodkärl som tre gånger varje vecka skulle perforeras för att få en pvk på plats.
Smärtan i tummen eller fotryggen när nålen efter otaliga stick satt där.
Och så paniken för narkosen.
Den som var en lättnad för så många, som bara var ren skräck för mig.
Att andas i syrgasmasken innan narkosmedlet sprutades in i min kropp gav mig kvävningskänslor.
Och sen föll jag.
Bokstavligen kändes det som att jag föll genom britsen jag låg på. Föll med brinnande kolsyra i kroppen, in i döden.
Tre gånger varje vecka, fem veckor i streck.
Fullskalig panik.

Och så var det minnet.
Det de lovat bara skulle påverkas på kort sikt.
Det som alltid återhämtar sig.
Det gjorde inte det.

Sju år senare bär jag på ett tolv månader svart hål närmast före och efter behandlingen.
Jag hittade kläder i garderoben jag inte mindes var mina.
Gick vilse i min egen stad.
Träffade människor jag kände men inte kände igen.
Läste rapporter jag skrivit jag inte kom ihåg.
Delade två högtidsdagar med älskade anhöriga som jag inte minns annat än genom bilderna som bevisar att jag var där.

Jag vet inte om det var ECT:n som hjälpte mig till sist eller om det var den sista medicinkombinationen man satte in. Det spelar ingen roll. ECT tar jag aldrig emot igen. För min del skadar det mer än det hjälper. Och jag vill aldrig riskera att förlora minnena av de barn jag fått sen förra behandlingen.

Samtidigt arbetar jag nu i psykiatrin.
Ser varje vecka de rent mirakulösa effekter ECT kan ge.
Av närmast bibliska mått börjar människor gå och tala och röra sig och le, efter bara enstaka behandlingar.

När ECT träffar rätt är det en fantastisk behandling.
Men när det slår fel, då kan det bli så brutalt.
Jag önskar att båda delarna får finnas, på riktigt. Både de livräddande effekter behandlingen kan ha för många, och de förödande effekter den kan ha för andra.

Bara så kan vi nå en nyanserad bild och ett balanserat samtal om ECT. Inte genom att dölja något, utan genom att låta alla erfarenheter få finnas.